Måste jag gilla läget?

Det är morgon och jag har kört barnen till skolan. Tar kaffekoppen och Kyrkans tidning. Hittar två intressanta artiklar som jag skulle vilja utveckla och tänka, resonera vidare kring. Igenkännande i både men ur olika perspektiv. Båda handlar om att bli drabbad av en förlust. Den ena artikeln handlar om Sofia Zetterman och hennes man som blev oproffsigt bemötta av sin hemförsamling då de ville döpa sitt barn hemma och utomhus. Om dopet ska jag blogga vidare vid ett annat tillfälle. Men vad jag fastnade för även om jag har en lite annan syn på dopet var den smärta som familjen kände när de upplevde att de blev berövade någonting som för dem skulle vara både vackert och innehållsrikt och betydelsefullt för dm själva och deras barn. Och att den smärtan resulterade i att de istället för att inlemma sitt barn i församlingen valde att lämna den. De valde själva att aktivt lämna men jag läser i inlägget in en känsla av att just ha blivit berövade någonting. Jag ser ett stort ansvar för kyrkan och den aktuella församlingen att allvarligt reflektera inte bara över sin dopsyn utan också över hur vi möter människor som är en del av vår gemenskap, av vår församling. Att vi inte ser dem så ofta gör det dubbelt angeläget att stanna upp och fråga vad de vill. What would Jesus do...

Den andra artikeln handlar om en recension av en bok av Peter Örn. Boken handlar om hur det kändes att få kliva av VD posten på Sveriges Radio för tre år sedan. Om processen vidare. Och om hur viktigt det är att få ha rätt att gråta ut, Att få sörja en förlust färdigt. Innan dess går det inte att gå vidare. Han berättar om hur han själv, trots att han behövde gråta färdigt, ändå av familj och vänner att inte sätta sig ner i fåtöljen med "offerkoftan" på.

Jag tänker att det inte är något bekvämt plagg att bära, det försvårar istället för att göra det som Peter gjorde. Att sätta sig ner och i olika punkter göra en plan både för att hantera det som skett, vad han hade lärt sig och vad han ville göra i framtiden. Jag har genom alla år uppfattat Peter som en känslig sensibel människa, öppen för andra och mottaglig för andra människor känslor. Att han nu ger uttryck för sina egna gör honom för mig inte till en mindre ledare utan istället precis tvärtom, till en större. Till en sådan ledare är det lättare att visa solidaritet och lojalitet när han eller hon vet vad en förlust och en smärta kan innebära. Artikeln handlar också om detta att man inte alltid ska behöva gilla läget. Många arbetsplatser, inte minst kyrkan, går igenom organisationsförändringar pga det svårare ekonomiska läget. Det kan sätta en arbetsplats i gungning och göra att förtroenden och den egna tryggheten sätts ur balans. Att i det sammanhanget få uppmaningen att helt enkelt gilla läget bär inte vidare. Jag tror som jag skrev inledningsvis att vi om vi ska undvika att få på oss "offerkoftan" behöver gråta ut. Att det behöver finns rum för bearbetning inte bara efter en förändring utan också i en förändring vad det än gäller. Om det är på hemmaplan, i arbetslivet eller i andra sammanhang som gör att våra roller förändras.

Det finns allt att vinna på det. Att undvika känslan av skam, skuld eller att helt enkelt inte riskera att bygga upp ett revanschtänkande eftersom man då mera riskerar att bli haverist istället för skeppare.

Att våga sörja, att läka sår och ge oss rätten att gå vidare. Det bär längre än att bita ihop och gilla läget. Det är en utmaning, som innebär att många koftor och roller behöver kastas av. Men så gott att inte behöva gömma oss bakom masker eller roller. Tänk dig att du inte har någonting att försvara om du inte måste ha någon att försvara dig mot. Då är inte sorgen så hotfull, förändringen så dramatisk och möjligheten att till sist gilla läget desto större..