fem människor och en altarring

En enkel mässa, Taizémässa. Bara några få i kyrkan, men sången bar långt, ända till himlen och in i mitt hjärta. Min yngsta på åtta år i mitten på altarringen kantad bland människor som levt så mycket längre, som med allvar doppade brödet i vinet. Här är Gud. Skrev just på Facebook att jag inte skulle överleva utan att fira gudstjänst. I förmiddags var kyrkan full, 300 personer för skolavslutning, sången om sommaren lyfte taket. Och nu denna stilla mässa i samma rum. Här ryms allt, precis allt. Så vill jag leva, i tro och tillit.

Känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna,
känn ingen oro, känn ingen ängslan, Gud din Gud bär allt...

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång, och bytt min ängslan i jubelsång.


Ibland är det så att det blir helt sant, inte bara ord och toner i ett häfte utan sant hela vägen in i hjärtat. Ikväll var en sådan kväll... Ingen oro ingen ängslan, bara du och jag Gud...

hand i hand, tillsammans går vi ...... ...

Ulf Lundells låt kanske inte längre är så bekant för så många längre, jag var väl typ 15 när man sjöng den som mest... Det går hett till i etermedia nu. Protesterna, debattinläggen, facebookgrupperna duggar tätt. Varför önskar kronprinsessan att bli överlämnad av sin far till sin blivande make? Hon som ska bli Sveriges drottning! (PS, jag är förvisso republikan). Är det för att han ändå ska känna att han är nåt? Inte bara ofrälse? :) Eller för att hon älskar sin far? En ömhetsbetygelse?

So what... Vad som faktiskt rent praktiskt händer är att detta bröllop som på så många sätt kommer att bli stilbildande framöver kommer att förankra den inlånade traditionen med brudöverlämning som aldrig varit någon svenska tradition någonsin. Fy, så tråkigt blogginlägg, så oerhört oorginellt. Men jag måste säga det. För jag vet vad som kommer. Som präst och vigselförättare förespråkar jag alltid att man går tillsammans in i framtiden till ett gemensamt liv som lovas inför altaret. Vår nuvarande kung och drottning valde att göra så. Av vilka skäl vet vi inte. Men de var två som var överens och tog det steget. Jag minns mitt eget bröllop. Den krampaktiga handen, känslan, nervositeten, högtidligheten Att möta framtiden tillsammans. Fast det nu förvisso inte höll hela vägen. I det fallet hade dock inte en brudöverlämning gjort någon skillnad. Min mamma tyckte för ett ögonblick att det hade varit fint. Men mitt liv och mina val är större än så.

Och som präst väljer jag mina strider. Jag säger inte nej, men talar alltid om vad jag tycker, jag har sett det mesta av överlämningar, söner som för sina mödrar till altaret, bröder, farfäder, mammor, ja, allt!

Men varför inte göra som vi alltid har gjort, att fortsätta gå hand i hand.

För om en man skall lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett.

Då borde det väl i konsekvensens namn vara brudgummen som ska överlämnas? :)

läktarsnack..

Jag satt på läktaren idag, slötitttade lite på sonens innebandyträning... Lyssnade till föräldrasnacket som jag inte riktigt var delaktig i. Hade tankarna i dagens föreläsning med Fredrik Modéus. Om en kyrka som angår.... Då hörde jag föräldrarna med iver berätta om helgen som ligger framför dem.
- Jag ska koka kaffe!
- Jag ska köra!
- Det kommer att bli kanon!
De berättade om de fördelade uppgifterna mellan sig och barnens aktiviteter och roller. Tänk om det hade varit ett församlingssnack, tänkte jag då. En gudstjänstgrupp, angelägna gudstjänstfirare som berättade om helgens planerade höjdpunkt. Jag vill tro att det kan bli så. Att vi kommer att komma dit, att inte hela vår kyrka väljer att sitta på åskådarplats på läktaren medan ett fåtal jagar efter målet. Jag vill att vi alla ska vilja vara med på plan! Jag vill att tro ch liv ska bli prio nummer 1! men jag vet att också i min egen familj kommer gudstjänstenpå prio två, i alla fall om det är innebandymatch...

Låt barnen komma till mig..

Hur gör vi våra gudstjänster barnvänliga? Vad gör vi för att integrera barn i den vanliga gudstjänsten som borde vara för alla åldrar utan specialdesignade familjegudstjänster? Frågorna är många och förslagen ännu fler.. .Eller tvärtom. Söndagsskola, barnpassning, lekrum som det finns på Åh stiftsgård. Eller som i Lunds Domkyrka, en ljuddisolerat rum där barnen kan vara... För oss som arbetar i kyrkan är vår egen erfarenhet att det ofta men inte alltid är de närmast engagerades barn som deltar i gudstjänsten, barn till präster, organister, pedagoger och kyrkvärdar. Men alla dessa vuxna har fullt upp med sina egna ansvarsuppgifter och barnen riskeras att lämnas vind för våg eller att ställa för stora anspråk på föräldrar som inte har möjlighet att då ägna sig åt sina barn utan istället på ett professionellt sätt ska utföra den ansvarsuppgift som man är tilldelad. Det finns olika vägar. Dels att låta barnen helt enkelt vara hemma med en eventuellt annan hemmavarande förälder, (som inte vill eller kan gå till kyrkan). Eller för den som inte har en hemmavarande förälder, skaffa barnvakt under gudstjänsttid. Och när är barnen mogna att börja delta i gudstjänst själva? Vår erfarenhet är att inte ens konfirmanderna är mogna att delta i gudstjänst utan förälders sällskap. Kanske är detta någonting för en framtida gudstjänstgrupp att ta tag i? Låt barnen komma till kyrkan och hindra dem inte. Men hur hjälpa dem så att möjligheterna för både dem och deras föräldrar blir de allra bästa för att få del av och ta emot evangelium?

Helande och sånt...

Under gudstjänsten idag så ville dottern bara springa fram till mamman istället för att sitta kvar hos morfar i bänken. Hon ville berätta att hon hade ont i magen och i huvudet. Men vad kan mamma göra åt det? Sa morfar. Sonen replikerade. - Hon kanske bara ville komma fram för att bli helad... Det är gott att tron är så stark. Och sedan sprang du runt och tog pengar från folk, fortsatte morfar att skoja. (Dottern tog upp kollekten). Vad gjorde du med den pengarna undrande han.
- Gav dem till mamma :-)

Liturgi in Elvis...-)

trillade igenom...

Trillade igenom en soffa idag, på kyrkkaffet. Mitt i det goda samtalet, tack och lov utan av någon av oss tre fallna kvinnor hade någon kaffekopp i handen brakade plötsligt soffan ihop under oss. Vi föll rätt ner! Där satt vi som i ett V! Den godmodige komministern som firat sin lediga söndag i församlingen sträckte sin hand till hjälp till både mig och sin lika fastklämda hustru... Det finns många sätt att få folk till kyrkan, kanske kan detta vara en anekdot som får även kyrkkaffet att växa till i storlek och antal... Soffan, jag den sätter jag mig inte i nästa gång... Någon sådan soffliggare vill jag inte vara en gång till!

Och graven är tom

Inför korset

Nära korset

Vi såg på film med Kyrkans Unga igår kväll efter mässan, Mel Gibsons film Passion of Christ. Djupt tagna var ungdomarna av Jesus väg mot korset. Filmen är otäck, korsfästelsen är otäck, inte bara på film. Men in i historien kliver plötsligt en man fram. En man kom just förbi, på väg in från landet… Fram till nu har han varit helt anonym. Men är han, mitt i gatans larm och plötsligt befann han sig i händelsernas, historiens, och världens centrum. Simon från Kyrene som tvingas att bära Jesu kors. Du där, kom hit! Vem jag? Varför det? Låt mig vara, jag har ingenting med honom där att göra. Ta någon annan, låt mig gå…

Filmen tvingar ut lite mer av de korta versraderna: En man kom just förbi, på väg in från landet… Far till Alexandras och Rufus. Simon hade inget med Jesus att göra, kanske visste han inte ens vem mannen var, vars kors han nu tvingades att bära. Men Simons namn prickas in på kartan, i händelserna kring Jesus, och hans namn ekar genom historien. Mannen som var på väg in från landet… Soldaterna tvingade denne främling att bära korset efter Jesus. Han blev rädd och försökte att på alla sätt slippa undan. Han, en utlänning, en mörkhyad man, en judisk pilgrim, från Norra Afrika hade ingen som försvarade sig mot romerska soldater. Full av förebråelser och grämelse över att detta öde skulle drabba honom, bar han nu på korset. Han kände inte Jesus och hade ingen lust att bära hans kors. Kanske stod han sedan kvar på avstånd där på Golgota och hörde Jesu ord från korset såg det dramatiska slutet; först mörker över jorden, sedan en kraftig jordbävning då klipporna rämnade. Sedan kom ljuset tillbaka.

Simons historia kan också vara vår historia. Det kan också vara vi som varit på väg till våra göromål och plötsligt befinner oss ansikte mot ansikte med Jesus. Ingela Agardh berättar om det, hur Jesus plötsligt flyttar in, hon kapitulerar när inga argument längre fungerar för att förklara bort honom. Många är det som berättar samma sak, vi var bara på väg, precis som Simon, levde livet som vi hittills gjort, när vi plötsligt slår följe med Honom. Jesu kors drabbar oss. Precis som det drabbade Simon från Kyrene som fick i uppdrag att hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata.


Simon försvann inte helt ljudlöst tillbaka in i historien, från den gången efter mötet med Jesus förändrades hans liv. Kanske berättade han efter Golgatadramat om vad han varit med om för sina pojkar, det måste i alla fall ha gjort ett starkt intryck på dem. Sonen Rufus blev evangelist i Rom. Korset förändrade Simons liv. Denne afrikan som blir den förste som bär korset i Jesu efterföljd. Men det var först efter uppståndelsen som han skulle kunna förstå vad han hade gjort.


Man blir annorlunda när man varit vid Jesu kors. Vad berättelsen om Simon också berättar är att det händer någonting med oss när vi kommer inför korset. När Simon burit tvärbjälken på vilken Jesus ska fästas, när han lägger ner den på marken så lägger han också ner sitt eget liv – inför korset. Korset förändrar, korset förvandlar… Det händer någonting runt kring Jesus. Tänk på officeren som utbrister: Den mannen måste varit Guds son. Kanske var det just den officeren som dragit in Simon i historien, som inte lät honom gå förbi. Simon försökte slippa undan. För Jesus fanns ingen sådan möjlighet. Det finns ingen annan väg för Jesus än korsets…

Finns inget lindrigare sätt att komma undan. När Gud genom Jesus helar vår sargade mänsklighet finns det bara ett sätt att göra det på, att gå till botten, också med ondskan. För att ingen ska kunna gå oberörd förbi. Ingen ska kunna säga; Jesus har inte med mitt liv att göra. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. Kan vi då gå förbi korset utan att bli berörda? Visst kan vi det. Det kunde Simon också ha gjort. Han kunde arg och bitter ha gått därifrån för att Jesus förstört hans dag, hans resa, hans pilgrimsfärd på väg till en tempelplats, ett gudstjänstrum, där ute på gatan möter honom Gud själv, ansikte mot ansikte… Gud hade förberett honom på det här mötet. Utan att han hade en aning om det. Korset inte bara inte bara förändrar och förvandlar, det även överraskar. Det var först efteråt som Simon förstod vad han hade gjort, vem han hade mött.


Så kan det vara också på vår egen resa genom livet. Gud leder oss till möten, leder också dig och mig till olika kors. Våra egna och andras som behöver bäras på ett tag innan vi kan släppa dem. Att konfronteras med korset handlar om ett möte inte bara med Gud utan också med oss själva. Så utan att du egentligen har en aning om det, när du delar en annan människas smärta eller djupa nöd så kanske det först efteråt kommer ifatt dig, att det var Jesus du mötte då…


Han som delat alla människors nöd, som säger till oss, vad du gjort för mina minsta det har du också gjort för mig. Du och jag har ett val och en möjlighet. Men när Jesus dog på korset var det inte för att man tog hans liv utan för att han gav det. Av fri vilja. Simon från Kyrene valde att fortsätta följa Jesus. Han dras in i något som är större än han själv. Kanske är han också med och hör den romerske officeren bekänna. Den mannen måste ha varit Guds son.


Officeren nedan för korset hör vad Jesus säger, ser vad Jesus gör och ser hur han ger upp andan och dör, blir han helt överväldigad. Och kanske är det så att det är här - nära korset, nära Jesus – att där kommer bekännelsen. Tron, hoppet och kärleken. Lite längre bort står några kvinnor. Lite längre bort … Det tog lite längre tid för dem att riktigt förstå vad som hänt och vem Jesus var. Det är gott att Gud ger oss den tid vi behöver. Jesus tvingar sig inte på någon.


Ibland måste mötet måste verka färdigt först. När vi är beredda att göra ett val. Simon kunde inte välja bort att bära korset, men sedan kunde han valt att lägga det ifrån sig och gå därifrån. Du och jag kan inte välja bort Gud, men vi kan välja om vi vill att Gud ska ha något att säga till om i våra liv. Om korset ska vara vår väg till det liv som aldrig dör. Om vår Långfredag även ska bli vår påskdag.

Men korset både förändrar, förvandlar och överraskar oss. Och precis som med Simon från Kyrene men ibland är det först efteråt som vi verkligen ser det. Amen

för dig utgiven, för dig utgjutet...

Så här gestaltades Skärtordsdagen i Skärhamns kyrka. Måltiden och fottvagningen, ångesten i Getsemane... Och korset i bakgrunden...

Bebådelsen

Bebådelsen gestaltad i Skärhamns kyrka för några veckor sedan. ängeln, Maria, gemenskapen gestaltat av familjen. i förbönen denna söndag får vi be för alla barn och familjer. Be om kraft och mod även för dem som inte förmår hålla ihop. Det känns gott att även det trasiga får rymmas...

Vägen till korset

Jag har börjat att göra i ordning ett "upplevelsebord" i kyrkan för att gestalta söndagens tema. Jag tänker att vi behöver använda alla våra sinnen för att ta till oss evangelium. Att använda kreativitet och fantasi och samtidigt låta texten arbeta sig genom händerna i det jag får bygga upp. Denna gång blev det Palmsöndagens tema med de två lärjungarna som sänds till byn för att hämta åsnan. "Om någon säger något ska ni svara "Herren behöver den".

Detta bord är det första man möter när man kommer in i kyrkorummet. Det är utmanande och spännande att få göra det. Jag hoppas att församlingsbor så småningom kommer och vill hjälpa till att verkställa det. Och om någon frågar så får vi svara. För att vi behöver det..." Någon mer som arbetar på det här sättet för att gestalta evangelium?

Ledsenstenen

Vi hade barngudstjänst idag, det kom inte så många små barn, men väl 5 konfirmander. Det var nog vad som var meningen med just den här dagen. Att få sitta på golvet och prata om hur det kan vara att få leva i Guds hjärta. IKEAS sötaste röda hjärtformade kudde kom väl till pass med sina utsträckta kramande händer... Jesus som sluter oss in i Fadershjärtat. Och så talade vi om ledsen stenen, de nsom vi också kan behöva lägga ifrån oss. Vad har du lagt i din ledsensten? Vi fick lägga ifrån oss våra styenar och skriva vårt namn på Guds hjärta. Det fungerade, för såväl 7-åringar som 15-åringar. Eller 41-åringar.Jag behöver också komma till Gud med min ledsensten...

Vad jag säger och vad jag gör...

Jag skjutsar mina barn till pingisen, släpper av dem utanför och de frågar. - Kommer du in och tittar på oss idag mamma? Ja, jag kommer om en stund svarar jag, ska bara uträtta några ärenden. De har jätteroligt, själv är jag inte alls intresserad av pingis med uppmuntrar dem, de tycker båda att det är roligt. Men jag är inte där och tittar. Samtidigt så diskuterar vi i församlingen om hur det känns när vi ser hur konfirmandföräldrarna köra sina barn till kyrkan och släppa av dem för att att hämta dem en timme senare, förmodligen för att hinna uträtta några ärenden. En hörde en gång en konfirmand säga till en annan säga till en annan - ville inte din mamma följa med in? - Nej, hon tycker att det är pinsamt när hon inte vet hur man gör.

Själv begriper jag ingenting av pingis, och jag har faktiskt ingen behållning av det för egen skull. Men mina barn har det, och de har behållning av att jag delar deras glädje, försöker förstå vad de älskar. Kanske grips jag själv av glädjen? Vem vet?

Men pinsamt är det när våra gudstjänster avskräcker för att ingen vet hur man gör. Har samvaron med varandra i liturgin, i gudstjänstens lek inför Guds ansikte blivit så avancerad att det blir pinsamt för den som inte vet riktigt hur det går till? Som att stå upp och ropa hej när det är laget med hejarklacken på läktaren mitt emot som har gjort mål? Att vara ensam om att ha gjort rätt på fel ställe?

Kanske är det dags att göra gudstjänsten till en ovana eller i alla fall en gudstjänst för ovana... Frågan är om vi tror att det finns fler som har behållning av vad vi säger, gör lovsjunger och ber. Och att vi förmedlar angelägenheten i det. För om föräldrarna medvetet väljer bort gudstjänsten på söndagen så är det en tydlig signal till våra konfirmander om vad de tycker och värdesätter barnets eget gudstjänstbesök. Kanske är det dags att lära oss någon att våra barn, genom att börja göra dem sällskap! Även när vi inte förstår eller tycker att det är pinsamt.

Inte bara stolar

Det är inte bara stolarna vi har flyttat i Blekets kyrka. Vi tänker att vi har gjort mer än så. Vi har prövat en ny tanke inför söndagens gudstjänst. Istället för den så vanliga bussliknande möbleringen där vi ser varandra i nacken så står stolarna nu i en mandelform, med dopfunten som centrum i mitten och med blickarna fortfarande mot altaret. Tanken är att vi som präster nu sitter ner och predikar. Att predikan leds från ena delen i rummet vänt mot församlingen och att bönen och texterna läses från nederdelen av kyrkan där nu ambon står, vänt mot altaret men fortfarande med nuvarande placering på stolarna tillsammans med församlingen utan att vända dem ryggen.

Nu hänger det ju inte på stolarna om det blir en större gemenskap och delaktighet i gudstjänsten, det beror på oss och vilka vi är och vad vi vill. Men vi kan skapa större förutsättningar för att det ska bli så, genom att vi möts ansikte mot ansikte istället för öga mot rygg. Jag vet inte om det kommer att fungera men det är värt att pröva. Och att sitta ner och predika sänder också en tydlig signal om ett samtal och ett möte, ett annat tilltal. Jag prövar gärna. På våra morgonmässor sitter vi ner och predikar, i söndagens gudstjänst har jag bara gjort det en enda gång. Jag svimmade mitt i evangelietexten och tog det säkra före det osäkra och satt ner resten av gudstjänsten. Nu är jag garderad om jag sitter från början... :-) De som sett bilderna på den nya möbleringen reagaerar positivt. Vackert, inbjudande, är uttryck som jag har fått höra. Vi får se! Ser fram emot söndagen, tacksägelsedagen. Välkommen!

Gudstjänst för alla

Jag vet att man arbetar med en ny kyrkohandbok för våra gudstjänster. När jag var ny som präst hade jag en massa tankar, temagudstjänster etc. Att få pröva nya former att uttrycka sig. Nu har jag varit präst i 14 år. Jag är inte längre den samma. Dels har jag fått möta många fler gudstjänsttraditioner. Jag har mött fler människor som berättat om sin tro och längtan. Och jag har blivit mamma. Insikten blev att det inte finns gudstjänster som är för oss familjer. Jag längtar efter en gudstjänst för hela familjen. Önskar att det skulle vara en plats som var välkomnande att komma till oavsett vilken form av gudstjänst det var. Idag får jag om jag vill gå i gudstjänsten ta med lite spel, kanske ett Yatzy, hitta en plats för barnen att vara på medan jag sitter inne i kyrkan. Jag säger inte detta som kritik mot andra, mina egna gudstjänster är precis likadana. Hur ska en småbarnsfamilj hitta in där och känna sig välkommen? Vilket tilltal i gudstjänsten riktar sig till barnen? Var får de sin plats? Låt barnen komma till mig... Men hur då?

Mina barn tycker om kyrkan, de trivs där. Ett barnmöte med bön och förkunnelse som är riktad till dem älskar de, om det tar tag i dem, om det blir ett tilltal. Så det är inte frågan om att de inte vill... Men detta är en allvarlig fråga för kyrkans framtid. Vi säger ibland att barnen är kyrkans framtid, men det gäller minst lika mycket deras föräldrar. Dvs min generation. För om vi inte kommer till gudstjänsten och hjälper våra barn att förstå vilket värde det ligger i det så kommer inte heller de att gå. Det stora tilltalet idag för mina barn oavsett gudstjänst är nattvarden. Där känner de sig sedda, där får de vara med. Där får de ta emot. Gud är där, säger dottern om brödet i handen. Familjer skulle inte behöva välja kyrka efter vilken församling som har det bästa barnrummet för barnen under gudstjänsten, utan skulle kunna finna en gudstjänst var som helst med rum även för barnen. Detta är en utmaning, också för mig och de gudstjänster som vi firar i vår församling. Jag behövde själv bli mamma för att inse det. Många församlingsbor har andra erfarenheter, som jag inte har, som borde få komma till tals. Många är nöjda men det finns också en frustration, människor som längtar efter mer, att gudstjänsten ska få fler uttryck och större delaktighet. Låt det vara en inbjudan till oss att våga ta ett steg till. Det kan väl inte vara fel att vilja ha mer?

Jag visste väl det!

Att kaffebönorna har sin betydelse! Nu tror jag inte att det är kyrkkaffet som har fått gudstjänstsiffrorna att stiga i Uddevalla men det är säkert en bidragande orsak. Det är nog helt andra böner som har föregått kaffet som drar! Apropå inlägget nedan om blaskiga böner... Hänvisar till det...

Blaskiga böno(e)r

Var på en temadag om gudstjänstgrupper igår, om delaktighet i vår gudstjänst, om att göra gudstjänsten till hela församlingens angelägenhet. Att se de gåvor som finns i våra församlingar och ge dem utrymme att växa. Alltför länge har gudstjänsten bara varit några fås angelägenhet. Delgivning, delaktighet. En präst berättade om hur konfirmanderna suttit andäktigt lyssnande då de gamla syföreningsdamerna gjorde sin röst hör i gudstjänsten och berättade om hur tron på Gud och Guds kraft burit dem genom livet, i glädje och sorg. Tron när den är levande och verksam. De gamla damerna fick mig att tänka på kyrkkaffet, denna välsignade fortsättning på gudstjänsten. En liten dam med grått hår ställde sig upp och berättade med humor och värme om sin kyrkkaffetjänst i kyrkan. Det lyste av glädje om henne då hon med glimten i ögat berättade om småkakor, sockerkakor och andra bullar. Det var inga utspädda böner som vi bjöds på här. Varken de som hon lade på kaffepannan eller de som hon lade ner i sina småkakor.

Vi talade också om kyrkans förbön. Kyrkans sorgebarn vill jag ibland säga. Nu läser vi säger någon och stapplar sig igenom en text han eller hon aldrig har läst förut. Det som skulle vara bön riskerar att förvandlas till dålig innantill läsning. Låter jag kritisk? Ironisk? Men så många kände igen sig. Om kyrkan ska leva så måste vi få ett levande böneliv. Gudstjänsten behöver vara inbedd långt innan den startar kl 11 på söndag förmiddag, eller vilken tid man nu firar gudstjänst. Och vi som har en särskild tjänst i den gudstjänsten kan inte få nog av församlingens förböner.

Ett starkt intryck på mig gjorde Björlandas församlings bönetid. Torsdag kl 21.21.30. Vi ber var vi än är! En god idé ska man inte hålla för sig själv. Jag vill gärna utmana min egen församling, ja hela svenska kyrkan på samma sak. Det händer någonting när vi kommer samman. Det händer någonting när vi ber. Bönernas bro! Vi gör det! På torsdag kväll kl 21! Förresten jag jobbar då... Är i kyrkan. Ingen dum plats att vara på det heller.

Kom dit ni med! Torsdag 28 augusti 19.00

Liselotte J Andersson. Skärhamns kyrka. Jag lovar att det blir många böner till kaffet! :-)