aldrig mindre än en rododendronknopp

Jag fick en fråga av en präst på facebook, i en grupp för präster. Jag ska träffa några skolbarn och har fått frågan: Vad är viktigast med kristen tro? Flera av mina kollegor svarade - HOPP

Någon annan kanske skulle ha svarat Jesus eller uppståndelsen eller vecklat in sig i teologiska utläggningar. Vi präster har ju en tendens att ibland krångla till det i onödan. Men jag fastnade för detta enkla ordet – HOPP.

För i den ryms så mycket av vår tro. Många fastnar ofta för de tre ledorden, tro hopp och kärlek. Jag tänker om tron ungefär så här, tro, Ja visst, men ibland tvivlar jag, kärlek, ja, men ibland orkar jag inte, men hopp, aldrig mindre än hopp. För mig har det blivit ett ledord i alla min förkunnelse, aldrig mindre än hopp. Det spelar ingen roll om det gäller att ta avsked av någon som vi får lämna över det himmelska landet, eller om det är ett dop, vigsel eller vanlig gudstjänst eller i ett själavårdssamtal. Att vi får bäras av hoppet.

Symbolen för hoppet är ankaret. Ett ankare ger en förankring och en fast punkt nere i vattendjupen. Vi kan inte se en men vi kan ändå lita på att den håller. Vi har en trygg punkt att hänga fast vid när det stormar. Den punkten finns precis som med ankaret någonstans där vi inte kan se den;
i framtiden.

Men hopp är inte så enkelt som klyschan, du ska se at det går bra, det kommer att ordna sig. För det gör det inte alltid ibland. Men vi får bäras av hoppets löfte från Jesus: Jag är med dig ALLA dagar till tidens slut.

Visst tappar vi hoppet ibland. Men jag tänker ibland på hoppet som en ishockeyfinal som jag såg en gång för många år sedan, tror att det var på 80 talet. Vi hade nyss köpt vår första TV. Sverige låg lika med motståndarlaget, det var desperat och de hade till och med tagit ut målvakten. Det var svårt att de skulle vinna över sin starka motståndare. Det är då det händer, 58 sekunder innan matchen skulle blåsas av så kommer målet, och jublet. Sverige vann. Jag tänker att det är lite på samma sätt med påsken, korset och uppståndelsen. Det ser ut som att motståndarlaget har vunnit. Målvakten är utslagen, tror man, men på tredje dagen händer det, han reser sig igen och tar hem matchen, tystnaden och förtvivlan, den förlorade tron på kärleken vänds till ett Halleluja. Det är för mig både tro hopp och kärlek.

En annan symbol som jag ofta använder mig av i min förkunnelse är den här knoppen, ni har säkert hört mig tala om den förut. Det beskrivs väl i psalmen 304: När allt vinter är vinter här och is, jag mot ett evigt Paradis min blick och längtan vänder….

Det där Paradiset behöver inte bara handla om det himmelska landet och livet bortom. Det kan lika gärna handla om livet idag, här och nu. Det vi längtar efter, behöver och saknar. Att våga hoppas.

Rododendronknoppen sätter knopp precis som när det börjar bli som mest kallt, och står där vintergrön med sin ljusa knopp ända fram till våren. Och då blommar den, stora fantastiska blommor i olika färger. Denna lilla knopp – aldrig mindre än hopp. Men den behöver sin tid. En tidig vår försökte jag ta in en knopp i vatten och värme för att få den i blom. Men det gick inte. Den envisades med att behålla sin slutna knopp. Och jag tror att det är så även med oss människor. 

Precis som i psalmen 205: Vila i din väntan, stilla mötet sker. All din stora längtan, Herren hör och ser. Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Våren visar vägen Gud gör allting nytt. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar, snart börjar gro. Ibland behöver vi våga låta tiden gå.

Aldrig mindre än hopp, förmedlat av en rododendronknopp.