Im not a robot - i hope

Läste på nätet om ett par som vigdes av en robot. En robot på riktigt, visserligen med installerad mjukvara, men ändå? Jag skulle inte vilja bli vigd av en robot, eller viga människor som om jag vore en. Det senaste är väl det troligaste som skulle kunna hända, för det riskmomentet finns överallt, alltid. Att vi börjar agera på rutin, att vi helt enkelt förlorar den mjukvara, helig Ande, som Gud har rustat oss med. När vi börjar agera på samma sätt oavsätt olika förhållanden... Jag har agerat på rutin och det är inget jag är stolt över, det är långt ifrån rutinerat.

Varje dag, varje stund är ny, och jag vill ta emot den, inte som en förprogrammerad apparat, utan som människa och präst. Önskar oss alla detsamma..

Vind i seglen eller av egen kraft?

Jag satt på stranden vid Åh stiftsgård, Ljungskile och tittade ut över viken. Jag var långt inne i en bibelmeditation då jag så två båtar möta varandra med ca 100 meter mellan. Den ene på väg utåt havet, den andre på väg in i skyddad hamn. Först lade jag märke till tvåmastaren genom sitt lite lätt bullrande ljud från motorn, jag tittade upp och såg att den även gick med focken. Vind och motor tillsammans. Människor rörde sig på däck men det var för långt avstånd för att jag skulle kunna urskilja någon av dem eller hur många de var. Havet låg ganska stilla. Efter en liten stund kommer runt klippan in i mitt synfält en liten vit roddbåt. En ensam man sitter där och ror med kraftiga tag utåt havet, eller utåt förresten, vi befinner oss fortfarande inomskärs innanför Orust. Han har ganska god fart men jag tänker att om en liten stund kommer han att bli trött.

Så förvandlades dessa båda båtar till en bild av livet. Om hur vi kan leva, ensamvargar som går för egen maskin eller om vi tillsammans både av egen kraft och med Andens vind låter oss föras i hamn. Både visste vart de var på väg. Men om jag får välja hur jag vill leva så vill jag inte vara ensam i båten, jag använder gärna min egen motor men vet att jag inte förmår av egen kraft utan är beroende både av de mina runt omkring mig och vid i seglen, för när min kraft rinner ut så för vinden mig genom seglen mot hamn. Jag är inte ensam. Jag behöver inte klara allting ensam...

Dessa två båtar hade mycket mer att berätta om mig och mitt liv men det gör jag inte här...

Treenigheten

Det finns en djup ödmjukhet i treenigheten, mellan de tre. Gud Fader Skaparen låter sin Ande utgjutas över världen, genom sin Ande genomströmmas världen av det liv som Gud ger. Gud som är bortom allt skapat om vilken vi inte ens kan säga att han finns eftersom begreppet "finnas" ju ligger inom det skapade och Gud är så mycket mer än det. Så vittnar Anden om Skaparens verk och visar vägen tillbaka till Skaparen bakom allt. Och så sänder Gud sin son sin älskade, sin utvalde, till världen, Jesus Kristus. Och vad gör Jesus? Säger han "allt ljus på mig? Nej, han säger för visso att ingen kommer till Fadern utom genom honom, men han är redskapet, vägen, för att leda oss hem till tillbaka till Fadern. Och sedan när lärjungarna protesterar och inte vill att Jesus ska lämna dem så säger han, det är inte gott för er att jag är kvar, för om inte jag lämnar er så kom,mer inte Hjälparen. Anden ska komma i mitt ställe. Jesus visar oss till Anden. och vad gör Anden? Jo vänder våra hjärtan till Kristus som för oss hem till Fadern... Dessa tre, oskiljaktiga som alla tre visar oss vägen hem. Ingen av dem är större eller mindre utan samverkar för att världen ska bli hel. Tar vi bort någon av dem så dör världen. Utan Skapare ingen värld, utan Ande inget liv, utan esus Kristus, ingne försoning...

Ibland tänker jag mig dessa tre, samlade ivrigt samtalande, inte om sin egen storhet utan om varandras... Ett gudomligt kärleksgnabb... För att de vet att de inte kan vara utan varandra... Inser vi det? Att vi inte kan vara utan någon av dem?

Jag fick en felringning i telefonen en gång, han som ringde skulle till Ringhals kärnkraftverk. Han hade vänt på siffrorna i riktnumret och kommit till Tjörn istället för till Varberg. Vi fick ett got samtal om detta med kraftstationer, han berättade lite om den han hade för avsikt att ringa till och jag berättade lite om min... Pingstens...

Men jag tänker att det kan vara på samma sätt med livet som med det här samtalets. Att vi genom några enkla val och felval kan komma till fel kraftstation. Att vi helt enkelt söker oss till fel källor. Söker oss till den energi som helt enkelt inte förnybar... Som tar slut i längden, som utarmar andra resurser...

Men om var vi får vår kraft ifrån, det är vad pingsten handlar om. Den som har varit med om ett strömavbrott vet vad som händer när kraften försvinner. Först blir allting mörkt, sedan börjar det bli kallt. Och livet blir så oerhört komplicerat. Allt det där som vi tidigare fick hjälp med i vår vardag, tog för självklart måste vi plötsligt göra själva. Vi blir helt beroende av vår egen förmåga och vi kanske ser att vi blir väldigt små.

Vi behöver hjälp och kraft på väg genom livet, vi behöver någon som knuffar på och hjälper oss att leva. Som vägleder oss till de rätta valen, som fyller på våra depåer, som hjälper oss att inse att vi inte kan gå på egna batterier. Men ibland kommer vi fel, precis som mannen med sitt telefonsamtal. Söker svar och inspiration på fel ställe. En del gör shopping till sin kraftstation, eller mat eller annat, hittar olika vägar att trösta sig, på samma sätt som vi kan trösta barnens gråt med en glass eller något nytt att leka med.

Men det är i vårt hjärta som Gud vill upprätta ett Andens tempel. Som kraften i vårt liv ska kunna utgå ifrån. För en del sker förändring och förvandling såsom ett blixtnedslag, för någon annan så är det tiden och åter tiden som gör att guds Ande får nöta sig in i oss och komma genom våra skal. För att så småningom fylla oss till bredden.. Inom oss bor en källa av liv, inte för att vi kan och förmår, utan för att vi får ta emot, ta emot det som Gud vill ge. Inte utåt och bortåt utan inåt och hemåt. Amen

Känner du dig som ett benrangel nån gång?

Hes 37:1-10
Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: "Människa, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herre, min Gud, det vet bara du." Han sade: "Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren." Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande — det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!" Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

Detta är en av mina absoluta favorittexter i Bibeln. Orden når mig ända uppifrån huvudet, ner i fötterna och tillbaka upp till hjärtat. Där biter sig orden fast. Jag ser bokstavligt talat hur det rasslar i dalen när ben ställs till ben och bygger kroppar med kött och ben. Och sedan blåser Guds ande Liv! Känner du dig som ett benrangel ibland? Nu tänker jag inte bokstavligt talat, det gäller definitivt inte mig, men jag menar, så där förtorkad... Så torr att det knastrar som sand mellan tänderna, när livet bara är öken... Det gör jag... Benen bär inte, livet lever inte... Och trots att vi försöker fylla på med kött och hud och innehåll så hjälper det inte. För att vara människa krävs mer än ben och ett stycke kött, vi behöver liv... Men det fanns ingen ande i dem. Han sade till mig: "Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!"

Först när Guds Ande blåser liv i mig lever mitt liv och jag kan resa mig och gå. Resa mig ur det förtorkade... Ande du som livet ger, fall nu över mig....

Strömlöst

Det blev en annorlunda kväll igår, strömmen hade gått, i nästan hela huset. Jag kunde inte komma på vad som var fel. Och jag märkte hur fort det blev kallt. Eftersom vi inte visste när strömmen skulle komma tillbaka så bäddade jag ner barnen framför brasan där en sprakande eld värmde. Där satt jag och petade in vedpinnar tills jag visste att det skulle hålla värmen för hela natten. Lite spännande var det för barnen. men det påminner om hur beroende vi är. Väl att jag hade tagit in och huggit ved så att det räckte, för bara några veckor sedan.

Att leva strömlöst är påfrestande, det tar mycket energi att få till det som annars kommer från en helt annan strömkälla. Jag levde ett tag utan påkopplad ström, när jag inte kom till den Levande källan utan trodde att jag skulle stå för all strömförsörjning själv. Här framför brasan påminns jag om värmen, strömmen, källan, om Gud. Hit får jag komma, här får jag vara. Han som bär mig och fyller mig med liv... Annars blir det kallt...

För Gud är allting möjligt!

Det har gått 400 år sedan Malaki, den siste profeten i Gamla Testamentet sagt de profetiska orden: Så säger Herren…. Och man undrar: Varför får vi inte höra någon profet mer? Och varför kommer inte Messias, som vi fått löfte om? Men nu börjar det hända saker. Gud kommer till Sakarias i Jerusalems tempel. En gång om året fick en präst gå in och tända rökelsen på altaret. Nu är det Sakarias tur. Det är stort och dramatiskt för den gamle Sakarias, han måste ha väntat länge. Men när han kommer in är han inte ensam. Vid altaret möter honom en ängel som presenterar sig:

Jag är Gabriel som står inför Gud, och jag är sänd för att tala till dig och ge dig detta glada budskap (Luk 1:19).Sakarias blir förskräckt. Därför säger ängeln: Frukta inte, Sakarias (Luk 1:13). Änglar tycks vara vana vid att vi blir rädda, i alla fall vuxna som ibland glömmer bort att änglar finns. Till Maria och Josef sa ängeln samma sak, var inte rädd… Sedan får Sakarias höra budskapet om att hans drömmar och böner om en son ska bli uppfyllda. Elisabeth och Sakarias som hade gett upp hoppet om att få bli föräldrar.

Men hur reagerar Sakarias? Det är omöjligt, svarar han. Tänk att säga emot en ängel… Jag är själv gammal och min hustru är till åren. (Luk 1:18) Men ängeln lyssnar inte till Sakarias protester. Han fortsätter att tala om sonen, Johannes som ska bli Herrens profet bland Guds folk och redan i moderlivet bli uppfylld av den helige Ande. Och Sakarias som inte tror ängelns ord får vara tyst i nio månader. Du ska bli stum och inte kunna tala förrän den dag då detta sker, eftersom du inte trodde mina ord… Han kan inte berätta om vad som hände honom inte ens för Elisabet. Han kan inte prata bort sin upplevelse med ängeln och budet från Gud. Till det yttre kan det se ut som ett straff för Sakarias för hans otros skull, men istället blir tystnaden något som får honom att växa och mogna i tro. I nio månader bär han bära detta inom sig precis som Elisabeth bär sitt barn. Ibland säger också vi; Detta är omöjligt. Omöjligt det vi själva inte kan prestera, men ibland också om Gud. När vi läser Bibelns ord som berättar om hur Gud handlar i världen så tänker vi, det kan inte vara möjligt. Hur är det möjligt att några bröd och fiskar kan mätta lika många som Tjörns bofasta befolkning, hur kan Jesus gå på vatten, läka de sjuka och uppväcka de döda? Eller Bibeln ord om hur Gud med sitt ord skapar världen! Med våra mänskliga mått blir allt detta omöjligt.

Men för Gud är allting möjligt. Det är inte Bibeln som är dunkel, konstig eller märklig. Det är vi som inte förstår, våra hjärtan är beslöjade av tvivel, som gör att vi värjer oss för vad det står. Men det betyder inte att det behöver fortsätta att vara så. Paulus talar om den här slöjan. Närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort, säger han. Något kan hända med oss. Så som det hände med Sakarias. Han hade svårt att förstå. trots att han tjänade Gud i det allra heligaste, han sa också: detta är omöjligt…

Och Sakarias nio månaders tystnad får mig att fundera på om vi inte allihop skulle behöva lite tunghäfta, för att få lite tid att läsa och lyssna innan vi talar… En tid för tron att ostört växa till inom oss och inte alltför fort avfärdar vad Gud säger eller gör. När vi säger: Det är omöjligt, så kan det bero på att vi helt enkelt inte räknar med Gud. Vi jämför Gud med våra egna små mänskliga resurser och då kommer Gud på fall… men Gud är alltid större!

Vi går tillbaka till Sakarias. När barnet är fött händer något som inte hänt på 400 år. Sakarias profeterar inspirerad av den helige Ande med orden vi hörde i evangelium idag. Du, mitt barn, ska kallas den högstes profet, ty du ska gå före Herren och bana väg för honom. Allt vad Johannes sedan sa och gjorde, gjorde han i den kraft Helig Ande. Så arbetar Gud, med helig Ande, genom oss. Johannes skrädde inte orden. Han var inte rädd för att använda starka uttryck, för han visste i vems namn han talade och vem han visade vägen till. Till Jesus.

Tveka inte att låta Gud använda dig. När vi tror att det är omöjligt, så är det bara omöjligt om vi glömmer bort att räkna med Gud. Låt oss be om lite tunghäfta innan vi svarar, låt tilltron till Gud få tid att växa till sig. Sen kan vi öppna vår mun och göra som Sakarias, tala, det som helig Ande vill säga genom oss. För det är aldrig vår egen mänskliga förmåga som övertalar människor till tro. Det alltid den helige Ande som förkunnar vem den levande Guden är. Och därför är Johannes Döparen till slut ett tecken på vad Gud förmår göra med oss människor om vi låter våra hjärtan uppfyllas av hans Ande. Och vi får be om det mötet, be att Anden skall drabba oss. be att Anden smälter motstånd och misstro och ger förnyad tilltro till Gud.

Ande du som LIVET ger fall nu över oss.
Smält oss, fyll oss, tänd oss, sänd oss.
Ande du som LIVET ger fall nu över oss. Amen

En avgörande skillnad

Jag var i Slottsskogen i Göteborg med min dotter i veckan. Då påmindes jag om hur vi förra året såg pelikanerna breda ut sina stolta vingar för oss. "Kan de flyga?" hörde jag då någon fråga. En annan svarade "Nej, de är vingklippta, de kan inte lyfta." Jag tänker att det är på samma sätt med tro utan Ande. Utan Anden är vår tro vingklippt. På egen kraft kommer vi inte långt...

Stanna kvar i staden tills ni blir rustade med kraft från höjden. Vi är många som inte lyssnar på det örat, som istället glatt rusar rätt ner från berget efter mötet med Jesus, och sen rusar på tills kraften tar slut och kraftförsörjaren måste ropa oss tillbaka. Stanna tills ni är rustade med kraft från höjden… Jag ska be Fadern och han ska sända er en annan Hjälpare, som ska vara hos er för alltid.

Jag möter ofta människor med en tro på Fadern och Sonen, men som upplever den helige Ande som någon slags religiös överkurs. Jag inser att något hände på vägen från den första pingsten fram till idag. De religiösa kartorna ritades om. Någon trodde att man kunde positionsbestämma den helige Ande som något som tycks drabba pingstvänner, baptister och missionsförbundare lite mer än oss i Svenska kyrkan. Som om det skulle finnas något förbehåll från Herren i vem som får ta emot Anden.

Jesus säger att världen inte kan ta emot den helige Ande eftersom världen inte ser den eller känner den. Men ni känner den, säger han. Eftersom jag är kvar hos er och kommer att vara i er. Stanna kvar i staden tills ni blivit rustade med kraft från höjden. När den helige Ande kommer över lärjungarna är det omskakande och omtumlande. Något avgörande händer med lärjungarna den här dagen. Tänk på Petrus. Efter långfredagen smyger han sig längs gränder och gator i rädsla för att bli upptäckt, igenkänd. Då någon frågar om inte han var tillsammans med Jesus från Nasaret, så svarar han: Jag förstår inte vad du menar. Petrus förnekar allt samröre med Jesus. Men 50 dagar senare kliver han fram och talar frimodigt om sin tro på Jesus för tusentals människor från olika folkslag som samlats i Jerusalem. Samma stad där hans Herre nyligen blivit korsfäst... Han sträcker på sig i sin fulla längd med ett nytt andligt självförtroende, något helt annat än det vi skulle kalla kaxighet, och berättar om det viktigaste i hans liv, det hans hjärta brinner för, om den uppståndne frälsaren.

Jesus talar om den helige Ande som en avgörande skillnad i vårt liv. Att bli drabbad av Anden är omtumlande. För några av oss är det rena bombnedslaget. För någon annan kommer Anden som en stilla susning, en stor frid. Då livet med den helige Ande får växa fram, i närheten, närvaron, i bönen, språket, och i orden så blir tron kött och blod, Ande och liv. Det kan kännas som att allt som tidigare funnits uppe i huvudet sjunker ner i hjärtat och tänder en eld som sprider sig ut i hela kroppen av Gudsnärvaro. Var jag än rör mig, rör jag mig i trons rum. Hur den helige Ande än kommer till oss så är det Guds närvaro i vårt liv. Det är Guds Ande som verkar. Gud håller ingenting ifrån oss. Gud vet vägen till vårt hjärta, känner oss så väl, vet vad vi behöver för att kunna lyssna. Den helige Ande är Guds löfte till hela Guds folk, till alla våra kyrkor och alla samfund, över alla gränser. För den helige Ande finns inga patent eller kartor. Anden bor där den blir emottagen.

Är Gud den stora dragningskraften i ditt liv? Har du din glädje i honom, som en verklig närvaro mitt i vardagen? Om du måste erkänna att det inte är så kanske du längtar efter att det ska bli så. Kraften från höjden är inte förbehållet lärjungarna, tungotalet är inte förbehållet pingstvännerna. Den helige Ande är inte kapad av frikyrkorna, och mötet med Jesus Kristus, den Levande Herren, är ditt och mitt möte. I det mötet får vi släppa kontrollen och låta Anden fylla trons rum och ge oss bärkraft. Då får vi med Modets Ande precis som Petrus ta ett kliv fram. Lämna de trånga gränderna bakom oss och gå i tro. Leva ett liv som förvandlar.

Och det är kanske en poäng att annandag pingst nu är på en vardag, för att det är i vardagen som vi får bära med oss och bli burna av den helige Ande. Att det är i söndagen som vi får komma och hämta kraft, för att den ska bära oss genom livets alla stunder, det liv som är vårt…

Direktkontakt

Det bästa är om jag lämnar er säger Jesus. Det han säger är så tvärt emot allt som vi är vana vid. Hur skulle det vara om någon av våra vänner eller nära och kära sa så till oss? Det är bäst att jag går och lämnar dig... Separationsångesten slår till med full kraft, i alla fall hos mig som har svårt för avsked, svårt att släppa taget. Avsked är sällan något positivt, när någon lämnar oss så förknippar vi oftare det med saknad och sorg. Hur kan det vara det bästa för oss att Jesus lämnar oss och inte finns kvar på jorden? Vore det inte det allra bästa om han alltid hade fått vara här levande uppstånden, så att alla hade möjlighet att se honom ansikte mot ansikte…

Tänk om Jesus skulle fortsätta leva och bo i Israels land. Det skulle byggas ett palats för honom och han skulle ta emot människor från alla håll av världen som kom för att träffa honom. Och kanske skulle vi bara kunna göra en enda pilgrimsresa i livet för att få stå ansikte mot ansikte med Jesus. Ett möte som förmodligen skulle bli mer av påvens vinkande från sin balkong till den stora massan som kommit för att se och hylla honom. Ett möte som kunde kvitta eftersom ett riktigt möte aldrig skulle komma till stånd. Det är skillnad på att möta och att bara få se... De allra flesta människor i vår värld där tron fått bygga sig bo i någons hjärta skulle inte ha möjlighet alls att göra en sådan resa.

Men nu säger Jesus istället: Det bästa är om jag lämnar er... Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.

Jesus lämnar oss för att kunna komma närmare oss. För att kunna vara nära varje människa, i alla tider och överallt där vi bor på denna jord. Vi behöver inte ge oss av, vi behöver inte spara ihop slantar för att ta oss till honom, stå i kö och vänta på att få vårt livs första och kanske enda audiens hos Jesus. Jesus talar om hur Hjälparen, den helige Ande, ska komma, om hur han ska vara nära oss, överallt och i alla tider genom sin Andes kraft. Så ska han kunna bli allt i alla, och ingenting, varken tid eller rum, ska kunna skilja oss från honom. Direktkontakt! Med Guds Ande behöver vi inte kämpa livets strider ensamma. Den långa resan gör vi här där vi är, trons resa. I Bibel, bön och lovsång, bröd och vin. Där Guds Ande är...

När vi läser Bibelordet, när vi firar gudstjänst, när vi lovsjunger eller sträcker oss efter bröd och vin, då arbetar Guds Ande med oss. När vi ber om att bli fyllda av Guds egen kraft, då händer det något i oss. Gud är här, genom Jesus Kristus och den helige Andes verk. Det är för ert eget bästa som jag lämnar er, säger Jesus. Men just för att han en gång lämnat oss så kommer han aldrig att vara långt borta från någon enda av oss om vi vill leva vårt liv med honom. Ingenting, varken tid eller rum, kan skilja oss från honom.

aktivera ditt konto

Har en nyinstallerad dator hemma. Hårddisk, programvara och det vi behöver. Men för att allt ska fungera så räcker det inte med bruksanvisning och program. Vi måste också koppla upp oss och aktivera vårt konto. När det är gjort fungerar allt. Efter alla installationer av program och barnens spel etc så slog det mig att det är på samma sätt med våra liv och med vårt dop och vår tro. Att vi behöver aktivera vårt konto. Säga vårt eget Ja. Jag döptes själv som ett litet barn. Det är jag nöjd med och glad för. Jag minns ingenting av mitt eget dop men tror att mina föräldrar ville någonting för mig och ville uttrycka det genom dopet.

Men så lätt det är att dopet blir som en gåva och en present som får ligga oöppnad där i en byrålåda eller bokhylla. Kanske vi aldrig ens bryr oss om att ta av det glansiga pappret för att få veta mer om vad som ryms där innanför. Den som exempelvis öppnat ett dataspel vet att där finns både programvara som behöver bli installerad och instruktioner i ett litet häfte för hur vi ska göra för att komma framåt.

Tron kan också bli liggande, oanvänd. En gåva som Gud vill ge till oss som aldrig blir installerad, aldrig aktiverad. Tills någonting händer i våra liv. Som gör att vi hittar vägen till Skatten, blir nyfikna, vågar pröva vad det handlar om. Pröva trons vingar. Kopplar upp oss. När vi gör det kan allting hända. Vi får tillgång till en värld som vi kanske bara anade men inte visste så mycket om. Det där instruktionshäftet, Bibeln, får ett nytt liv och vi ser allting i ett nytt ljus. Att leva i sitt dop. Uppfyll NN med din heliga Ande och hjälp honom/henne att dag för dag leva i sitt dop, Det ber jag varje gång jag döper en vuxen eller ett litet barn. Bön om helig Ande. Dopet och tron hör ihop... Längtar efter varandra. Och vilket liv som väntar. Fullödigt. Om vi ställer oss i flödet från källan av liv. I regnet av helig Ande... Uppkopplade, aktiverade...

När Gud får ta över...

Det händer inte så ofta, men det händer ibland. Att Guds Ande tar över. Det skulle behöva hända oftare. Vi vill så oerhört gärna ha kontrollen över allt. Vare sig vi är glada eller sorgsna. Veta att det är vi som bestämmer, har kontrollen. När det är vi som bestämmer så följer ofta vår vilja ett speciellt tankemönster, vi kalkylerar med risker och vinster. Vi kollar förutsättningarna kontra den eventuella hopplösheten i det som vi vill eller ska ta oss för. Kommer det att fungera? Vad kommer det att kosta? Eller missmodets tanke, kommer jag att lyckas... ?

Jag tänker på lärjungarna på pingstdagen, vad som skulle ha hänt om inte Guds Ande fick ta över? Där stod de bland alla dessa folkmassor som hade sökt sig till templet. Kommer dom att höra? Kommer dom att förstå? Eller ta oss på allvar? Och sedan rädslan, tänk om vi utsätts för samma sak som drabbade Jesus? Visst vi tror, men... Det är då helig Ande tar över. Ställer dem själva åt sidan och ger plats för Gud att tala, genom dem. Och så kunde det få hända som skedde med lärjungarna. Att Anden öppnade deras mun och de började tala. Orden som forsade fram, som de inte kunde få kontroll över, men som jag tänker, ändå höll dem förvissade om och trygga i att det var av Gud. Det vet den som fått samma Andens gåva. Nådegåvan som lärjungarna fick som vi också kan be om, tungotalet, som är Guds eget språk som genom Anden formuleras i ord och ljud. Kanske ett befintligt språk men ofta ett kärleksspråk mellan dig och Gud. En del tror att det skedde en gång för alla på pingsten för att sedan aldrig hända mer. Men kristna runtom i hela världen vittnar om hur Guds Ande får rum i hjärtat. Därifrån får vi sjunga i tillbedjan till Gud.

Jag tänker också att helig Ande aldrig kör över oss. Att Anden vet precis vad vi behöver och att det som sker innerst inne är djupt förankrat i vår egen vilja att vara nära och leva nära Gud och Guds vilja. Men Gud vet att något måste till för att det ska bli möjligt. Helig Ande förvandlar oss, javisst, men gör oss inte mindre än den vi är, utan snarare mer. Mer lika den som vi är tänkt att vara. Mer lika Gud.

När Gud får ta över börjar det hända saker. En präst jag hörde sa en gång; varför skulle Gud ge mig något jag inte vill ha? Och nog är det så, att Guds Ande inte tvingar sig på någon. Men det betyder inte att Anden ger upp om oss för det. Plötsligt när vi minst anar det så kanske det bubblar till. Har du aldrig varit med om det? När det känns som om det sjuder i hela kroppen. När Helig Ande inte bara vill in i oss utan också tala ut genom oss. Den plötsliga lovsången som bara brister fram, glädjens skratt. Jublet i hjärtat. lovsången till Gud. Tårarna som inte går att få kontroll över... Eller den plötsliga insikten. Våga tro att det är av Gud. Våga lämna över till Gud. Det är ingenting bara för dem som har lyckats och är utan bekymmer. Helig Ande är för oss alla alla dagar, alla stunder... Hoppets Ande.

Det slår mig att helig Ande är som en "mun mot mun" metod för att ge oss liv. Det grekiska ordet för tillbedjan kan översättas ”komma emot någon för att kyssa”. Gud andas in sin kärlek och sitt liv i oss, blåser in sin Ande. Så är vi skapade till att vara nära Gud, mun mot mun... Så att Gud kan gjuta sin kärlek, sin Ande som en ström av levande vatten in i djupet av ditt hjärta. När Gud får ta över...

"Guds Ande inspirerar vår ande till tillbedjan. Bara Guds Ande vet vad som finns i Gud."

Att smälta det frusna

I söndags åkte jag ner för backen från kyrkan efter gudstjänsten. Vårens varma solstrålar sköljde över oss som kom ut från den vita rappade kyrkan. Då såg jag små vita blommor i hela backen... Inte tillräckligt höga för att plocka en födelsedagsbukett att ha med mig dit jag skulle. men nästa gång kanske... Nästa gång jag kom till kyrkan, idag... Nu låg snötäcket tjockt över de små späda plantorna...

Jag vet att de kommer att klara sig... De är starka, sega, tåliga. De är rustade för att något sådant här ska kunna hända. Hur rustade är vi? En vanlig vårdag, livet leker, solen skiner och så kommer det som ett kallt snötäcke över oss... Vi fryser. Hur ska jag komma ur det här? Men jag ser ut genom fönstret, nu smälter det frusna... Allt är möjligt.

Psalt 147:18 svarar: Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna. Sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.

När Försoningens och förlåtelsens Ande kommer i rörelse omkring oss och i oss, blir det islossning inombords. Det säger dropp, dropp. Det frusna smälter. När den helige Ande sedan låter vinden blåsa och ställer till med korsdrag i våra liv och korset får röja undan allt som står i vägen för Andens liv, då skall du "Och Herren skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter". Jesaja 58:11. Det som sker, sker inte genom vår egen kraft, utan genom hans Ande.

Som sårbara små plantor växer vi, översköljda av Hans kärlek och vattnade av strömmar av nåd. Du är en planta, jag är en planta och sida vid sida växer vi tillsammans. Med rötterna i samma jord, sträcker oss mot samma himmel... Solen som skiner på dig skiner också på mig, det som smälter ditt frusna inre blir också till islossning i mitt liv...

Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd (Joh 10:10).

Jag hungrar, törstar, längtar...

Kom helige Ande, Gud jag hungrar efter mer av dig. Väck upp mitt inre till att tjäna dig... Jag törstar efter dig... Fyll mig med ditt heliga liv, och ger mig allt mer av ditt så att jag kan få göra det till mitt. Jag hungrar, törstar, längtar, vill bara ha mer av dig... Vill leva vänd mot dig... Att komma till dig är att få komma hem... Helige Ande,trösta mig, styrk mig och ger mig liv... I ditt namn vill jag gå, i din Sanning vill jag stå... Vill bara ha mer av dig...

Lite Luther

Sprang över ett luthercitat som jag vill dela med mig av...
"Precis som hönan ruvar på sina ägg för att bringa fram livet ur dem, så ruvar Guds Ande över vattnet för att livet skall bringas fram. Ty den helige Andes uppgift är att göra levande."(Luther)
Ibland känns livet som väntans tider. Vi vet att någonting är på gång, att något kommer att hända, något ska bryta fram. Vi kan känna rörelserna, höra pulsslagen. Men vi vet ännu inte riktigt vad som kommer. När något viktigt ska ske så gör det inte det genom vår egen, människans, kraft. Ibland glömmer vi bort det. Nej, ibland glömmer jag bort det. Och behöver hjälp att se det. Att vila i Gud, att slappna av. Den som har fött barn vet att vi måste slappna av för att det ska fungera. Den som har fött barn vet också att det kan göra väldigt ont. Ibland går vi i våra liv också igenom sådana födslovärkar. När något nytt vill bryta fram. "Ty den helige Andes uppgift är att göra levande" sa Luther och visst har han rätt, igen. Tänk att Gud har lagt ner Ande och liv i oss för att vi ska bära frukt. Måtte den bli levande och välsmakande... Även om den är född i båda smärta och tårar. När du börjar be om att Anden skall hjälpa dig, då förlöses det liv, som Gud lagt ned i dig. Skall då inte fadern i himlen ge helig Ande åt dem som ber honom (Luk 11:13).

Anden är alltid hos dig

- Du behöver inte be om helig Andes närvaro, sa en vän till mig när jag misströstade. Anden är alltid hos dig. – Men jag känner det ju inte, tänkte jag, ännu mer missmodig. Innan jag kunde ta in att det inte handlade om mina känslor, eller om min prestation. Om vad jag kände eller i tro skulle kunna åstadkomma i någon slags religiös konst. Först då jag kunde lägga ner allt mitt eget och mina egna krampaktiga försök - då kom Anden och öppnade mina låsta rum.

Och då den förunderliga upptäckten. Att vardagen fortsatte vara vardag, men med en genombrytande skillnad. Nu genombruten av evighet, där sången blir mera sång, bönen mera bön, vänskapen mera vänskap, skratten mera skratt, tårar mera tårar. Livet blir mer än liv. När jag fick komma hem till mig själv, när Andens Kom! och mitt -Ja! äntligen fick röra vid varann. Då det genom det vanliga livet lyser en evighet, en odödlighet, vissheten om att jag själv är en del av ett mycket större sammanhang av Någon som är större än jag.

Att rysa

Jag läser några artiklar ur Trons Värld. Vittnesbörd om bön. Min mamma som sitter och lyssnar säger att hon ryser i hela kroppen när hon hör det. Något berör henne. Många kan berätta om samma sak. Hur det känns som om en våg går igenom hela kroppen när vi hör något berättas. Min lovsångsledare säger samma sak. Att människor ibland kan berätta hur tårar bara börjat rinna, hur man blivit varm i hela kroppen. Känslan av beröring.Jag tänker att det är helig Ande som rör vid oss, som rör sig genom rummet och får huden att rysa till, eller tårar att rinna. Den varma känslan av kärlek från Gud. Inte den klassiska andeuppfyllelsen kanske, men ändå beröring. Och varför skulle det inte vara det? Men vi har så lätt för att förklara bort det, hitta rationella svar på det som ÄR Guds tilltal och längtan.

För mina barn är denna beröring självklar, att det är Gud som talar. Kanske är det skillnaden mellan stora och små. Att Gud har så många stängda dörrar att gå igenom för att nå oss. Och att stora under måste få ske med med oss små människor. Och tänk om denna rysning skulle få växa till och inte bara bli till något som vi inte kan förklara utan något vi vågar kalla Gud. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Jag tänker att detta bibelord kan handla om det. Att barnen har något som vi inte har. Att barn ännu inte blivit skeptiska... Är mer mottagliga helt enkelt. Då vill jag också vara som ett barn...

Förstår inte Gud svenska?

Det är klart, att Gud gör det, förstår svenska. Dumt vore ju annars. Meningslöst att be, att över huvudtaget föra ett samtal med någon som inte förstår. Det här inlägget handlar om bönen, bland annat. Och om tungotal, ett sätt att be. Jag har bett i hela mitt liv. Som jag minns i alla fall. Pappa lärde mig knäppa händerna innan vi skulle sova. Sen kom en tid när han slutade be med mig och jag bad inte alls... Kanske skulle jag vara stor nog att be själv, eller så var bön något som hörde till barnuppfostran, jag vet inte. Sen fortsatte jag, på egen hand.

Idag är jag 40, snart 41 och ber med mina egna barn. Jag lär dem inte bara knäppa händerna utan försöker hjälpa dem att be. Att prata med Gud. Ibland när de är jätteledsna så försöker jag trösta dem. Håller min hand över deras huvud och stryker dem över håret. Jag gör det eftersom jag älskar när någon gör så med mig. Tyvärr händer det inte så ofta. Min lilla dotter kan ligga och stryka mig över kinden ibland på morgonen och viska; min älskade mamma. Då är det som om en ängel rör vid mig. Mitt älskade barn svarar jag då. Men när jag inte vet vad jag ska säga, när orden inte kommer fram, när bara Gud själv vet vad jag vill, så ber jag i Anden istället. Det har jag gjort från den gången då jag bad; helig Ande kom och höll dörren öppen. Anden kom och bönen och orden…Anden går in i mitt ställe och lägger orden i munnen på mig. Att be kan vara som att bli smekt på kinden tillbaka av någon som säger; Mitt älskade barn. Eller höra Jesus så som han ofta säger till dem han möter; Vad kan jag göra för dig? Ibland vet jag inte vad jag vill. Då är det gott att Gud vet, känner alla min önskningar och min längtan. Det vet Jesus också. Han vet att den som är blind vill se, att den som är lam vill gå. men vi behöver säga det själva. Och ibland behöver vi hjälp till det. Att veta vad vi vill, eller vad vi behöver. Häromdagen hamnade jag i en diskussion med några som är oerhört skeptiska mot tungotalets gåva. Ovetande om att jag fått den gåvan sa man just så här. En Allsmäktig Gud som inte förstår svenska? Vad ska det vara för mening? Allt kan vi be om hos Fadern, precis allt. Men vi behöver ibland hjälp att be. Då sätter sig Anden på min sängkant och ber med mig, säger till Herre, Lilo vet inte riktigt vad hon vill men hon behöver prata med dig. Jag ska hjälpa henne så förklarar jag vad hon tänker, känner, vill och önskar… Bönejoller kallade någon det. Att som ett barn få krypa upp i Guds knä. När jag satt med mina små i famnen och de jollrade mot mitt ansikte så vet jag väl att de hade något att berätta! Vi hör ihop… Tack för att jag får vara ett barn i Guds famn! Tack för att Gud inte bara kan svenska utan har givit mig ett alldeles eget språk.

Ladda batterierna

På söndagar laddar jag oftast batterierna. Rent bokstavligt, men andligt med förstås. De två mobilerna kopplas upp i kontakterna, barnens walkie talkies går samma väg. Byter eller laddar batterierna i kameran efter helgens bilder och laddar allt annat som jag behöver inför veckan som kommer. Idag fick jag dessutom tanka upp bilen, för "bara" 11.99 litern. Men enligt färddatorn ska det räcka i 78 mil. Då känns det genast lite bättre :/ Till MP3spelaren skulle det vara AAA, det hade jag inga kvar hemma och tanken på att länsa barnens leksaker kändes inget vidare. Desutom behöver fjärrkontrollen nya batterier, jag brukar hitta dem under soffan, den har gått i golvet så ofta av den arge sonens vredesutbrott så luckan har trillat av, ibland tejpar vi. Jag längtar efter den dagen det kommer en trådlös laddningsstation till mobilen, den tenderar alltid att ladda ur när man söker mig som mest på jobbet. Därför köpte jag laddare till bilen med. Snart har jag en laddare i varje kontakt. Behöver nog fler stickdosor. Allt verkar gå på ström. Till och med min egen kropp har blivit strömberoende. Pga smärta i kroppen har jag börjat med TNS-behandling, ström genom de onda musklerna. Det hjälper faktiskt. Så laddad har jag inte känt mig på länge.

Men det är inte riktigt hela sanningen. I morse när jag vaknade var jag totalt urladdad. Allt var botten, livet var inte på topp helt enkelt. Det var inget bra läge. Tre gudstjänster skulle jag ha under dagen. Predikan låg klar utskriven på skrivbordet. Jag var rätt så nöjd med den, en bearbetad variant ligger i bloggen nedan. Men jag hade ingen ork! Började med att ta ett bad, gör ofta det när jag behöver kraft. Det fungerade inte. Blev bara rastlös. Så jag gick och lade mig igen. Klockan hade hunnit bli 8.45. 10.30 måste jag vara i kyrkan. Var är alla uppladdningsstationer när man behöver dem? Vet jag väl. Jag gjorde något klassiskt, började be. Har provat det förut :-), och det funkade. Det gör ofta det med varierande resultat. Det beror inte på bönen, inte på Gud heller. Helig Ande gör sitt bästa för att få komma till. Men jag har ofta lite för många störningssändare på för att bli riktigt mottaglig. Så var det inte idag. Jag var helt enkelt på botten, där kan man inte göra så mycket, som Daniel i lejongropen ungefär. Han kunde inte så mycket annat, än att be. Det fungerade bra för honom, den gången. Jag predikade förresten om vargar idag, inte om lejon. Men faktum är att jag kände mig som jagad av vargar. Finns en sång om det förresten, att hellre bli jagad av vargar, än älskad av dig... Skulle bara säga att det är inte sant. Men tillbaka till bönen. Jag tog det enkelt med effektivt. Kom heliga Ande, kom. All kaos, alla tankar, allt som störde dagen sjönk undan. Jag gick in på rätt kanal och blev uppfylld. Bara låg där. Lät allting komma till mig. Behövde inte rusa runt och söka några konstgjorda laddningsstationer. Till och med smärtan i armen minskade. De blev tre gudstjänster sen. Och ett dop. Förundrade små ögon som såg in i mina. Vad gör vi här, tänkte han kanske? och jag fick be igen, Kom helig Ande. En bön som bara han, den lille gossen och jag hörde. Inga vargar som jagade mig längre. Nu är det läggdax. Ska gå tillbaka till utgångsläget där dagen började, sängen. Och till bönen; Kom heliga Ande. Alla apparater är anslutna till sin strömförsörjning.

Nu ska jag strax gå till min. Den är trådlös, ville bara säga det. Ständigt uppkopplad, om jag vill. Men ofta störd. Det var en konfirmand idag som hade glömt att stänga av sin mobil i kyrkan. Plötsligt så lät den, väldigt mycket. Det blir lätt mycket om det är tyst för övrigt. Den höll på att ladda ur. Jag påminde honom om det .Att det var dags att ladda batterierna. Att han när han ändå var här i kyrkan kunde passa på att koppla upp sig på den som inte bara laddar våra batterier utan gör så mycket mer än så. Han som säger att han är Vägen, Sanningen och Livet. Mycket mer behöver vi väl inte?En Välsignad söndag önskar jag er. Den timmen som är kvar...