Gräsänklings blues

Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Povel Ramels ”Gräsänklingblues” när jag läst evangelietexten för den här söndagen.

Om tjänarna som glömde bort sitt ansvar inför sin husbunde...

Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
å så sa tåget tut och gick och jag sa "släpp!"
 

Att likna Gud vid Elsa i Mölle som kommer hem till mannen som missbrukat förtroendet han fått är kanske en stor omväg, men det går inte att komma ifrån att vår Gräsänkling i Mölle sköt både ansvar och morgondag framför sig och tänkte att det ordnar sig nog med det ändå. Därför blir överraskningen, de något obehagliga förmodar jag, desto större då han plötsligt hör nyckeln i låset vridas om…

En nyckel i tamburdörrn, jag hör den alltför bra,
hon skulle kommit först i morron å så kommer hon i da!
Hå, hå, hå, hå, hå, hå! Nu väntar världens ovetts-dos!
Full fart på köksdörren, jag tror jag smiter min kos,
sjungande The Gräsänklings Blues.

Och visst är det ett alternativ, att smita sin kos, att dra ut genom bakdörren och slippa ta ansvar eller stå till svars. Om detta handlar evangelium idag. Om ansvar. Du och jag med ansvar för vårt liv, för varandra, för människor som finns runt omkring oss, borta och nära. Ja, ansvar för hela vår jord. Men Gud är inget förmanande pekfinger, som skriver den långe lista på vad som ska göras, skuras, tvättas, matas, strykas, handlas. Få av våra relationer ser förhoppningsvis ut så som sången lite ironiskt beskriver…

Gud talar kärlek till oss. Den långa listan kan göras kort, så här kort: Älska varandra så som jag har älskat er. Eller: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Nä, tänk att få leva så som om du hela tiden kan få oväntat besök! Apropå kaffereklamen. Att närhelst det ringer på dörren men glädje få rusa, precis som det lilla barnet kan göra… För att med glädje välkomna den som kommer på besök.

Att få leva så att det alltid i vårt liv finns utrymme för en till runt bordet. Omsorg, gemenskap, solidaritet. Det har kommit en trend inom cafébranchen som handlar om det. Att betala för en extra kopp kaffe. För den som kanske en stund senare kommer in men inga pengar har men som längtar efter en värmande kopp och någon att få dela den med. Och så kan vi leva om vi förvaltar våra egna och världens resurser rätt, att det alltid räcker till en extra kopp kaffe, för den som behöver, för den som fryser, för den som längtar. 

Så får vi leva… Med insikten om att vi kan göra skillnad, om vi vill det.

Att ha ansvar är inte något börda, det är en unik möjlighet. Detta är evangelium idag. Den allvarliga sidan av dagens budskap är väl att vi inte kan dra oss undan vårt ansvar. Vi är sammanflätade med varandra. Och det största av allt är att generositet smittar, glädje smittar. Att vara snäll, om vi vill kalla det så, det smittar också. Det stod så på ett mjölkpaket för några veckor sedan, att snällhet smittar, både inåt och utåt. Jag och dottern prövade det redan samma dag, och det fungerade. Tro på det. Att evangelium smittar, det glada budskapet att du och jag har en uppgift, ett uppdrag och ett ansvar. Som får smitta av sig. Att bildligt och bokstavligt leva ett liv där det alltid finns utrymme för en extra kopp kaffe till den som behöver.