Är jag rustad för det här? Om att få kraften...

 Luk 24:49-53

Jesus sade: "Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden."

Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje.
Och de var ständigt i templet och prisade Gud.

Predikan Kristi himmelfärdsdag Hanhals 2025

Har du någon gång stått inför något i livet och känt: ”Jag är inte redo. Jag är inte rustad för det här”?
Kanske en svår situation, ett ansvar, ett uppdrag – eller bara livet i allmänhet. Vi människor brottas ofta med känslan av otillräcklighet. Eller kanske osäkerhet för om vi ska räcka till. Jag minns när jag fick min nyfödde i famnen och tänkte: Är jag verkligen rustad för det här, att ha ansvar för ett helt nytt liv.  Idag när barnen är vuxna så tänker jag: att jag har nog varit en väldigt bra amatörmamma, jag behövde inte bli proffs, det räcker bra långt med kärlek. I dagens text ger Jesus oss ett löfte – ett löfte om kraft, om hjälp och säger: ”Stanna kvar i staden, tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Det här är inte bara ett löfte till lärjungarna för 2000 år sen – det är ett löfte till dig och mig. Jesus vill rusta oss för livet. ”Stanna här i staden…” Det är lite oväntat, eller hur? Att Jesus ber dem att stanna upp, inte att gå ut. Annars är det ju vad vi ofta talar om som kyrkans uppdrag. Gå ut och gör alla folk till lärjungar. Men det kommer sedan. Först samling, sedan sändning. I rätt ordning.

När lärjungarna möter den uppståndne Kristus var de förmodligen helt överväldigade, fyllda av nytt hopp och iver. Ni vet när man har fått höra något stort och helst av allt direkt vill berätta för hela världen. Lite som när man fått besked om att man väntar barn. Bär på en stor hemlighet som man vill dela med hela världen. Men inte än. Och nu säger Jesus till lärjungarna: Vänta! Dela inte allt med en gång. Dröj kvar. Själv är jag sådan att jag ofta rusar för fort fram och ibland skulle behöva stanna upp i betänksamhet. Att tänka efter - före...

Vi lever i en tid där allt går snabbt. Vi vill ha snabba svar. Lösningar direkt. Men Gud arbetar ofta just i vår väntan. Precis som i psalmen ”vila i din väntan - stilla mötet sker”. Men det behöver inte vara en passiv väntan. Utan en aktiv bön i förväntan. Jesus säger:  Låt mig förbereda dig, innan du rusar ut i världen. Vi behöver laddas, precis som telefonen, den ligger där på laddning men den är inte passiv för det. Den laddar upp sig, precis som vi behöver. Vi kan också behöva samla ihop oss för det som vi står inför. Och Gud tvekar inte för att använda tomrummen i våra liv. Ni vet den där stunden mitt emellan, det som har varit och det som ska komma...

Vi klarar inte livet i egen kraft. Vi behöver inte klara det själva. Behöver inget av det lilla barnets trotsiga: ”Kan själv”. Det är inte vår förmåga som bär – det är Guds närvaro. Att vi inte rustas genom prestation – utan i relation. Jesus vet: att vi ska leva i en värld som inte alltid är enkel. En värld där tro kan prövas, kärlek kan svalna, och mod kan tryta. Därför lämnar han ingen tomhänt. Utan rustar oss:

Med tro som håller – också när livet skakar.
Med hopp – när framtiden känns oklar.
Med kärlek som orkar se andra – också när vi är trötta. Amen

Vem vill vara ljummen?

 

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord

utan med handling och sanning.

För Johannes finns inga ljumma medelvägar… Ingen lagom tro, eller någon sanning som nöjer sig med att vara måttlig. Ibland får jag höra att: ”tron ju inte behöver gå till överdrift”. Tänk om jag skulle säga till Gud, eller Gud till mig.  ”Nu när vi har bestämt oss för varandra så kanske vi kan göra det lite lagom, inte överdriva det här.” Eller kanske ännu värre och jag kom hem och sa samma sak. Låt oss ta den här relationen på lite lagom allvar. Vi behöver ju inte överdriva.

I Bibeln varnas det för det ljumma. Precis som det ljumma vattnet som nästan inte känns mot huden och inte skapar någon som helst reaktion. Det får mig att tänka på element… Helen, vår fastighetsskötare,  kom in i här i kyrkan en dag och luftade elementen. Om det blir för mycket luft i den så skapar det ett tomrum och vattnet får ingen möjlighet att strömma igenom. Det är vad Johannes varnar för. Och precis som vi måste gå lufta elementen så är Jesus nyckeln till ett liv som får tömmas på det som blockerar och tar plats för att sedan fylla på med det som ger liv, som får livet att strömma igenom – oss. Vi talar ofta om villkorslös nåd i kyrkan. Men idag kommer Jesus med ett bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er."  

Kan man tvinga någon till kärlek? I filmen Bruce den Allsmäktige får Bruce Guds krafter. Till en början använder han dem för att få berömmelse, pengar och kontroll – men snart vill han använda dem för att vinna tillbaka sin flickvän, Grace. Men trots att han är "allsmäktig": så kan han inte få Grace att älska honom igen. Gud säger till Bruce: ”Welcome to my world.”  "Du kan inte tvinga någon att älska dig. Inte ens jag kan det."

Gud har skapat oss med fri vilja. Gud vill inte ha robotar som lyder blint, utan människor som väljer att älska tillbaka. För verklig kärlek kan inte tvingas fram. Den måste ges fritt. Och så är det i våra relationer också. Vi kan inte tvinga någon att älska oss – men vi kan älska på ett sätt som speglar Guds kärlek. Och om du känner sig som det där elementet, lite ljummen och genomströmningen havererat. Då finns det någon som kommer med sin nyckel, och skruvar lite med dig. Och något händer. Blockeringar och hinder som försvinner.

Det är förlåtelse, det är försoning, som vill liv som får flöda fritt.  Låt oss be:  Herre, tack för att du älskar oss utan tvång. Hjälp oss att förstå att kärlek aldrig kan krävas, utan bara ges. Lär oss att älska som du
– med tålamod, ödmjukhet och respekt. Amen.

Känn ingen oro...

Känn ingen oro. Det här är några av de mest tröstande orden som Jesus har sagt. "Känn ingen oro." Så enkelt, så klart – men så svårt att leva efter när livet stormar runt oss. Men Jesu ord talades inte heller i en lugn stund, utan tvärtom, i ett av de mest känsloladdade ögonblicken – kvällen före hans korsfästelse. Han visste vad som väntade honom, och han visste att hans lärjungar snart skulle känna sig förlorade, rädda, och övergivna. Ändå så är det han som säger till dem:

"Känn ingen oro."

Han talar inte bara till dem, utan också till oss – i vår oro, vår stress, våra sömnlösa nätter. Jesus vet hur vi fungerar. Han vet hur vi bekymrar oss, hur ångesten kan rida oss när vi lever och lider i ovisshet. Jesus kan inte alltid lyfta bördan från våra axlar. Inte alltid lindra vår smärta. Eller lösa våra problem. Jesus är ingen trollkarl, erbjuder inte trollkonster, men vill ge oss tillit och tröst. Att finna ro i oron, frid i ofriden. Precis som Svenska kyrkan lekte med orden under covidpandemin för att tala tröst.

Mitt i corona finns oron, och mitt i oron, finns ro.

Jesus erbjuder oss en tro som är motgiftet mot vår oro. Genom att koppla oron till tron: "Tro på Gud, och tro på mig." Inte som en flykt från verkligheten, men som en djupare verklighet – en som säger att vi inte är ensamma. Att Gud bär oss, även när marken känns skakig. Oro drar oss in i framtiden, till det vi inte kan kontrollera. Tro för oss tillbaka till nuet – till Gud som är här och nu. I livet som vi lever.

Jesus säger att han går bort för att "förbereda en plats" för oss. Som handlar om att vi har ett hem hos Gud – både redan nu och då och sedan. Vi är inte övergivna i vår oro, vår sorg, vår kamp. Jesus går bort, men han går inte ifrån oss. Han går före oss.

Kanske någon av er har lämnat barn hos dagmamma, förskola eller hos barnvakt någon gång. Känslan av det lilla barnet som känner sig så övergivet av föräldern som går i väg. Och den stora lyckan när det lilla barnet rusar in i famnen på eftermiddagen. Men som förmodligen har lekt hela dagen utan bekymmer. Känslan av att skiljas och att mötas väcker så många känslor inom oss, övergivenhet, återförening, smärta och glädje.

Och tänk dig sen att komma hem till någon som har ställt fram din stol, tänt ett ljus, lagat din favoriträtt. – Att komma till en plats som är gjord för dig. Det Jesus säger är: Du är inte en främling. Du är välkommen.

Du är älskad. Här har Du en plats. I en värld där så många känner sig rotlösa, utanför, bortvalda – säger Jesus: Jag har gjort rum för dig. När vi står mitt i sjukdom, förlust eller rädsla, kan det kännas som att mörkret vinner. Men Jesus säger något annat. Han säger att vårt liv har en riktning – och att den riktningen inte slutar i kaos. Den slutar inte i tomhet.  Den slutar i närhet. "För att ni ska vara där jag är". Det är relation, inte bara religion.

Jesus lämnar oss inte för att överge oss. Han lämnar för att fullborda något. Så när vi känner oss ensamma, bortglömda, osäkra – får vi luta oss mot hans löfte: Jag kommer tillbaka. Jag hämtar dig. Du ska vara där jag är. Jag är där du är.

Så nästa gång du känner att jorden skakar, när oron kryper in i ditt hjärta – Jesus lovar inte ett liv utan svårigheter. Han säger inte "det kommer inte bli jobbigt", han säger "Känn ingen oro trots att det blir jobbigt." Friden han erbjuder är inte beroende av omständigheter – den kommer från hans närvaro. Som han senare säger: "Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger."

Så, vad oroar du dig för idag? Vad tynger ditt hjärta? Kanske är det framtiden, hälsa, ekonomi, relationer – alla dessa är verkliga bekymmer. Men in i det säger Jesus: "Känn ingen oro." Inte för att det inte finns något att oroa sig för, utan för att han är med dig. Tro på Gud. Tro på Jesus. Hans frid är större än din oro. Amen.

Påve Fransiskus - tjänst i ödmjukhet, medkänsla och kärlek

 På lördag begravs påve Fransiskus. en man som bar ett stort ansvar –med ödmjukhet, medkänsla och kärlek. Påve Franciskus från Argentina var son till italienska invandrare och växte upp i en vanlig arbetarfamilj. Han var inte född till att bli påve – han arbetade först som kemist, och undervisade ungdomar. Men Gud kallade honom till prästlivet, och där började hans resa – inte mot makt, men mot tjänst. När han blev vald till påve år 2013, blev många överraskade.

En enkel man från Sydamerika, en jesuit, och en som valde namnet Franciskus, efter helgonet från Assisi som älskade de fattiga och naturen. Det namnet säger mycket. Påve Franciskus talade ofta om tre viktiga saker:

1. Barmhärtighet – Han påminner oss om att ingen är förlorad i Guds ögon.
Att kyrkan ska vara som ett fältsjukhus, där sår får läkedom.

2. Omtanke om jorden – Att vi har fått skapelsen som en gåva, som vi ska vårda med tacksamhet.

3. Att se de minsta – Han besökte gärna flyktingar, fångar, hemlösa – och han sa: Kristus möter oss ofta i de mest oväntade människorna.

Han hade ett hjärta som rörde vid andra hjärtan:

Han är påve, men han gick ofta bland människor, inte ovanför dem. Han bodde inte i det stora palatset i Vatikanen, utan i ett enklare gästhus. Han åkte inte i lyxbilar, utan i en liten Fiat eller till fots. Han kysste barnets panna, höll den äldre i handen, såg människan.

Bibelord att bära med oss:
"Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet." – Matt 5:7
"Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." – Matt 25:40

Bön om Förlåtelse (inspirerad av Påve Franciskus)

Herre Jesus Kristus, du som aldrig tröttnar på att förlåta,
hjälp oss att aldrig tröttna på att be om din förlåtelse.

Du känner vårt hjärta,
du ser det vi bär på – vår rädsla, vår stolthet,
våra misstag och våra synder.

Tack för att du alltid möter oss
med barmhärtighetens blick
och aldrig vänder dig bort från oss.

Lär oss att ta emot din förlåtelse
och att också förlåta dem som sårat oss.
Gör vårt hjärta likt ditt – milt, ödmjukt och öppet.

Ge oss mod att söka försoning,
vilja att hela relationer, och nåd att börja om.

Helige Ande, led oss på sanningens och kärlekens väg,
så att vi i ord och handling vittnar om Guds barmhärtighet.

Amen.

Var är du, Gud?

 Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap som vi ser i världen? När vi ser vad som sker. Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats åt att få uttrycka vår vanmakt till Gud. Vår totala hjälplöshet. När vårt och världens
Kyrie får ljuda över världen. Herre Förbarma dig över oss. Kyrie Eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar. Jesus gör det på korset. " Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig. Kanske är det detta, hans ångest och känsla av övergivenhet som är det yttersta tecknet på att Jesus går hela vägen ner i vår mänsklighet att han också delar vår och världens tvivel och uppgivenhet över var Gud är.

Och det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag.  Det är smärta, det är hammarslag.
Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God: Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar ovissheten, smärtan och tvivlet i tillvaron.

En tro som också räknar in dem av oss som upplever en utsatthet, utestängdhet, från det etablerade, accepterade…

Det är också en tro som vågar ställa frågan: var är du Gud? För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

Men i evangelierna står det inte så mycket om Guds allmakt. Och när Jesus lär oss att be i det vi kallar för Herrens bön så avslutar han med orden: Rädda oss från det onda. Det här med ”riket, makten och härligheten” har andra redigerat dit efteråt. Kanske för att vår impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder går så djupt i oss.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa i att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att gripa den möjligheten. Det är inte min Gud.

Jesus säger: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Men den makt som Jesus gestaltar är något helt annat. Redan då han rider in på en åsna i Jerusalem signalerar han att hans rike inte är av denna värld.

Men det betyder inte att Jesus inte bryr sig om världen. Tvärtom. För honom är tillvarons innersta och yttersta inte makt, utan kärlek. Kärlek till den värld som Gud älskar.

Korsets berättelse är ju berättelsen om en kärlekens seger som enligt vår världs värdesystem ser ut som ett fiasko. Men det blir så tydligt att kärleken är det enda som makten inte kommer åt. Som makten inte kan kuva. Inte ens på korset. Det som ser ut som ett nederlag, är Guds seger. Kärleken som går hela vägen. När Jesus dör, tror de mäktiga att de har vunnit. Men de vet inte att de i själva verket blivit avväpnade. Maktens språk förstår inte kärleken. Men vi gör det när kärleken får tala rakt in i våra hjärtan.

Jesus dör MEN:
Makten kunde inte förstå honom.
Mörkret kunde inte släcka honom.
Hatet kunde inte böja honom.
Kärleken segrar – inte genom våld, utan genom offer.

Det är Långfredagens och påskdagens budskap till oss idag. Inte tron på en superkraft, Inte på en allmakt.
Men En tro på Gud som delar våra livsvillkor.

Och när Jesus på korset säger: Det är fullbordat. Så har det helt enkelt bara börjat. För kärleken blir aldrig klar.

Det är väl inte jag?

 

Mark 14:12-26

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: "Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?" Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem:
"Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss."

Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

På kvällen kom han dit med de tolv. Medan de låg till bords och åt sade Jesus: "Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig."

Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?" Han svarade:

 

Det är en tung kväll. Det är den sista måltiden Jesus delar med sina lärjungar innan korsfästelsen.
De äter tillsammans – en stund av gemenskap, trygghet, kanske till och med lite vardaglig värme.
Men plötsligt bryts stillheten av Jesu ord:

Tänk på stämningen i rummet. Tystnaden som faller. Blickarna som flackar. Känslan i magen. En efter en frågar lärjungarna: “Det är väl inte jag?” Det är inte ett arrogant “Inte jag!”, utan en sorgsen, osäker viskning: Kan det vara jag?

“En av er kommer att förråda mig.”

Meningen pekar på Psaltaren. 41:10. som talar om förräderi. Där står det: Också min vän som jag litade på och som delade mitt bröd, han trampar på mig.  

 Har du i ditt liv varit med om att någon har lurat dig, gått bakom ryggen på dig. Då vi säger att det känns som att vi får en kniv i ryggen. Vi är helt oförberedda och kan inte försvara oss. Eller, kanske är det så att du eller jag medvetet eller omedvetet gjort samma sak mot någon annan? När vi drabbas av det där tvivlet eller insikten om vad vi har gjort. Allt det verkar också ligga i luften den här kvällen efter Jesu ord till lärjungarna. Där den ene efter den andre ängsligt frågar: Det är väl inte jag?

Och visst är det en fråga vi alla ibland måste ställa. Inte för att leva i skuld och rädsla, men för att leva i ärlighet. “Herre, är det något i mig som drar mig bort från dig? Något i mitt hjärta som behöver ljus?”

Jesus vet vad som finns i människors hjärtan. Ändå valde han att sitta där – mitt bland dem – med oss - och äta tillsammans. Även med den som förråder honom. Det säger något djupt om Jesus: hans kärlek söker inte perfektion. Den räcker ut till även den vilsne, den tvivlande, till och med förrädaren.

Så idag får vi ställa samma fråga som lärjungarna:

“Är det jag?” Inte i rädsla, utan i ödmjukhet. Och vi får göra det i tryggheten av att Jesus möter oss inte med dom, utan med nåd. Han äter med oss. Han älskar oss. Han går till korset – också för oss.

 

Amen.

 

 

 

Och han sprang sin väg naken...

 

Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. 

Då sade Jesus till dem: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag har jag varit med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men skriftens ord skulle gå i uppfyllelse.« Alla övergav honom och flydde. 
En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.

Tankar kring texten

En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus.
Honom tog de fast, men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.

Vem var den nakne mannen?
Låt oss lyssna när han berättar:

Jag skulle inte varit där. Jag vaknade av röster – höga, viskande, som bävande moln över taket. Hela familjen sov. Huset var tyst. Men något i mig… ville veta. Ville se. Så jag drog bara på mig ett linneskynke. Sedan hörde jag rösterna, och sedan såg jag honom - Jesus. Han stod där, mitt i skuggorna, bara väntade, som om han visste vad som skulle hända. Och ändå – han vek inte undan. När de grep honom, när svärden blänkte och vännerna flydde,
jag stod kvar. Kunde inte röra mig.  Tills någon grep tag i mig. Jag vet inte vem – en soldat, en skugga, kanske rädslan själv. Jag slet mig loss.

Skynket stannade kvar i hans händer. Men jag sprang. Naken. Genom natten. Inte bara kroppen var naken – hela mitt mod, hela min tro – jag vet inte om jag förlorade något den natten eller om det var så att jag i stället vann allt.

Att "lämna allt" behöver inte alltid betyda att bokstavligt överge sitt arbete, hem eller familj.
Det handlar om att lita mer på Jesus än på materiella saker, status eller egna planer.

Att våga lita på Gud även när vägen framåt är osäker.

Att låta Jesus forma dig och ditt liv, ibland på oväntade sätt.

 Att vara redo att gå dit han leder, även om det innebär förändringar.

Känner du att du står inför något sådant just nu – något du behöver lämna för att kunna följa?
Att komma inför Gud i alla vår mänskliga själsliga nakenhet?

Jungfru marie Bebådelsedag Rätten att säga ja och nej

 

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag 2025
För flera år lyssnade jag till en predikan just på denna söndag om Maria. Prästen som stod i predikstolen inledde predikan med att säga: Maria är bara en tom behållare. Även om jag redan där tappade något av mitt intresse för vad som mera skulle komma så handlade predikan om hur Gud använder sig av en ung kvinna vars liv fylls med mening och innehåll genom att ställa sin kropp till förfogande genom sin graviditet. Ja, det är alla fall var så jag tolkade det. Men med det sagt så är Maria en förebild, för alla generationer, för tjejer och killar, kvinnor och män. Maria är allt annat än en tom behållare utan en kvinna, ett liv, en berättelse som jag vill fylla med ord som:
- tro och tillit,
- mod och styrka,
- ödmjukhet och medkänsla.
- tålamod och uthållighet.

Tro och tillit. Hennes tro på Gud behöver vi inte ifråga-sätta. Den var nog självklar för henne. Men jag anar också en tro på sig själv, en självkänsla som gjorde att hon inte sa: inte ska väl jag, inte duger väl jag till det uppdraget? Hon hade en tro på Gud, tro på sig själv och tillit till att Gud är med. Tillit blir samma ord både framlänges och baklänges.

Det gällde också relationen mellan Gud och Maria. Tilliten finns där från båda hållen. Maria har tillit i Gud och Gud har tillit till Maria.

Och Marias uppdrag är inte och aldrig någonsin en legitimering att låta sin kropp utnyttjas för andras syften. Det här med samtycke är absolut inte något nytt påfund. Gud går inte mot vår vilja utan har skapat oss med en fri vilja. Precis som vi sjunger i en av våra psalmer: Vi frihet fick att bo här gå och komma, att säga Ja, till Gud och säga nej. Vi är inga marionetter.

Mod och styrka Det är inget litet uppdrag Maria går in i. Det kommer att kräva både mod och styrka. Men Maria har också modet att inte bara fundera och begrunda utan också att ifrågasätta. Hur ska det här kunna ske?
Jag har ju inte haft någon man? Hon är inte ung och naiv. Och hon vet hur barn blir till. För oss blir Maria en före-bild i att tänka själva. Att ifrågasätta och inte bara svälja färdiga sanningar och svar. Vi uppmanas att tänka själva. Och att möta livets utmaningar med mod och beslutsamhet, även när det känns svårt eller osäkert.

Ödmjukhet och medkänsla: Det finns ett uttryck och en bön till Jesus som jag använder ibland. Mer av dig och mindre av mig. För den som är förälder så är det här i alla fall under barnens första år en självklarhet. Att det är det lilla barnets behov som står i centrum.

Men det betyder inte att jag är mindre mig själv. Eller att du förminskar dig själv. Genom andra kanske du till och med blir mera den du är än tidigare. Och inte utplånar dig själv på bekostnad av någon annan. I vår värld som ofta är självcentrerad och hävdandet av det egna jaget behöver en sådan här förebild.

Tålamod och Uthållighet: jag ber ibland, Gode Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt. Tålamod är definitivt inte min bästa gren. Jag blir lätt provocerad av titeln på en bok jag läste: Ingen tid för snabba svar. Och det kanske också är symptomatiskt för vår tid. Så fort vi har en fråga så plockar vi fram google eller chatgpt.

Maria får i ena stunden möta en ängel och sedan vänta i ovisshet innan de första tecknen på graviditeten visar sig. Det är inga snabba två streck på en sticka som gäller här. När ängeln lämnade Maria så hade hon inte en aning om vad som skulle hända. Trots att vi styr och planerar så lever också vi i samma ovisshet. Kanske det finns en nåd i att inte veta. Som Dietrich Bonhoeffer skrev från sin fängelsecell i Berlin1944: ”Jag tror att Gud vill ge oss så mycket kraft vi behöver. Men han ger den inte i förväg, så att vi inte litar på oss själva utan på honom.”

Livet är ofta svårt och ibland är det ovissheten som är svårast. Maria, vågar ta emot detta ovissa ur Guds händer. Och Gud gav henne den kraft hon behövde.

Gud vill ge oss så mycket kraft vi behöver. Men ger den inte i förväg. Livet förblir ovisst. Men vi får lita på Gud. Helt enkelt leva i tillit Både framlänges och baklänges. Amen