Uppmuntra varandra!

Jag läser evangeliet inför söndagen som handlar om förvaltandet av sina talenter. Liknelsen om hur talenter fördelas mellan tjänarna, en får fem, en annan får två och den tredje får en. de två första förmerar sina talenter och har goda resultat att visa upp medan den siste som bara fick en gräver ner sin och sedan får en utskällning när husbonden kommer tillbaka för att han inte ens har gått till banken för att låta dem förräntas. 

Detta kan handla både om ekonomi och om gåvor. Själv har jag inte mycket ränta på mina sparade medel men försiktigt växer de något. Sedan har jag några placeringar som är mer riskfyllda och går både upp och ner. i det sammanhanget så inser jag att så kallade goda råd ibland kan bli dyra, men att man ibland måste våga för att vinna. 

En annan sak är det med våra talanger. Vi har olika gåvor som vi får ta vara på och utveckla. Oh jag tänker att det är viktigt att vi inte jämför oss med varandra och med de som har sådana gåvor som vi inte har fått och att vi då glömmer bort vem vi själva är och vad vi kan. 

I evangelietexten framhävs de två första för vad de har åstadkommit, framför allt är de snabba med att själva berätta om hur de har fått sina talenter att utvecklas och förmeras. men det som slår mig när jag läser texten denna gång är att ingen av de två först faktiskt anstränger sig för att hjälpa den tredje att med uppmuntran och goda råd få honom att kliva ur sina rädsla och börja ta vara på sina gåvor. Det påminner mig om hur förvaltarskap inte bara handlar om vårt eget  och vårt utan även om varandra och andras gåvor och talenter. 

Så mina tankar inför helgen är UPPMUNTRA VARANDRA!

Bli inte offer för vreden...

Vi pratar ibland om "offerkoftan" här hemma. Att vi, när någonting händer lätt tar på oss den. Den e så varm och go och fyllt av lite självömkan, det e synd om mig. Ja, ibland är det faktiskt uppriktigt synd om oss. Och det är bekräftande att få höra det. Men så oerhört viktigt att sedan lämna det. Jag tror att det finns en risk för att vi när vi tar på oss den här rollen, att vi också kurar ihop och och blir handlingsförlamade. Så länge det inte var mitt fel så behöver jag inte göra någonting åt "det"... Men spelar det egentligen någon roll till slut vems fel det var att det gick snett?

Vad som spelar någon roll i mitt liv är vad jag kan göra med mitt liv oavsett vad andra har gjort med det, eller mot mig. Insikten om att det är bara jag själv som kan ställa mig fri.
Jag upplever att de uppförsbackar vi har i våra liv ofta handlar om olika konflikter vi lever i, med människor i vår omgivning. Livet känns tungt för att vi inte kommer överens med människor i vår närhet, det känns som om ingen människa förstår mig. Utan bara vill sätta käppar i hjulen.

”Om den och den bara skulle göra så där, så skulle allt bli så mycket lättare för mig. Då skulle inte min uppförsbacke vara så lång.” "Han bara utnyttjar mig för att jag är så snäll och inte säger ifrån". Nä, tro ja det, vem vill inte sparka in bollen i öppet mål...

Men vem är det som äger makten? Jag vet, jag är medveten om att det finns människor som är totalt maktlösa, som utsätts för maktmissbruk som de inte har någon möjlighet att freda sig från. Men jag tänker mer på våra egna liv, i allmänhet. Vem kan ställa mig känslomässigt fri från hat och vrede, från längtan efter att hämnas eller vedergälla? Och vem mår sämst av den här känslan? Jag tror att de gånger som jag mått allra bäst i livet är när jag har fått lägga ner den känslan, för den förgiftade främst och kanske bara, mitt eget liv. Det är jag som kan besluta vad som ska få påverka mig eller inte. Det är jag som styr över mitt liv.

Gud har bestämt oss till att vinna frälsningen istället för att bli offer för vreden. Så skriver Paulus i söndagens episteltext. Orden tog tag i mig. Vill jag bli offer för vrede? Vill jag gå och tänka beska bittra tankar? Nä, det vill jag inte.

Vrede, ledsenhet, besvikelse. Det sköljer över oss ibland, men hur gör vi för att skölja bort det? Vad kan vi göra för att inte fastna i en spiral av negativa tankar?

Råkade springa på en artikel i SVD på nätet som handlade om det. Och jag tänkte, ja, jag kan känna igen mig. Och sedan, nej, jag vill inte kunna känna igen mig i en sådan artikel en gång till. Artikewln handlar förvisso om skilsmässa men jag tänker att mycket av känslorna som kommer upp går att applicera på vilken konflikt som helst, vi lever i relationer, i familjen/släkten, med vänner, på våra arbeten, i föreningar och många olika sammanhang. När som helst kan vi bli "offer för vreden".

Släpp Liselotte, släpp. Säger min käraste ibland med ett leende när jag kopplat greppet om en tanke som jag inte kan släppa. Då blir jag lite sur ibland, men sen skrattar jag, när jag har surat färdigt... Ibland e han klokare än jag. ;)

Bli inte offer för vreden. När de negativa tankarna kommer över oss någon gång om någonting, det må vara vad som helst. Släpp taget. Det kan hända att jag har rätt, i alla fall tycker jag mig ha det. Men då så! Räcker inte det? Låt inte vreden ta över...

Jag tror att vi skulle behöva en ny sorts syndabekännelse i kyrkan. Som handlar mer om oförsonlighetens boja. Det är många som känner när de kommer till kyrkan, varför ska jag bekänna? Som känner sig orättvist behandlade, kränkta och trampade på. Och så är det jag som ska bekänna! Tänk om vi kunde ha en bön som handlade just om att våga släppa taget, att inte bli offer för vreden. En helt annan forma av försoning, en inre process där jag kan gå vidare också från de konflikter som är oförsonade. Att jag kan ha frid med mig själv och med Gud. Trots att vi inte löst konflikterna med dem "står i skuld till oss". Kanske är det första steget till att kunna förlåta, att låta vreden få lossa sina käftar kring vårt hjärta.

Så med Guds hjälp får vi släppa taget om det som gör att livet känns tungt och som gör vägen till en uppförsbacke. Vi får överlämna oss själva i Guds omsorg, våga tro på det, lite på det. Att det räcker så...

Kallt idag...

Varje dag när jag lämnar mitt hem så kommer en eller annat kommentar, från grannen eller brevbäraren; det är kallt idag, ser kallt ut det där..., fy, vilken vinter. Kyla och oväder har uppenbart en socialiserande effekt på människor. Får oss att säga de där replikerna som annars skulle blivit stumma. Man pratar ibland lite nedgörande om detta att "prata om vädret". Men jag tror att vi många gånger längtar efter att kunna få ta den där kontakten som vi annars inte tar. Det finns en mängd sådana, inte bara vädret, det kan vara ett husdjur, ett barn eller något annat. Vi längtar helt enkelt efter kontakt. Också i den stora vinterkylan. Något som bryter igenom isen.

Jag brukar svara: ja, vilket underbart väder, fantastiskt med så mycket snö! Det sätter utan tvekan igång ett samtal. Nu bor jag i en landsbygd där det är naturligt för de flesta att tala med varandra. Men hur är det att bo i en trappuppgång år efter år utan att aldrig någonsin hälsa? Är det inte fel? Eler finns det människor som längtar efter det helt anonyma? Mina barn blir tokiga eftersom jag alltid pratar med alla, dels för att jag känner så många, dels för att jag är sådan i min natur, pratmakerska kallar min käraste mig. Jsa, jag är nog det, det är därför jag inte har så stora problem med att bara prata om väder och vind, men också om livets allvar. ;)

Måste jag gilla läget?

Det är morgon och jag har kört barnen till skolan. Tar kaffekoppen och Kyrkans tidning. Hittar två intressanta artiklar som jag skulle vilja utveckla och tänka, resonera vidare kring. Igenkännande i både men ur olika perspektiv. Båda handlar om att bli drabbad av en förlust. Den ena artikeln handlar om Sofia Zetterman och hennes man som blev oproffsigt bemötta av sin hemförsamling då de ville döpa sitt barn hemma och utomhus. Om dopet ska jag blogga vidare vid ett annat tillfälle. Men vad jag fastnade för även om jag har en lite annan syn på dopet var den smärta som familjen kände när de upplevde att de blev berövade någonting som för dem skulle vara både vackert och innehållsrikt och betydelsefullt för dm själva och deras barn. Och att den smärtan resulterade i att de istället för att inlemma sitt barn i församlingen valde att lämna den. De valde själva att aktivt lämna men jag läser i inlägget in en känsla av att just ha blivit berövade någonting. Jag ser ett stort ansvar för kyrkan och den aktuella församlingen att allvarligt reflektera inte bara över sin dopsyn utan också över hur vi möter människor som är en del av vår gemenskap, av vår församling. Att vi inte ser dem så ofta gör det dubbelt angeläget att stanna upp och fråga vad de vill. What would Jesus do...

Den andra artikeln handlar om en recension av en bok av Peter Örn. Boken handlar om hur det kändes att få kliva av VD posten på Sveriges Radio för tre år sedan. Om processen vidare. Och om hur viktigt det är att få ha rätt att gråta ut, Att få sörja en förlust färdigt. Innan dess går det inte att gå vidare. Han berättar om hur han själv, trots att han behövde gråta färdigt, ändå av familj och vänner att inte sätta sig ner i fåtöljen med "offerkoftan" på.

Jag tänker att det inte är något bekvämt plagg att bära, det försvårar istället för att göra det som Peter gjorde. Att sätta sig ner och i olika punkter göra en plan både för att hantera det som skett, vad han hade lärt sig och vad han ville göra i framtiden. Jag har genom alla år uppfattat Peter som en känslig sensibel människa, öppen för andra och mottaglig för andra människor känslor. Att han nu ger uttryck för sina egna gör honom för mig inte till en mindre ledare utan istället precis tvärtom, till en större. Till en sådan ledare är det lättare att visa solidaritet och lojalitet när han eller hon vet vad en förlust och en smärta kan innebära. Artikeln handlar också om detta att man inte alltid ska behöva gilla läget. Många arbetsplatser, inte minst kyrkan, går igenom organisationsförändringar pga det svårare ekonomiska läget. Det kan sätta en arbetsplats i gungning och göra att förtroenden och den egna tryggheten sätts ur balans. Att i det sammanhanget få uppmaningen att helt enkelt gilla läget bär inte vidare. Jag tror som jag skrev inledningsvis att vi om vi ska undvika att få på oss "offerkoftan" behöver gråta ut. Att det behöver finns rum för bearbetning inte bara efter en förändring utan också i en förändring vad det än gäller. Om det är på hemmaplan, i arbetslivet eller i andra sammanhang som gör att våra roller förändras.

Det finns allt att vinna på det. Att undvika känslan av skam, skuld eller att helt enkelt inte riskera att bygga upp ett revanschtänkande eftersom man då mera riskerar att bli haverist istället för skeppare.

Att våga sörja, att läka sår och ge oss rätten att gå vidare. Det bär längre än att bita ihop och gilla läget. Det är en utmaning, som innebär att många koftor och roller behöver kastas av. Men så gott att inte behöva gömma oss bakom masker eller roller. Tänk dig att du inte har någonting att försvara om du inte måste ha någon att försvara dig mot. Då är inte sorgen så hotfull, förändringen så dramatisk och möjligheten att till sist gilla läget desto större..

Inget mindre än det bästa!

Två kvinnor, båda längtar efter kärlek efter någon att leva med, dela livet tillsammans med. Båda har sökt kärleken, längtat efter den, vunnit den och förlorat den. Så berättar den ena kvinnan för den andra, jag har gått ut på Internet, jag har träffat en man och han är helt underbar. Det känns så himla gott och allting känns så rätt. Den andra kvinnan svarar;

Hur i hela friden kan det vara att du går ut och träffar en rätte med en gång och att jag aldrig gör det? Jag hakar upp mig på än det ena än det andra. Den andra kvinnan svarade: Men jag förväntar mig inget annat än att träffa den allra bästa!

Vad är då kopplingen mellan denna berättelse om dessa kvinnors längtan efter kärlek och vårt evangelium idag? Jo, att vi genom tron på Jesus Kristus faktiskt kan förvänta oss allt! I går när vi träffade våra konfirmander, vi var faktiskt här i Åstols missionshus. Vi talade om Gudsbild, om vem Gud är. Flera av dem kanske inte ens vet om de tror på Gud, men det behöver inte betyda att de inte har någon uppfattning om vem Gud är. Det kom många olika bilder, en gubbe med vitt skägg, en skallig man, en kraft osv. Man kan ju göra sig en bild även av det man inte tror på, jag tror inte på spöken men

fantiserar ibland om hur spöken ser ut..

Men ett sätt att beskriva Gud var genom att visa de men bild från deras egen konfirmandbok. Con Dios. Gud är nådig. Och bilden visar ett glas som inte bara är fyllt till bredden av vatten utan också är ett flöde som rinner över. Det är bilden av hur Gud handlar med oss. Genom överflöd. Inte bara så där lagom så mycket som vi behöver för att klara oss utan faktiskt överflödande nåd. Så att det både räcker och blir över. Och den nåd som spiller över i ditt liv får också får spilla över till andra.

Gud kan inte älska bara så där lagom mycket. Gud handlar i överflöd. Evangelium idag handlar om ett under. En son får livet tillbaka, en änka får både tillbaka sin son och sin trygghet och framtid säkrad.

Ändå är det så att många av oss både bett om under och bönesvar utan att fått uppleva det. Men kan vi ta det som intäkt för att under aldrig heller kommer att ske i framtiden? Kvinnan som på Internet träffade sin käraste, hon hade också gått på många nitar genom livet och blivit sviken. Men hon slutade inte tro, hon slutade inte hoppas. Hon förväntande sig inte mindre än kärlek. Och fann den.

Att tro på mirakel är ingen enkel match. Att göra det omöjliga möjligt. Och vi har rätt att ha stora förväntningar på Jesus. Att helt enkelt göra honom rättvisa, han som har givit sitt liv för oss. Som har kraft att förvandla liv. Som vill fylla vår bägare till bredden.

För en sak är säker, att om vi lägger locket på för Gud i vårt eget liv så minskar också Guds handlingsutrymme med oss. Det kan vara skillnaden mellan de två väninnorna. Att den ena faktiskt vågar hoppas och tro, medan den andra kvinnan har givit upp hoppet. Och kanske måste vi precis som Maria, när ängeln Gabriel kommer till henne med bud från Gud, släppa frågan: hur ska det kunna ske? Och låta det förvandlas till ett: ske med mig som du har sagt. Då faller någonting som gör att de oöverstigliga hindren blir möjliga.

Vågar du tro på att Gud vill ha med ditt liv att göra? Bryr sig om hur du har det? Då är du välkommen tillsammans med alla oss andra, som ofta misslyckas men ändå vågar tro, som ofta går på nitar men inte tvekar att försöka igen. Men Guds hjälp är det möjligt.

Att älska någon tillbaka till livet

Läser i Expressen om en familj som skulle ta farväl av sin för tidigt födde son som förklarades död efter återupplivningsförsök. De talade med honom, smekte honom och berättade hur mycket de älskade honom. Till slut så fick han livet tillbaka efter att ha kippat efter andan några gånger... Blir djupt berörd av kärlekens kraft att kunna vända död till liv. Också Gud älskar sin Son tillbaka till livet. Förstå att kärlekens kraft övervinner allt! Kärleken är starkare än döden!

Kärleken vänder död till liv, ditt och mitt liv, vår kärlek till varandra, till den vi älskar, till våra barn, Guds kärlek till oss. Det är ett mirakel, varje gång vi får vara i någon annans kärlek till oss.

Om vådan av att tänka om...

Det är så enkelt att säga så här vill jag vara, så här vill jag leva, i det här spåret vill jag gå... Så händer något som omkullkastar alla de planerna, det stämmer helt enkelt inte med vad vi har föresatt oss, planerat. Jag är väl inte ensam om att fundera på att gå nya vägar, Bibeln är full av människor som fått tänka om. Paulus till exempel... han som svurit på att utrota alla kristna, att jaga dem. Och hur Jesus handlade med honom sen... Vad menar jag med det? Jo, att jag tror att Gud har möjlighet att vända varje sammanhang till sitt eget. Genom dig och mig. Vi ber så ofta och väntar på att det ska ske som vi vill ske. Men är vi redo att låta vårt liv vara det som är redo att förändra, en enda, eller tusen människors liv? Gud ser hela tiden utanför våra egna ramar. Är vi beredda att göra det? Eller håller vi oss lite bekvämt inom den säkra linjen? Vågar du? Vågar jag? Ta steget ut i en okänd framtid? Ja, kanske, om vi bara är vissa om att det är en framtid och en väg som Gud välsignar...

om viljan att vara ett Starwarsskepp

utan att behöva försvinna ut i yttre rymden. Gång på gång kommer bilden för mig egentligen med Star Trek som förebild. Minns ni när de slår på sina osynlighetssköldar, eller i alla fall dessa energisköldar som gör att allting studsar tillbaka på anfallarna. Att vara osårbar är egentligen ingenting att eftertrakta. Genom att inse vår sårbarhet tror jag att vi ökar vår förmåga att förstå andra människors sårbarhet och kan ta ansvar för vårt eget agerande med samma hänsyn. Men eftersom det inte alltid är så, eftersom vi ibland plötsligt upplever det där stinget, värre än en geting, men som svider lika länge efteråt. det sitter i mycket längre hos oss själva än hos den som attackerar. Och det värsta av allt precis som biet så förstår man inte alltid att man sårar, utan det är helt enkelt ett inbyggt handlingsmönster... Nå var vill jag komma med detta? Jo, jag önskar att en större förmåga att helt enkelt "slå av". Att sätta gränser, och jag inser att jag inte kan sätta de gränserna genom att uppfostra och tillrättavisa andra utan helt enkelt genom att förändra mig själv. Och i allra bästa fall har jag större framgång med mitt eget liv än andras... Det är svårt att ignorera ett getingstick, det är sant. Men jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det. Det är en utveckling av mitt föregående blogginlägg. Men det hjälper ju faktiskt inte att bli arg på getingen, möjligen hjälper det att slå ihjäl den, :) fast till och med det är ju bara ett uttryck för en aggression som faktiskt inte gör den allra minsta skillnad på smärtan som getingen har åsamkat mig. Men jag tror att jag i större grad kan välja hur jag ska reagera och svara... På gott och på ont. Måste nog tänka vidare på det här...

Det verkar så enkelt eller så är det enkelt...

Jag genomfors av en stark känsla häromdagen. Stark och intensiv, av en händelse som egentligen bara indirekt hade med mig att göra. Satte känslor i rullning som hörde ihop med saker som har hänt. Och idag när jag satt vid stranden så fortsatte jag att fundera över varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag inser att bara jag är orsak till den känslovåg som på ett sätt helt ologiskt for igenom mig. Att det fanns en bakgrund och ett sammanhang till att jag kände som jag gjorde är en sak. En annan sak är att jag lät den få kontroll över mig. Lät den få skriver jag, för jag inser det, att trots att jag inte kan påverkar allt vad som händer omkring mig i mitt liv så har jag faktiskt makt över hur jag vill förhålla mig till det. Det verkar så enkelt och jag funderar, kanske är det så enkelt.

Jag inser att jag i många sammanhang har gjort mig till offer för olika skeenden, på ett sätt är jag kanske det för att jag inte kunnat påverka vad som hänt, när jag känt mig sviken och lurad. Men när det är sagt, att jag blivit sviken och lurad, så kan det förvisso fortfarande göra ont, men jag tror att jag kan välja att inte låta känslorna ta överhand, kontrollera mig...

Att kontrollera sina känslor, är det samma sak som att inte ha några känslor, det kan bli så men behöver inte vara det. Men i ett skeende som jag inte kan påverka, är det ändå inte möjligt att jag åtminstone kan påverka mina känslor?

Det skulle kunna vara ett lyckokoncept, ett sådant där som man oftast hör från den som aldrig drabbats av olycka. Inte särskilt trovärdigt, jag vet inte om jag själv i ett annat läge skarpt skulle gilla vad jag själv skriver just nu. Skulle kanske bli tvärarg, offerrollen skulle protestera direkt inom mig, men det var ju inte mitt fel!!! Nej, det var det kanske inte.

Jag funderar över min son som dog, som ett exempel. Jag fick frågan för inte så länge sedan om vilken plats han har i mitt liv idag. Och jag insåg, redan innan jag svarade att min reaktion var ett tillräckligt svar, mitt ansikte sprack upp i ett leende och jag genomfors av en stor känsla av glädje och tacksamhet. Det kanske låter så oerhört ironiskt. Cyniskt. Men jag älskar min son, jag vill inte vara utan honom, inte ens som död. Han förändrade mitt liv, på sitt sätt. Ingenting jag kan göra kan göra honom levande igen. Men inom mig lever han och det är idag tillräckligt. Hans död var en stor sorg, en stor smärta, en av de största jag gått igenom. Det och skilsmässan, upplevelsen av att bli sviken. Men jag tror, när den värsta smärtan har gått över att jag kan få mod och kraft att förhålla mig till det. Jag kan bli bitter, bedrövad, tappa livslusten, eller inte. Och jag vill inte bli bitter och tappa livslusten. Men när det är sagt, allt det där som gör ont, som Tomas Sjödin skriver, så kan det hända något mer. Jag vill inte att varken mitt barn eller mitt äktenskap ska bli bitterrynkor runt mina ögon. Jag vill ha skratt rynkor. För att jag skrattade medan jag älskade och skrattade medan jag väntade...

Och det var där jag landade idag när jag satt på klippkanten. Att jag inser att det inte är vad andra människor känslor för mig eller ickekänslor som får mig att må dåligt utan för att jag låter de påverka mig mer än de borde ha rätt till. Min lille Samuel hade aldrig ens för avsikt att skada mig, det var "bara" det att han dog... Och hur skulle jag kunna låta det som jag längtat så efter och haft så kärt kunna göra mig bitter? Jag vill inte låta det ske...

Reclaim my life, säger jag ibland på skämt, på hälften allvar. Men jag tror att det är dags för det, det verkar alltför enkelt, eller så är det, det...

Jag sa just till sonen idag att han inte skulle lova så mycket när han sa att han skulle hoppa från trampolinen, jag inser att detta är ett likadant trampolinhopp. Förmodligen blir jag stående där ett tag tills jag vänder om tillbaka till stranden igen. Lovade för mycket. Men jag vill ta steget, jag vill hoppa, inte för att andra förväntar sig att jag ska göra det, utan för att jag vill!

men på avstånd verkar det så enkelt...

Väder och vind och livets allvar

Jag har varit ute och paddlat ikväll. För att jag hade bestämt mig för det. Och för att jag hade ett mål. Skolhuset på Härön och Kustkyrkan. För att lyssna till ett samtal mellan Tomas Sjödin och Johan Ernstson. Därav associationen till rubriken för inlägget... När jag gav mig av var det kul. Underbart att sitta i båten, fast detta med att ta sig i och ur upplever jag oftast som den största kantringsrisken. Jag kantrade inte denna gång heller. Men när jag kom ut på Krossen insåg jag att jag nog egentligen borde vänt. Lagt ner prestigen, eller vad det nu handlade om. Ingen visste ju att jag hade givit mig av. Jag hade sagt att jag skulle ut, men inte definitivt. Om man nu inte tycker att ett meddelande på Facebook gäller som sådant... Jag fick kämpa lite mot vågorna, det gällde att ta dem rakt. Alla motorbåtar var inte heller så snälla att det saktade ner... Och under tiden som jag paddlade så kom liksom ett mantra upp i mitt huvud, efter det att jag hade sett mitt liv spelas upp på himlen, repriser av höjdpunkter och lågvatten märken typ... Det var lite småjobbigt ett tag. Tyckte nog att det var lite otäckt faktiskt. Men mantrat som kom upp var detta, här är jag, där är vågorna. Här är jag, där är vågorna. Och det gällde att hålla rak kurs upp mot vågorna, fast de sköljde över båten ibland. Ibland studsade båten ner i vågdalarna.

Och jag tänker att så är det också med livet, att vi måste våga se motgångarna i livet i ögonen. Om de överraskar oss från sidan tappar vi balansen. Och hålla balansen kan man faktiskt göra även om det är vågigt och blåsigt i livet. Att jag klarade det berodde dels på att jag vågade möta vågorna och att jag hade en låg tyngdpunkt i kajaken. Tänker att det i livet gäller att vara grundad, hela vägen. Annars tappar vi balansen. Så kom jag fram och fick lyssna till detta goda samtal, få kaffe och smörgås och sedan var det dags att ge sig av hem igen. Jag fick erbjudande om skjuts, men tog inte det. Jag är nog alltför envis, eller snarare var jag det, fram till idag. Jag kom hem, jag kantrade inte, annars skulle jag inte skrivit detta. Jag kantrade inte ens när jag skulle upp ur kajaken även om det var nära.

Men hemfärden har också sin egen berättelse. Jag råkade hamna i en liten vik där jag sökte lä en stund. Solen började färgas röd och plötsligt kände jag igen mig. I denna lilla vik lade vi för första gången till med vår båt när vi hade köpt den för 10 år sedan. Denna jungfrutur har sin egen berättelse. Maken kastade i ankaret men tänkte inte på att hålla fast i tampen. (Vilken tur att exmaken inte läser min bloggg) Så ankaret åkte till botten utan att vi hade något att ta fäste vid. Så kan det också vara med livet, att det som vi tror är ett ankare att hålla fast vid faktiskt inte håller, är förankrat tillräckligt Jag löste det, fiskade upp tampen med draggen och vi gjorde fast...

Men med detta minne på näthinnan gav jag mig ut på Krossen mot vågorna igen. Jag skulle försöka dra mig inomskärs men det var omöjligt för jag var tvungen att styra upp mot vågorna. Det kändes som om jag kom längre och längre ut och det gjorde jag nog också. Nu är jag en ganska rutinerad paddlare men jag blev rädd och kom på att just rädslan är min största fiende. Om jag blir rädd tappar jag balansen. Och igen, på samma sätt är det med livet. Det är när vi blir rädda, när vi inte tror att vi har kontroll över situationen som vi tappar balansen. Jag fick helt enkelt bestämma mig. Göra vågorna till mina vänner, låta dem bära mig hem, även om de var stora och skrämmande... Övervinna dem. Dessutom sjöng jag högt, var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går, men när jag kom till versen "var inte rädd, det finns en mörklagd hamn" så misströstade jag lite, för jag ville då rakt inte komma hem efter det att hamnen mörklagts...

Låg tyngdpunkt, grundad i båten, och längtan efter att komma hem förde mig till slut in i frälsningens hamn, Skärhamns... Och när jag fick syn på den leende kyrkan så började jag tro att jag faktiskt skulle komma hem. Och det märkliga som sedan hände var att när jag till slut gled in i hamn så var det alldeles stilla... Och jag tänkte, jag är beredd att göra detta en gång till.

Och så är det också med livet. Livet har blåst mig flera gånger, jag har blivit sviken och besviken... men ändå kommit till samma punkt, jag gör det igen. Jag vågar igen... leva, älska, tro...

När jag kom iland så skakade både armar och ben. tack och lov mötte jag en man som kände igen mig och jag vågade be om hjälp, att lyfta upp kajaken på bilen... Ensam är aldrig starkast... Nu är jag hemma, skakig, men uppfylld av den den sista bilden innan jag kom upp på land, den nedåtgående solen som färgade himlen röd... Den stilla hamnen. Jag är beredd att lägga ut igen. Men inte ensam...

Om vådan av att kantra...

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

"Att få varandra att blomma som den blomma vi är.."

Fick de orden för en tid sedan. Precis i försommarens och blomningens tid. Det var hoppfulla ord. Nu sitter jag mitt i blomningen i min trädgård och ser dels på det som fort blommade över och på det som fortfarande väntar på att få spricka ut. Allra mest tittar jag på mina pioner. Stora är det och rosa. De som ännu inte har blommat är hårt knutna i en liten liten knopp, men de som har slagit ut blir gigantiska och det år svårt att föreställa sig allt som legat gömt där inne i knoppen. Jag tänker att det var så vännen menade att det skulle få vara. Att vi ska få ge plats och utrymme för varandra att blomma ut som den vi är. Få växa som människor tillsammans och ensamma. Att uppmuntra och se varandras sidor och vad vi själva kanske inte riktigt vet gömmer sig inom oss. Ibland kan man känna sig så där hårt knuten. Men längta efter att få blomma ut så där på riktigt. Jag älskar att se på mina blommor, vill se på andra människor på samma sätt, med nyfikenhet, med uppmuntran. Vill själv bli mött på samma sätt, någon som ser mina gåvor och möjligheter, ser det som jag kanske själv ännu inte har sett. Och blomma, jag vill blomma!

att se på och möta med kärlek

När vi inte förstår varför en människa handlar som hon gör kan vi möta det på olika sätt. Jag brottas med det, i min närhet, i min familj. Ja, egentligen hela tiden överallt. Vi talade om detta en kväll, en vän och jag och han gav mig de här orden. Vi måste försöka se och förstå med kärlek. Dvs att försöka förstå att det finns skäl och anledningar till varför det är som det är. Och att det finns andra vägar till att förstå. Det är väl den här ständiga konkurrensen mellan hjärta och hjärna, tanke och impulsivitet. Jag är inte så bra på det här, jag blir fort upprörd och vill reagera. Tack och lov reagerar jag mer idag än jag gjorde förr, då jag teg still och uthärdade. Det vill jag inte fortsätta med. Men den styrka som byggt upp i det ger också utrymme för ödmjukheten att försöka förstå. Att vi inte vet allt om varandra, om varandras skäl eller orsaker som gör att vi handlar som vi gör , vilka ord vi väljer och varför. Men i slutet så måste det vara de ärliga och uppriktiga avsikterna som måste hålla i längden. Även om de är nog så obarmhärtiga och plågsamma. Sanningen ska göra oss fria. Jag håller fast vid det och kan inte gömma mig bakom någonting annat...

om trosvisshet och osäkerhet

Jag tvivlar - ofta... Har just förberett predikan inför morgondagen och söndagen. Skapelsen och Johannes Döparen. Den ena om bekymmerslöshet. Gör er inga bekymmer. Ja, det är ju lätt att säga... Jag tycker att jag har många. Men kanske handlar kristenlivet inte så mycket om ett bekymmerslöst liv som om ett tillitsfullt liv. Att när jag gör bort mig, när jag skäms, känner att detta är inte den jag vill vara, så här vill jag inte handla, när jag vill sudda ut vad jag gjort och sagt... Då finns det någon att komma till. Om jag skulle komma på skam inför människor så gör jag det aldrig inför Jesus. Han vet vad jag behöver och tar mig in i sin famn, tröstar och läker, helar och förstår, det ingen annan kan förstå. Det är stort, ändå känns det ibland som om det inte räcker. Att man vill vara älskad inte bara från himlen utan också från en plats på jorden, människans sårbarhet. Längtan.

Och så söndagen som kommer, Johannes Döparen, han känns så kaxig och stor. Men han är ganska liten, så liten att han från sin fängelsehåla frågar sig om detta verkligen var värt det. Var Jesus den som skulle komma? Han måste skicka bud till Jesus för att fråga. Hur många gånger gör inte vi så till varandra... Försöker få svar, försöker utröna varandras känslor... Johannes har hamnat i tvivlets mörker och det gnager i honom. Men budbärarna kommer tillbaka till Johannes med bud från Jesus. De berättar om allt som händer runt omkring Jesus och Johannes får frid. Tänk om vi människor i våra vardagliga, jordiska och himmelska bekymmer kunde få samma frid. Jag vill be om det...

det kunde varit värre...

tänk på hunden Lajka som de skickade ut i rymden. Det var en stående replik i många år för att hantera olika svårigheter i livet. Men så kom dagar då detta med hunden Lajka på något sätt var mindre bekymmer än det som jag/vi upplevde att vi utsattes för... Jag vet inte om det är sant, Jag skulle själv inte vilja vara hunden Lajka. Jag är nöjd att gå här på jorden och lukta på blommorna, typ... Och samtidigt händer saker som vi hopas på och längtar efter, tror att det ska bli verklighet, och så blir det inte det. Hur hanterar man det? Rycker på axlarna? Biter ihop, eller bara går vidare och tänker, ja ja, det bidde inget med det. Bättre lycka nästa gång. Men så enkelt är inte livet. För i allt som sker, i alla möten, och i alla upplevelser, ger du bort en bit av dig själv, och får samtidigt något tillbaka. Kanske är det så jag känner mig just nu, förvirrad, eller ihopblandad, en soppa där allting i mitt liv ryms i en och samma gryta. Kärlek, längtan, förtröstan, besvikelse, hopp, framtid och historia. Nu vet jag varken ut eller in, fram eller tillbaka. Och det är kanske bra nog som det är . Jag vill ju tro det. Såg en tornsvala häromkvällen som drillade i skyn. Vill vara som den svalan. Men vad är det som säger att jag inte är det eller kan bli det? Vad hindrar mig? Livet är här och nu, det kunde blivit bättre, men det kunde också varit värre. Men det är mitt liv, och det är det livet som jag vill leva...

tänker lite

på allt och inget. På mitt eget, på andras, på mina sorger, på andras glädjeämnen, på andras sorger och mina egna glädjeämnen. Inser att det är nyttigt att ibland ställa dem mot varandra. Ser alla dessa människor vars känslor på gott och ont som hängs ut i media på varje rubrik, i varje bild. Det slipper ju jag. Jag lever mitt liv i mitt eget lilla kosmos tillsammans med de människor som finns nära mig. Det finns alltid vägar vidare. Det låter så trivialt när vi talar om dem. Men var och en som vet hur det känns när skogen tätnar, när stigen smalnar och himlen liksom försvinner ur sikte vet hur det känns. Vet att det är en vandring som måste göras. På ett sätt ensam och ändå inte. Vi kan ta hjälp av våra vänner, av dem v anförtror oss åt, men en viss bit av sträckan måste vi gå själva, lämnade till den ensamhet som bara kan delas av Gud. Den sträcka som jag måste gå i både min egen kraft och den Gud ger. Så ofta jag behöver någon annan, önskar någon annan att luta mitt hjärta vid. Vill det fortfarande. Men jag måste kunna stå upprätt ensam för att kunna luta mig mot någon annan, för att kunna ge samma stöd tillbaka, längtar efter att kunna det, få göra det....

Yta och djup

Funderar mycket på yta och djup just nu. Jag vill gärna vara djup, filosoferande, eftertänksam, säga de rätta sakerna på rätt plats. Fast jag inser att det ofta trillar ut trivialiteter ur min mun som många andra många andra många gånger sagt före mig... Det betyder förvisso inte är det är desto mindre sant. Om det är bra har förmodligen någon kommit på det före mig... Men jag har en förmåga att gå på de stora orden, de stora löftena utan att reflektera, kanske relaterat till min naivitet, att jag tror att det som sägs är grundat hela vägen till botten. Funderar på detta med bottenkänning. Det tog lång tid innan jag vågade simma ut på djupt vatten, undrade hela tiden över vad som dolde sig där under. Som kunde nafsa tag i mig. När jag var i Grekland för några veckor sedan så ville jag hela tiden känna efter hur långt ut jag bottnade. Fast jag vet att jag kan simma. Barnen ställde samma fråga från sina simringar, bottnar jag nu mamma? Nej, du gör inte men jag gör, svarade jag. Tänker att det är samma sak med tron, när jag ger mig ut på djupt vatten så får jag inse att jag inte bottnar men att Kristus gör det, alltid. Han som ser botten i mitt liv, mitt hjärta min glädje och min sorg, han som är beredd att följa med mig till passionens höjder liksom till bottenlöshetens förtvivlan.

På ytan vilar de stora löftena, på botten landar eftertanken, grunden. Jag tror att jag i framtiden håller mig till en platsa där jag bottnar, och inte tillåter mig att segla iväg... Det känns tryggt. För botten är inte slutet utan början på något nytt. Att bottna i ett liv med Kristus håller mig över ytan. Ger mig liv...

naiv - på gott eller ont?

Jag har av flera personer kallats för naiv. Det har inte varit nedlåtande på något sätt, ibland ett konstaterande, men ibland, som häromdagen med uppmuntran. Det e charmen med dig Liselotte, att du är naiv... Att du vill och tror. Och det är nog så, att jag tror alla människor om gott, det är därför jag blir bestulen, på mina plånböcker, på mina saker och på mitt hjärta. Om vart annat. För att jag tror, för att jag litar på uppriktigheten och ärligheten hos människor. Kanske borde jag inte annonsera här att jag kan glömma att låsa min dörr, har dock ändrat mig på den punkten, men kan fortfarande lämna handväskan obevakad i kundkorgen för att den är för tung för att bära för att hämta nästa vara. Jag tror människor om gott, jag litar på att det de säger är vad de menar. Att det inte finns några baktankar, och att det som sägs kommer att hålla i längden. Jag vet inte om detta kan samlas under begreppet naivitet. Men på ett sätt så har denna naivitet räddat mig från en sak och det är bitterhet. För jag vågar, om och om igen, trots att skalet runt mitt hjärta bryts ner. Jag vill tro att det alltid finns nya möjligheter. Att det alltid kommer en ny chans. "Om du förlorar en står dig tusen åter" sägs det i talesättet. Jag tror inte att det är riktigt sant. En skulle räcka för mig, ingen vore hanterbart det också. Kanske är det så att det är förlusterna som hjälper oss att förstå vad som verkligen är viktigt. Blir som ett raster mot vad vi vill skydda oss mot? Det handlar inte bara om kärlek, det handlar lika mycket om vänner och vad vi tillåter oss själva att utsättas för. Och vad vi inte kan styra över. Men det jag kan styra, det vill jag hålla i min hand. Just nu är det lite mer skört än annars. Men vems själ och hjärta är inte skör? Om vi inte vore sköra skulle vi inte vara människor. Men skalet riskerar att hårdna. Jag riskerar att tappa min eventuellt charmiga naivitet. För att det gör lite för ont i hjärtetrakten. Själslig kärlkramp kanske man skulle kunna kalla det. Men jag är den jag är. En Lotta, en Liselotte, den människa som de som älskar mig har lärt känna. Och det tänker jag fortsätta vara. I tid och evighet låter som stora ord. Men jag tor att jag har hjälp på den vägen. Beroende på var jag sätter min tillit. Inte till mig själv, (jo lite), inte till andra och andras känslor för mig, utan till Kristus. Det är stora ord men det är det som räddar mig i slutändan... Jag tror att lärjungarna många gånger var naiva och jag är beredd att gå i deras fotspår... Och det är inte alltid en lätt vandring. Det slutade ju inte särskilt bra för någon av dem...

pusselbitar

Jag tror att jag hade en färdig bild av livet, visste precis hur det skulle se ut. Pusselbit efter pusselbit skulle fogas samman och sedan skulle allting bli en vacker tavla, limmas ihop och vara till evigt beständig. Sedan visade det sig att vissa av bitarna gick sönder. Några försvann, några kunde jag aldrig hitta. Tomrum uppstod i bilden och det stämde plötsligt inte överens med hur jag hade föreställt mig att livet skulle se ut. Drömbilden... Sedan hittade jag andra bitar, försökte pressa ner dem i tomrummet för att jag helt enkelt inte stod ut med att det var tomt. Gjorde nästan som Askungens systrar, kapade av mitt eget liv för att kunna pressa in bitarna som jag trodde var de rätta. Det gick inte så bra, det gjorde ont. Nu börjar jag försona mig med bilden. Tänker på barnens slitna pussel där det finns vissa bitar som man inte ens kan ana motivet på, men det går ändå att gissa sig till var de ska ligga. Jag har börjat inse att pussel lägger man inte på en dag. Jag har aldrig varit någon vän av tålamod. Nu inser jag att jag måste öva mig i det, med nödvändighet. Och de där bitarna som försvann, de behöver inte stavas misslyckanden. Min tavla är fortfarande ofullbordad, och den dag jag får komma hem till himlen, kanske är det först då som de sista pusselbitarna kommer att läggas på plats. Och där står vi där tillsammans, jag och Herren, och ler, ler åt mina tappra försök, åt mina vedermödor, gråter för den smärta som andra och jag själv tillfogat mig och den smärta jag vållat andra. Nu står jag med några villrådiga pusselbitar i handen, men jag tänker att jag inte ska försöka tvinga dem på plats alltför tidigt. Att de får väga i handen ett litet tag, tummas på, tittas på. Om de har en plats i mitt liv så kommer det att visa sig. För pusselbitar längtar efter att få komma på plats, men det finns bara en plats som är den rätta. Det tål att väntas på....

hand i hand, tillsammans går vi ...... ...

Ulf Lundells låt kanske inte längre är så bekant för så många längre, jag var väl typ 15 när man sjöng den som mest... Det går hett till i etermedia nu. Protesterna, debattinläggen, facebookgrupperna duggar tätt. Varför önskar kronprinsessan att bli överlämnad av sin far till sin blivande make? Hon som ska bli Sveriges drottning! (PS, jag är förvisso republikan). Är det för att han ändå ska känna att han är nåt? Inte bara ofrälse? :) Eller för att hon älskar sin far? En ömhetsbetygelse?

So what... Vad som faktiskt rent praktiskt händer är att detta bröllop som på så många sätt kommer att bli stilbildande framöver kommer att förankra den inlånade traditionen med brudöverlämning som aldrig varit någon svenska tradition någonsin. Fy, så tråkigt blogginlägg, så oerhört oorginellt. Men jag måste säga det. För jag vet vad som kommer. Som präst och vigselförättare förespråkar jag alltid att man går tillsammans in i framtiden till ett gemensamt liv som lovas inför altaret. Vår nuvarande kung och drottning valde att göra så. Av vilka skäl vet vi inte. Men de var två som var överens och tog det steget. Jag minns mitt eget bröllop. Den krampaktiga handen, känslan, nervositeten, högtidligheten Att möta framtiden tillsammans. Fast det nu förvisso inte höll hela vägen. I det fallet hade dock inte en brudöverlämning gjort någon skillnad. Min mamma tyckte för ett ögonblick att det hade varit fint. Men mitt liv och mina val är större än så.

Och som präst väljer jag mina strider. Jag säger inte nej, men talar alltid om vad jag tycker, jag har sett det mesta av överlämningar, söner som för sina mödrar till altaret, bröder, farfäder, mammor, ja, allt!

Men varför inte göra som vi alltid har gjort, att fortsätta gå hand i hand.

För om en man skall lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett.

Då borde det väl i konsekvensens namn vara brudgummen som ska överlämnas? :)