Ovan molnen

Med risk för att bli anklagad för flygskam i dessa tider så var det ändå en upplevelse att lyfta i förrgår. Inte för att jag gillar så mycket att flyga utan för känslan och upplevelsen som det gav mig. Nere på marken var det regnigt och grått. Så som det kan kännas även inom oss ibland. Liksom som att locket är på, en grå tjock filt som ligger över livet. När vi kan ha svårt att se att det ska ljusna igen, ljuset känns allt för långt borta.
Men när jag satt där i planet som fort accelererade och lyfte så tog det inte lång tid innan vi var helt inhöljda i det tjocka molntäcket. Men ändå bara för ett ögonblick. För när vi brutit igenom det så lyste solen från en klarblå himmel. Utan att förminska det gråa och tunga i livet så tror jag att vi kan behöva hjälp ibland att se att det finns ett ljus, och att det ljuset faktiskt även förmår bryta igenom det tjocka molntäcket och ge oss en strimma ljus.

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. (1 Joh 1:5). Men ibland behöver vi hjälp att bryta igenom  dimmorna, och lita på att ljuset finns där. Däremot behövs inga flygturer för det, vi kommer inte närmare himlen även om vi lyfter från marken. Jag tror att var och en av oss har vårt eget sätt, som hjälper oss att ”flyga”. För mig är skrivandet mitt sätt att skingra skuggorna. Att lyfta fram i ljuset, både det som bär och det som brister. Överlämna det. Kanske säger någon, vad skönt att jag fick prata av mig, själv skriver jag av mig...

Ibland för att någon ska få möjlighet att läsa, ibland bara för att jag behöver det, bryta igenom molnen. Våga tro att ljuset lyser där. Vare sig jag ser det eller inte. Inte för att jag vet, utan för att jag - tror.