Gör er inga bekymmer...

Text Matt 6:31-34

Jesus sade: "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."

Predikan
Om du hamnade på en öde ö och bara skulle få ta en sak med dig? Vad skulle du välja då? Frågan ä en sådan där klassiker.  Och huvudet snurrar igång, vad behöver jag? Vad kan jag inte klara mig utan? Vad kan få tiden att gå om jag är alldeles ensam. Själv har jag kommit fram till att jag troligtvis skulle välja, en båt… För vem vill på allvar sitta fast på en öde ö? Ensam?

Det ligger en viss humor i frågan men också ett stort allvar. För vi människor har en tendens att samla på oss alldeles för mycket, inte bara av saker utan även av många andra måsten… Och till slut kan det vara svårt att sålla. Det påminner mig om en resa vi var på Tomas och jag, framför oss i kön på flygplatsen stod 2 kvinnor med sina tonårsdöttrar. Och massor av packning, för de hade ju shoppat. 2500kr fick de betala för överlast som de knappast hade räknat med… Allteftersom åren går reser jag med allt lättare packning och försöker samtidigt lära mig att leva med färre måsten. För ju mer vi har desto större får vi att bära på, desto större bekymmer gör vi oss. Och det är just bekymmer som Jesus talar med oss om att vi inte ska göra oss.

"Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?

Men så läste jag en artikel i veckan om det som alla media och tidningar nu lyfter fram, flykten, flyktingen, vandringen…. En kvinna berättade hur de hade tagit med sig det allra nödvändigaste från det som var kvar av deras hem då de satte sig i båten över Medelhavet i längtan efter trygghet. Innan de kom iland kantrade båten och den lilla packning de hade var de tvungna att släppa taget om för att försöka hålla en okänd liten flicka över ytan så att hon inte skulle drunkna. Det handlade inte längre om packningen, inte heller om maten eller om kläderna, det handlade om livet. Om att överleva... Om det allra nödvändigaste, viktiaste.  "Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss?

Hur landar Jesu ord hos den som ingenting har, varken att äta eller dricka, som inga andra kläder har än de hon har på kroppen…

I den här predikan finns två vägar, två utgångar…

Den ena handlar om oss, vi som lever i trygghet, frihet, demokrati, med tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Den handlar om oss som har det mesta men som kan känna oss fattiga ändå, fyllda av bekymmer. Tyngda av bördor. Till oss har Jesus ett tydligt budskap. Jag vill hjälpa dig att prioritera säger han. Jag känner all din längtan, din nöd, dina tankar och dina frågor, jag känner bakgrunden till varje bekymmersrynka i din panna som du har skaffat dig. Och jag vill bära din börda, stryka min hand över din panna och jag vill att du ska veta att jag är med dig, vill bära ledig, leda dig. Gör dig inga bekymmer för morgonadagen, jag är med dig idag och jag är det också i morgon… Lita på det, lita på mig.

En gång säger Jesus till den rike mannen att han ska sälja allt han äger och följa Jesus. Vi skulle på allvar kunna följa den uppmaningen, eller borra ner tanken ett steg djupare i den. Fundera över allt det som riskerar att skilja oss från Jesus, dra oss och vår uppmärksamhet bort från honom.

Jesus talar inte så mycket om att vi ska rensa bort men desto mer om våra prioriteringar, om var vi har vårt hjärta.

Han talar om vad vi inte får tappa bort på resan, vägen genom livet. Tilliten till honom. Och dilemmat är att ju mer vi bär med oss, desto mer förlitar vi på och desto större risk för att vi tappar bort det som är viktigast av allt. Så svaret på frågan om vad jag skulle vilja ha med mig till en öde ö borde naturligtvis vara – Jesus. Men faktum är att om jag väljer en båt, för jag är övertygad om att jag för den skull inte valt bort Jesus utan litar på att han är med mig i båten…

Den andra utgången i predikan landar tillbaka hos den unga mamman som slängde sin packning i sjön för att rädda någon annans okända lilla dotter och alla dem som kliver i land på stränderna längs Medelhavets kuster. Hur landar Jesu ord hos dem? Gör er inga bekymmer…

Kan det vara så att Jesus har något att säga oss också här? Kan det vara så att det i Jesu ord också ligger ett uppdrag till oss som inte bara handlar om oss själva och våra egna bekymmer utan också om vårt ansvar för varandra, och varandras bekymmer. Idag får vi hjälp av både Paulus i vår episteltext som av profeten Nehemja. Jag tror inte att det är någon slump att just dessa två texter hamnat på samma söndag i evangelieboken som Jesus ord om bekymmerlöshet.

Paulus skriver: allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med Herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få." Eller de profetiska orden når oss även från Nehemja. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något.  Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.

Tänk om det allra nödvändigaste inte bara handlar om vår gemenskap med Gud, vår egen andlighet, utan faktiskt också rent praktiskt, humanitärt och bibliskt också handlar om vårt ansvar för varandra. Gör er inga bekymmer… fråga inte efter mat och dryck eller kläder… Det är saligare att ge än att få säger Paulus.

Jesus ger oss ett uppdrag, dels att hålla fast vid honom, gemenskapen med honom och aldrig släppa taget om den. Men vårt kristna ansvar som kyrka och gemenskap är också att inte släppa taget om varandra. Det bor i en kallelse i de orden: Gör er inga bekymmer.

För några söndagar sedan läste vi evangelietexten om den barmhärtige samariern. Den var upplyftande. Låt oss påminnas om den, han var på väg, glömde inte sitt mål, tvekade inte att stanna upp, han avbröt inte allt han tog för sig, han följde upp sitt ansvar på vägen tillbaka, men viktigast av allt, han stannade upp och där och då gjorde en annan människas nöd till sin istället för att blunda och gå förbi. Det är ett kristenliv. 

Om att ingen människa skulle behöva leva i oro och otrygghet.
En människas nöd borde vara varje människas bekymmer. Inte någon borde behöva oroa sig för morgondagen… Och du och jag är kallade att göra skillnad. Amen