Tro och tvivel, syskon eller motpart?

 

Predikan 2 sön i påsktiden om Tomas Tvivlarens möte med Jesus

Namnet Tomas har för många blivit synonymt med tvivel, Tvivlaren. Men faktum är att Tomas faktiskt bar på suffixet Tvillingen innan han började att kallas för Tvivlaren. Och det är kanske där vi måste börja. Se att dessa två, tvivel och tro snarare mer hör ihop som syskon än att de drar i motsatt riktning. Jag tänker också på de två bröderna i Lars Noréns pjäs: Kaos är granne med Gud. Bröderna som är varandras alter ego. Kanske är det på samma sätt med tvivel och tro. Att de inte helt går att skilja från varandra, de hör ihop. Men faktum är att detta är den enda gången som vi hör talas om att Tomas tvivlade. Och den här gången är det kanske inte så konstigt. Det är ju i inte varje dag vi hör om att någon uppstår från de döda. Dessutom får han nyheten i andra hand som lika gärna skulle kunna vara ett ogrundat rykte, eller ”fake news”. Tomas har fått ta på sig rollen av den evige tvivlaren. Men han är bara en i raden av människor som vågar brottas med tvivel och tro. Bibeln är full av berättelser om människor inte bara tror utan faktiskt också vågar uttrycka sitt tvivel. Tänk på Maria som säger till ängeln: Hur ska detta kunna ske? På ett märkligt sätt kan en människas tvivel ibland göra tron desto mer trovärdig. När någon vågat sig in i den mörka nattens brottnings-kamp. Berättelsen om Tomas säger oss också något om att vår tro inte främst handlar om kunskapen om Gud. Men desto mer om mötet med Gud. Att tron inte kan stängas in i ett fyrkantigt system av teser som ska bekräftas. Så är det för Tomas. Hans omvändelse startar med ett personligt möte med Jesus. Varken tro eller tvivel är något soloprojekt – eller borde i alla fall inte vara det. Tron växer när vi delar den med andra. När tvivlet delas växer paradoxalt också tron. Inte sällan skingras tvivlen när vi får dela det med någon annan, någon som också känner sig ensam i den här världen, och vi får göra en existentiell vandring tillsammans. Men det finns en viss frestelse att bosätta sig i tvivlet. Att se på tvivlet som någonting lite fint och ha det som livsstil. Men det är med tvivlet som med lidandet, man ska aldrig söka det. Däremot måste ta det på allvar när det kommer. Ibland är tvivel något man inte kan komma ur även om man skulle vilja. När livet eller tron har gått sönder, kanske båda två. Men i längden är det svårt att leva av tvivel allena. Evangelium om Tomas idag en berättelse om tvivel, men lika mycket berättelse om tro. Hans tvivel får honom inte att vända sig bort från Gud utan tvärtom, det är tvivlet som får honom att söka sig till Jesus, inte bort ifrån honom. Därför är kanske tvivlet inte trons motpol utan i stället dess drivkraft. Tvivlet som ett slags, säg inte nej, men kanske, kanske, kanske… Tvivlet kan förvandlas till något konstruktivt när vi bestämmer oss för att inte vara kvar i där utan börjar röra oss i trons riktning. Om vårt tvivel har ett mål en riktning. Annars kan det bli som med Alice i Underlandet som inte hittar vägen och frågar kaninen: Vilken väg ska jag gå? Och kaninen svarar: Det beror på vart du ska. Jag vet inte, svarar Alice och kaninen replikerar: Då spelar det inte någon roll vart du går. Där i Underlandet kan allt hända. Och lita på att det kan det ske under också här. Det som kanske handlar om att vi till sist behöver göra ett val. Att välja att inte vara kvar i viljelöshet utan bestämma oss för i vilken riktning vi vill gå.