Fattiga drängar och rika herdar

För flera år sedan så höll jag ofta gudstjänster på ett ålderdomshem. Där satt en man i sin rullstol, alltid närvarande på alla gudstjänster. Vi fick en fin kontakt och han berättade tidigt att han hade tjänat som dräng på arrendegården till prästgården där jag då bodde. Prästgården var stor på många rum och en stor trädgård och det var ovant för oss att bo så stort. Framför allt då jag tänkte på hur det måste ha sett ut för 80 år sedan då prästgården byggdes. Jämfört med den fattigaste stenstugan utan vatten där en familj bodde under samma tid. Denne gamle man berättade för mig med en viss vrede i tonen om hur han i unga år hade blivit kallad till prästgården av herden som då bodde där. Där blev han tillsagd att hissa flaggan i flaggstången. Han gjorde så men gick aldrig dit mer igen. Kan han inte hissa flaggan själv frågade han mig... sedan, efter det samtalet så bad han mig så gott som varje gång att jag skulle sjunga Alfreds "fattig bonddräng". När jag kom till raderna om prästens söndag Så log han med sitt stora nästan tandlösa leende.

Sedan kommer söndag och då vill våran präst
Att jag ska i kärlen men då sover jag mest
Prästen kan väl sova hela måndagen men
För en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Det betydde mycket for honom, var som en slags upprättelse att just en präst sjöng den sången för honom.

Det här minnet påminner mig om samtalet som nu pågår inom mitt fack, inom kyrkan men också i massmedia om löneförhandlingarna för prästerna som har strandat. Många röster hörs. Dels de som vill ha mer, dels dem av oss som tycker att vi ska ha mindre, att vi har det bra nog. Förr i tiden så var skillnaderna verkligen stora, oanständigt stora. Den känslan som jag fick i den stora prästgården i förhållande till de små gårdarna och torpen. Idag är det inte riktigt på samma sätt. Det är lätt att tänka att mycket vill ha mer och för den som har fått mycket skall också krävas mycket. Idag är löneskillnaderna inte lika stora, vi värderas efter utbildning, arbetslivserfarenhet, fortbildning, uppgifter och ansvar. Ett modernt sätt att tänka kring lön och tjänst. Samtidigt är det en kallelse som vi aldrig kan runda.

Jag tror inte stt det är nyttigt att ha för mycket lön, att skillnaderna mellan oss och samhället i övrigt ska bli för stora. En del jämför oss med andra akademiska yrken med lika lång utbildning. Då ligger vi ofta lågt. Andra jämför oss med församlingsbornas löner, då ligger vi ibland högt beroende av var vi arbetar. Skälig lön, ja, självklart, skäliga arbetstider och arbetsmiljö, js, självklart. Men jag tror stt det bottnar i något helt annat. Jag upplever ibland att vi som präster tar oss själva på för stort allvar, vår tjänst ska vi ta på allvar, men om vi gör oss märkvärdiga så förlorar vi mycket mer i förtroende än vad en skälig lön kan göra. Jag tänker på kyrkoherden som inte tyckte sig kunna hissa flaggan själv... om det är så vi ser på oss självs och på varandra då har vi förlorat tjänandets perspektiv. Som inte har med lön att göra utan vårt förhållningssätt och syn på oss själva och varandra.

Markkänning

Min käraste sa idag, när vi talades vid i telefonen, jag hemma vid köksbordet och han på väg hem till sitt... Ja, i ditt arbete får man nog ofta markkänning... Efter att jag hade berättat om delar av min vardag utan att utlämna någon. Att livet går från underbaraste underbart, till tufft, motigt och riktigt, riktigt svårt. Inte mitt eget liv, utan alla de människor som jag får förmånen att gå vid sidan om i olika stunder i livet. Markkänning. Jag tycker om det ordet. Att arbeta i kyrkan kanske en del tänker att det skulle handla om det himmelrika. Ja, på ett sätt, för det himmelrika i min tjänst som präst handlar om är just detta, markkänningen... Att det är nära marken, nära livet, nära människorna som Gud ger sig till känna. Att få vara med om det, är svindlande, men framför allt, så känner jag att jag landar. I tron...

Dottern berättade förresten på väg hem idag hur hon vittnat om ett mirakel för en kompis i skolan, och fick denna att tro lite mer. tänk om vi skulle våga det, berätta mer om vad tron gör med oss, i stort och smått, både i himmelrikt och nära marken.

Om vådan av att tänka om...

Det är så enkelt att säga så här vill jag vara, så här vill jag leva, i det här spåret vill jag gå... Så händer något som omkullkastar alla de planerna, det stämmer helt enkelt inte med vad vi har föresatt oss, planerat. Jag är väl inte ensam om att fundera på att gå nya vägar, Bibeln är full av människor som fått tänka om. Paulus till exempel... han som svurit på att utrota alla kristna, att jaga dem. Och hur Jesus handlade med honom sen... Vad menar jag med det? Jo, att jag tror att Gud har möjlighet att vända varje sammanhang till sitt eget. Genom dig och mig. Vi ber så ofta och väntar på att det ska ske som vi vill ske. Men är vi redo att låta vårt liv vara det som är redo att förändra, en enda, eller tusen människors liv? Gud ser hela tiden utanför våra egna ramar. Är vi beredda att göra det? Eller håller vi oss lite bekvämt inom den säkra linjen? Vågar du? Vågar jag? Ta steget ut i en okänd framtid? Ja, kanske, om vi bara är vissa om att det är en framtid och en väg som Gud välsignar...

Im not a robot - i hope

Läste på nätet om ett par som vigdes av en robot. En robot på riktigt, visserligen med installerad mjukvara, men ändå? Jag skulle inte vilja bli vigd av en robot, eller viga människor som om jag vore en. Det senaste är väl det troligaste som skulle kunna hända, för det riskmomentet finns överallt, alltid. Att vi börjar agera på rutin, att vi helt enkelt förlorar den mjukvara, helig Ande, som Gud har rustat oss med. När vi börjar agera på samma sätt oavsätt olika förhållanden... Jag har agerat på rutin och det är inget jag är stolt över, det är långt ifrån rutinerat.

Varje dag, varje stund är ny, och jag vill ta emot den, inte som en förprogrammerad apparat, utan som människa och präst. Önskar oss alla detsamma..

mamma, kolla, däj äj våjan pjäst!

Jag handlade middag idag. I grönsaksdisken hälsade jag på en mamma och dottern utbrast: - mamma, kolla, däj äj våjan pjäst. . Och så vände hon sig om och ropade: - pappa, pappa, kolla, våjan pjäst! Jag blev glad. Glad för att leva med nåden att få arbeta i en liten församling, bo i ett litet sammanhang och faktisk få vara dejas pjäst... När jag arbetade i stan så kunde jag ibland ta av mig prästkragen om jag ville vara anonym. Här på Tjörn är man aldrig anonym. I olika perspektiv kan det vara mer eller mindre bekvämt. Men för mig är det en stor gåva, en nåd, att få vara pjäst, för stora som för små. Och kragen hade jag inte på, inte heller den här dagen... Pjäst är jag ändå... :-)

mångfald och/eller mission?

Läser vårt stiftstidning Korsväg en artikel om mångfald en intervju med Andrew Wingate, St Philips center för religionsdialog. "En kärlekens Gud med öppna armar". om behovet av religionsdialog, samtal och bejakandet av andra religioner. Jag kan ju hålla med, för inte minst när jag ser hur våra kristna bröder och systrar förföljs, fängslas och dödas för sin tro ute i världen. Inte vill vi leva i ett samhälle som gör på samma sätt mot dem som inte delar vår tro? Inte någon av någon religiös hemvist skulle diskrimineras eller behandlas sämre i det sekulära samhället. Tyvärr är det ändå så. Har du ett namn som klingar utländskt eller arabiskt så är det svårare att få arbete även om du skulle tala den bredaste göteborgska. Misstänksamheten finns där mot det som vi inte känner eller förstår. Men på samma sätt är det om du inte är bara så där lagom kristen, då är det inte heller alltid så enkelt. Rektorstillsättningen på Lunds Universitet blev inte gammal förrän det skallades i leden, vi kan inte ha en pingstvän som ledare för vår vetenskapliga utbildningar. Och för att spä på fördomarna än mer, det hade varit enklare om han hade varit buddist eller nåt... Så långt om mångfalden.

Men när jag läser vidare i artikeln så måste jag ändå fundera, för här går en vattendelare mellan det som jag tror och bekänner , som jag tror att min kyrka tror och bekänner och vad som och vad Andrew Wingate uttrycker i artikeln. Jag citerar:
Jag skulle inte vara kristen om jag inte trodde att Jesus Kristus dött och uppstått för oss. Att vi kan lära oss mer om Gud genom Jesus, än på något annat sätt. Men jag tror att Jesus dog för alla människor - inte bara för kristna.
Himmelriket tycks mig väldigt begränsat om det inte inkluderar exempelvis muslimer. Men de måste inkluderas som muslimer utan krav på konvertering.

I första meningen är jag med, Jesus dog för alla människor, det finns inte någonting som exkluderar någon från att få bekänna tron på Jesus Kristus. Men att själva bekännelsen, överlåtelsen i sig inte heller skulle vara nödvändig, där följer jag inte med. Andrew Wingate, St Philips center för religionsdialog, motiverar det med att det inte bara står att den som bekänner hans namn ska bli räddad utan att "Inte alla som säger herre, herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja".

Plötsligt gör Wingate en teologisk saltomortal. Alla kommer inte in i himlen bara för att man bekänner hans namn, ja, om vi får dela den himmelska härligheten kan vi bara förtrösta på efter hans löfte, det är sant. Och att leva ett liv som bara är läpparnas bekännelse leder inte heller självklart hem. Men det räcker heller inte med att bara följa lagens bud. Men det är vad Wingate nu gör då att han reducerar tron tillbaka till gärningarna igen och backar på betydelsen av läpparnas och hjärtats bekännelse att Jesus Kristus är Herre. Bara de som gör min himmelske Faders vilja ska komma in i himmelriket. Det bibelordet menar Wingate om jag förstår honom rätt öppnar upp för möjligheten att alla människor oavsett religionstillhörighet att enbart genom att leva ett gott liv enligt Faderns vilja har möjlighet att vinna evigt liv utan att bekänna tron på Jesus Kristus. Men som jag läser och förstår Jesu ord till oss så är det inte det Jesus säger. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Det är genom Jesus Kristus som vi lär känna och kommer till Gud.

Denna teologiska vattendelare tycks gå rakt igenom vår kyrka och genom vår mänsklighet. Frågan är bara om de två vägarna leder tillbaka in i samma fålla igen, på andra sidan, i himmelen... Om det är så, då kan jag vara lugn, i min oro och smärta för alla de människor, både i min närhet och i världen som ännu inte fått lära känna Herren, men om det inte är så, lurar vi då människor på vägen till Livet? Jag vill också att alla ska komma till himlen! Men om vi genom det inte gör vår himmelske Faders vilja, till vilket ansvar kan vi ställas då? "Inte alla som säger Herre, Herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja". Som präster och teologer har vi ett alldeles särskilt ansvar, genom det vi är satta att förvalta. Kan vi göra vad som helst med det uppdraget och ansvaret?

Stylade präster...

Läser i Dagen om kravet på stylade präster. Det är inget nytt. Det gäller både det yttre och det inre. Vi ska vara stylade både teologiskt och kroppsligt... Man vill gärna ha en kvinnlig präst för då blir det mindre religiöst kan jag få höra. Eller valet av mig gentemot mina manliga kollegor som en kyrkopolitisk markering. men jag ställer inte upp på det. Det är inte kollegialt. Men på samma sätt väljer man också bort präster med en viss teologisk övertygelse... är nöjda med att kvällstidningarna publicerar hela listan var vi står i vissa frågor.

Vad gäller yttre styling så gäller det förresten inte bara vigslar, jag som har långt hår kan ofta få synpunkter, inte minst i samband med begravningar om huruvida jag ska ha håret uppsatt eller utsläppt och hur det ska sättas upp.

och om innehållet så kan vigselpar i förväg vilja veta vad jag tänker säga till dem i vigseltalet... Det händer inte ofta, men det händer. Dock har jag ännu inte blivit ombedd att gå till sminkösen innan jag leder någon gudstjänst. Nog för att jag kanske skulle behöva. men jag tror på en Gud som inte ser till det yttre utan till var vi har vårt hjärta. Tänk om vi skulle börja ha synpunkter på brudparen? Hur de ser ut eller är klädda? Eller på deras val av livskamrat?

Prästen har blivit någon som ska exponeras och poängbedömas, istället för att göra det vi är satta att förvalta. Fokus ligger helt enkelt på fel ställe. jag fick i mina prästlöften lova:

att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet."

Den kallelsen kan man inte styla...

Poetisk teologi

Lyssnade till ett föredrag idag. Eric A Michelsen. Rubriken var poetisk teologi. Kan stämma in i att bibelord på ett sätt är poesi, men att poesi inte är det samma som en narrativ verklighet. Att bilderna kan ha något att berätta just som bilder och tilltala till oss i våra egna liv betyder inte att det inte bakom bilden finns en levande verklighet. Inte minst med Jesu under och vad han har gjort för oss. Vi talar inland om dessa under och mirakel som en narrativ sanning, att det under ordet enbart ligger en underliggande psykologiskt tolkad bild med andlig innebörd för att ta till oss, utan faktiskt fysisk verklighet. Vilket emotsägs av de människor som idag i Jesu namn faktiskt heölas och upprättas i sina liv inte bara mentalt utan i fysiskt radikalt tillfrisknande utan annan förklaring än undrets och miraklets.

Att förneka det vore att göra under och mirakel, Jesu ord: talita Koum, eller Effata till enbart skulle vara av andligt bildlig karaktär. Var drar man gränsen mellan vad som ärdet ena och vad som är det andra? Och i vilken tradition stod evangelisterna som på nogsammaste sätt dokumenterade allt Jesus sa och gjorde? När kan vi dra gränsdragningarna mellan vilket som är vad och på vilka grunder? Om Herren ser att det är med nödvändigthet för att rädda världen som han måste börja om på nytt ,sosom med den förste Adam, att världen enbart kan räddas genom att helt och hållet börja om med människoan från grunden, och därför kommer till Maria jungfrun och överskuggar henne med sin heliga Ande och nöärvaro? Är vårt tro så liten att vi inte kan tänka oss att det kan ske? Om vi tror på en Gud som bara genom sin blotta vilja upprätthåller välrden och dess existens?

Om detta bara är möjligt genom en ny Adam spsiom Krisus kommer till världen, där Maria får vara ett tempel för Herren under den tid hon väntar sitt barn, så måste det ju verkligen vara det han gjorde, reellt genom jungfrufödelsen med Marias hjälp. Vilket ju Paulus så ofta utvecklar i sitt get resonemang om de nya människan, den nye Adam genom vilken Gud vill försona sig med Eller var det bara en bild, ett sätt att säga att jag skulle vilja börja om från börja ett sätt för Gud att säga, eller var det bara Guds bild för en önskan att kunna få göra så?

Skulle kunna dra parallellen över hur Jesus genom sin död på korset stryker ett verkligt streck över all min skuld, gör han det på riktigt eller är det en narrativ poetisk berättelse att jag ska känna att jag kan börja om på nytt, eller har han verkligen tvättat mig ren med sitt blod som han säger att han gör. Eller bära jag fortfarande på min byk? är jag pånyttfödd eller inte eller är det bara så att det är min personliga upplevelse av att vara det utifrån bibelordet som är viktig eller har Guds Ande i sitt innersta rört vid mitt innersta? Vilket jag inte kan förneka... Kan man bortförklara de historiskt verkligt dokumentera händelserna i bibel och även gör dem till poetiskt skildringar av ett folks upplevelser på väg. Fick Moses aldrigmöte herren på berget Sinai. Och framför allt när vi kommer till Jesu egna ord, hur intepreterar vi, tolkar dem, både hans egna ord, ingen kommer till Fadern utom genom mig, och när han säger " jag är vägen Sanningen och livet. Ord som människor litat på förströstat på, blivit förföljda och dödade för. Hur lätt ar bi beredda att låta Bibelns ord väga?

Poetisk teologi, ett intressant föredrag av Michelsen från Köpenhamn, kanske kunde jag ionte riktigt fånga vad han verkligen ville säga, det penldade mellan stor glädje och emellanåt lika stor förvirring. jag behöver mer. Men om det är poesi. Med poesi tolkar vi världen i poetiska uttryck men det vi uttrycker behöver inte vara mindre sant för det. Visst, den osäkerheten idag anade jag på prästsällskapet, att vi med poesins hjälp kan sopa GT under mattan men låter NT tala så mycket mer historia, vilket upplevs besvärarande med alla sina naturvetlenskapliga omöjligheter. Men är inte just precis det, dokumenterad historia om vad Jesus sa och gjorde, men vad han förunnade och hur han helade,m gjorde under och mirakel, ord om vem han var och varför han har kommit, ord och profetior om det so en gång kommer att leda till världens slut. Var det verkligen poetiska brev Paulus skrev, om sin nöd, om sin resor, om det motstånd han och lärjungarna mötte med livet som insats.

Poesi är stort, men poetisk teologi ger mig intryck av en teologi som går att förminska, förpassa i det narrativa facket där inte ens Jesus död och uppståndelse behöver vara verklig, utan bara en hjälp att tolka vår troserfarenhet. Det var lite svårt att få grepp om föredraget, hjälp mig gärna om jag har förstått fel, om jag inte har det står jag någon kvar mod min någon luddiga med kritiska hållning till de slutsatser som drogs ur ett delvis mycket bra föredrag. Är det förresten en allmän mening att gamla testamentet inte har med vår världs historiska skeende att göra utan enbart resultat av människor upplevelser av tro som man velat uttrycka på detta sätt? Eh... Svara gärna någon...

Skorrande RRR

Mina barn skorrar, det gör jag med som uppväxt i Skåne. Trots att barnen är uppväxta i Bohuslän och pappa med rikssvensk dialekt. Jag har hela tiden tänkt att det vore bättre om det kunde ta efter sin pappas uttal. Idag tycker jag att det är ganska charmigt när jag hör dem. Nu har jag lyssnat på Fredrik Linsström på Tv som talar om dialekter och den dialekt utrensning som man ägnade sig åt på 1800-talet. inte minst med att Skåne blev svenskt. jag är själv född i Skåne, men min släkt kommer inte därifrån, det är inte riktigt där jag har mina rötter. (Var de nu för övrigt finns). Själv har jag en märklig blandningsdialekt som ingen lyckas placera. Mitt runtflyttande. Ibland sktattar man åt mina ord och mitt uttal. Men idag skäms jag inte för mitt tal, det gjorde jag förr. Minns när jag skulle åka tunnelbala till min mormor som bodde i Råcksta, men jag sa alltid att jag skulle ha en biljett till Vällingby, för i det ordet fanns inga R...

I skolan accepterar man idag både vänsterhänthet och skorrande R, vilket underlättar för mina barn. Ändå upplever jag att man i så många sammanhang vill likrikta oss människor att vi ska tycka och tänka på samma sätt. Det finns exempelvis inte utrymme för något teologiskt skorrande i vår svenska kyrka. Allt ska anpassas till vad man beslutar ska tyckas i Kyrkans Hus. Kanske är det inte så illa eller så är det, det. men poängen med programmet med Fredrik Lindström var att diftongerna har en historia och ett sammanhang... De hör ihop med en gemenskap, han beskriver det som ett gränsfenomen, mötet mellan olika länder och kulturer... Vilket vi tenderar att glömma bort. Vilket samtidigt visar att vi inte står ensamma, att vi som kyrka i Sverige inte kan likrikta alla människor att tycka och tänka på samma sätt, att den teologiska toleransen måste få finnas där, historian, gemenskapen med andra. Min pappa tvingades att använda höger hand trots att han var vänsterhänt. Nu tror jag att det berikade honom mer än begränsade, för det har gjort honom mycket händig. Men det är inte självklart. Dilemmat är väl om vi inte erkänner att vi har ett ursprung och att vi försöker tvinga in oss i färdiga kulturmallar. Vilket får mig satt tänka på kulturskånskan som flyttat till Stockholm... Det låter ganska förfärligt.

Och samtidigt inser jag att jag är ett barn av just samma sak, för jag har inte längre kvar nmin skånska, utan har påverkats av de landskap där jag levt och nu är jag i något slags dialektalt ingenmansland... Vilket plats gerdet mig på jorden och i vår kyrkas gemenskap? jag fick i alla fall lära mig På PIUS (Pastoralinstitutet i Uppsala) att korstecken gör man inte med vänster hand!!!

Tonårstrots eller?

Efter dagens föredrag på får jag en bild av min kyrka som en bångstyrig tonåring. Som till bryta upp från familjen, som trilskas med syskonen. Som väldigt gärna vill ha rätt. Först. Mötet med andra kyrkliga familjer, släktträffen kan göra det jobbigt när gamla konflikter och nya kommer i dagen. Vi vill inte inse vårt beroende av varandra. Framför allt har vi svårt att se förbi våra olikheter för att kunna se det som förenar oss alla. Jesus. Vi behöver inte tycka samma om allt, kanske kommer vi aldrig att göra det. Hur vi tolkar och delar ordet. Men det är inte ett skäl till att sluta samtala. Snarare en uppmaning till att försöka börja det samtalet. Hur tänker du? Vågar vi vara nyfikna på varandras olikhet? Öppna oss för vår sårbarhet? Jag har själv många gånger gått sårad iväg, inte minst i ämbetsfrågan. Men inte för att jag inte fick rätt utan på grund av oviljan att lyssna. Lyssna till min berättelse om kallelsen från Gud. När vi slutar att lyssna på varandra på tystnar samtalet. Syskon som inte talar med varandra, går sönder inombords. Tro mig, jag vet. Det finns inget så befriande som ett enda utsträckt ord, en hand. Kanske måste vi backa tillbaka till den början där våra vägar skiljdes för att kunna gå framåt. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett nederlag utan istället ett stort framsteg. Vi behöver inte längre mäta några krafttag med varandra utan låta kraften vara hans. I honom. Får vi alla skulle kunna vara ett.. Det låter som ett fromt tal, och det är det. Men för att jag vet hur ont det gör och samtalet tystnar och vet hur det känns när familjen går sönder, så till jag ändå behålla min fromma bön..



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Får ta mig i kragen...

Hittade alla dessa när jag höll på att gå igenom olika lådor här hemma. Men när man behöver dem och i rätt kragstorlek så finns de aldrig på plats. Lägg särskilt märke den som är målad med röd spritpenna, det är sonens verk som ettåring. Tänkte jag skulle spara den... Om han någonsin blir präst så ska han få den... Fast det blir han nog inte...

Präst - jag?

Var inne på Facebook idag, är alltid inne på Facebook. En vän hade gjort ett test som avgjorde att hennes yrkesval var präst. Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att göra testet. Inte minst med tanke på att jag läste hennes kommentar. Tar mig friheten att publicera den.

Ursäkta??? Jag svarade inte ens att jag läste bibeln, lyssnade på helgmålsbön eller lyssnade på Carola.........så......... HUUUR gick detta till???

Så gjorde också jag testet. Jag svarade medvetet, eller snarare för att jag är sådan, med de alternativ som föll mig i smaken, dessa alternativ var snarare deckare än bibeln, hellre greys anatomy än helgsmålsbön, andra partier före kristdemokraterna. Vad som kanske var avgörande, för mitt resultat var detsamma som vännens, präst, var att jag sa att jag gillade att umgås med mina vänner och att jag tycker om skjortor...

Så nu undrar jag om detta är en gigantisk värvningskampanj från svenska Kyrkans sida eller om det är så att man faktiskt inte förväntar sig mer av en präst en ett socialt öppet sinne och en skjorta på kroppen? ´jag tror jag måste göra testet en gång till, och fylla i de fromma alternativen, hur kommer det att sluta? Som helgon?

men illavarslande är det faktiskt, för att tala allvar om detta är symptomatiskt med synen på att vara präst i svenska kyrkan... Att det inte skulle krävas mer än så...

Nära korset

Vi såg på film med Kyrkans Unga igår kväll efter mässan, Mel Gibsons film Passion of Christ. Djupt tagna var ungdomarna av Jesus väg mot korset. Filmen är otäck, korsfästelsen är otäck, inte bara på film. Men in i historien kliver plötsligt en man fram. En man kom just förbi, på väg in från landet… Fram till nu har han varit helt anonym. Men är han, mitt i gatans larm och plötsligt befann han sig i händelsernas, historiens, och världens centrum. Simon från Kyrene som tvingas att bära Jesu kors. Du där, kom hit! Vem jag? Varför det? Låt mig vara, jag har ingenting med honom där att göra. Ta någon annan, låt mig gå…

Filmen tvingar ut lite mer av de korta versraderna: En man kom just förbi, på väg in från landet… Far till Alexandras och Rufus. Simon hade inget med Jesus att göra, kanske visste han inte ens vem mannen var, vars kors han nu tvingades att bära. Men Simons namn prickas in på kartan, i händelserna kring Jesus, och hans namn ekar genom historien. Mannen som var på väg in från landet… Soldaterna tvingade denne främling att bära korset efter Jesus. Han blev rädd och försökte att på alla sätt slippa undan. Han, en utlänning, en mörkhyad man, en judisk pilgrim, från Norra Afrika hade ingen som försvarade sig mot romerska soldater. Full av förebråelser och grämelse över att detta öde skulle drabba honom, bar han nu på korset. Han kände inte Jesus och hade ingen lust att bära hans kors. Kanske stod han sedan kvar på avstånd där på Golgota och hörde Jesu ord från korset såg det dramatiska slutet; först mörker över jorden, sedan en kraftig jordbävning då klipporna rämnade. Sedan kom ljuset tillbaka.

Simons historia kan också vara vår historia. Det kan också vara vi som varit på väg till våra göromål och plötsligt befinner oss ansikte mot ansikte med Jesus. Ingela Agardh berättar om det, hur Jesus plötsligt flyttar in, hon kapitulerar när inga argument längre fungerar för att förklara bort honom. Många är det som berättar samma sak, vi var bara på väg, precis som Simon, levde livet som vi hittills gjort, när vi plötsligt slår följe med Honom. Jesu kors drabbar oss. Precis som det drabbade Simon från Kyrene som fick i uppdrag att hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata.


Simon försvann inte helt ljudlöst tillbaka in i historien, från den gången efter mötet med Jesus förändrades hans liv. Kanske berättade han efter Golgatadramat om vad han varit med om för sina pojkar, det måste i alla fall ha gjort ett starkt intryck på dem. Sonen Rufus blev evangelist i Rom. Korset förändrade Simons liv. Denne afrikan som blir den förste som bär korset i Jesu efterföljd. Men det var först efter uppståndelsen som han skulle kunna förstå vad han hade gjort.


Man blir annorlunda när man varit vid Jesu kors. Vad berättelsen om Simon också berättar är att det händer någonting med oss när vi kommer inför korset. När Simon burit tvärbjälken på vilken Jesus ska fästas, när han lägger ner den på marken så lägger han också ner sitt eget liv – inför korset. Korset förändrar, korset förvandlar… Det händer någonting runt kring Jesus. Tänk på officeren som utbrister: Den mannen måste varit Guds son. Kanske var det just den officeren som dragit in Simon i historien, som inte lät honom gå förbi. Simon försökte slippa undan. För Jesus fanns ingen sådan möjlighet. Det finns ingen annan väg för Jesus än korsets…

Finns inget lindrigare sätt att komma undan. När Gud genom Jesus helar vår sargade mänsklighet finns det bara ett sätt att göra det på, att gå till botten, också med ondskan. För att ingen ska kunna gå oberörd förbi. Ingen ska kunna säga; Jesus har inte med mitt liv att göra. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. Kan vi då gå förbi korset utan att bli berörda? Visst kan vi det. Det kunde Simon också ha gjort. Han kunde arg och bitter ha gått därifrån för att Jesus förstört hans dag, hans resa, hans pilgrimsfärd på väg till en tempelplats, ett gudstjänstrum, där ute på gatan möter honom Gud själv, ansikte mot ansikte… Gud hade förberett honom på det här mötet. Utan att han hade en aning om det. Korset inte bara inte bara förändrar och förvandlar, det även överraskar. Det var först efteråt som Simon förstod vad han hade gjort, vem han hade mött.


Så kan det vara också på vår egen resa genom livet. Gud leder oss till möten, leder också dig och mig till olika kors. Våra egna och andras som behöver bäras på ett tag innan vi kan släppa dem. Att konfronteras med korset handlar om ett möte inte bara med Gud utan också med oss själva. Så utan att du egentligen har en aning om det, när du delar en annan människas smärta eller djupa nöd så kanske det först efteråt kommer ifatt dig, att det var Jesus du mötte då…


Han som delat alla människors nöd, som säger till oss, vad du gjort för mina minsta det har du också gjort för mig. Du och jag har ett val och en möjlighet. Men när Jesus dog på korset var det inte för att man tog hans liv utan för att han gav det. Av fri vilja. Simon från Kyrene valde att fortsätta följa Jesus. Han dras in i något som är större än han själv. Kanske är han också med och hör den romerske officeren bekänna. Den mannen måste ha varit Guds son.


Officeren nedan för korset hör vad Jesus säger, ser vad Jesus gör och ser hur han ger upp andan och dör, blir han helt överväldigad. Och kanske är det så att det är här - nära korset, nära Jesus – att där kommer bekännelsen. Tron, hoppet och kärleken. Lite längre bort står några kvinnor. Lite längre bort … Det tog lite längre tid för dem att riktigt förstå vad som hänt och vem Jesus var. Det är gott att Gud ger oss den tid vi behöver. Jesus tvingar sig inte på någon.


Ibland måste mötet måste verka färdigt först. När vi är beredda att göra ett val. Simon kunde inte välja bort att bära korset, men sedan kunde han valt att lägga det ifrån sig och gå därifrån. Du och jag kan inte välja bort Gud, men vi kan välja om vi vill att Gud ska ha något att säga till om i våra liv. Om korset ska vara vår väg till det liv som aldrig dör. Om vår Långfredag även ska bli vår påskdag.

Men korset både förändrar, förvandlar och överraskar oss. Och precis som med Simon från Kyrene men ibland är det först efteråt som vi verkligen ser det. Amen

Vad gör prästerna egentligen?

Många gånger får jag frågan om hur det är att vara präst, vad jag gör, hela dagarna och så, mycket av det vi gör är osynligt. Det beror på flera olika saker, dels så är människor ofta inte medvetna om vilka förberedelser det faktiskt handlar om att skriva predikan, förbereda undervisning, möten, att det inte handlar om att repetera något gammalt inövat... Ett annat skäl är väl att många inte har anledning att möta en präst i så många olika sammanhang om man inte är församlingsaktiv... Någon begravning någon gång, någon vigsel samt dop, eller om man blir konfirmandförälder.

Nästa fråga jag får ibland är om det inte är väldigt jobbigt, exempelvis att ha begravning, om jag inte blir oerhört ledsen för att finnas med där i ett sammanhang då en människa är död, i sorgen och saknaden. Nej, det är inte jobbigt att ha begravningar, inte dop eller vigslar heller. Det kräver min närvaro och min profession och framför allt kommunikation, inte bara med dem jag möter utan kommunikation med den helige Ande som ska leda mig. Jag som leder gudstjänsten står också under ledning. men om jag inte gjorde det, då skulle det vara svårt...

Att jag kom att tänka på det här berodde på en insändare som jag såg i Kyrkans Tidning förra veckan. Stefan Nilsson, kyrkoherde Sundsvall går till attack. Han uttrycker skepsis mot att vårt arbete skulle vara så prövande som många präster vill utge det för att vara, många präster blir också utbrända... Han talar bland annat om att det finns en diskrepans mellan den bild av prästrollen som Pastoralinstitutet ger ut och verkligheten, på hörsägen citerar han en källa som påstår att Pastoralinstitutet lär blivande präster att de inte bör ha mer än en begravning i veckan utan behöver tid för att landa... I det fallet håller jag med honom i hans kritik... Att leda gudstjänst i glädje och sorg är vårt hantverk, det ger och det tar kraft. Men att vi ska behöva "landa" efter att ha väglett människor i sorg och ett sista avsked och därför inte kunna utföra denna uppgift mer än en gång i veckan? Jag funderar på den läkare som skulle hävda att han/hon enbart skulle kunna ha en livsviktig avgörande operation i veckan på liv och död, resten av tiden måste ägnas åt att alternativt förbereda sig eller landa... eller alla akutläkare som kanske står mellan liv och död på ett avgörande sätt varje timme av sin arbetsdag? Det gör inga vårdköer kortare, de lär inte landa utan stiga i höjden.

Men min poäng med detta inlägg är inte ett "jobba på, präster!" utan något helt annat. När präster blir utbrända, när vi inte förmår stå i de uppgifter som är våra, och ibland också mycket svåra då är jag rädd för att vi fallit i fällan att vi tror att vi måste göra detta ensamma. precis som med predikan, den unge prästen som beklagade sig för den äldre över våndan och uppgiften att skriva predikan och den gamle svarade; men du ska väl inte skriva den ensam? Om vi tror att vi ska gå på egen maskin och göra det vi gör ensamma så kommer vi snart att gå in i väggen, då räcker varken tid eller kraft. Under mitt första år som pastorsadjunkt för femton år sedan hade jag över hundra begravningar under mitt första tjänstgöringsår. Jag lärde mig hantverket och det var inget hafsverk det jag gjorde, det var en av mina huvudsysslor i en av de "begravningstätaste" församlingarna i Göteborg.

Och landar, det gör jag fortfarande efter en arbetsuppgift, men inte i mig själv utan i Herren, jag tror att det är där skon klämmer. För när jag själv drabbades av utbrändhet hade jag ingenstans att gå, jag glömde bort under vems ledning jag stod. Det var en sammansatt situation av olika problematik som grundlade nedbrändheten i mitt inre. Men den allra största tomheten var att jag förlorade kontakten med landningsbanan, och fortsatte att försöka segla runt på tom maskin, inte ens Andens vind kunde hålla mig i luften, jag kraschade... Det är ett tag sedan nu. Livet som präst är inte mindre slitigt idag, dessutom som ensamstående tvåbarnsmamma... Prästen som bodde här i prästgården för 90 år sedan hade både hemmafru, kokerska och jungfru. Jag ska också vara allt detta. Men det går, det gör faktiskt det. Om jag bara vet var jag ska landa så går det bra att hålla sig i luften...

Kanske är detta något man missar på Pastoralinstituten idag?

Alltid i tjänst

Läser om Helle Klein som efter ett år som präst går tillbaka till sina journalistiska uppgifter och låter kallet till präst vara på fritiden... Det får mig att fundera över min egen tjänst. Och för vem jag står i tjänst. Jag fick för flera år sedan frågan om ett dop, som jag sa nej till i just det sammanhanget där jag tillfrågades, det stod inte i överensstämmelse med församlingens doppastoral. Då fick jag frågan om jag kunde göra det på fritiden, utanför min tjänst, förmodligen efter ekonomisk ersättning .Även då sa jag nej. Det finns ingenting som jag gör som präst som jag kan göra privat eller på min fritid. Allt jag gör är till tjänst för den kyrka jag är kallad att tjäna. Ingenting jag gör kan stå i strid mot kyrkans tro.

Det innebär inte att det inte skulle kunna komma till en konflikt där emellan, mellan kyrkans tro och min, såsom jag uppfattar Guds ord och kyrkans tolkning. Ännu har det inte kommit till konflikt men visst är det så att jag ibland funderar över framtiden och tjänsten i kyrkan, om det någon gång kommer till en punkt där min tro och samvete står i vägen för att kunna fullgöra den tjänsten. Många av mina ämbetsbröder har ju stått i den kampen. Jag vet att jag som kvinna och präst inte förväntas att försvara den men jag kan utan tvekan förstå den vånda och den smärta som det måste ha orsakat. Vilket inte försvarar det hårdhänta bemötandet av sina kvinnliga kollegor som historien vittnar om.

Men präster kan vi aldrig vara på fritiden, inte heller privat. Jag äger inte mitt ämbete. Jag minns fortfarande orden från min vigning då biskop Lars Eckerdal för 14 år sedan i handpåläggningen uttalade orden: Ta nu Liselotte som präst i din heliga kyrka... Präst kommer jag alltid att vara, både på arbetstid och fritid och även om jag skulle lämna min tjänst, så är fallet för mig och förmodligen även för Helle Klein, att det i dessa ord ligger både ett uppdrag och ansvar, både mot Gud och den kyrka vi fått till uppgift att tjäna. Bara vi vet vad vi gör även när vi gör det på vår fritid och i vems tjänst vi står...

Om kallelsen att våga vara salt och ljus...

Några ord från dagens predikan...

Johannes Döparen, är en särskild man med särskilda uppgifter, Vägröjaren. Johannes, den osmidige, den högljudde och orädde som utmanade etablissemanget och blev avrättad för det. Som hade kraften och modet att tala. Idag på 3e advent fortsätter han att ingjuta mod och kraft i oss att tala tro, att visa vägen till Jesus. Johannes kom med bud om att Messias ankomst är nära. Idag 2000 år senare fortsätter han att vittna om Jesus, om Jesus som är här men som också ska komma tillbaka som Herre och kung över allt. Johannes påminner oss om att ta vårt kristna liv på allvar. Johannes, den rättframme som kommer med både glädjens bud och med stundens allvar.

Somliga människor får speciella uppgifter av Gud. Storartade och heroiska gärningar. Johannes är en av dem. Våra egna enkla plikter verkar inte alltid lika storartade och glänser inte lika mycket. Det var förvisso ingen glänsande tillvaro och heller inget glänsande slut Johannes fick, genom att som det sägs få huvudet på ett fat, som förvisso kanske glänste... Men tjänst för Guds rike är varken någon dans på rosor eller en seglats på en räkmacka. Det är inte heller vad Jesus lovar oss när han kallar oss att gå med Guds rike till en värld som behöver Guds ord.

Alltför ofta gör vi tjänandet av Guds rike till en fråga för prästerna eller de kyrkligt anställda, men att tjäna Guds rike är allas lärjungakallelse. Att vara profet är inte bara förunnat Johannes och de stora bibliska profeterna. Det ligger ett profetiskt uppdrag också för dig och mig när vi säger Ja till Jesus. En 6-åring svarade så här på frågan om vad en profet var: Det är väl någon som hjälper Gud. En profet visar vägen till Gud. Profeter för människor till tro, vänder deras hjärtan till Jesus.

Men det finns en fälla som vi kan riskera att falla i också när vi ställer våra liv i Guds tjänst, och det är tron att det vi gör är av vår egen kraft. Om vi känner oss små och oförmögna kanske vi tycker att vi inte duger eller räcker till för att göra det Gud vill med oss och genom oss. Hur skulle jag kunna, jag är väl ingen talare osv. Eller så finns den andra risken, det är högmodets, och vi vet att det leder till fall. Högmodet föregås ofta av smicker och berömmelse, när man säger om någon, att denne är en stor predikant eller förmår att samla folkskaror och åhörare till sig. Men allt vad vi gör kommer från och ska visa tillbaka till Gud.

Vare sig vi förringar eller förstorar vår egen förmåga så kan vi glömma det viktigaste av allt. Det är aldrig vi som för människor till tro, det gjorde inte heller profeterna, det är Gud som för människor till tro, och som kan göra det genom oss. Tänk särskilt på det som Jesus säger idag om Johannes: Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes, med den minst i himmelriket är större än han. Det är likaväl ett gott recept mot högmod som uppmuntran till den som känner sig alltför liten på jorden…

För det är så att Gud rustar oss med det vi behöver. Gud ger dig inte uppdrag som går vid sidan om den du är. Om du har talets gåva - så ställ det till Guds förfogande, har du sångens och musikens så använd den, har du lyssnandets så låt Gud använda dina öron. Att lyssna kan ibland betyda så mycket mer än tusen ord. Alla har inte den profetiska gåvan men var och en av oss har en uppgift att ”hjälpa” Gud. Därför det i ditt liv och mitt liv ett uppdrag. Där din berättelse, din tro, din övertygelse vittnar om honom som alla ännu inte mött, som fortfarande väntar på att få möta.

Vad gick ni ut för att se, frågar Jesus folket som sökte sig till Johannes. Ett strå som vajar för vinden, en man i fina kläder? En profet? Hur många gör sig inte till avskilda betraktare? Tänker på alla de 15000 som samlades i Jesusmanifestation, eller snarare alla de andra, de som inte vågade sig ända fram utan nöjde sig med att (kanske längtansfullt) hålla sig på betraktarens avstånd. Eller som Sackaios som trodde att han satt trygg i ett träd, men Jesus såg honom, ropade ner honom och blev en gäst i hans hus, för att stanna för alltid i Sackaios hjärta.

Att komma till Jesus handlar om mer än att ställa sig vid sidan om som en avskild betraktare, utan att istället komma hela vägen fram. Johannes förkunnade omvändelse. Och Jesus ger oss en möjlighet att släppa betraktandet. Han visar på att tron handlar om överlåtelse, bort från oss själva och alltmer till honom. Det är inte möjligt om vi går i vår egen kraft, men allt är möjligt om vi vilar i Guds nåd. Om detta kommer Johannes med bud till oss idag. Omvänd er, Guds rike är nära. Om det har både du och jag något att berätta. Amen.

Att få ha det bra

Jag lyssnade på Roland Utbult idag, som talade om Räddningsmissionens arbete i Göteborg. Det grep tag. Jag som har det så bra, mat och kläder, ett hem och en varm säng att somna i varje kväll. En gåva, en nåd. Jag har bara varit utan tak över huvudet en enda natt i mitt liv, den tillbringades på en vind i ett hyreshus. Nog kunde jag fått någonstans att sova, hos någon vän, men den gången var det min unga stolthet som hindrade mig från att be om hjälp.

Roland sa något som ändå är angeläget. Att vi har rätt att ha det bra. Att vi inte behöver skämmas för att vi har hem och hus. MEN, vi har en skyldighet att hjälpa dem som är i nöd! Det vi har fått har vi inte fått för egen del. Jag tänkte på det i söndags då vi tog upp kollekt. En del tycker att det är jobbigt att gå med håven, att det känns som att tigga. Men att ge är en del av kristenlivet. Har just läst Apostlagärningarna om hur man delade alla medel och hade ett gemensamt ansvar för att alla hade vad de behövde. Vi lever inte som storfamiljer idag. Men vi är bröder och systrar i Guds familj. Det förpliktar.

Vi har ett fadderbarn i Afrika, men nöden finns också här hemma. Och jag tror att jag sover bättre om natten om jag delar med mig av det som jag har fått. För det är inte bara mitt för egen del. Dessutom håller jag med Roland om att det borde vara avdragsgillt med sådana gåvor. Så att man kan ge även av återbäringen tillbaka till dem som behöver. En stor del av Europas länder har det så. Men inte vi i Sverige... jag har rätt att ha det bra, men jag har en skyldighet att hjälpa dem som behöver...

5-2 till vem?

Trillade över en gammal artikel från någon prästvigning som hade följande rubrik: 5-2 till kvinnorna. Jag är inte så sportintresserad, men ett resultat som detta brukar oftast betyda att de som fått mest är vinnare av matchen. Att jämförelsen i poängresultat eller antalet mål markerar en segrare och en förlorare. Därför blir jag så förvånad när jag läser en sådan rubrik. Nu var det förvisso en profan dagstidning och varför skulle de tänka på annat sätt? Men på ett sätt så är det helt legitimt att skriva så så länge kvinnorna är överlägsna, för då går man jämställdhetens och feminismens ärenden och då är det också politiskt korrekt. Men jag tänker tillbaka på min egen prästvigning, vi var ännu inte så många kvinnor i Göteborgs stift 1994. Tänk om rubriken hade varit 6-2 till männen? Vilka protester det skulle ha mött! Det är jag övertygad om. Sådana här jämförelser gör oss alla till förlorare, inte minst kyrkan och framför allt Guds rike.

Jag anser att kvinnans rätt och möjlighet till prästämbetet är jätteviktig, det är här jag har min egen kallelse. Men när fokus flyttas från Honom vars ärenden jag går, till mig som person, så får jag inte längre samma möjlighet att verka för Guds rike. När jag oftare får frågan om hur det är att vara kvinnlig präst än jag får frågan om hur det är att leva som kristen... Men på den första frågan svarar jag numera med svaret på den andra. För jag har upptäckt att människor som längtar efter det andra svaret ofta bara vågar ställa den första frågan, den är mer okej... Inte så brännande.. Och som kristen, kvinna och präst har jag ju faktiskt världens chans! Den använder jag mig av... :-)

Bara vi gör nåt?

Vi talar om målskrivningsarbete i arbetslaget. Att helt enkelt formulera i ord vad vi vill och vart vi är på väg. Vi har ingen sådan nedskriven idag men vill tillsammans formulera en. Det innebär inte att vi inte har något mål eller viljeinriktning, inte alls. Men tänk så mycket som händer när vi faktiskt sätter oss och försöker formulera det målet. Och hur vi vill komma dit. Var och en i den tjänst, i det sammanhang där vi står med de unika arbetsuppgifter vi har. Och med detta vissheten om att vi är på väg, tillsammans.

Det påminner mig om Alice i Underlandet. Sagor är ju ofta pedagogiska, har något mer att berätta än sin handling, ett djup längre in i oss än själva storyn. Den här gången handlar det om Alice i Underlandet. Tala om vilsen resa!

Alice kommer till Underlandet och har inte en aning om var hon befinner sig. Hon är vilsen och orolig, frågande. Hon vet inte vart hon skall ta vägen. Då möter hon en märklig katt. Hon fattar mod att fråga honom om vägen.

– Kan du vara snäll och tala om för mig var jag skall gå?
Katten svarar henne:
- Det beror en hel del på var du vill komma.
– Jag bryr mig inte särskilt mycket om var jag skall, svarar Alice.
- Då spelar det heller inte så stor roll var du går, får hon till svar av katten.

Replikskiftet är inget nytt under solen. Men det handlar också om oss, om att vi kan vara vilsna ibland, inte riktigt veta hur vi ska göra i våra liv och i våra tjänster för att komma dit vi vill. Inte veta vilka redskap eller uttryck vi ska använda. I alla fall kan jag känna så. Men vilse kan vi ju bara gå om vi har ett mål, eller? Annars skulle det aldrig spela någon roll, om och vart vi gick. Att bara gå och gå för gåendets skull är kanske bra när man motionerar, men också motionen har oftast ett mål. Att må bra.

Vandra medan ni har ljuset, säger Jesus i söndagens evangelietext. Låt oss inte förblindas av alla ljusspektrum som lyser från olika håll. Det kan förvilla. Är det inte kännetecknande för detta med att ha gått vilse att man väldigt länge trodde att man var på rätt väg? Annars skulle man ju inte gått vilse. men ljuset ska leda oss, ditt ord är mina fötter lykta och ett ljus på min stig.

Inte för min skull, Schyman...

Gudrun Schyman får en helsida i Kyrkans Tidning denna vecka. Hon hör inte till mina favoritskribenter. Hon vill att kyrkan ska be och bekänna sina försyndelser mot kvinnorna genom tiderna, för att kvinnan har fått lida för ett patriarkaliskt förtryck, för den smärta som många kvinnor fått uppleva i historiens väg fram i ämbetsfrågan innan kvinnan fick tillträde till prästämbetet...

Säg förlåt! uppmanar hon ärkebiskopen att göra på kyrkans vägnar, som dess företrädare. Ärkebiskopen vill hellre tacka. Tacka för var vi är idag och i de tjänster vi står i tillsammans. Så vitt jag förstår så är Gudrun Schyman inte kristen. Det har inte hindrat henne från att bli inbjuden att tala i olika sammanhang inom kyrkan, bland annat på Forum för kvinnliga präster. Detta tycker jag är lite märkligt. Om man nu talar om kyrkans historia och ansvar för dess kvinnor så är vi i stort behov av att lyfta fram goda kvinnliga förebilder, vi behöver kristna kvinnor som mentorer i våra tjänster. För min egen del faller Schyman långt utanför det. Att Schyman inte är kristen (?) kan inte hindra henne att uttala sig i olika frågor. Men jag blir störd när hon försöker föra min talan. Att hon ställer sig på barrikaderna och ställer kyrkan mot väggen. Kräver upprättelse för mig och mina systrar. Kanske är jag för ung i min tjänst för att ha fått känna de hårda vingslagen från en annan tid och det motstånd som jag själv inte har upplevt. Jag har själv frågat mig i dessa dagar vad som skulle ha hänt med min kallelse om jag inte fått bli präst. Jag vill tro att Gud hade funnit en väg för mig att verka ändå. Om det är vad Gud vill att jag ska göra.

Själv kommer jag alldeles nyss från en gudstjänst. Den har vi firat tillsammans, män och kvinnor, präster och diakoner. Jag och min kollega stod sida vid sida och delade ut nattvardsgåvorna. Det räcker för mig. Försoningens hemlighet är inte stora ord eller åthävor, utan just detta, att stå sida vid sida i våra tjänster. Men att det patriarkaliska mönstret i samhället inte ger oss lika villkor är en viktig fråga. Schyman har på ett sätt rätt, att många kvinnor blivit offer för detta. Men det är inte så enkelt. Jag kan också se män, ämbetsbröder, som efter många år i tjänst berättar att de på grund av sin tjänst inte kunde ge familjen vad den behövde och barnen den närvaro som de skulle behövt från sin pappa. Där de varit frånvarande pappor men i stället allestädes närvarande präster i tjänst. De är också offer för ett system där det inte varit accepterat att göra ett annat val än att sätta tjänsten först, i alla lägen. Om det finns ett behov av försoning i kyrkan just i år då vi uppmärksammar 50 år med kvinnliga präster så är det något som inte bara rör oss kvinnor. Schyman tycks förresten förutsätta att alla kvinnor är för den ämbetssyn kyrkan officiellt håller idag, att kvinnor i prästämbetet bara är en jämställdhetsfråga, men så är det inte, det är också en teologisk fråga.

Jag håller med ärkebiskopen, att den väg som kyrkan har gått har för många inneburit en smärta. Både för de kvinnor som har berörts, som känt sig hindrade i sin kallelse, och för män som känt sig låsta i de patriarkaliska strukturerna i kyrkan. En smärta har också de känt som upplevt sig överkörda och misshandlade av det beslut som togs. Som hade en annan uppfattning. Får man skriva så som kvinnlig präst? Är det okej att försöka förstå hur mina ämbetsbröder känner som inte delar kyrkans och min ämbetssyn? Jag vet, det är inte politiskt korrekt att göra det. Men för mig finns ingen annan väg än just denna. Att lyssna och försöka förstå. Att se alla sidor av vår historia. Att inte stoppa in varandra i fack såsom vinnare och förlorare, offer och förövare.

Därför vill jag tacka för den mångfald som finns i vår kyrka, utan att ställa henne mot väggen, utan att kräva att hon ber och bekänner öppet och offentligt sin skuld. Jag kan inte begära det av min ärkebiskop, av min kyrka. Måhända har jag fel. Men jag tror på en annan väg, utan skampålar. Och när Schyman vill släpa dit kyrkans överhuvuden så protesterar jag. Hon har inte mandat att kräva det. Och det är inte försoning utan något helt annat, som varken tjänar kyrkans sak eller Guds rike. Men det har väl aldrig stått på Schymans agenda att göra det...