Om konfirmation och lärjungaskap - ingen quick fix

Luk 24:49-53

Jesus sade: "Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan Åh Kristi himmelsfärd 2016

Du kan väl stanna en stund till… Sa min långa tuffa 175 cm gängliga 16-åring förra sommaren när han låg inlagd på Sahlgrenska för att göra en ganska så avancerad hjärnoperation dagen efter… Stanna en stund till. Han ville inte att jag skulle sova över, han var trygg, han ville bara att jag skulle stanna en stund till. Och jag lovar: Hans mamma hade gärna velat stanna längre, helst hela natten… och om det varit möjligt också tagit hans plats på operationsbordet… Men innan jag gick ut genom dörren så sa jag, Jag älskar dig, du vet att jag är med dig. Jag är hos dig när du vaknar igen… Och det var jag…

Det var som om Ludvig sa; stanna kvar tills jag är redo… Jag tror att just separationer är något av det svåraste för oss människor att hantera. Jag tror inte att lärjungarna var redo att skiljas från Jesus. De har gjort det här en gång under dramatiska former bara några veckor tidigare. Jesus försökte då redan innan påsken förbereda dem på att han kommer att lämna dem, men det fattar de inte alls. När så allting händer i Jerusalem, påskmåltiden, gripandet och sedan domen och döden, så fattar de absolut ingenting. Kartan stämmer inte längre med verkligheten, alla drömmar de hade, alla förväntningar, och allting liksom bara försvinner på ett ögonblick. Få människor får gå igenom så tvära kast som lärjungarna gör. Från djupaste förtvivlan till största glädje när Jesus plötsligt finns mitt ibland dem igen. Nu förstår de vad han menade med orden: En liten tid och ni ser mig inte, en liten tid och ni ser mig igen.

Jesus är hos dem igen, de äter, pratar, vandrar precis som förut och just som att de har börjat vänja sig vid de ofattbara, så händer det en gång till! han gör det igen – lämnar dem, fast den här gången på ett helt annat sätt. Den plågade döden är nu utbytt mot en gudomlig himmelsfärd. Men plötsligt är han borta på ett moln…!

Men det är något som skiljer det första uppbrottet under påsken och korsfästelsen, från det andra, himmelsfärden, och det är glädjen. Det står att lärjungarna återvände till Jerusalem i stor glädje! Det första avskedet och döden var så definitivt. Dom tappade modet helt och hållet. Den här gången är det annorlunda. Dom vet att det kommer mera.

Visst, de vill hålla honom kvar, de vill ha mer tid tillsammans, men de vet nu att de inte kommer att skiljas åt för alltid. Jesus är inte förlorad för dem som de trodde förut. Kanske är Jesus också lite tydligare den här gången. Eller så lyssnar lärjungarna lite bättre. ”Stanna i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden” säger han. Vänta på Hjälparen…

Stanna upp… Säger Jesus. Han talar med oss om att stanna upp, att inte rusa iväg. Och det finns alltid en risk för att vi gör det. In i uppgifter, ut i sammanhang, utan att vi riktigt har samlat ihop oss först. Jesus vet att lärjungarna inte är redo, även om de själva inte vet det. Precis som tonåringen som är ivrig att komma ut i trafiken med den nya moppen. Och tråkiga vuxna säger. Du är inte redo än. Vänta! Hur kul är det på en skala.

Men lärjungarna tar Jesu ord på allvar. Dom stannar upp, är samlade och tillbringar massor av tid i templet och lovprisar Gud. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de är på ÅH! Eller hur! Jesus talar om att lärjungarna behöver rustas. Det behöver vi också. Vi behöver rustas för livet med allt vad Jesus vill ge oss. Kärlek, gemenskap, tro, tröst, tillit, glädje. 10 dagar får lärjungarna vänta, där i Jerusalem. Sen kommer pingsten och Anden faller över dem. Tänk om det fanns sådana där intensivkurser för konfirmation. Tänk om man inte behövde åka på en massa läger, eller träffas vecka efter vecka efter skolan när man är trött, vrålhungrig, och hellre borde läsa läxor, eller kanske allra helst kanske bara hänga med kompisar. Tänk om vi bara skickade ut en anmälan och frågade, om ni vill konfirmera er. Några veckor all inclusive mellan påsk, Kristi himmelsfärd och pingst och så får man hela paketet med helig ande och allt. Bekvämt! Fast det tog faktiskt 3 år för lärjungarna och Jesus när de vandrade tillsammans, pratade, åt, delade allt…

Därför är konfirmationen är inte heller någon sån där quick fix! Vi erbjuder inga snabbkurser. Vi vill ha er länge och mycket! För vi vet att vi behöver tid, precis som lärjungarna. Vi skulle gärna ha er i tre år! För lärjungaskapet är ingen quick fix. Det är därför vi säger: stanna lite till. Inte bara som konfirmander, utan gärna sen också som fadder och som ledare. Men vad som än händer efter er konfirmation, så är en sak säker. Jesus lämnar er inte. Till det yttre idag på Kristi himmelfärds dag så kan det se ut som att han lämnar oss, men det sista han säger innan han far upp till himlen är, Jag är med er alla dagar till tidens slut!

Kristi himmelsfärd handlar därför inte om avsked utan om närvaro. Om gränslös närvaro. När Jesus lyfts ur tid och rum försvinner alla avstånd och han kan vara överallt hos alla. Himlen blir inte en plats långt borta utan istället en närvaro. Himlen är mitt ibland er. Säger Jesus. Och om Jesus är i himlen och himlen mitt ibland oss så betyder det att Jesus är här. Vi människor är bundna till en plats, Jesus är det inte. Därför kan vi, var vi än befinner oss alltid räkna med honom, att han är där vi är. Och om vi säger; Jesus, stanna hos mig, eller, kom tillbaka till mig, så svarar han; jag har aldrig lämnat dig. Jesus kliver inte ut ur världen utan kliver istället in i dig och ditt hjärta. Alla dagar till tidens slut.