Jesus som skattletare

I helgen när jag var på konfirmandåterträff på Åh stiftsgård så råkade jag lägga bort min handväska. Jag kunde helt enkelt bara inte hitta den. tänkte till slut att: den ligger nog i kyrkan. Men det gjorde den inte heller. Jag försökte tänka ut överallt där jag skulle kunnat ha varit. Jo, i vita rummet i Västgötasalen. Där var jag ju. Och till slut så hittade jag den. Vilken lycka, vilken glädje. För det är ju inte bara en handväska, det är ju hela mitt liv. I den finns allt jag behöver. Plånbok, nycklar hem och till bilen, mitt pass med visum till Kina, mina identitetshandlingar, läppstift och oljan för smörjelse. Mer än så kan man inte behöva. Hela min identitet finns ju där. vad skulle jag ha gjort om jag inte hittat mitt pass? Då hade det inte blivit någon resa till Kina.
Samma morgon skulle jag ha morgonbön för konfirmanderna. Jag hade bestämt mig för texten om mannen som finner skatten i åkern. med himmelriket är det som...
I sin glädje över vad han har funnit så går han och säljer allt han äger för att köpa åkern. Just den här morgonen blev glädjen alldeles särskilt påtaglig. Jag kunde verkligen känna igen mig i den.

Den är för övrigt lite rolig den här texten. Vad i himmelens namn gör mannen på en åker som inte är hans egen? För att dessutom gräva efter gömda skatter i den? Och inte nog med det. Sen går han till ägaren av åkern och köper den utan att berätta om skatten. Jag tycker det är lite roligt när Jesus går över traditionella gränser i sitt berättande för att få oss att lyssna.

Samtidigt tänker jag att många som kommer till kyrkan eller på något sätt möter tro kan känna sig som att man är på en främmande åker. Till och med våra konfirmander som kommer till Åh kan  ibland känna sig främmande här på vår Åhker. men så kan det vara så att man börjar att gräva och faktiskt då hittar något oväntat. Känslan av att sätta spaden i jorden och det klingar till av något. Den är fantastisk. Men lika härligt som det är att finna något är det även att bli funnen. För det är inte bara du och jag som söker skatter. Jesus gör det med. och Jesus är en skattletare som aldrig ger upp. Som alltid är ute och söker. Som är beredd att gå över gränser för att finna oss.
Den som söker ska finna, men också bli funnen. Det är gott och tänk vilken glädje när du och Gud får finna varann. Vilken skatt!

Vi var faktiskt 34 därnere...

We where actually 34 down there, because God was with us every minute...

Sa en av gruvarbetarna som räddades från underjorden och fick komma upp på ytan igen. Så är det, där vi går finns alltid någon vid vår sida. Men det är inte alltid vi ser det. Ibland får vi påminnas om det...

Treenigheten

Det finns en djup ödmjukhet i treenigheten, mellan de tre. Gud Fader Skaparen låter sin Ande utgjutas över världen, genom sin Ande genomströmmas världen av det liv som Gud ger. Gud som är bortom allt skapat om vilken vi inte ens kan säga att han finns eftersom begreppet "finnas" ju ligger inom det skapade och Gud är så mycket mer än det. Så vittnar Anden om Skaparens verk och visar vägen tillbaka till Skaparen bakom allt. Och så sänder Gud sin son sin älskade, sin utvalde, till världen, Jesus Kristus. Och vad gör Jesus? Säger han "allt ljus på mig? Nej, han säger för visso att ingen kommer till Fadern utom genom honom, men han är redskapet, vägen, för att leda oss hem till tillbaka till Fadern. Och sedan när lärjungarna protesterar och inte vill att Jesus ska lämna dem så säger han, det är inte gott för er att jag är kvar, för om inte jag lämnar er så kom,mer inte Hjälparen. Anden ska komma i mitt ställe. Jesus visar oss till Anden. och vad gör Anden? Jo vänder våra hjärtan till Kristus som för oss hem till Fadern... Dessa tre, oskiljaktiga som alla tre visar oss vägen hem. Ingen av dem är större eller mindre utan samverkar för att världen ska bli hel. Tar vi bort någon av dem så dör världen. Utan Skapare ingen värld, utan Ande inget liv, utan esus Kristus, ingne försoning...

Ibland tänker jag mig dessa tre, samlade ivrigt samtalande, inte om sin egen storhet utan om varandras... Ett gudomligt kärleksgnabb... För att de vet att de inte kan vara utan varandra... Inser vi det? Att vi inte kan vara utan någon av dem?

Att vänta...

Jag har plockat fram alla adventsljusstakar. Så klart att de låg i den sista lådan vi tittade i, det är ju så det brukar vara. Och så klart att inte alla ljusen var hela, och att inte tillräckligt många fanns i reserv. men två har jag fått liv i i alla fall. Och det är flera dagar kvar till advent. Vilket säger mig att man inte ska vara ute i sista sekunden eller minuten med allt. Många har inte kunnat vänta, det har lyst i över en vecka redan. Men jag har lite svårt att tända ljusen i förväg, Domsöndagen måste i alla fall passera. Fredag kväll brukar vara regel. Men jag medger att ljuset redan lyser i köksfönstret mot skogen. Vi stod i det ljuset om bakade lussekatter ikväll. Och jag lyckades bränna sista plåten med barnens "specialare" på. Så det är bara att sätta en ny deg, men inte ikväll. Man ska inte göra flera saker samtidigt, minns att mina käraste påminde mig om det, senast för någon dag sedan... Jag vet... :-( Men lär mig aldrig.

Men alla dessa ljus som tänds, i hem överallt, jag önskar att de ljusen också ska tändas i varje människas hjärta. Tänker på texterna om intåget i Jerusalem, som jag redan läst 5 gånger denna vecka i olika gudstjänster. Att alla vi också fanns där och då. Där fanns självklart Hosiannaroparna, som såg och kände igen Messias när han kom, den himmelske konungen på jorden. Här fanns säkert de som bara hakade på för att det hände något spännande. Som avvek efter ett tag, och de misstänksamma som höll sig i bakgrunden, tvivlande, kan detta verkligen vara sant. Och de som längtade, tänk om det ändå kan få vara så, att han är den som han säger att han är, som jag längtat efter att få möta. Och så de andra, de som blev vreda, förbannade, som inte kunde tåla Hosianna ropen, som inte bara förföljdel, och fängslade Jesus utan också sedan alla hans anhängare, som försökte tysta ropen.

Nu har det gått tvåtusen år. Vi ropar fortfarande Hosianna, alla de andra är också med någonstans runtomkring, tvivlarna, tvekarna, de misstänksamma men också de som fortsätter att förfölja och förlöjliga oss som samlas kring Jesus. Jag ber för en värld som behöver honom, få se honom som den han är. Jag ber att Hosiannaropet en gång ska segra och bli allt i alla... Det är en bön för ett nytt nådens år... Att adventsljusstakar och lussekattsbak inte bara ska höja mysighetskoofficienten på vintern utan bli en levande och verklig väntan på att jesus ska få komma in och föda tro i varje människas hjärta...

Lite Google

När jag inte har någonting att göra så googlar jag, på allt och alla. Vänner som jag inte sett på länge, saker som gör mig nyfiken, platser dit jag vill resa och inte minst olika teologiska debatter, den ena som kan vara värre än den andra. En hel del intressanta artiklar också förstås. Det går att skifta ämne och rubriker och intressen genom att bara trycka på en flik, så kommer nästa ämne upp. Samtidigt kan man läsa tidningen. Och dricka kaffe, utan att spilla på datorn... Har ni googlat er själva? Är det någon som kunnat låta bli? Om man inte finns med i så många olika sammanhang så kommer det oftast i alla fall upp en sida från Stay Friends, om man har registrerat sig alltså. Är det ego att göra så? Eller är det helt enkelt en längtan efter att få se sig själv bekräftad? Jag finns på google, kollar min positition, -Yes, jag syns alltså finns jag! Ibland googlar jag på mitt namn och eventuellt på mitt gamla efternamn som jag lämnat sedan 2 år tillbaka. Det är inte alltid så kul. För allt man har skrivit, alla listor man har undertecknat, alla tyckanden som man officiellt har ställt sig bakom ligger kvar där på någon server. Även om jag skulle ha bytt uppfattning så står det där, det är inte alltid så lätt att ändra på. Jag såg någon lista där personen ändrat uppfattning, då stod det efter hans namn (har tagit tillbaka sin namnunderskrift) Så nu vet vi det, vad han tyckte och att han har ändrat uppfattning. Men jag vet inte varför, det gör mig mest nyfiken. Jag får väl googla honom för att kunna skriva och fråga. Sedan jag bytte mitt efternamn så är jag betydligt mer försiktig med vad jag undertecknar, det är så lätt att tycka till på nätet, men sedan tappar vi kontrollen över vår underskrift. Om någon vill veta vad jag tycker om något så får personen helt enkelt fråga. Vad jag tycker framkommer ju ibland här på bloggen. Och den kommer näst högst upp i Google om man googlar på mitt namn. :-)

Hur gör Gud? Har han något slags stort himmelskt Google där han letar upp oss? Var gör du nu, lille du? För att citera en låt av Kim Larsen som jag inte har hört på många år. Det finns säkert andra och säkrare söksystem så når de mörkaste gränder och djupaste raviner. Vi är sedda av Gud. Visst låter det bättre än; Gud ser dig! För det verkar nog ändå vara så att det är vår allra innersta längtan, att bli sedda. Från barnaskapets år när vi blir sedda i förälderns blick. Tills då vi möter den vi älskar och smälter in i den blicken. Och får egna barn, att le emot. Som sedan ropar: Mamma, titta på mig! I Guds himmelska Google kommer alla på 1a plats. Gud söker just dig och mig, där vi är. Så om jag nu inte som jag gör just nu, har datorn och uppkopplingen till hands så får jag försöka mig på den andra. Den himmelska. Där finns alltid kontakt. Om jag vill. Försöka mig på bönens Google. Gud, är du där? Ser du mig? Och Gud är där...