När nycklarna skvallrar om vår värdegrund

 

I morse, när jag satte mig i bilen på väg till jobbet, blinkade bilens skärm: "Du har lämnat nycklarna hemma." En kort stund blev jag förbryllad. Hur kunde jag ha lämnat nycklarna hemma men ändå kunna starta bilen? Jo – nycklarna var med, men airtagen som sitter på nyckelknippan hade trillat av och låg kvar hemma.

Det här lilla tekniska haveriet fick mig att tänka. Airtagen är där för att jag inte ska tappa bort mina nycklar – men för att det ska fungera måste jag också hålla reda på telefonen. Alla delar måste vara med, annars fungerar inte helheten. Samma sak gäller oss människor. För att kunna hitta oss själva i vardagen, i arbetslivet, i relationer – måste våra inre redskap vara med. Vår sanning. Vår värdegrund. Vår integritet.

Utan dem är det lätt att gå vilse.

Bibeln talar tydligt om det här. I Andra Timotheosbrevet 4:3–4 står det:

"Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter."

Vi ser det hela tiden. I politiken, i media, i våra egna sammanhang. Falskhet har blivit något man accepterar – till och med förväntas av vissa. Att blunda för det som är fel, att tiga för att skydda sig själv, sin position, sitt rykte. Att spela med i ett spel där ingen längre vågar säga vad som faktiskt är sant. Men när man gör det – när man vet att något är fel men ändå håller tyst – då sviker man inte bara andra. Man sviker sig själv.

Vi får aldrig förlora modet att stå upp. Det kräver mod att vara ärlig. Det kräver mod att säga ifrån. Men om vi inte gör det, då förlorar vi vår mänsklighet. Som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta:

"Det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort."

Att stå upp för sanningen handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att inte kompromissa med det vi vet är rätt. Att säga ifrån när någon behandlas illa. Att inte gå med på lögner – ens för att rädda sitt eget skinn. Det är inte alltid lätt. Ibland innebär det att man står ensam. Men hellre stå ensam med ryggrad än tillsammans med en grupp som blundar.

För vad är sanning, egentligen? Jo – det är den bild som vi tillsammans delar när vi vågar se verkligheten som den är. Inte som vi önskar att den vore. Du kan inte sitta i ett rum och hitta på din egen version av sanningen. Du kan inte ljuga dig till förtroende. Du kan inte manipulera verkligheten för evigt.

Titta på människor som Trump och Putin – symboler för hur långt man kan gå när makt och prestige blivit viktigare än sanning och ansvar. Men vi behöver inte gå till världspolitiken för att se samma mönster. Vi ser det på våra arbetsplatser. I våra hem. I oss själva. När tystnad blir ett skydd – och feghet kläs ut till diplomati.

Men vi måste stå emot. För utan sanning, ingen respekt. Och utan respekt, inget förtroende. Inget som håller.

Så – när något skaver, när du känner att något är fel: ställ dig frågan. Har jag alla mina redskap med mig? Eller har något tappats bort längs vägen?

Och kom ihåg: sanningen kanske inte alltid är bekväm. Men den är alltid värd det.