Skärhamns kyrka öppen

Skärhamns kyrka hålls öppen fredag 10 september 19-21 med anledning av tågolyckan i Stenungsund då två elever från Nösnäsgymnasiet omkommit. I kyrkan finns möjlighet att bara få sitta ner i stillhet, tända ljus, samt om man vill, samtala med någon från kyrkan, präst eller diakon. I församlingsgården finns personal från kommunens krisgrupp, POSOM, där finns kaffe, the, saft och bullar för alla som vill.

Välkomna är även vuxna och föräldrar till de ungdomar som berörs av dödsfallen efter olyckan.

12 år senare , knappt...

Lyssnar till ett inslag om Björn Thörnwall som miste sin son för 12år sedan. Om livet efter. Om Björns nya liv som begravningsenreprenör. Om hans tro, eller snarare icketro. Sonmen död tog de eventuella tron ifrån honom... Hur många gånger är det så? att livets motgångar får oss att tvivla+ För att vi tror att livet i tron på Gud ska vara en dans på rosor... Mitt liv har sällan varit ne dans, det har inte alltid varit gott, det kommer inte att bli som det var förut. Men jag har inte tappat tron. Min son Samuel har givit mig ett band till himlen som ingen kan klippa av. Han är där och jag ska dit. Det är där jag hör hemma när min tid på jorden är över. Sorgen kan sk9ija oss från Gud elerl förena oss med Gud. Om vi tror på en Gud som sörjer med oss, lider med oss och inte vill oss något ont. Inget lättsmält koncept jag vet, men det var inte Gud som ville döden... men övervann den med uppståndelsen...

om viljan att vara ett Starwarsskepp

utan att behöva försvinna ut i yttre rymden. Gång på gång kommer bilden för mig egentligen med Star Trek som förebild. Minns ni när de slår på sina osynlighetssköldar, eller i alla fall dessa energisköldar som gör att allting studsar tillbaka på anfallarna. Att vara osårbar är egentligen ingenting att eftertrakta. Genom att inse vår sårbarhet tror jag att vi ökar vår förmåga att förstå andra människors sårbarhet och kan ta ansvar för vårt eget agerande med samma hänsyn. Men eftersom det inte alltid är så, eftersom vi ibland plötsligt upplever det där stinget, värre än en geting, men som svider lika länge efteråt. det sitter i mycket längre hos oss själva än hos den som attackerar. Och det värsta av allt precis som biet så förstår man inte alltid att man sårar, utan det är helt enkelt ett inbyggt handlingsmönster... Nå var vill jag komma med detta? Jo, jag önskar att en större förmåga att helt enkelt "slå av". Att sätta gränser, och jag inser att jag inte kan sätta de gränserna genom att uppfostra och tillrättavisa andra utan helt enkelt genom att förändra mig själv. Och i allra bästa fall har jag större framgång med mitt eget liv än andras... Det är svårt att ignorera ett getingstick, det är sant. Men jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det. Det är en utveckling av mitt föregående blogginlägg. Men det hjälper ju faktiskt inte att bli arg på getingen, möjligen hjälper det att slå ihjäl den, :) fast till och med det är ju bara ett uttryck för en aggression som faktiskt inte gör den allra minsta skillnad på smärtan som getingen har åsamkat mig. Men jag tror att jag i större grad kan välja hur jag ska reagera och svara... På gott och på ont. Måste nog tänka vidare på det här...

att se på och möta med kärlek

När vi inte förstår varför en människa handlar som hon gör kan vi möta det på olika sätt. Jag brottas med det, i min närhet, i min familj. Ja, egentligen hela tiden överallt. Vi talade om detta en kväll, en vän och jag och han gav mig de här orden. Vi måste försöka se och förstå med kärlek. Dvs att försöka förstå att det finns skäl och anledningar till varför det är som det är. Och att det finns andra vägar till att förstå. Det är väl den här ständiga konkurrensen mellan hjärta och hjärna, tanke och impulsivitet. Jag är inte så bra på det här, jag blir fort upprörd och vill reagera. Tack och lov reagerar jag mer idag än jag gjorde förr, då jag teg still och uthärdade. Det vill jag inte fortsätta med. Men den styrka som byggt upp i det ger också utrymme för ödmjukheten att försöka förstå. Att vi inte vet allt om varandra, om varandras skäl eller orsaker som gör att vi handlar som vi gör , vilka ord vi väljer och varför. Men i slutet så måste det vara de ärliga och uppriktiga avsikterna som måste hålla i längden. Även om de är nog så obarmhärtiga och plågsamma. Sanningen ska göra oss fria. Jag håller fast vid det och kan inte gömma mig bakom någonting annat...

Yta och djup

Funderar mycket på yta och djup just nu. Jag vill gärna vara djup, filosoferande, eftertänksam, säga de rätta sakerna på rätt plats. Fast jag inser att det ofta trillar ut trivialiteter ur min mun som många andra många andra många gånger sagt före mig... Det betyder förvisso inte är det är desto mindre sant. Om det är bra har förmodligen någon kommit på det före mig... Men jag har en förmåga att gå på de stora orden, de stora löftena utan att reflektera, kanske relaterat till min naivitet, att jag tror att det som sägs är grundat hela vägen till botten. Funderar på detta med bottenkänning. Det tog lång tid innan jag vågade simma ut på djupt vatten, undrade hela tiden över vad som dolde sig där under. Som kunde nafsa tag i mig. När jag var i Grekland för några veckor sedan så ville jag hela tiden känna efter hur långt ut jag bottnade. Fast jag vet att jag kan simma. Barnen ställde samma fråga från sina simringar, bottnar jag nu mamma? Nej, du gör inte men jag gör, svarade jag. Tänker att det är samma sak med tron, när jag ger mig ut på djupt vatten så får jag inse att jag inte bottnar men att Kristus gör det, alltid. Han som ser botten i mitt liv, mitt hjärta min glädje och min sorg, han som är beredd att följa med mig till passionens höjder liksom till bottenlöshetens förtvivlan.

På ytan vilar de stora löftena, på botten landar eftertanken, grunden. Jag tror att jag i framtiden håller mig till en platsa där jag bottnar, och inte tillåter mig att segla iväg... Det känns tryggt. För botten är inte slutet utan början på något nytt. Att bottna i ett liv med Kristus håller mig över ytan. Ger mig liv...

Älskad eller saknad eller både och?

Kan man sakna den man inte mött, älska den man inte träffat? Barnens filosofiska diskussion vid graven. Det är okej, både och... Att både få älska, sakna, och finna tröst... Själv har jag byggt en snögubbeborg runt min sons grav, när jag väl börjat krama snöbollarna kunde jag inte sluta! Hade helt enkelt bara roligt! Då är det jul. Du och jag Samuel!

Att lägga ner sin strid

Ibland kommer man till en punkt när det helt enkelt är tid att lägga ner sin strid. Den inre den yttre, mot svek och oförrätter. Vi vill så väldigt gärna ha rätt, vill övertyga till sista punkt... Veta att vi är förstådda (och kanske försmådda). Men till slut så kommer vi fram till, kommer jag fram till orden från ett tidigare blogginlägg. idag är mitt idag... Allt jag har bär jag med mig, men jag vill helt enkelt bara lägga ner det. Inte dra på det som en stor klumpig packning utan snarare som en ofarlig vän. Så där som att färdas i en bil och plötsligt se i backspegeln denne vän och tanke, jasså, är du här igen... Men vi vet att det är bara vid vissa tillfällen som vi behöver backspegeln. Dels när vi backar och det gör vi ju i regel inte lika ofta som vi rör oss framåt. Dels när vi behöver öka takten och köra om. Eller helt enkelt att vi emellanåt kastar en blick i backspegeln för att se vem som är med på resan. Ibland ser jag någon närma sig med hiskelig fart, jag kan bli arg och irriterad och till och med vilja öka takten för att köra ifatt: jag ska minsann visa dem... Men det är bättre att veta när det är dags att lägga ner sin strid. Den som vill dra om och dra förbi är ofarligast om han eller hon får göra det... Och fripassageraren i baksätet. Vad gör man med den? Fråga om du får bjuda på en kopp kaffe, det är så som man gör med än vän... en vän som man råkar på gatan och helt plötsligt får syn på igen... Platsen i framsätet är tom... Det är helt okej, jag har fortfarande en hel del barlast som jag behöver lägga ifrån mig där.

idag är mitt idag, jag lägger ner min strid och låter det vara gott så...

För sent att rätta till...

Lyssna, om du vill...
För sent att rätta tilll...

Ibland så kommer sådana stunder när man bara ser, tydligt och klart, när allting gick åt skogen... Och nu är det för sent att rätta till, för både dig och mig...

Idag är ditt idag

De själavårdande orden fick jag med mig från ett samtal häromdagen. Nu får du bestämma vilken väg du vill gå. Om du vill gå ensam eller gå med Gud... Idag är ditt idag. Det finns så mycket som jag skulle önska att jag hade gjort annorlunda, sådan som jag önskar inte skulle ha skett som jag bara delvis hade makten över att kunna påverka. Jag kan gå och gräma, mig ångra, mig, fastna, stanna och stampa. Men idag är mitt idag. Idag får jag ta ett nytt steg, ett nytt kliv framåt, allt det jag bär med mig ligger bakom mig det kan jag varken ändra på eller påverka. Men nu kan jag välja, välja om jag vill låta Gud vända blad i mitt liv. Det hände något igår. En vändpunkt, inte så stor men ändå revolutionerande. Omvälvande. jag landade i mitt idag. Min historia bär jag med mig, min framtid väljer jag hur jag vill möta. Idag är mitt idag. Att sluta gå baklänges. jag tror det börjar vända, hoppet och glädjen börjar komma tillbaka. Min väg går mig tillmötes... Idag är mitt idag. i morgon med...

tomrum = utrymme

Ofta tänker vi så fort det uppstår ett tomrum, vad ska jag fylla det med? Vare sig det gäller tomma hörn i vårt hem eller i vårt hjärtas inre. Vi står helt enkelt inte ut med tomrummet. Jag tror att vi behöver öva oss i det. Att se tomrummet som ett utrymme. Som en plats som kommer att låta sig fyllas, när Gud vill det.

Finns det ett sådant tomrum i ditt eget liv? Sådant som du tvingats släppa taget om eller den som övergivit dig? Eller det du förlorat? Och så jagar du efter att fylla det tomrummet med något annat eller någon annan. Jag var besatt av att jag måste ha en helt ny finservis eftersom den andra försvann i bodelningen. Nu har jag två. Men det gör mig inte till en lyckligare människa. Det gör bara att jag har mindre plats i mina skåp medan mitt hjärtas tomrum fortfarande är lika stort efter vad jag förlorat. Det var inte servisen jag ville ersätta...

Men om vi låter tomrummet stå tomt ett tag så finns det en möjlighet att det vi längtar efter faktiskt kommer till oss utan att vi söker eller jagar efter det. Att vi helt enkelt får sätta oss ner och vänta, i en sådan där lagom omänsklig förnöjsamhet. Då kan Gud få en chans, en möjlighet. Många gånger är vi alltför snabba för att ge Gud en chans, vi hinner liksom förre hela tiden. Och sedan tror vi att det är Guds tanke och vilja i det som skedde. Medan vi faktiskt aldrig gav Gud chans att agera.

Passivitet räknas sällan till våra goda dygder. Det är kanske dags att uppgradera den... För i vårt över agerande samhälle så får faktiskt Gud sällan en chans att komma till tals, om inte vi kan lära oss att tystna och stilla oss en stund. Nu ska jag öva mig i det... Och om jag inte kan finna det jag längtar efter så kan ske det jag längtar efter kan komma att finna mig... Någon gång. Om jag ger rum för det.Tomrum...

om att få sista ordet...

Har varit på begravning, den gladaste på länge. Som en himmelsk födelsedagsfest. Erik lät mig aldrig stå oemotsagd, ville gärna argumentera och helst få sista ordet. Den här gången fick han det, i alla fall här på jorden, för när alla hade sagt sitt så sade han sitt, han hade själv skrivit talet som skulle hållas på hans begravning... Om himlen talade vi ibland, om livet på jorden ganska ofta, varifrån vi kom och vart vi är på väg. Men livet här och nu och hur vi lever det var viktigast för Erik. Ledordet, vad du har gjort för dessa mina minsta... Jag kommer att fortsätta höra Eriks invändningar i samtal och argumentationer, tänker mig att han nu sitter och grillar Vår Herre med sina frågor. Frågan är vem som vinner den verbala matchen! För jag tror att det är två som båda vill ha sista ordet! :-)

Tacka Gud i livet s alla skiften...

Det står i Bibeln: ”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men vad är ett tack? Är det ett tack för maten? Är det optimistens morgonbön? Eller handlar det om att vi ska lära oss att vara tacksamma vare sig vi är det eller inte? Jag tänker på söndagsskolans lilla mörka pojke som fungerade som en sparbössa, som ödmjukt bockade när man stoppade en peng i bössan.

Nån kanske tänker: vad har jag för skäl för att känna mig tacksam? Som kan komma på tusen skäl att inte vara det. Värk i kroppen, ingen ringer, ingen hälsar på. Ingen tackar mig för vad jag gör för familjen eller märker att jag alltid ställer upp. När ingen är tacksam mot mig och vad jag gör varför ska varför skall jag då vara det? Nej nån måtta får det vara. Men att tacka Gud i livets alla skiften lägger en nyansskillnad mellan tacksamhet och tacksägelse.

Tacksamhet handlar ofta om att tacka för vad vi får
Tacksägelse handlar om att lova Gud för den han är.

Men om det nu är så att vi när vi hör ordet tacksägelse är mer vana att tänka på dem som genom döden har tagits ifrån oss? Minns då att tacksägelse inte handlar om den som har dött utan om honom som har uppstått för att vi ska vinna evigt liv. Tacksägelse handlar om livet, i livets alla skiften.

”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men inte ens i Bibeln tackar alla för allt. Job klagar, David, psalmisten klagar både på och inför Gud. Till och med Jesus ropar: ” Varför har du övergivit mig? Du och jag står också här med önskningar och viljor utan att det för den skull blir riktigt som jag vill i livet. Vissa dagar präglas mer av resignation än av glädje och tacksägelse.
Och det kommer alltid att det finnas de som vi aldrig kommer att kunna förstå eller kunna tacka för. Men tacksägelse är något annat än tacksamhet. Istället för att ställa tacksägelsen i relation till vad vi har får vi relatera till Gud som älskar. Som alltid älskar, under livets alla förhållanden.

Men kanske måste vi först göra upp med vår idealbild av livet. Inse Gud inte spelar med oss som brickor i sin hand, som delar ut glädje och sorg, olycka och sjukdom, hälsa och rikedom efter egen nyck. Det är inte Gud som är ute för att missunna oss vare sig glädje, lycka eller hälsa. Det är en helt annan kraft som står för det.

Vi kan inte alltid välja vad som kommer till oss eller vad som tas ifrån oss. Men vi kan få hjälp att förhålla oss till det. Tacka Gud i livets alla skiften… Också när det är som mest omöjligt. För att hålla linjen öppen till Gud som älskar. Att navigera mellan resignation och glädje. Tacksägelse. Att tro på att det som verkar vara dött får liv igen. Att det i resignationen, och i tvivel och hopplöshet, efter afton kommer morgon, det nya ljuset och den nya dagen.

Jag kan vakna till en ny dag och tänka:
Hur skall jag klara det här?
Eller fråga "Vad vill du med mig idag”?

Att räkna bara med vår egen kraft, eller att faktiskt våga räkna med Gud, som med sitt löfte lovat att gå med oss alla dagar… Det senare ger en unik möjlighet även för oss som ibland upplever livet alltför ohanterligt. En påminnelse om att även om lyckan inte är självklar så kan vi få kraft att både leva livet och tacka för att vi får leva det. Jesus är fantastisk på att hitta missade möjligheter och förlorade skatter.

Det är vad Jesus ger oss. En Långfredagstro som landar i påskdagtro. En tro trots allt. Med tre smärtsamma dagar däremellan då Jesus delar hela världens mörker och nöd. I Bibeln går dessa två hållningar ofta hand i hand, sida vid sida hela tiden, glädje och sorg, tacksamhet och förtvivlan. Psaltarpsalmen växer ur livets yttersta förtvivlan rör sig sakta men säkert mot livets innersta mysterium – den obändiga viljan att leva. Att i livets alla skiften, att utifrån påskdagsmorgonens djupaste sorg vid graven luta sig mot ängelns budskap ”Han är inte här, han är uppstånden”. Han som gjort liv möjligt där du inte trodde att det fanns. Tron på Jesus Kristus och hoppet genom honom som sakta men säkert kan förvandla resignation till lovsång. Amen

Amen

Smile even though...

Växt på egen hand

Fick en vindruvsranka igår i inflyttningspresent. Det stod självfertil på beskrivningen. Dvs den växer och bär frukt på egen hand. Tänker att det är en bra bild för mitt eget liv. och mitt nya hem. Nu ska jag leva växa och bära frukt på egen hand.

"Blom where God plats you" står det på en annan inflyttningsgåva. Det är också sant. Omplanterad. men helt på egen hand vet jag att jag INTE är. Även om det är jag som står för växten så är det Guds Ande so står för vattnandet. Att äntligen till slut vara där jag är. Fast jag känner mig ändå lite som mina omplanterade rabarber. Deras rötter har grävts upp, några är avhuggna, lite lämnades kvar i jorden även om jag fick det mesta med mig. Dom är lite vissna, men precis som med mig och mitt eget liv så tror jag att de hämtar sig. Om de bara får tid att vila... Om de bara får lämnas i fred lite gran, lära känna sin nya jord och slå rötter i myllan, då går det också att sträcka sig mot himlen... Så småningom, igen... vill tro det.

Gör honom fri och låt honom gå...

Känner igen mig i berättelsen om Lasaros, söndagens evangelietext. han låg där inne i sin grotta, i mörkret, utan liv. (Dock tror jag inte att jag har börjat lukta). Av egen kraft kan han inte ta sig tillbaka ut i ljuset, eller rulla bort stenen. Jag berörde detta i predikan i helgen men var inte beredd på att predikan så skulle beröra mig tillbaka. Ibland tror man att man predikar för andra när man faktiskt predikar för sig själv - också...

Vi behöver människor som rullar bort de stora sorgestenarna i livet, vi behöver människor som är med och försöker låsa upp de inre rummen som vi själva inte kan komma åt. Det som i vårt eget liv har gått i baklås och håller oss instängda, hindrar oss från att gå vidare...

När folket som först trodde att allting var hopplöst faktiskt ändå gjorde som Jesus sa, rullade bort stenen, de fick förresten förmodligen vara flera för att göra det... Sedan ropade Jesus på Lasaros att han skulle komma ut. Och han stiger ut ur sitt mörker och tillbaka till livet. men ändå är han fjättrad. Duken över hans ansikte hindrar honom att se och bindlarna som de har lindat hans kropp med hindrar honom från att gå. Ännu en gång ber Jesus folket runtomkring om hjälp. Ber dem att hjälpa honom av med lindorna, befria honom så att han blir fri att gå... Vad är det som binder oss? Håller oss fast i ett sammanhang som hindrar oss att gå vidare? Du vet vad som håller dig fast, oförrätter, svek, beroende, relationer som håller dig kvar i osunda mönster...

Jag vet vad som låser mitt liv som hindrar mina fötter att gå mot en ny framtid. Men att veta är inte alltid detsamma som att kunna göra sig fri att gå, det hjälper inte alltid bara med att se och förstå... Ibland får man göra något riktigt dramatiskt, som när jag var ung och brände kärleksbreven.. :-( För visst kan det vara svårt att släppa taget? Lika svårt som att gå och sälja allt man äger... men att släppa taget om det ena gör din hand fri att fatta något nytt... Livet som Jesus ger oss, han den han sträcker oss... Som aldrig sviker, som aldrig går, som är kvar vid vår sida, alla dagar till tidens slut...

Slagen till marken...

...men inte förlorad. Rådvill men inte rådlös... Känner igen mig i Paulus ord till Korintierna. Det är så det känns emellanåt, alltså inte helt hopplöst men lite motlut. Det tröstar mig att Paulus också hade ganska mycket motlut även om han i sin gärning fick skörda många frukter... Ibland kan det egna livet kännas ganska så fruktlöst. Det är så mycket man sår med drömmar som inte slår rot, eller som vissnar ner och ingenting blir som man hade tänkt. precis som den fina blomman på förpackningen av fröpåsen. Allt som kan bli. Det blir inte alltid som vi tror. Det lönar sig inte alltid att försöka ta reda på vad det var som slog fel, missväxten... Istället gör jag väl som jag alltid gjort min trädgård, plockar det som blommar vare sig det är jag som har planterat eller inte.

Blom where God plats you (återkommer senare till det...)

Men det går inte att låta bli att undra, vad hände med drömmarna, med människorna? När man ser hur allting förändras, är det i min blick som livet och människor förändras?

Men vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ.

Var stjärnvinsten verkligen en *- vinst?

Och allt är bra?

En snabb fråga i förbifarten på ICA.Vad svarar man på det? Ingen anledning till oro... ? Själv har jag slutat ställa den frågan. Inte för att jag inte är intresserad utan kanske snarare för att jag verkligen vill veta, när det finns tid och rum för samtal. På ICA är det för det mesta rätt så bra...

De tomma rummens tysta sång...

Går genom de tomma rummen som ekar av mina steg... Som ekar av minnen. Där tog dottern sitt första steg, här sjöng vi för födelsedagsbarnen med alla glada vänner. Här myste vi i soffan på fredagen framför TVn... Där är jacket i golvet efter smärtan i själen. Där på väggen anar man fortfarande den mörka skuggan av hundens regnvåta päls... Här klev vi in med drömmar och förhoppningar, nu bär jag själv ut mina sista saker... Från de nu tomma rummen. Kommer alltid att minnas, men i kluven saknad. Att lämna bakom sig, att gå vidare, att ge livet ett nytt livsrum... Det gör sig inte utan vidare. Behöver vandra runt ännu en gång bland tomma väggar. Se spikhålen... Minnas lite till. När tiden är mogen låser jag den dörren för sista gången. Allt har sin tid...

helad trasighet

Jag har precis flyttat, det har nog inte undgått någon som följer denna blogg. Varje dag går åt att tänka, fundera och organisera min tillvaro till nya väggar och nya rum. Färre väggar och färre rum. Någon har bott här tidigare som tyckte väldigt mycket om att göra hål i väggarna, det har gått åt både spackel och tapet för att laga och få det som jag vill. men i köket går det inte att göra något åt, fem skruvhål rätt in i väggen som jag inte kunnat dölja. Vad gör jag? Jo, jag tog det som jag har mycket av, ikoner. Så satte jag helt enkelt upp en ikon för varje hål. och så kom bilden, från en vän, att så är det också med våra egna liv, att vi är som trasiga väggar, vi bär spår är märkta av livet, det har borrat sig in i oss och hur vi än försöker så finns de där, såren.... men då kommer Jesus och lägger sin hand över allt, läker våra sår. Vill man så kan man tänka som så att det med en from tro går att låtsas som om såren inte finns där. Men både jag och Jesus vet vad som finns där i väggen, trasigheten. Det handlar inte om att vi döljer vårt skräp bakom en from fin fasad med Jesus på utan istället just precis detta. Att Jesus gör något vackert av det som är vårt liv, med all vår trasighet. Och ju trasigare vi är, desto fler sår vi bär, desto mer lägger han sin kärlek över vårt liv. Mitt liv, mina väggar bär på många ikoner... Sliten, men älskad!

Nycklarna till himmelriket, nästan...

Idag får jag nycklarna till himmelriket, till den plats som ska bli mitt och barnens nya hem. jag kommer att stiga över dessa trösklar för att Gud har givit mig en ny möjlighet, att få börja om. På varje tröskel få be en bön, på varje dörrpost smörja med olja korsets tecken om beskydd, om att glädjen och kraften ska få stanna inom dessa väggar men att missmodet, besvikelsen, sorgen och smärtan ska få ställas vid ytterdörrens yttre post. Det sitter inte i väggarna, det sitter i huvudet, säger sonen. Och jag tar huvudet med mig när jag flyttar. Men i detta är det där med väggarna inte helt sant. Här finns platser och hörn, välsignade och förbannade. Som jag behöver lämna bakom mig. Det går inte att restaurera allt när viktiga pusselbitar fattas. Då måste man börja på en ny bild, ett nytt motiv. Det går inte att duka för fyra när man är tre, bädda för två när man är ensam. Idag tar jag ett steg mot välsignelse, i den kraft som Gud har givit. Med många tunga lyft och djupa men glädjefyllda suckar på vägen. Frän och med idag flyttar vi successivt vårt hem och bygger upp det igen.