Thats how the light gets in

” En kort tid och ni ser mig inte och ännu en kort tid och ni ser mig igen...”
Sölndagens text berör mig och jag dras som en magnet till den. Den är både min vän och min ovän och trots att jag inte ska predika på söndag så kan jag inte låta bli.

Texten har fått en väldigt personlig innebörd för mig. Jag skojade om den när jag skulle gå på planerade föräldraledighet 1997. Tanken var att jag skulle vara borta knappt ett år och sedan komma tillbaka i tjänst. En kort tid som inte var så kort, men som blev kortare än jag då hade kunnat ana. Bara drygt en månad. Min lille pojke som vi väntade, föddes till världen men hade redan lämnat den.

Men när jag höll honom i famnen så var det som om Jesus viskade orden till mig ännu en gång. ”En kort tid ser du honom, sedan inte, men du ska få se honom igen. Han går med mig, han är med mig, tills det är dags för er att mötas igen. Men jag är med dig. Alltid med dig, även när du vandrar genom dödsskuggans dal. Ofta tänker vi på dödsskuggans dal som en plats efter döden, där Jesus är med även där. Men den där stigen den finns även i våra egna liv till och från. Där döden följer som en sorg och en skugga. Men det finns bara en förutsättning för skugga och det är ljuset. Utan ljus ingen skugga, ingen skugg, inget ljus. ”There is a crack in evertything, That how the light gets in” som Leonard Cohen sjunger, nu från sin himmel, den han trodde på.

Ljuset kommer från himlen, ljuset som når ner även i de djupaste dalar. Det var det ljuset som bar mig. Sorgens stig var för den skull knappast en walk in the park. Sorgen är sällan det. Men kanske var det så att skuggan fick mig att vända mig mot ljuset, tro på det. Flera gånger har livet tett sig bottenlöst, när jag på allvar ifrågasatt meningen i det som sker. Försökt se mening och sammanhang, desperat letat efter förklaringar. Jag försöker lämna förklaringsträsket, men tyvärr är det lätt att fastna där. Men då kommer orden från Leonard Cohen tillbaka. Det vore hädelse att kalla honom husgud, men i mitt personliga musikbibliotek är han min profet. That how the light gets in.

Fortsättningen på evangelietexten denna söndag försöker inte göra det enklare för mig. Den handlar om kvinnans födselsmärtor som förbyts glädje när honom håller sitt barn i famnen och glömmer smärtan. Jesus, varför måste du göra det så svårt för mig!! Samtidigt som jag ser att det är ju så det är. Att det är ur krisen som något nytt kan födas. Ett nytt liv, även om det inte blir som vi har tänkt oss.

En kort tid, sen ses vi igen. När jag landade igår i Kina så var det första jag gjorde att skicka hälsning till mina barn att allt har landat. Det gör jag alltid. Inatt fick jag en hälsning från min dotter. Mamma, du har inte ringt eller skrivit sms. Men jag antar att allt är bra. Du sover väl nu. Vi hörs i morgon, följt av ett hjärta med utropstecken.  Jag hade skickat en hälsning, skickat flera, men pga Internet så hade de inte nått fram. Jag hade inte glömt eller struntat i det.

En likadan hälsning som min dotter skickade till mig skulle jag vilja sända till min son i himlen. Du har inte hört av dig, men jag antar att du sover nu. Vi hörs i morgon. En kort tid och vi ses inte, en kort tid och vi ses igen.

Min dotter ska jag ringa så fort hon vaknat.