Målet är ingenting, vägen är allt... ?

Matt 19:27-30
Petrus sade: "Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?" Jesus svarade: "Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.

Vi möter några oroliga lärjungar som glada i hågen har släppt taget om allt för att följa Jesus. Men nu är det som om verkligheten kommer ikapp dem. Vad händer nu Jesus? I både episteln och i evangelium talas det om att lämna allt. För att följa Jesus. Både Paulus och Jesus talar om att lönen för efterföljelsen blir stor, men arbetsinsatsen och vad man måste offra för detta är inte heller så liten. Lämna hus och bröder och systrar och far och mor och barn och åkrar. Frågan många av oss ställer: Måste man verkligen lämna allt? I gudstjänstgruppen kom tanken upp att detta nästan känns lite sekteristiskt. Att lämna allt för en ledare och bli en liten isolerad grupp. Men är det vad det handlar om?

Frågan som vi står inför idag är kanske inte hur det var att vara kristen på lärjungarnas tid, eller hur det var för Paulus utan istället: vad betyder kristen livet för oss idag? Vad vill det av oss och vad kan vi ge?
Många av oss tänker att Jesus verkligen inte menade att man, för att följa honom måste lämna allt, allt man äger och har och framför allt lämna sin egen familj. Och lärjungarna var inte mer än människor och som sådana ställde dom samma vanliga mänskliga frågor: ”Vi som har lämnat allt, hur blir det för oss?” En berättigad och i högsta grad mänsklig fråga.

Och dilemmat med Jesus, att han ofta blir lite obekväm, i våra vanliga liv, i allt som vi har vant oss vid. Han talar om att de första ska bli de sista och de sista bli de första. Yes, vad härligt. Men om några av oss har vant oss vid att alltid vara först? Att ligga på topp? Då kanske det inte är lika enkelt att frimodigt ropa Halleluja. Och kanske behöver vi i västvärlden påminnas om det i dag då vår utveckling e på topp , ibland på andras bekostnad, att vi behöver släppa fram och ge utrymme och möjlighet för andra i världen och få del av det som vi ofta ser som självklart. Men det kostar att kliva tillbaka i kön…

Dagens tema är nåd och tjänst, men när vi läser texterna så får jag mer än känsla av att det just i våra texter handlar om uppbrott och förvandling, om förändring. Erfarenheten av att lämna tror jag många av oss har gjort, ibland enkelt okomplicerat men andra gånger också smärtsamt och svårt. Ibland med stor förväntan och framtidstro, men andra gånger med oro och ängslan. Så inte konstigt att lärjungarna nu frågar Jesus: vad händer nu? Samma fråga som vi kan ställa till både oss själva och till Gud.

Paulus talar om målet i himlen och om Jesuåterkomst. Och Jesus svarar på lärjungarnas oro med bilden av de tolv tronerna som de en gång ska få i himlen. Men frågan är fortfarande, är det vår fråga? Var det egentligen ens lärjungarnas fråga? Hur blir det då för oss? Där vi är just nu? Handlar det inte oftare om de avgörande stora och små steg som vi tar i våra liv varje dag?

Robban Broberg, en av mina favoriter som ofta sjunger med träffsäkra texter har skrivit en sång med texten ” Målet är ingenting, vägen är allt…”

Vägen är ju där vi är här och nu, samtidigt som vi hela tiden är på väg mot något. I kyrkan kallar vi det för himlen.  Robban Broberg utvecklar sin refräng när han säger:
Om du sitter med biljetten en millimeter ifrån näsan

ja då missar du utsikten alla medresenärerna
och ja nästan hela resan, målet är ju ingenting vägen är allt
emellan himmel och jord.

Och det kanske vi behöver påminna oss om ibland. Att inte bara stirra oss blinda på målet utan se vad som händer omkring oss på vägen.

Robban förnekar inte att det finns en himmel. Vägen är allt emellan himmel och jord, men han påminner oss om att det också finns en jord. Och det är här som nåd och tjänst kommer in. Eller som Karin Boye skriver i sin dikt: det är vägen som är mödan värd.

Så min fråga är fortfarande den, frågar lärjungarna efter vad som ska hända i deras här och nu eller undrar de om vad som kommer att ske i ett sedan efter detta? Vi ställer oss nog oftare den första frågan: vad är meningen med mitt liv, Vad gör att det livet till mer än en sporadisk restresa utan särskilt mål? Vi vill planera, och jag tror också att vi vill prestera. Vill stå till tjänst. Känna att vårt liv får en betydelse, inte bara för oss själva utan även för andra. Detta talar Jesus om ofta, men inte så mycket idag.

Evangelium handlar om att lämna för att få. Det låter dramatiskt att lämna allt. Men jag tror att vår erfarenhet i livet är att när vi ger så får vi också tillbaka. Precis som sången: What you give is what you get. Tjänst är det vi ger, nåd är det vi får tillbaka och jag tänker att det är ett saligt byte. Amen

Vi ber med orden från Karin Boyes dikt

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.