Tro på kärleken

Jag har en vän som heter Katarina. Katarina träffade en man och de blev kära. Så långt allt väl. Dom gifte sig och vi var många som delade deras stora glädje, så långt allt väl. Katarina är äldre än sin man. Jag känner flera kvinnor som lever i lyckliga äktenskap med yngre män. Det kan bli en social kamp men ingen ifrågasätter deras kärlek. Så långt är allt väl. Men Katarinas och Bandars kärlek ifrågasätts. För Bandar är från Kurdistan. Och enligt Migrationsverket är deras äktenskap inte äkta. Bandar tvingas återvända till Kurdistan för att söka anhöriginvandring. De gör allting rätt. Men det blir så fel. Migrationsverket, dvs den handläggare som får hand om deras ärende förvanskar allt som Katarina säger, ljuger, skriver om, och påstår sedan att det 12 sidor långa protokollet ska ha lästs upp för Katarina och blivit godkänt. Ingenting är längre väl. Intervjun varar i 1,5 timme. Att läsa upp 12 sidor tar minst 1 timme. Det faller på sin orimlighet att det ska ha blivit uppläst och godkänt. Katarina fick aldrig se protokollet. Då hade hon protesterat omedelbart mot alla felaktigheter. Dessutom ska handläggaren ha gått igenom hela Katarinas telefon, all messengerkonversation, (som bara i sig är på 400 sidor i utskrift). Beslut fattas. Katarinas och Bandars kärlek och äktenskap är inte äkta. Det är fejk. grundat på att handläggaren hävdar att de inte kan tala med varandra, att de bara kan kommunicera via tolk och Google translate. Ren lögn. Jag kan ju tala med Bandar på svenska, varför skulle då inte Katarina kunna det? Så många gånger som jag hört deras kärleksfulla samtal mellan Sverige och Kurdistan. På svenska. De har inget annat gemensamt språk. Det är inte ett samtal om dagen, det är många. Till det kommer alla hälsningar i skrift på Messenger, på svenska.
Sedan kommer vi till det där med ålderskillnaden. Gång på gång återkommer den unga handläggaren till att ålderskillnaden är för stor. Menar hon att Katarina är för gammal för att någon ska bli kär i henne? För vem är ålderskillnaden besvärande? Inte för oss, inte för katarina och bandar, men uppenbarligen för handläggaren. Det är kränkande, inte bara mot henne utan mot alla som finner kärleken trots ålderskillnaden. Skillnaden är att det i Katarinas och Bandars fall finns någon som anser sig ha rätten på sin sida för att sätta stopp för just deras kärlek, i alla fall för deras möjlighet att få  leva tillsammans i samma land, under samma tak.

Felen i intervjun som ligger till underlag för beslutet är många. Katarina får inte protokollet utan att flera gånger behöva begära det. Inte förrän tiden är ute för att kunna göra ett överklagande. Då kommer protokollet. Katarinas överklagan är lika lång som intervjun. I påstående efter påstående lägger hon tillrätta alla fel och kräver korrigering, kräver en ny intervju. En intervju med en handläggare som inte har fördomar eller ägnar sig åt åldersdiskriminering och godtycklighet. Att få träffa någon som inte tar sig tolkningsföreträde för vad hon tror att Katarina faktiskt menar men aldrig har sagt. Migrationsverket avslår deras begäran och ansökan om att få leva tillsammans. Men kärlek kan inte avslås eller förminskas med ett beslut. Elden, glöden, längtan efter att få återförenas blir bara starkare.
Jag vet inte vad jag kan göra för att hjälpa dem att åter få leva tillsammans. Men jag kan bestämma mig för att inte vara tyst. Jag kan lyssna och vara en vän. Och jag kan också skriva, här och nu, till Migrationsverket vilket jag redan gjort.
Och jag är upprörd över att ett beslut kan fattas så enkelt. Det skapar rum för en godtycklighet och ett tyckande som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Om du vill så dela gärna denna text, eller artikeln.
Katarina ger inte upp. Tänk om Migrationsverket vågar tillstå att allt inte har gått rätt till och faktiskt ger dem en ny chans till prövning? I ett rättssamhälle borde det vara en självklarhet, men uppenbarligen inte på Migrationsverket.
Jag får leva tillsammans med min älskade man, vi har ålderskillnaden på vår sida, han är äldre än jag, vi har vår gemensamma nationalitet på vår sida, vi är båda från Sverige. Vi älskar varandra och ingen vill ta ifrån oss rätten att få äta frukost tillsammans med varandra varje dag. Jag hoppas och väntar på när Katarina och Bandar ska få göra det med. Och att Katarina inte ska behöva fira sin bröllopsdag med mig utan med mannen hon älskar och har sagt ja till i nöd och lust. Nu är det nöd och vi vet precis vem (MV) som har möjlighet att vända det till lust igen!❤️ https://www.dn.se/asikt/migrationsverket-forfalskade-mitt-vittnesmal/