Jungfru marie Bebådelsedag Rätten att säga ja och nej

 

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag 2025
För flera år lyssnade jag till en predikan just på denna söndag om Maria. Prästen som stod i predikstolen inledde predikan med att säga: Maria är bara en tom behållare. Även om jag redan där tappade något av mitt intresse för vad som mera skulle komma så handlade predikan om hur Gud använder sig av en ung kvinna vars liv fylls med mening och innehåll genom att ställa sin kropp till förfogande genom sin graviditet. Ja, det är alla fall var så jag tolkade det. Men med det sagt så är Maria en förebild, för alla generationer, för tjejer och killar, kvinnor och män. Maria är allt annat än en tom behållare utan en kvinna, ett liv, en berättelse som jag vill fylla med ord som:
- tro och tillit,
- mod och styrka,
- ödmjukhet och medkänsla.
- tålamod och uthållighet.

Tro och tillit. Hennes tro på Gud behöver vi inte ifråga-sätta. Den var nog självklar för henne. Men jag anar också en tro på sig själv, en självkänsla som gjorde att hon inte sa: inte ska väl jag, inte duger väl jag till det uppdraget? Hon hade en tro på Gud, tro på sig själv och tillit till att Gud är med. Tillit blir samma ord både framlänges och baklänges.

Det gällde också relationen mellan Gud och Maria. Tilliten finns där från båda hållen. Maria har tillit i Gud och Gud har tillit till Maria.

Och Marias uppdrag är inte och aldrig någonsin en legitimering att låta sin kropp utnyttjas för andras syften. Det här med samtycke är absolut inte något nytt påfund. Gud går inte mot vår vilja utan har skapat oss med en fri vilja. Precis som vi sjunger i en av våra psalmer: Vi frihet fick att bo här gå och komma, att säga Ja, till Gud och säga nej. Vi är inga marionetter.

Mod och styrka Det är inget litet uppdrag Maria går in i. Det kommer att kräva både mod och styrka. Men Maria har också modet att inte bara fundera och begrunda utan också att ifrågasätta. Hur ska det här kunna ske?
Jag har ju inte haft någon man? Hon är inte ung och naiv. Och hon vet hur barn blir till. För oss blir Maria en före-bild i att tänka själva. Att ifrågasätta och inte bara svälja färdiga sanningar och svar. Vi uppmanas att tänka själva. Och att möta livets utmaningar med mod och beslutsamhet, även när det känns svårt eller osäkert.

Ödmjukhet och medkänsla: Det finns ett uttryck och en bön till Jesus som jag använder ibland. Mer av dig och mindre av mig. För den som är förälder så är det här i alla fall under barnens första år en självklarhet. Att det är det lilla barnets behov som står i centrum.

Men det betyder inte att jag är mindre mig själv. Eller att du förminskar dig själv. Genom andra kanske du till och med blir mera den du är än tidigare. Och inte utplånar dig själv på bekostnad av någon annan. I vår värld som ofta är självcentrerad och hävdandet av det egna jaget behöver en sådan här förebild.

Tålamod och Uthållighet: jag ber ibland, Gode Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt. Tålamod är definitivt inte min bästa gren. Jag blir lätt provocerad av titeln på en bok jag läste: Ingen tid för snabba svar. Och det kanske också är symptomatiskt för vår tid. Så fort vi har en fråga så plockar vi fram google eller chatgpt.

Maria får i ena stunden möta en ängel och sedan vänta i ovisshet innan de första tecknen på graviditeten visar sig. Det är inga snabba två streck på en sticka som gäller här. När ängeln lämnade Maria så hade hon inte en aning om vad som skulle hända. Trots att vi styr och planerar så lever också vi i samma ovisshet. Kanske det finns en nåd i att inte veta. Som Dietrich Bonhoeffer skrev från sin fängelsecell i Berlin1944: ”Jag tror att Gud vill ge oss så mycket kraft vi behöver. Men han ger den inte i förväg, så att vi inte litar på oss själva utan på honom.”

Livet är ofta svårt och ibland är det ovissheten som är svårast. Maria, vågar ta emot detta ovissa ur Guds händer. Och Gud gav henne den kraft hon behövde.

Gud vill ge oss så mycket kraft vi behöver. Men ger den inte i förväg. Livet förblir ovisst. Men vi får lita på Gud. Helt enkelt leva i tillit Både framlänges och baklänges. Amen

"Det ordnar sig"

 Matt 16:21-23

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."

”Det ordnar sig” hör vi ganska ofta. Följt av ”det är nog inte så farligt”. Vi slätar över saker vi tycker är jobbiga, och helst inte vill ge oss in i. För att vi vill hjälpa till, vara snälla eller ingjuta lite hopp, eller bara för att slippa ge oss in i det där svåra. För att vi inte vågar, eller inte vet vad vi ska säga eller göra. När min mamma fick cancer så var också min första tanke att säga att det kommer att ordna sig, att hon ska bli frisk. Men när jag tänkte vidare så insåg jag att det var en lögn, jag visste att det inte skulle gå. Och när jag vågade ta in det så kunde vi också fortsätta det svåra samtalet. Om, om. När man befinner sig i något smärtsamt och svårt behöver man någon som kan stå för ett hopp men också någon att dela det svåra med, som inte slätar över. Som vågar stanna kvar mitt i den osminkade, smutsiga och skrämmande verkligheten. Petrus menar nog väl när han säger: Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig. Han vill trösta, skydda Jesus. Det vi vill när någon vi tycker om är ledsen, han vill hjälpa. Och han vill säkert också ha en stark ledare som inte pratar om ett snöpligt slut på deras fantastiska resa. Behöver någon som bär. ”Det ordnar sig! När han inte vågar ge sig in i det där svåra och ofattbara, att hans vän skulle få lida och dö. Lögner gör inte det oundvikliga lättare, snarare tvärtom. Jesus har själv tillräckligt svårt att ge sig in i det som väntar men han vet att det är nödvändigt. Och han måste försöka få dem att förstå. Kanske är det därför han blir så arg. När Petrus försöker tysta honom med alla sina goda föresatser. Han vill ha Petrus stöd, att han ska ta det som ska hända på allvar. Ibland säger vi att ”vägen till helvetet kantas av goda förestatser”.  Även om man har goda intentioner och handlar i all välmening, som Petrus gör, så kan resultatet ändå bli negativt eller skadligt. Jesus ger Petrus och oss chansen att öppna ögonen, öppna upp våra liv och vända ut och in på det, se allt det där som vi annars kanske slätar över och tänker att det ordnar sig nog. Jesus går hela vägen för vår skull och går med oss i alla stunder i livet. Den här gången är det Jesus som ber om samma sak från Petrus. Gå med mig, var med mig, också genom det svåra. Min mamma svor aldrig, men använde ibland ett uttryck för djup smärta. När det gör djävulusiskt ont. Så är det ibland. När vi måste kämpa en kamp som verkar oss övermäktig. För Jesus är det inte den svåra vägen han måste gå som är djävulusisk utan vännens svek när han, i det här ögonblicket, inte anande går någon annans ärende. Petrus var en av Jesu närmaste lärjungar. Vilket guldläge för den onde att få in en fot hos honom, den intet ont anande och lite naive Petrus. Den onde vill inte på några villkor att Jesus ska korsfästas utan försöker gång på gång få Jesus att fega ur och tvekar inte ens att ta hans närmaste vänner till hjälp. För Petrus vet ännu ingenting om det som den onde vet, kraften i korset. Men till Petrus som bangade ur så många gånger, som tre gånger förnekade Jesus sista dagarna i påsk, säger Jesus: På dig ska jag bygga min kyrka. En kyrka av människor, såna som du och jag. Tänk då att vad som än händer i ditt eget liv, om du faller och när du faller, för frestelsen, för makten, när du kommer på fel spår… Det finns alltid en väg tillbaka. Jesus känner alla dina svaga punkter, som kanske är fler än du själv vet om. Din sårbarhet, din utsatthet. Därför, får vi både när vi står emot och när vi faller säga: Tack Jesus för att du inte föll. Tack för att jag får falla in i din famn av förlåtelse och försoning. Då kan vi tryggt säga ”Det kommer att ordna sig”…

Det var bortom bilderna han kom

Psalm 717 1. 

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner 

Y Eggehorn

Evangelielisten Johannes berättar:

Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias”. Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galiléen? Men aldrig har någon människa talat som han”. Nikodemos som satt i rådet och tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom”?

Predikan
Jag har en vän som länge brevväxlade med en man och det började så småningom att utvecklas till kärlek. Till slut möttes de. Men ingenting stämde. Där stod han, lite kort, med kulmage, och tunt hår på hjässan. Hon hade föreställt sig en reslig mörk man. Men när de började samtala så var han verkligen mannen från breven och gemenskapen utvecklades till en kärlek som håller än idag.

Fariséerna som vi möter i evangeliet är så fastlåsta i sina egna bilder, att det inte verkar vara mödan värt att lära känna Jesus. Han får aldrig chansen att spränga deras fördomar, utan blir avfärdad på avstånd. Han kommer ju från Galiléen, en sån kan man ju inte ta på allvar! Hur ofta händer är det inte också idag att vi avfärdar både Jesus och varandra. Möter varandra med misstänksamhet och skepsis. Har vår uppfattning klar från början. Det hände en gång under min prästfortbildning. Ett fantastiskt seminarium i själavård och katastrofberedskap om branden på båten Scandinavian Star. Det var en äldre präst från Göteborgs stift som föreläste.

Men flera av studenterna dömde efter vad de trodde att de såg och hörde. För det vet man ju hur det är med manliga präster från Göteborg! Konservativa och kvinnoprästståndare är de, en sån kan man ju inte lyssna till! Att han var en av de mest progressiva liberala och bejakande präster som Svenska kyrkan har mött, kunde de inte se. En präst som hade regnbågsmässor och tog in ECCE HOMO utställningen in i kyrkorummet. Men förblindade var de unga studenterna av sina egna fördomsfulla filter…

Det är lätt att döma efter det vi tycker eller tror att vi ser och hör utifrån våra förutfattade meningar. Men i dagens text så protesterar Nikodemus mot de andra när han säger. "Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?"

Vi riskerar att göra samma sak med Bibeln, med Jesus. Att vi läser med fördomarnas glasögon på. Frågan är: Finns det något i Bibeln som gör att jag blir berörd och vill läsa vidare? Som det kan vara med en spännande deckare där man längtar efter att gåtan ska bli löst. När man inte kan sluta vända blad. Men vad händer om Bibeln är och förblir en gåta? När ingen hjälper oss att öppna boken på riktigt?

Min dotter Sara, sa till mig en gång som liten när jag något oengagerad läste godnattsaga efter en lång tröttsam arbetsdag: Du kan lika gärna sluta läsa mamma. För det kommer bara ord. Ja då kunde det lika gärna kvitta. Det är en utmaning för oss hur vår både tar emot det levande ordet och förmedlar det vidare. Att vi inte bara berättar det som en trött saga. Tomma ord. Utan att vi blir berörda.

Aldrig har någon talat som han! Säger de om Jesus…

Tänk när vi får höra ord som på allvar förändrar, föder tro, hopp och kärlek i ditt och mitt liv. Som inte bara är tomma ord. Utan ord med ande och liv.

Vi ber, Herre, föd en längtan i oss,
Låt ditt levande Ord få slå rot och blomma i våra liv,
Hjälp oss att möta ditt Ord med förväntan och öppenhet
så att vi tillåter dig att spränga alla murar som riskerar att hålla oss fångna. AMEN

Dops Gate

 

Mark 10:13-16

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Predikan Kungsbacka söndag efter jul 2024

På vår lilla minisemester i Oslo i somras skulle vi precis gå över gatan när min blick föll på den här vägskylten. Dops gate. Skylten fick mig genast att känna mig hemma. Det här är en gata som jag inte bara vill passera över utan också följa, Dopets väg - min väg, och din, tillsammans med Gud. Och leker vi med ordet så skulle det också kunna stå GATE… (gejt) Ni vet när vi ska ut på en resa, står där med vår ryggsäck, förväntansfulla, lite spända, kanske lätt nervösa. När vi kanske inte riktigt vet vad vi har gett oss in på.

Låt oss gå tillbaka till bilden. Till budskapet om att det är grönt ljus. Jag vill tro att dopets väg aldrig kommer att signalera rött ljus, Gate Closed. Men när vi läser evangeliet om Jesus och barnen så står det: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike
som ett barn kommer aldrig dit in."

När jag har samtal med föräldrar i samband med dop brukar jag kommentera just de här orden. ”Kommer aldrig dit in”. Orden skulle kunna signalera: Gate closed.
Det är sällan som Jesus låter så exkluderande. Men så var Jesus också irriterad den gången, ja rentav arg: barnen hade fösts bort ifrån honom. De hade nekats beröring. Förvägrats upplevelsen att vara oändligt älskade, trygga och fria – just den upplevelsen som alla borde få växa upp med. Därför säger Jesus - precis tvärtom. Det handlar inte om att exkludera och stänga ute, utan om att - att inkludera och släppa in.

Att alla har rätt att få komma till Jesus, att höra om Gud och beröras av Guds kärlek. Att alla har rätt att få veta att - även om det gör ont att leva ibland – så är dopet en källa till både självförtroende och Gudsförtroende.
Vår tro, den kan vi bli osäkra på. Den kan till och med gå förlorad. Men om dopet kan vi aldrig säga: en gång var jag döpt, nu är jag det inte längre. En gång döpt, alltid döpt. En gång sedd och bekräftad som ett Guds barn, alltid sedd och bekräftad. Det är något att gå till när livet skaver. Därför har den här gaten har inga VIP köer, inga priority pass. Den är öppen för alla, liten som stor.
Vi får komma med vår naiva tro. Det i ibland kallar för barnatro. Naivitet handlar ju om att se med barnets perspektiv. Att få komma som ett barn. Precis som Gud själv kom som ett barn till jorden, utlämnad och beroende som ett barn är.

Det är till oss Jesus säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Barnet har en egen relation till Gud som inte behöver mellanhänder. De orden gäller inte bara barn utan alla oss som i dopet är Guds barn, liten som stor.

Dopets gate omfattar hela livet i alla dess dimensioner. Livet med både medgång och motgång. Vi får vila i att hela livet är inneslutet i Guds kärlek. Det är dopets gate… Att leva är att ha livskraft och glädje, förmåga att förundras och att göra bra saker. Men att leva är också att behöva uppleva det som tar kraft och glädje från oss. Sådant som gör att vi tappar hopp och mod, eller som får oss att inte alltid vara vårt bästa jag.

När vi talar om att vi får ”leva i vårt dop” så är dopet en hjälp att komma ihåg att Gud har lovat oss att vara med alla dagar – de hopplösa, de hoppfulla och alla dagar däremellan. Att få vara barn, men inte på ett barnsligt sätt, utan på ett vuxet. Att ändå fortsätta se på livet med barnets naiva tillitsfull blick. Vi behöver inte försöka bli Guds barn på riktigt, för vi ÄR -Guds barn - på riktigt.

(Och ja, jag vet att dop stavas Dåpet på norska och att pastor Dop var en präst i Oslo, men man måste få leka med orden ;) )

Det räcker med att du ÄR!

 

I vår kyrka talar vi ofta om frid. Och nu i juletid om julefrid. Samtidigt är detta en hektisk tid när vi ibland känner att vi inte riktigt räcker till för alla de föresatser som kanske oftare vi själva än andra har förelagt oss.

Det är kanske då som vi behöver påminna oss om att julefrid inte är något yttre utan framför allt någonting som bor i vårt inre. Att kunna leva med handen på hjärtat och få frid trots att det blev färdiga köttbullar och en plastgran från JULA. När vi sluter fred inte bara med varandra utan också med oss själva.

Det finns inga enkla liv. Just därför är det viktigt att vi pratar om hur det verkligen är, utan glansbilder. Att vi lever med handen på hjärtat. Ärliga mot oss själva, känner efter hur det verkligen är. Att det är en livshållning att förhålla oss till. När livet inte behöver vara så perfekt.

För några år sedan förberedde jag familjens julfirande. Gran skulle vi ha, tänkte jag. Varje dag när jag kört in på uppfarten till vårt hus i Bohuslän har jag tittat på den där lilla granen, förkrymt som om den inte kunde växa mer, lite sned med haltande gång, tilltufsad av andra granar som vill ta dess plats, så att den inte fick plats att växa med alla sina grenar.

Den granen ska pryda vår julafton tänkte jag och gjorde som i julkalendern snödrömmar, jag gick ut och frågade den: vill du bli vår julgran i år. Och jag hörde inga protester. Sned och ving, för liten och för kort, lite som jag, smyckade jag den med alla kulor vi hade och en stjärna i toppen. Det var vår gran!

Och när barnen kom så frågade jag dem: handen på hjärtat, ett uttryck för: säg vad du tänker och känner, var ärligt nu, vad tycker ni om granen. Vi älskar den. Och jag fann att det var med den som med livet. Vi är lite sneda, lite vingklippta, lite oformliga, inte så särskilt måttbestämda eller proportionerliga. Men det viktigaste av allt. Handen på hjärtat: Julefrid handlar inte om att räcka till.

Det räcker att du finns till. Som den du är. Amen

 

"Damn if yu do, damn if you dont" 3 advent

 

Matt 11:12-19

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.
Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:
’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

"Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt."

 Predikan

Har du varit med om att din uppfattning att någon ska vara på ett visst sätt och att den bilden inte alls stämmer? Sådana bedömningar gör vi nog oftare än vi tror. Sätter in personer i färdiga fack med en klar uppfattning som kan vara svårt att rubba. Kanske har du också varit med om att inte alls känna igen dig i den bild som någon annan haft av dig?

I sociala medier kan vi välja vilken bild vi vill ge av oss själva. Profilbild, berätta vad vi gör, tycker om, eller ogillar. Eller så försöker vi förmedla en annan bild av oss själva än den vi verkligen är. Använder filter, masker och roller. Titta bara på ungdomar idag, den som avviker från gruppen blir ofta utstött, alla ska vara lika. Vi skulle hämta min bonusdotter och hennes kompisar en kväll och ut kom fyra identiska flickor med lockat hår, vita jackor och byxor och samma makeup. Tack och lov att vi kände igen vår Anna.

När Johannes döparen trädde fram fanns det många förväntningar på honom. I många hundra år hade man levt med profetior om att en ny profet skulle komma och bereda vägen för Guds Messias. Här fanns för-väntningar av profetiska dimensioner på Johannes döparen och också på Jesus. Men ingen av dem tycks leva upp till folkets förväntningar.
Den ene äter och dricker för lite, och den andre allt för mycket och framför allt med fel människor. Det är lite som damn if you do och damn if you dont. Vad du än gör så är det fel. Och jag tror: att om man vill miss-förstå så gör man det. Och det kan vara svårt att rubba på den bilden och att ta in det som andra ser. Något som sedan är svårt att ta tillbaka. Och är man inte öppen utan styrs av rädslor så blir de här etiketterna på människor ofta felaktiga och begränsande.

Och nu är det som att Jesus vill skaka om oss och våra färdiga föreställningar. Han liknar oss med ett gäng tjuriga barn som sitter här ute på bänkarna på Kungsbacka tog och blänger åt varann. Det spelar ingen roll vad man gör, det blir inte rätt ändå. ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa” Hur man än vänder på steken så blir det fel. Gör du si så är det fel, gör du på motsatt sätt, så är det också fel. damn if you do och damn if you dont. Men än värre än att göra fel är – att inte göra något alls. Om du är på väg men går åt fel håll så kan du alltid byta riktning. Det är inte farligt, det är både mänskligt och kristligt.

Jag tänker att Jesus nu med de här kontrasterna vill utmana oss… Visa att han är mer, förmår omfatta mer, vill visa på att vi inte behöver vara rädda eller osäkra på om vi passar in. Kanske att vi också kan vara mindre rädda och snäva med oss själva och andra. Tänk om vi gör det onödigt trångt för oss i livet?

Det är en utmaning att sticka ut hakan i landet Lagom. Johannes döparen är knappast lagom from. Han är radikal, verkligen hängiven. Förberedde folket för Jesus tills han blev satt i fängelse och halshuggen. Han var som en pil som pekar på en enda sak: Att Messias kommer snart. Och när Jesus väl trädde fram är han inte heller lagom. Men han är helt trygg med Gud och vågar komma och möta oss på vår mänskliga planhalva så mycket mer än vi ibland själva vågar. Jesus var inte rädd för att framstå som oandlig i människors ögon. Jesus utmanar regelstyrda förhållningssätt.

Jesus avslutar med de kryptiska orden: Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Här lyder grekiskan mer ordagrant: Men Visheten rättfärdigas av sina gärningar. Visheten är ett annat namn för Jesus. Och vad Jesus säger är att vi kan känna igen vem han är genom det han gör: att det han gör är gott och rätt – även om det kanske på ytan kan se oväntat ut.
Precis som Gud kan kännas igen i oss genom det vi gör.

Så släpp förlamningen; damn if yu do, damn if you dont. Våga göra det som barnen på torget inte gör.

Det handlar inte om åsnan - 1 Advent

 

Det skulle komma ett rockband till stan. Innan sin ankomst så skickade dom en lista på vad som skulle finnas i logen för att de skulle spela: ”När vi kommer så vill vi ha följande tillhands på den här listan. För det för det första: vi vill ha en liten brun åsna med en alldeles för stor sadel stående i logen. Och nu - När vi har er upp-märksamhet, så vet vi att ni läser vår lista ordentligt. Och ni kan strunta i åsnan.”

Det handlar inte om åsnan. Rockbandet behövde ingen åsna. Det gjorde inte Jesus heller. Han hade kunnat gå i sina sandaler precis som han brukade göra. Ofta betonar vi ändå vikten i att Jesus kom ridande på en åsna så att också profetian från Gamla testamentet ska uppfyllas. Som Sakarja skriver:
I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Men det är inte åsnan som ger Jesus hans legitimitet. För det räcker inte med att sätta sig på en åsna för att kunna alla sig Messias.

Men även om åsnan hjälper oss att känna igen vem som kommer så handlar det fortfarande inte om hur Jesus gör entré i Jerusalem. Allt handlar om varför. Varför utsätter sig Gud genom Jesus för det han tvingas gå igenom? Det som först verkar som en segerfest ska snart vändas om i ett sorgetåg. Många av dem som nu ropar Hosianna ska byta sitt fest-rop till ett annat, till ett Korsfäst, korsfäst. Folkmassorna har ännu ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar i Jerusalem och det är vad allt handlar om. Att Gud genom Jesus Kristus aldrig någonsin skyggar för det svåra, inte någonstans, någon gång. Det är svaret på vårt varför. Därför säger Jesus: ”jag är med er alla dagar till tidens slut”. Detta lilla ord ”MED” kan vara det viktigaste ordet i hela Bibeln. Det lilla ordet ”MED” berättar om vem Gud är, hurdan Gud är. Jesus med oss, inte mot oss, inte likgiltig för oss eller långt ifrån oss.

”Kom Jesus, kom Immanuel” sjunger vi i psalmen, det betyder: Gud med oss. När Gud blir människa och tar mänsklig gestalt genom Jesus Kristus så blir Gud fullt närvarande i vår värld med allt vad det innebär. När evangelium till oss inte handlar om att vi ska komma till himlen utan om himlen som kommer ner till vår jord.

När Jesus skrattar som vi, gråter som vi, gläds och sörjer, lever och dör som vi. Uppstår för att i ska leva med honom. Han delar vår sorg och vår smärta, vårt lidande och vår nöd, är med oss i den men vill också leda oss igenom den. Gud med oss.

Ordet med talar också om hurdana vi är menade att vara. Att vi ska vara medmänniskor för varandra, aldrig motmänniskor. Gud kallar oss att se varandra. Idag är vi tillsammans, med och för varandra. Precis som Gud är och alltid har varit, det får vara budskapet till oss i advent, att han som har kommit för att förkunna fred för folken, frihet för de fångna, kommer, även i år. Till dig och till mig. Ingenting kan ändra på det. Så som Jesus är med oss ska vi vara för varandra.

Jesus har uppmanat oss att älska varandra så som han älskar oss. Det är inte förhandlingsbart. Det ligger en mäktig utmaning i det. I dåtid, i nutid och alltid. Jesus gav sitt liv för oss. Han gick all in. Och visste det redan när han red in i Jerusalem.  Även om ingen annan visste eller förstod. Och så är det med Gud. Som går hela vägen, för oss och med oss, även om vi inte alltid ser eller förstår. Och varför? JO, för att han älskar oss så vanvettigt mycket som vi inte kan bli älskade av någon annan, någonsin.

Förresten, om någon fortfarande undrar hur det gick med åsnan? Inte den som Jesus red på utan den som skulle finnas i logen. Jo, en nitisk vaktmästare tog rockbandet på orden och skaffade en liten brun tygåsna och gjorde en alldeles för stor sadel som han fäste på åsnan med en bit gaffatejp. Han tog uppgiften på allvar. Det får vi också göra. Gud med oss och för oss, och vi med oss och vi är med oh för varandra. Alltid, all in. Amen.