Lovsång och kamprop hör ihop!

 

Luk 19:37-40

Då Jesus närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden. " Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

Predikan
Idag kommer vi rakt in i påskens drama. Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna – Rädda oss, ge oss frälsning! Lovsången flödar längs Olivberget, ner mot staden Jerusalem. Den går inte att stoppa. Trots att många försöker. Säg till dem att hålla tyst! Jesus svarar med orden som han lånar från profeten Habackuk:
"Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa”. Eller som Habackuk säger: Stenarna skall ropa ur muren... när han talar om Babyloniens mäktiga städer, byggda på stöld och mord. Dvs Våldet kommer– som våldet alltid gör – att slå tillbaka mot dem själva. Så det Jesus alltså säger är: ”Se och lär av historien.
Den gången gällde det de babyloniska städernas undergång. Lär och se vad som ger fred!

Jag tänker att lärjungarna och alla runt om dem inte bara ger uttryck för en lovsång utan också för ett protestrop! Mot ockupation och förtryck. Längtan efter att Jerusalem någon gång ka få vara vad hon betyder: Fredens stad, samma stad som man genom alla tider har stridit om. Jesus påminner oss om att lovsång och kamp-rop hör ihop. Det är ett uttryck för både välsignelse och en längtan efter befrielse. Att lovsjunga Gud står inte i motsats till att protestera mot orättvisor och arbetet för en annan värld. Snarare tvärtom, så går de hand i hand, samma ärende. Och nu vill man tysta den. Be alla att rätta sig i ledet. Men om det är något historien har lärt oss, så är det vad som händer när människor gör just det - tystnar och rättar sig i ledet. Martin Luther King har sagt:  ”Det största bekymret i världen är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad!” Och Jesus säger: att om vi tiger kommer stenarna att ropa.

 

Sten är ett centralt tema i Bibeln. Sten har sedan tidernas begynnelse varit viktig för människan, inte minst som byggmaterial. Stenen har också ofta och i många kulturer laddats med mystisk och mytisk kraft. 

Och om vi för en stund stannar kvar vid bilden av stenarna. De flesta av oss tänker nog att stenarna faktiskt inte har något språk. Men, de kan få sitt uttryck när vi tar dem i våra händer, och hur vi använder dem.

I Bibeln är Jesus hörnstenen, den sten varpå allt vilar. Som vi får luta oss emot. Som stöttar och bär. Kyrkans förste ledare Petrus uppkallas efter en klippa, som den fasta bas där kyrkan ska stå.

Men stenen kan också bli förtryckarens medel att bygga murar att skilja människor från varandra. Många murar har byggts i vår värld för att sätta upp gränser mot varandra. Eller stenar som kastas mot blåljus, som bottnar i frustration och känsla av utanförskap. Ingenting som går att försvara, men som kan förklaras. Och samma sten som brukas för murbygge och avskärmning kan också användas till brobyggen som vill förena, skapa närhet och försoning. Och uppmuntra till lovsång. Vad vill vi ha – broar eller murar? Vad är det vi längtar, ropar efter?

 

Lovsång och kamprop hör ihop. Att lovsjunga Gud står inte i motsats till att protestera mot orättvisor och arbetet för en annan värld. Vi får både lovsjunga i tacksamhet och ropa ut vår ilska över lidande, förtryck och maktmissbruk. Och skulle vi bli alltför liknöjda med hur saker är, bli alltför bekväma och nöja oss,
så kommer stenarna ropa. Själva skapelsen ropar efter rättvisa, längtar efter Gud och vi får ropa tillsammans med naturen och djuren, med de fattiga och förtryckta.

Nu rider Jesus fram som en märklig kung. Med ett alldeles särskilt uppdrag men utan kungens vanliga tecken. Han vet att folkens hurrarop om bara några dagar kommer bytas ut mot ett annat rop: korsfäst. Jesus vet att han är på väg mot döden men låter folket ropa och lovsjunga, och påminner om att den lovsången inte ska låta sig tystas. Om så stenarna själva ska ropa.

Guds kärlek är inte beroende av oss som hejaklack – men vi, våra insatser, våra ställningstaganden behövs,
är nödvändiga för att Guds rike ska bli verkligt ibland oss. Och samtidigt påminna oss om att det är inte vi som bär fram Jesus, utan det är Jesus som bär oss.

Vi ber:
Gud, din godhet och omsorg möter oss, 
i markens och människans skaparkraft. 
Väck i oss alla tacksamhetens lovsång!
Gud, din godhet och omsorg behöver oss.
Använd våra hjärtan, våra händer
och våra röster i världen.
Herre, väck i oss alla kärlekens lovsång!
Gud, öppnar våra ögon för din verklighet och dina verk.
Om vi, dina lärjungar tiger, låt då stenarna ropa.
Herre, väck i oss alla sanningens lovsång! Amen.