Låsta dörra och saliga byten

Jesus sade: "Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret."

Predikan 6 sön eft tref 2015 Lane Ryr Uddevalla

 Tidigt i går morse så vaknade jag av att maken ställde en fråga när han såg att jag var vaken. Det var inte den vanliga, god morgon älskling, vill du ha lite kaffe? På vilket jag sömnigt skulle svarat Ja. Den frågan kom så småningom men först denna: Ta den en nyvaken lördagsmorgon kvart i sju… Kan du säga vad skillnaden är mellan värdegrund och moral? Mm svarade jag och försökte få lite betänketid… Den teologiska skolningen rullade långsamt igång, trots att jag ännu inte fått kaffe… Och sen kom svaret. Värdegrund är ju den du är och moral är det du gör… Ja, sa Tomas och fortsatte: värdegrund är regelverket och moralen är konsekvenserna hur vi lever efter regelverket… Han har ofta en förmåga att uttrycka sig lite mer lättförståeligt medan jag genast kom att tänka på Luthers ord om Justus et pecator, att vi är både rättfärdiga och syndare. Att vi vet grunden för hur vi ska leva, för vad som är rätt och fel, men att vi inte alltid lyckas med att leva ut den rättfärdigheten i våra liv. Nu började jag tro att Tomas hade börjat dagen med att läsa söndagens evangelietext som ju handlar just om detta. Om vår värdegrund, om våra förestatser, om hur Gud vill att vi ska leva och vi inte i alla lägen förmår leva upp till det. Men han hade helt enkelt bara träffat rätt…

Att veta vad som är rätt och sedan handla därefter… Om det handlar den del av bergspredikan som Jesus talar till oss i idag. För idag inbjuder Jesus oss att slå oss ner på Saligprisningarnas berg. Det låter väldigt inbjudande så här en sommarsöndag. Vi kan höra orden från inledningen, Saliga de som hungra, de som törsta eller sörjer… Se på liljorna och fåglarna, bekymra er inte för morgondagen. Gud ska ge er allt ni behöver, för var dag har nog med sitt. Ta en dag i sänder….

Och så plötsligt kommer det stycke som vi får lyssna till idag. Texten är skarp, den är salt! Jesus talar om lagen och om buden, om att vår rättfärdighet ska överträffa både de skriftlärdas och fariséernas. Inga problem kanske någon tänker, för de skriftlärda målas ju ofta ut som lite av falska hycklare… Men så är det inte. Fariséerna och de skriftlärda var fromma människor. Och den störste skriftlärde av alla judar var – Jesus.

Och vi ska bli frommare än dem, än honom för att vi ska komma in i himmelriket. Om vi inte är både frommare än de frommaste människorna i världen så kommer vi inte in i Guds rike… Det är inte utan att man vill resa sig upp från Saligprisningarnas berg och gå vidare. Detta blir lite för mycket. Hur ska jag kunna leva upp till alla de kraven. Regelverket, värdegrunden…. Ja, den finns ju där i grund och botten. Så som vi vet att Gud vill att vi ska leva, så som vi i grund och botten också vill leva, men inte alltid förmår nå upp till strecket… Nu skulle vi kunna välja att gå. För att vi inte orkar lyssna vidare. För att vi mäter oss mot orden och finner att… ja, att vi kanske inte håller måttet. Men om vi stannar en stund, och fortsätter lyssna? Om vi kommer över det där första inre motståndet inom oss som gör att vi värjer oss och protesterar? Vad är det då Jesus vill säga oss? Det är så lätt att slå ifrån oss det som blir obekvämt, som utmanar oss. Hotar våra positioner.

Jesus talar vidare med oss om buden, budorden, han stannar upp vid budet ”du skall icke dräpa”, skönt kanske någon tänker, det budet har jag i alla fall inga problem med. Om det inte gäller mygg, eller det där irriterande myrboet i trädgården, eller alla sniglarna… men så börjar Jesus tala om osämja, om att vara ovän med sin bror eller syster. Jesus läser inte buden på ytan utan borrar sig ner på djupet. Han talar om ovänskap. Om konflikter… Om det som låser in oss i våra positioner till varandra. Han är sån, hon är sån, jag tål inte det. Osv. Och så växer en liten konflikt och blir allt större, till slut vet vi inte alltid vad det startade med…

Det påminner mig om ett möte med en präst Elias Chacour, han blev så småningom också biskop i den melkitiska kyrkan i Israel, vi mötte honom på en resa i Israel, Gaza och Palestina. Han berättade om en av hans tidiga tjänster som präst i den lilla byn Ibillin norr om Betlehem. Han beskriver sig inte på något sätt som ett helgon, han berättar hur han kämpar mot våld och oförrätter som begåtts mot hans folk och han kommer på sig själv med att känna djup vrede och hat. Han konfronteras med just den text som är vår evangelietext idag och berättar för oss att han då inser vad han känner.

Dagen efter vaknar han och inser vad han måste göra i byn Ibillin dit han har kommit i tjänst. Byn är djupt delad i en oförsonlig konflikt mellan två bröder som vägrar tala med varandra. På var sin sida i kyrkan sitter de olika falangerna och blänger kallt på varandra och på Elias. Och när gudstjänsten skall avslutas med välsignelsen går Elias istället ner till de öppna dörrarna längst bak i kyrkan. Han stänger dem och halar upp en tjock kedja, trär genom handtagen och låser med ett tjockt lås innan han går tillbaka till koret. Sedan börjar han tala: Ni är ett delat folk, ni diskuterar och hatar varandra, och skvallrar. I många månader har jag försökt få er att enas, men jag kan inte för jag är inte mer än människa. Men det finns en annan som kan föra samman er i en enhet och hans namn är Jesus Kristus. Han är den som kan ge er kraften att förlåta. Och om ni inte vill så kommer vi sitta kvar här inlåsta…

Ni kan gissa tystnaden… Sedan kommer förlåtelsen, försoningen… Och dörrarna kan låsas upp igen. Jesus vill öppna dörren till våra låsta rum och vi måste våga låta honom göra det. En gång för alla har han låst upp porten till livet, han vill fortsätta göra det, för dig och för mig, i ditt liv, i mitt liv. Jesus kräver mycket av oss, det är sant, men det är inte i närheten av vad han ger oss tillbaka.

Om detta handlar evangelium idag. Om Jesus som säger: Se på mig, det är i mitt namn det är möjligt, jag hänger inte bara här som en dekoration jag hänger här för att du och jag ska byta liv. ”Jag tar din oförmåga, allt det som för dig inte är möjligt, jag tar dina misslyckanden, även din rädsla in i min egen kropp. Och av mig får du min rättfärdighet.” Och nu blir plötsligt den där rättfärdigheten och värdegrunden inte bara en teori formulerad i ord att förhålla oss till, nu får rättfärdigheten ett ansikte och en kropp – i Jesus Kristus. Så om du vaknar en tidig lördagsmorgon och får frågan om värdegrund och rättfärdighet så är svaret enkelt. Peka på korset och säg: jag i dig och du i mig. Ett saligt byte… Amen