I see!

När du får oväntat besök. Så formulerades med framgång reklamen för en känd kaffesort för några år sedan. Oväntat men välkommet besök. Och även den här gången är det en helt vanlig dag. Och så plötsligt händer det, precis som i orden från en annan reklam. Det där som du längtat efter och väntat på men kanske tappat tron på att det ska ske. Ändå fortsätter du att köpa din lott för kanske, kanske. Och nu har Symeon och Hanna var för sig gått för att tjäna i templet, en dag som alla vanliga dagar, så som de alltid gör. Och plötsligt står den lilla familjen där, mamma, pappa, barn. Maria bär sin son nära kroppen, kanske är det fullt av folk som trycker på och knör från alla håll.

Josef och Maria har som alla andra också ett ärende till templet. Kanske har de tänkt att oförmärkt smyga in till något av alla altaren för att förrätta sitt offer. Men så får de en uppmärksamhet som de knappast har förväntat sig då Symeon kommer emot dem. Symeon kommer fram till dem och ser det lilla barnet i Marias famn. För han har fått ett löfte, han väntar besök, han är förberedd men ändå kommer det som sker så oförberett. Och sedan säger han: Nu kan din tjänare gå hem i frid… nu har jag skådat frälsningen. Vi skojar om det hemma ibland när vi fått vara med om något stort. Nu kan jag gå hem i frid.

Och sen kommer Hanna, som också hon ser det Symeon ser. Hon har tjänat i templet år efter år. Hon ser samma sak som Symeon men reagerar på ett helt annat sätt. Hon berättar för alla om det barn som man har väntat på. Se ett barn är oss fött en son är oss given, som Jesaja skriver flera hundra år tidigare.  

Det är spännande att Symeon och Hanna reagerar olika. Symeon är förberedd, han har fått Guds löfte, han tar allt detta till sitt hjärta och verkar tillfreds med det. Nu kan jag gå hem i frid tänker han. Visshetens frid. Hanna reagerar på ett helt annat sätt. Hon vill berätta för alla om vad hon har fått vara med om. Någon kanske är snabb med att kategorisera dessa två. Typiskt kvinnor, att springa iväg och berätta för alla så fort hon fått reda på något, och så typiskt för honom att hålla allt för sig själv. Ja, han är man, ja hon är kvinna. Thats it.

För jag tänker, att det som sker med Symeon, och med Hanna kan handla om oss, oavsett vem vi är, kvinna eller man. När något blir så överväldigande att vi inte kan hantera det, det kan handla om något i den vanliga vardan, det kan handla om tron. En del av oss är snabba att dela allt, om än inte alltid med alla, medan andra behöver hålla det som har hänt för sig själv ett tag. Låta det mogna, landa, innan vi vill visa upp det för världen.

Vi agerar olika, reagerar olika. På olika saker och på olika sätt. Även när det gäller tron. Symeon agerar inåt, han tar allt det som han har fått se och uppleva till sitt hjärta och bevarar det där. Hanna vill omedelbart berätta för alla om vad hon har fått vara med om.

Så kan det vara även med oss. Ibland vill vi göra som Symeon, ta det till oss som vi har fått vara med om och bara vila i det. Låt det landa, kanske är det som vi har fått vara med om också så skört att det ännu inte tål att delas. Då behöver vi inte gå i försvar för vår nyvunna upptäckt. Det kan vara klokt att göra så. Att hålla lite tillbaka. Precis som den nyförälskade spar på att berätta om sin nya kärlek eller som den som nyss fått besked om att ett nytt litet liv är på väg, eller då någon kommit till den punkt i livet, då det inte längre går att runda Gud, när tro har fått börja gro. När man måste få berätta. Hanna reagerar på ett annat sätt. Hon formligen sprudlar över av glädje över att få berätta för alla. I engelskan säger man när man har förstått något: I See. Och så är det verkligen för Symeon, han ser och han förstår och tar det till sig.

Det finns ju alltid ytterligheter. På Thanksgiving förra året så åkte vid med en mycket tidig buss till Chicago flygplats. En mycket glad och pigg busschaufför hälsade oss välkommen. Good morning every one.
Welcome to this beautiful morning. Today is Thanksgiving Day and we have to praise the Lord for everything. And we have to be god to everyone that we meet. You can make a change. Chauffören förgyllde hela vår från början sömndruckna resa med evangelium. Vi måste tacka Gud för allt vi fått, allt har Gud skapat, oss och hela världen. Tack Gud för min fru som varje dag kokar det här kaffet åt mig, visserligen så säger hon att jag pratar för mycket, men Gud skapade mig sådan. Och när vi var framme på flygplatsen så kunde inte hela bussen låta bli att ropa, Halleluja Amen. Nu är ju hela USA på något sätt extra allt och inte minst den här chauffören. Sedan finns det andra som mycket mer försynt och försiktigt börjar berätta om sin tro, om något de här känt eller upplevt. Som att öppna på en liten och skör skattkista som man är oändligt rädd om.

Faktum är att många svenska kristna tycker att det känns pinsamt att berätta om sin tro. För en präst kanske det inte är det, vi är liksom all in och ingen förväntar sig något annat även om en del tycker att vi är lite läskiga. Det är förstås bra att ha respekt för den andres integritet och inte gå fram som en bulldozer med det vi vill säga. Men många berättar om hur det kan vara svårt att berätta om sin tro. Jag hörde om en som satte en skylt på sin ytterdörr: Be aware of a religious wacko. Kanske kan det vara en väg, att vara så pinsam att man faktiskt blir ganska coolt. En våg som många ungdomar tar idag, vågar stå upp för vad de tror på. Att våga vara lite udda, lite wacko. Oavsett vad det gäller. Men jag vet, när jag gick på högstadiet stod kristen tro definitivt inte högst i kurs på skolgården. Samtidigt som jag tänker att vi inte ska behöva bli lika gamla som Hanna innan vi vågar tala om den.

Men det vi framför allt får be om idag, denna Kyndelsmässodag, är ögon. Ögon att se med. Så att vi när himlen glimtar förbi i vårt liv vågar säga I see! Oavsett hur vi sen går vidare med det, tar det till vårt hjärta som Symeon, eller som Hanna förkunnar allt för alla. För oavsett så måste det börja med detta: att se. Och ta vara på det. Amen