Man ska vara snäll mot alla barn...

sa min morfar när stod i sitt charkuteri och delade ut prinskorvar till barnen. För honom hade alla barn samma värde vare sig de var hans egna eller någon annans. För honom gällde aldrig påståendet: Mina barn och andras ungar. Morfar såg något av det som vi idag genom Bibelns ord får hjälp att se. Att vi hör samman med varandra, oavsett varifrån vi än kommer och hur vi än har det. Idag får vi höra om det redan i Ruts bok, Rut som lämnar sin familj, sitt ursprung, sitt land och sin släkt för att leva i ett främmande land, där hon lämnas ensam och utsatt. Hur många människor kommer inte idag till främmande land, där de lämnat allting bakom sig, beroende av att vi tar emot varandra i insikten om att vi är ett och samma folk även om våra traditioner och sedvänjor ofta skiljer oss åt.


I evangelium idag möter vi Jesus när han bryter upp, eller nej, snarare breddar den gemenskapen. Vem är min mor, vilka är mina bröder? Känner ni igen frågeställningen som går igenom i mänsklighetens historia om vårt ansvar för varandra, i Bibelns berättelse om mänsklighetens tidigaste historia? Abel och Kain, brodermordet… Skulle jag ta vara på min broder? Som kyrka är vi kallade att ta vara på varandra, att öppna vår gemenskap och innesluta varandra i den. En gemenskap som går över gränser. Gång på gång gör Jesus gränsöverskridande saker. Han umgås med dem som oftast var exkluderade från den accepterade gemenskapen, han äter med de utstötta, talar med de föraktade, umgås med de utstötta. Han avbryter viktiga samtal för att istället ta sig an barnen som han tar upp i famnen för att lägga händerna på och välsigna dem.


Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. Då folk omkring Jesus påpekade att hans mor och bröder sökte honom, så såg han sig omkring på alla människor runt om honom och sa: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Jesus tar inte avstånd från sin familj utan vidgar istället vårt ibland alltför snäva familje- och släktförhållanden och vidgar gränserna för vilka människor som man ser sig höra samman med. Jesus lyfter in våra liv i en större gemenskap och en starkare gemenskap än familjens och den lilla kretsens. Mina barn och andras ungar… Hur ofta upplever vi inte att det finns sådant och sådana som stör vår välordnade tillvaro genom att låta för mycket, lukta för mycket, prata för mycket…

Man ska vara snäll mot alla barn, för man vet inte om det är ens egna… oavsett om det är ens egna. Sannerligen vad ni har gjort mot dessa mina minsta, har ni också gjort för mig säger Jesus. Jag tror att morfar hade läst orden från Jesus. Att vårt släktskap inte handlar om familjeträd i biologisk bemärkelse. Utan om den gemenskap i Gud själv som Jesus kallar oss in i. Och om vi kan kalla Gud för Fader så blir Jesus din broder och du får syskon över hela världen. Amen

Svenska kyrkan - inte som andra..?

Läser i tidningen Dagen en debattartikel av Lars Stjernqvist som i artikeln motiverar sitt intresse och engagemang för kyrkopolitik, inte minst utifrån kyrkans engagemang för de svaga och de utstötta. Jag håller med, det engagemanget är djupt kristligt. Det är så som handling och bön blir ett... Diakoni på ett kyrkligt språk, men det är aldrig en diakoni utan bönens och trons förtecken. Och genom diakonin går oftast tron i förväg... för att möta människor.

Men vad artikeln handlar om verkar vara behovet av "vanliga" människor inflytande i kyrkan , dvs sådan som Lars Stjernqvist själv beskriver sig som... En folkkyrka där alla medlemmar tar ansvar för dess verksamhet. Men, skriver Stjernqvist vidare Om kyrkan bara blir en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart den Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra.

Det är här som jag reagerar. Bara vara ett samfund som alla andra... jag förmodar att detta bara, syftar på övriga samfund i Sverige såsom Pingst, Mission, Baptist, Metodist, EFK, Katolska kyrkan etc. Själv tycker jag inte att dessa är så "bara".

och vidare resonerar Stjernqvist: Åter igen, om inte kyrkan bryr sig om andra än de allra närmaste, ja, då kommer förstås andra än de allra närmaste sluta bry sig om kyrkan. Då blir Svenska kyrkan en kyrka bland alla andra. Det skulle göra Sverige till ett fattigare land, både andligt och socialt.

Att Stjernqvist förutsätter att de kyrkligt aktiva engagerade skulle sluta att låta tron "gå i förväg" som jag beskrev det genom sin diakoni och sociala engagemang håller jag för mycket sannolikt. Och jag upplever det i det närmaste förolämpande mot våra systerkyrkor i Sverige att vårt land skulle bli andligt och socialt fattigare om vi blev som "alla andra". Både det sociala och det andliga engagemang för fattiga och utstötta går som en röd tråd genom den kristna gemenskapen. Och faktum är att det är att jag tror att det är många fler hemlösa och trasiga människor som funnits i kyrkbänkarna hos våra frikyrkor än i Svenska Kyrkans salonger. Därför ser jag med frimodighet fram emot att vår Svenska kyrka också ska få bli som en kyrka bland alla de andra i såväl sitt andliga som sociala engagemang, för det kommer att göra Sverige till ett rikare land både andligt och socialt.

Kyrkovalet - För Gud är alla levande

Kul att se Svenska kyrkan blänka igenom i den annars alltid så tröttande reklamen på TV 4. Jag är rätt klar över hur jag kommer att lägga min röst men jag läser ändå med intresse samtliga valmanifest för att veta både vad jag vill röst för och låta min röst bli hörd och vad jag inte känner mig hemma i. Nästan genomgående ser jag ett gemensamt drag i de olika manifesten, att varken vår Herres namn eller tron nämns i särskilt långt upp i texten, om ens alls. Eller att ett huvudmål för kyrkans arbete ska vara att sätt nutidsmänniskan i centrum i gudstjänsten. jag har alltid trott att det var vår Herre Jesus Kristus som var centrum och fokus i gudstjänst. Till honom som alla nutidsmänniskor genom alla tider har fått komma... Eftersom Gud är en Gud för de levande och inte de döda...

”Gud är inte en gud för de döda utan för levande, ty för Gud är alla levande”.

Skorrande RRR

Mina barn skorrar, det gör jag med som uppväxt i Skåne. Trots att barnen är uppväxta i Bohuslän och pappa med rikssvensk dialekt. Jag har hela tiden tänkt att det vore bättre om det kunde ta efter sin pappas uttal. Idag tycker jag att det är ganska charmigt när jag hör dem. Nu har jag lyssnat på Fredrik Linsström på Tv som talar om dialekter och den dialekt utrensning som man ägnade sig åt på 1800-talet. inte minst med att Skåne blev svenskt. jag är själv född i Skåne, men min släkt kommer inte därifrån, det är inte riktigt där jag har mina rötter. (Var de nu för övrigt finns). Själv har jag en märklig blandningsdialekt som ingen lyckas placera. Mitt runtflyttande. Ibland sktattar man åt mina ord och mitt uttal. Men idag skäms jag inte för mitt tal, det gjorde jag förr. Minns när jag skulle åka tunnelbala till min mormor som bodde i Råcksta, men jag sa alltid att jag skulle ha en biljett till Vällingby, för i det ordet fanns inga R...

I skolan accepterar man idag både vänsterhänthet och skorrande R, vilket underlättar för mina barn. Ändå upplever jag att man i så många sammanhang vill likrikta oss människor att vi ska tycka och tänka på samma sätt. Det finns exempelvis inte utrymme för något teologiskt skorrande i vår svenska kyrka. Allt ska anpassas till vad man beslutar ska tyckas i Kyrkans Hus. Kanske är det inte så illa eller så är det, det. men poängen med programmet med Fredrik Lindström var att diftongerna har en historia och ett sammanhang... De hör ihop med en gemenskap, han beskriver det som ett gränsfenomen, mötet mellan olika länder och kulturer... Vilket vi tenderar att glömma bort. Vilket samtidigt visar att vi inte står ensamma, att vi som kyrka i Sverige inte kan likrikta alla människor att tycka och tänka på samma sätt, att den teologiska toleransen måste få finnas där, historian, gemenskapen med andra. Min pappa tvingades att använda höger hand trots att han var vänsterhänt. Nu tror jag att det berikade honom mer än begränsade, för det har gjort honom mycket händig. Men det är inte självklart. Dilemmat är väl om vi inte erkänner att vi har ett ursprung och att vi försöker tvinga in oss i färdiga kulturmallar. Vilket får mig satt tänka på kulturskånskan som flyttat till Stockholm... Det låter ganska förfärligt.

Och samtidigt inser jag att jag är ett barn av just samma sak, för jag har inte längre kvar nmin skånska, utan har påverkats av de landskap där jag levt och nu är jag i något slags dialektalt ingenmansland... Vilket plats gerdet mig på jorden och i vår kyrkas gemenskap? jag fick i alla fall lära mig På PIUS (Pastoralinstitutet i Uppsala) att korstecken gör man inte med vänster hand!!!

Ja och Amen Mirjam!

Läs gärna Mirjams kloka inlägg!

storasysterivassen.blogspot.com
vad är det som är så läskigt med J-ordet?

Tonårstrots eller?

Efter dagens föredrag på får jag en bild av min kyrka som en bångstyrig tonåring. Som till bryta upp från familjen, som trilskas med syskonen. Som väldigt gärna vill ha rätt. Först. Mötet med andra kyrkliga familjer, släktträffen kan göra det jobbigt när gamla konflikter och nya kommer i dagen. Vi vill inte inse vårt beroende av varandra. Framför allt har vi svårt att se förbi våra olikheter för att kunna se det som förenar oss alla. Jesus. Vi behöver inte tycka samma om allt, kanske kommer vi aldrig att göra det. Hur vi tolkar och delar ordet. Men det är inte ett skäl till att sluta samtala. Snarare en uppmaning till att försöka börja det samtalet. Hur tänker du? Vågar vi vara nyfikna på varandras olikhet? Öppna oss för vår sårbarhet? Jag har själv många gånger gått sårad iväg, inte minst i ämbetsfrågan. Men inte för att jag inte fick rätt utan på grund av oviljan att lyssna. Lyssna till min berättelse om kallelsen från Gud. När vi slutar att lyssna på varandra på tystnar samtalet. Syskon som inte talar med varandra, går sönder inombords. Tro mig, jag vet. Det finns inget så befriande som ett enda utsträckt ord, en hand. Kanske måste vi backa tillbaka till den början där våra vägar skiljdes för att kunna gå framåt. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett nederlag utan istället ett stort framsteg. Vi behöver inte längre mäta några krafttag med varandra utan låta kraften vara hans. I honom. Får vi alla skulle kunna vara ett.. Det låter som ett fromt tal, och det är det. Men för att jag vet hur ont det gör och samtalet tystnar och vet hur det känns när familjen går sönder, så till jag ändå behålla min fromma bön..



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

vad vi förtjänar?

Lyssnade på P1 i morse på väg till bilverkstaden. Med Täppas... Kan vara rätt kul, ibland. Vet ingen som vågar vara så uppkäftig som han... I media. Och ändå vinna åhörarnas respekt. Idag ringde en in och sa att några religiösa friskolor, (muslimska) ska vi inte ha. Att det redan finns religiösa friskolor och att de följer läroplanen hade gått honom förbi. men han sa sedan att vi har redan en religion här i landet, protestantism eller vad den nu kallas... och vi har de kristna som vi förtjänar... Detta sista upprepade han gång på gång och jag funderar på vad han egentligen menade. Vet inte om han visste det själv. Jag tänker att vi som lands, som kyrka, som gemenskap har de kristna vi förtjänar. Detta skriver jag trots att jag vet, eller på grund av att jag vet att detta med att vara kristen inte har någonting med förtjänst att göra utan bara nåd.... Vi får vara kristna inte för att vi förtjänar det utanför attGud älskar. men vad är det då vi förtjänar? För mig är det något negativt, någonting som drar ner, vi har det inte bättre än vi förtjänar. och de kristna som lever i vårt land, som vi kallar kristet, är det vad vi förtjänar och varför+ Mina tankar är inte klara på det området. men när jag hörde detta ,så vaknade en nöd inom mig, en nöd om tron, en nöd om kyrkan. Inte som institution, inte som organisation utan som en levande verkande kyrka. Vad kyrkan är idag, är det vad vi har förtjänat? i mitt tycke en lam kyrka, en anpassad kyrka, en kyrka som inte vågar ta ton, som inte talar evangelium i världen till människor som längtar efter att tro... Vårt land har inte den kyrka hon förtjänar, hon skulle ha mer...

Den leende kyrkan

SOMMARKYRKANS INVIGNING
14 juni 2009 19.45

Under sommaren möter Skärhamns kyrka dig med ett leende. En del undrar över varför vi förvandlar kyrktornet till en leende mun. Andra blir upprymda och glada över en oväntad syn. Varför gör vi så? För att vi tycker det är roligt? Ja, vi gör det för att det är kul, för att kyrktornets leende får andra att le. För att vi blir glada av att möta kyrkans leende varje dag.

Skärhamns kyrka är en kyrka som redan på utsidan ger oss ett välkomnande leende. Och det är vad vi vill vara för dig som besöker oss., våra gudstjänster, eller kommer in för ett enskilt möte, en stilla stund, mellan dig och Gud. En kyrka som redan på långt håll andas det glada budskapet – om Gud som vill dela hela livet med dig, som ser dig och längtar efter dig, som vänder sitt ansikte till dig.

Leendet har något att berätta för oss. Den leende munnen handlar mer om kyrkans insida än om dess yttersida. Mindre om fasad och yta och mer om vårt eget hjärtas djup. Den leende kyrka – inte bara för att det är kul, utan för att vi redan på utsidan vill visa vad som finns på insidan. Guds nåd och överflödande kärlek till oss.

På den vägen

Också ritade han i sanden... På pilgrimsvandring i biskopligt sällskap. Från Åh stiftsgård till Resteröds kyrka. Det är gott att gå och samtala, det visste redan de gamla grekerna, att gå i samtal eller tystnad... Vi stannade på fölera ställen, för att be och bekänna, kasta våra synder i havet... ta in och ta emot texterna. Sjunga sångerna... Att vara i rörelse, både inre och yttre leder vidare, både inåt och utåt. Vi är vandringsfolket, vi är på väg, genom tiderna, tillsammans. Väl framme bröt vi också brödet tillsammans... Detta vill jag pröva med min församling...

Präst - jag?

Var inne på Facebook idag, är alltid inne på Facebook. En vän hade gjort ett test som avgjorde att hennes yrkesval var präst. Nyfiken som jag var kunde jag inte låta bli att göra testet. Inte minst med tanke på att jag läste hennes kommentar. Tar mig friheten att publicera den.

Ursäkta??? Jag svarade inte ens att jag läste bibeln, lyssnade på helgmålsbön eller lyssnade på Carola.........så......... HUUUR gick detta till???

Så gjorde också jag testet. Jag svarade medvetet, eller snarare för att jag är sådan, med de alternativ som föll mig i smaken, dessa alternativ var snarare deckare än bibeln, hellre greys anatomy än helgsmålsbön, andra partier före kristdemokraterna. Vad som kanske var avgörande, för mitt resultat var detsamma som vännens, präst, var att jag sa att jag gillade att umgås med mina vänner och att jag tycker om skjortor...

Så nu undrar jag om detta är en gigantisk värvningskampanj från svenska Kyrkans sida eller om det är så att man faktiskt inte förväntar sig mer av en präst en ett socialt öppet sinne och en skjorta på kroppen? ´jag tror jag måste göra testet en gång till, och fylla i de fromma alternativen, hur kommer det att sluta? Som helgon?

men illavarslande är det faktiskt, för att tala allvar om detta är symptomatiskt med synen på att vara präst i svenska kyrkan... Att det inte skulle krävas mer än så...

Kaninhus och andra byggen

Jag bygger ett kaninhus. Det kommer säkert att bli bra, jag gör det på mitt eget och enligt grannens uttalande "kreativa sätt". Dvs jag börjar att bygga, kollar vad jag har, tänker lite, bygger vidare, saknar lite saker, inser att det är söndag, inga affärer öppna. Lägger bygget till vila och låter kaninen ha det lite lagom primitivt. Men under tiden som jag sitter där och ser henne nyfiket upptäcka de nya utrymmena så ser jag ju också vad hon behöver och vad hon tycker om. Tänk om jag gjorde en färdig ritning från början som inte alls stämde med hennes behov... Just nu består det av lite hus, för lite väggar, men bra staket, dåligt tak och kompletterande bur. Måste ses! men det kommer bli bättre, jag lovar, på måndag när jag har tillgång till både gångjärn och hönsnät... Frågan är förresten om man verkligen får bygga på en söndag... Mellan gudstjänsterna...

Men som så ofta så går mina tankar mellan projekt och planer till liv och verklighet, också kyrkans. Tänker på det stora projekt kyrkan är på väg in i samkönade äktenskap. man kan ha många olika tankar och uppfattningar kring det och det har vi, sådan är vår kyrkan, vi är inte en åsiktsgemenskap utan en måltidsgemenskap, för att citera känd biskop. Det finns en mångfald i många olika sammanhang i kyrkans nav, på nådens hav. Men det som gör mig orolig är de senaste uttalandena från kyrkans centrala ledning är att "beslutet får komma först och teologin sen". När det gäller kaninhus så går det att snickra lite här och där, men vad gäller tro och liv så måste vi veta vad vi gör och varför och för den som så vill, varför vi inte kan och varför vi inte gör det. Annars är jag rädd att det kommer att rasa. Vi behöver veta vad vi gör och varför, vi behöver se över våra rum, för vem finns det rum och hur ska vi samsas... På vilket sätt kan vår kyrka få vara ett gott hem för alla? Där ingen ställs utanför?

Apropå fjällskogar...

Som på beställning kom det i senaste Kyrkans Tidning ett inlägg från Sälens turistkyrka om de två nya bodar som man fått möjlighet att ställa upp i Gustafsbacken i Lindvallen. Apropå mitt besök i Sälen förra veckan som jag bloggade om. Då om förvåningen över att skapa ett andaktsrum över döda djur upphängda på väggarna och ett antal bilder på fjällnatur. Jag älskar fjällen, måste bara säga det, det skapar en gudomlig känsla inom mig av förundran, möjligen är det den man försöker återskapa, kontakt med Skaparen. Men kanske är det mer bekvämt med en upphängd död räv än den korsfäste Kristus? Som jag inte såg någonstans i detta rum.

Svaret kanske finns i artikeln med citat från "Bosse präst"; har man en dörr att stänga så har man också en dörr att öppna". Den mindre boden som används som värmestuga och andaktsrum var ju stängd, när vi kom dit. Kanske var det där bilden av den korsfäste fanns. Dörren som var låst och stängd...

Andaktsrum för skogen... i Sälen

Vi var i Sälen i veckan. Första kvällen utforskade vi omgivningarna till fots. Hamnade i Sälens fjällkyrkas lokaler längst ner i Gustafsbacken. Två små timrade stugor, Den ena dörren var öppen, den andra var låst. Vi gick in genom den öppna dörren och mitt på golvet, mötte oss en vacker stora ljusbärare. På väggarna hängde bilder från skogen och fjällen, några uppstoppade djur. Det stod texter och rubriker på väggarna om att skydda, vårda och bevara. Det var fint. Som klippt och skuret ur en monter från Svenska Naturskyddsföreningen. Det var sonen på 10 år som först sade det: Men var är Jesus, mamma? Hur kan dom ha ett andaktsrum bara för skogen? Inget ont om skogen, den behöver både skyddas och bevaras. Men vi saknade något ord om vår uppdragsgivare, något ord om den helige, om Herden, om honom som har kallat oss att skydda, våra och bevara... .Flera gånger under veckan när vi satt i liften återkom sonen till detta - Mamma, varför har de ett andaktsrum för skogen...

Den andra stugan då? Kan man undra... Den som var låst. Det blev aldrig så att jag besökte den, jag försökte titta in genom fönstret, såg något som kanske liknade en altartavla, en plats att sitta på. Kanske fanns Jesus där, men man hade låst dörren... Tack gode gud för att jag tror på en Herre som kan gå genom låsta dörrar, som själv väljer sina rum...

Och graven är tom

Inför korset

för dig utgiven, för dig utgjutet...

Så här gestaltades Skärtordsdagen i Skärhamns kyrka. Måltiden och fottvagningen, ångesten i Getsemane... Och korset i bakgrunden...

Bebådelsen

Bebådelsen gestaltad i Skärhamns kyrka för några veckor sedan. ängeln, Maria, gemenskapen gestaltat av familjen. i förbönen denna söndag får vi be för alla barn och familjer. Be om kraft och mod även för dem som inte förmår hålla ihop. Det känns gott att även det trasiga får rymmas...

Vägen till korset

Jag har börjat att göra i ordning ett "upplevelsebord" i kyrkan för att gestalta söndagens tema. Jag tänker att vi behöver använda alla våra sinnen för att ta till oss evangelium. Att använda kreativitet och fantasi och samtidigt låta texten arbeta sig genom händerna i det jag får bygga upp. Denna gång blev det Palmsöndagens tema med de två lärjungarna som sänds till byn för att hämta åsnan. "Om någon säger något ska ni svara "Herren behöver den".

Detta bord är det första man möter när man kommer in i kyrkorummet. Det är utmanande och spännande att få göra det. Jag hoppas att församlingsbor så småningom kommer och vill hjälpa till att verkställa det. Och om någon frågar så får vi svara. För att vi behöver det..." Någon mer som arbetar på det här sättet för att gestalta evangelium?

Vigselrätt eller inte

Flera personer i min närhet har valt att leva i äktenskap. Flera av dem har valt att ingå äktenskap borgerligt därför att kyrkans ritual, tro och symbolspråk saknar värde för dem. En del har gjort det i enskildhet, en del i familjens och vännernas gemenskap. Om de ville ha en kyrklig vigsel så skulle de ha valt det, oavsett den var juridiskt bindande eller inte. men de valde bort den. Sedan kom det till dop, en del av dem valde att låta döpa sina barn trots att de valt bort kyrklig vigsel. Andra gjorde det inte, döpte barnen alltså. Barnet behöver inte dopet för att få sitt namn, vilket tyvärr många ofta fortfarande tror. Namnet registreras på skattemyndigheten och är sedan giltigt. De allra flesta har redan registrerat namnet då de kommer till dopsamtal. Kanske var det så förr i den myndighetskyrka som Svenska kyrkan var att dop och namnanmälan ofta gick hand i hand då svenska kyrkan även skötte folkbokföringen. Idag har dopen minskat. men jag är övertygad om att det inte har något som helst samband med att kyrkan inte längre administrerar namnanmälan till folkbokföringen. Dopet handlar för många om något helt annat även om många föräldrar innan dopsamtalet inte har dopets innebörd helt klart för sig. men alldeles tydligt markeras (hoppas jag) i samtalet gemenskapen med Jesus, ett liv i efterföljelse och kallelsen att vara Jesu lärjunge. Dopets roll både som tradition, värdeförmedlare och kyrklig ritual har inte minskat i omfattning så som vi befarar att de kyrkligt ingångna äktenskapen skulle göra. Den som vill låta kyrkan ta en aktiv roll i sitt liv och bestämmer sig för att vara fortsatt medlem i vår Svenska kyrkan kommer att fortsätta vända sig till kyrkan för att få del av det som hon står för och förmedlar, gemenskap med Jesus, välsignelse från Gud. Det har inte med vigselrätt att göra utan är mycket större än så.

När kommer barnen in?

Det krävs att båda föräldrar är vid medvetande vid befruktning hävdar Vatikanen. Läs länken nedan.

http://www.dagen.se/dagen/TTNews.aspx?ID=1466&newsType=Utrikes

Intressant att höra vad Vatikanen tänker i olika frågor, inte minst kring detta med barn och barnalstring... Jag är ingen sexualliberal på något sätt, jag påmindes om det då jag vid ett tillfälle lyssnade på Christer i P3. Man skulle ringa in och föreslå olika saker som man eventuellt skulle kunna prata om efter att man haft sex. Jag tänkte jag skulle ringt in för att säga att om man inte vet vad man ska prata om efter att man har haft sex så hade man nog inget att prata om innan heller och då borde man inte hamnat i situationen att ha sex överhuvudtaget. Men då hade jag förmodligen direkt klassats in i facket sexualmoralist. Där hör jag säkert hemma.

I nedanstående fall hade paret ifrån talat länge med varandra, framför allt om att få barn, men nu ligger han i koma och hustrun vill ha barn, genom konstgjord befruktning med sin man. Men han kan ju inte lämna sitt samtycke och det är ju svårt att invända mot det. Vilket får mig att tänka på alla dem som förvisso kanske varit vid medvetande men inte hade en aning om att de faktiskt just då blev blivande föräldrar...

Kärlek kan leda till sex, sex kan leda till barn...

Men inte alltid:

Ibland leder sex till barn men inte till kärlek

Ibland leder kärlek till sex men inte till barn utan barnlöshet.

Eller kärlek som leder till sex som inte kan leda till barn...

Hur benar man i det?

På ett sätt kan jag hålla med Vatikanen i ovanstående fråga, varje barn har i möjligaste mån rätt till båda sina föräldrarenligt FNs barnkonvention.

Barnet har rätt till ett namn och en nationalitet. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem.
Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda två regelbundet.

Men vem är förälder? Biologisk? Juridisk? Känslomässig och ansvarig? Det är ju en ny fråga med den nya tekniken.

När vi "skaffar" barn måste vi alltid ställa oss frågan på vilket sätt kommer barnets bästa till sin rätt eller i konflikt med min egen längtan? Jag ställer mig den frågan själv när jag ser mina barn växa upp utan sin mamma och pappa tillsammans med ändå med en god relation till oss båda. Visst lever vi upp till barnkonenvtionen, utan tvekan. Men är det det lyckligaste livet vi skulle kunnat erbjuda dem?

Förälder mot sin vilja är det många som har blivit, inte minst genom Vatikanens rigida syn på preventivmedel vilket i sig leder till fler aborter. Jag funderar just nu mest på vems fokus för Vatikanen är viktigast? Sig själv, den inte ont anande blivande fadern, elelr den ömma moderns, eller barnets...