Dumpad eller dumpat?

 Sista dagen på semestern igår ägnades åt att rensa i skåp och förråd, se vad jag inte behöver och framför allt vad jag vill bli av med. Det var en välsignelse att få göra sig av med sådant som varit en belastning eller ett irritationsmoment. Att se hur ordningen i skåp och lådor förvandlades till en genomtänkt organisation fyllde hela mig av välbehag. Sedan fanns det också sådant som gick till second hand. Ett svettigt arbete var det i 27 graders värme. Och faktiskt också en djup andlig process där tankarna fick sväva fritt kring det som är både långt borta och nära i livet. Kanske var det dessutom den enda dagen på semestern som jag inte tänkte på mitt arbete. (Vilket jag tyvärr gör för ofta på min ledighet). Och samtidigt som jag slängde, sorterade fysiska saker, pågick samma arbete i min inre process. När jag sedan kom till tippen, förlåt återvinningsanläggningen ;) så gällde det att sortera allt på rätt plats i rätt container utan att få bannor från personalen. Jag var där precis innan jag skulle till första arbetsdagen och var redan klädd för arbete, med kragen på. Jag brukar försöka undvika det annars för att inte ge kyrkan dåligt ryckte om jag gör fel.  När personalen kom fram och frågade om jag behövde hjälp så visst behövde jag det. Det är skönt att få dumpa sa jag. Och han svarade kvickt att: det är betydligt bättre än att bli dumpad. Och det är sant. Vi samspråkade ett tag och jag sa att detta att få slänga, det är som att få syndernas förlåtelse och gå vidare med tomt bagage. Och tillade: att hos Gud får man dumpa allt, utan att bli dumpad. Skillnaden mellan återvinningen på jorden och tippen i himlen är möjligen att ingenting ska återvinnas. Fast det är på ett sätt ändå inte sant. Gud glömmer, men vi glömmer inte, och våra minnen får vi förvandla till erfarenheter framåt i livet, att ta vara på för att bli ännu mer sann människa, mot sig själv, mot andra och mot Gud. Det kommer att gå åt fler sopsäckar, både fysiska och andliga innan jag är klar i det här livet. Fast ett är jag övertygad om, att den dagen då jag kliver in i det himmelska riket, kommer ingenting av det som jag har fått försonat vänta på mig där. I himlen finns bara nåd.   

Målet är ingenting, vägen är allt... ?

Matt 19:27-30
Petrus sade: "Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?" Jesus svarade: "Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.

Vi möter några oroliga lärjungar som glada i hågen har släppt taget om allt för att följa Jesus. Men nu är det som om verkligheten kommer ikapp dem. Vad händer nu Jesus? I både episteln och i evangelium talas det om att lämna allt. För att följa Jesus. Både Paulus och Jesus talar om att lönen för efterföljelsen blir stor, men arbetsinsatsen och vad man måste offra för detta är inte heller så liten. Lämna hus och bröder och systrar och far och mor och barn och åkrar. Frågan många av oss ställer: Måste man verkligen lämna allt? I gudstjänstgruppen kom tanken upp att detta nästan känns lite sekteristiskt. Att lämna allt för en ledare och bli en liten isolerad grupp. Men är det vad det handlar om?

Frågan som vi står inför idag är kanske inte hur det var att vara kristen på lärjungarnas tid, eller hur det var för Paulus utan istället: vad betyder kristen livet för oss idag? Vad vill det av oss och vad kan vi ge?
Många av oss tänker att Jesus verkligen inte menade att man, för att följa honom måste lämna allt, allt man äger och har och framför allt lämna sin egen familj. Och lärjungarna var inte mer än människor och som sådana ställde dom samma vanliga mänskliga frågor: ”Vi som har lämnat allt, hur blir det för oss?” En berättigad och i högsta grad mänsklig fråga.

Och dilemmat med Jesus, att han ofta blir lite obekväm, i våra vanliga liv, i allt som vi har vant oss vid. Han talar om att de första ska bli de sista och de sista bli de första. Yes, vad härligt. Men om några av oss har vant oss vid att alltid vara först? Att ligga på topp? Då kanske det inte är lika enkelt att frimodigt ropa Halleluja. Och kanske behöver vi i västvärlden påminnas om det i dag då vår utveckling e på topp , ibland på andras bekostnad, att vi behöver släppa fram och ge utrymme och möjlighet för andra i världen och få del av det som vi ofta ser som självklart. Men det kostar att kliva tillbaka i kön…

Dagens tema är nåd och tjänst, men när vi läser texterna så får jag mer än känsla av att det just i våra texter handlar om uppbrott och förvandling, om förändring. Erfarenheten av att lämna tror jag många av oss har gjort, ibland enkelt okomplicerat men andra gånger också smärtsamt och svårt. Ibland med stor förväntan och framtidstro, men andra gånger med oro och ängslan. Så inte konstigt att lärjungarna nu frågar Jesus: vad händer nu? Samma fråga som vi kan ställa till både oss själva och till Gud.

Paulus talar om målet i himlen och om Jesuåterkomst. Och Jesus svarar på lärjungarnas oro med bilden av de tolv tronerna som de en gång ska få i himlen. Men frågan är fortfarande, är det vår fråga? Var det egentligen ens lärjungarnas fråga? Hur blir det då för oss? Där vi är just nu? Handlar det inte oftare om de avgörande stora och små steg som vi tar i våra liv varje dag?

Robban Broberg, en av mina favoriter som ofta sjunger med träffsäkra texter har skrivit en sång med texten ” Målet är ingenting, vägen är allt…”

Vägen är ju där vi är här och nu, samtidigt som vi hela tiden är på väg mot något. I kyrkan kallar vi det för himlen.  Robban Broberg utvecklar sin refräng när han säger:
Om du sitter med biljetten en millimeter ifrån näsan

ja då missar du utsikten alla medresenärerna
och ja nästan hela resan, målet är ju ingenting vägen är allt
emellan himmel och jord.

Och det kanske vi behöver påminna oss om ibland. Att inte bara stirra oss blinda på målet utan se vad som händer omkring oss på vägen.

Robban förnekar inte att det finns en himmel. Vägen är allt emellan himmel och jord, men han påminner oss om att det också finns en jord. Och det är här som nåd och tjänst kommer in. Eller som Karin Boye skriver i sin dikt: det är vägen som är mödan värd.

Så min fråga är fortfarande den, frågar lärjungarna efter vad som ska hända i deras här och nu eller undrar de om vad som kommer att ske i ett sedan efter detta? Vi ställer oss nog oftare den första frågan: vad är meningen med mitt liv, Vad gör att det livet till mer än en sporadisk restresa utan särskilt mål? Vi vill planera, och jag tror också att vi vill prestera. Vill stå till tjänst. Känna att vårt liv får en betydelse, inte bara för oss själva utan även för andra. Detta talar Jesus om ofta, men inte så mycket idag.

Evangelium handlar om att lämna för att få. Det låter dramatiskt att lämna allt. Men jag tror att vår erfarenhet i livet är att när vi ger så får vi också tillbaka. Precis som sången: What you give is what you get. Tjänst är det vi ger, nåd är det vi får tillbaka och jag tänker att det är ett saligt byte. Amen

Vi ber med orden från Karin Boyes dikt

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Flyttstök...

Det e mycke nu, säger vi ibland... Jo, så har det varit på den senaste tiden. Inte för mycket, annat än för att få tid att blogga då.. Ett positivt tecken kan tyckas, att jag har annat att göra än att hänga vid datorn. Det har varit en fantastisk påsk. För det första denna underbara värme, rena sommarvärmen, allt vittnar om liv och uppståndelse. Fantastiska gudstjänster. Själv fyllde jag år på självaste Långfredagen. Vi satt på trädäcket och grillade lax, jag och en utökad skara av den vanliga konstellationen vid köksbordet. Familjen i lite vidare tappning. Och vi satt i vårt nya underbara hus. Vi har flyttat. Köpt ett fantastiskt hus med naturtomt som gränsar upp i de bohuslänska bergen. Om man går upp en bit ser man över hamninloppet och Skärhamns kyrktorn. Det e mycket uppståndelse i mitt liv just nu. Därför har det varit lite tyst på bloggen. Men jag kommer tillbaka! Inspirationen har inte sinat. Bara flyttat lite! ;)

Vi får aldrig till det...

--- annat än på ICA. Sprang fort in på ICA, redan när jag kom in så hade jag glömt vad jagskulle ha, men två paket kaffe och 50 värmeljus blev det, det behöver man alltid... Då mellan hyllorna står min kära väninna, vi som alltid ses på ICA, som alltid blir lika glada och pratar om livet och vad som har hänt sedan sist. Och i mitt liv var det denna gången en del... Jag hade bråttom och skulle hämta barnen, men vi lovade varandra att vi skulle höras av, vi bor ju bara 1,5 km från varann. Men vi får liksom aldrig till det. Men det goa är att ingen av oss får dåligt samvete utan blir just bara lika glada varje gång som vi springer på varann. Det ligger ett löfte i luften. Att vi vill ses, det är ingen standardfras för att rädda sig vidare mellan hyllorna, "vi borde ju ses".

Jag funderar om det är på samma sätt med bönen, när vi slarvar med att be. Jag slarvar i alla fall... Men när jag ber så är det varje gång ett kärt möte med Jesus. En glädjens återseende. Vi ses igen, vi måste ses! Oftare. Det ligger ingen skuld i luften utan bara en längtan. Längtan att få borra sig djupare in i varandras liv. Berätta. Två paket kaffe och 50 värmeljus väntar på min väninna. Vi ska ses, även om jag måste ta en sväng till ICA igen. Och bönen ja, den kräver annat än kaffeböno(e)r... Men jag ska få till det med. Längtar!

Kallt idag...

Varje dag när jag lämnar mitt hem så kommer en eller annat kommentar, från grannen eller brevbäraren; det är kallt idag, ser kallt ut det där..., fy, vilken vinter. Kyla och oväder har uppenbart en socialiserande effekt på människor. Får oss att säga de där replikerna som annars skulle blivit stumma. Man pratar ibland lite nedgörande om detta att "prata om vädret". Men jag tror att vi många gånger längtar efter att kunna få ta den där kontakten som vi annars inte tar. Det finns en mängd sådana, inte bara vädret, det kan vara ett husdjur, ett barn eller något annat. Vi längtar helt enkelt efter kontakt. Också i den stora vinterkylan. Något som bryter igenom isen.

Jag brukar svara: ja, vilket underbart väder, fantastiskt med så mycket snö! Det sätter utan tvekan igång ett samtal. Nu bor jag i en landsbygd där det är naturligt för de flesta att tala med varandra. Men hur är det att bo i en trappuppgång år efter år utan att aldrig någonsin hälsa? Är det inte fel? Eler finns det människor som längtar efter det helt anonyma? Mina barn blir tokiga eftersom jag alltid pratar med alla, dels för att jag känner så många, dels för att jag är sådan i min natur, pratmakerska kallar min käraste mig. Jsa, jag är nog det, det är därför jag inte har så stora problem med att bara prata om väder och vind, men också om livets allvar. ;)

Vi var faktiskt 34 därnere...

We where actually 34 down there, because God was with us every minute...

Sa en av gruvarbetarna som räddades från underjorden och fick komma upp på ytan igen. Så är det, där vi går finns alltid någon vid vår sida. Men det är inte alltid vi ser det. Ibland får vi påminnas om det...

33 liv ger hopp till världen

Sitter och jobbar vid datorn och samtidigt följer jag på CNN räddandet av de 33 gruvarbetarna i Chile. Så många har följt deras kamp för att komma tillbaka upp till jordens yta. Nu blir det verkligt, en efter en kliver de ur den smala kapseln som för dem tillbaka till livet igen. 33 liv är inte så många i förhållande till alla dem som på olika sätt genom tragiska olyckor, naturkatastrofer och krig mister livet i vår värld. Men för var och en av dem är det inget mindre än ett liv, liksom för deras familjer som återser en familjemedlem. Men de 33 och kampen för deras räddning signalerar till världen hopp. Vi ger inte upp. Vi låter inte någon människa gå under om vi kan göra något för att förhindra det. På samma sätt har vi följt räddningsaktioner på Haiti och på många andra ställen i världen. Liv för liv. Hopp till världen. Ett enda liv kan signalera så mycket.

Jesu liv och död, hans nederstigande till dödsriket och uppståndelse ger oss hopp. Hopp om att döden kan besegras, hopp om att Gud inte vill låta någon människa gå förlorad. Som själv går hela vägen genom döden till liv igen, för vår skull. Den smala kapseln påminner mig om det. Om hur han stiger upp från dödsriket för att tala hopp till världen. Det hoppet som vi genom vår tro, genom våra handlingar, genom vårt agerande gör levande och verkligt. Vi behöver en värld av hopp, en värld som aldrig ger upp, som inte säger, det är för sent. Så länge det inte är för sent för Gud så är det inte för sent för någon av oss.

Måste jag gilla läget?

Det är morgon och jag har kört barnen till skolan. Tar kaffekoppen och Kyrkans tidning. Hittar två intressanta artiklar som jag skulle vilja utveckla och tänka, resonera vidare kring. Igenkännande i både men ur olika perspektiv. Båda handlar om att bli drabbad av en förlust. Den ena artikeln handlar om Sofia Zetterman och hennes man som blev oproffsigt bemötta av sin hemförsamling då de ville döpa sitt barn hemma och utomhus. Om dopet ska jag blogga vidare vid ett annat tillfälle. Men vad jag fastnade för även om jag har en lite annan syn på dopet var den smärta som familjen kände när de upplevde att de blev berövade någonting som för dem skulle vara både vackert och innehållsrikt och betydelsefullt för dm själva och deras barn. Och att den smärtan resulterade i att de istället för att inlemma sitt barn i församlingen valde att lämna den. De valde själva att aktivt lämna men jag läser i inlägget in en känsla av att just ha blivit berövade någonting. Jag ser ett stort ansvar för kyrkan och den aktuella församlingen att allvarligt reflektera inte bara över sin dopsyn utan också över hur vi möter människor som är en del av vår gemenskap, av vår församling. Att vi inte ser dem så ofta gör det dubbelt angeläget att stanna upp och fråga vad de vill. What would Jesus do...

Den andra artikeln handlar om en recension av en bok av Peter Örn. Boken handlar om hur det kändes att få kliva av VD posten på Sveriges Radio för tre år sedan. Om processen vidare. Och om hur viktigt det är att få ha rätt att gråta ut, Att få sörja en förlust färdigt. Innan dess går det inte att gå vidare. Han berättar om hur han själv, trots att han behövde gråta färdigt, ändå av familj och vänner att inte sätta sig ner i fåtöljen med "offerkoftan" på.

Jag tänker att det inte är något bekvämt plagg att bära, det försvårar istället för att göra det som Peter gjorde. Att sätta sig ner och i olika punkter göra en plan både för att hantera det som skett, vad han hade lärt sig och vad han ville göra i framtiden. Jag har genom alla år uppfattat Peter som en känslig sensibel människa, öppen för andra och mottaglig för andra människor känslor. Att han nu ger uttryck för sina egna gör honom för mig inte till en mindre ledare utan istället precis tvärtom, till en större. Till en sådan ledare är det lättare att visa solidaritet och lojalitet när han eller hon vet vad en förlust och en smärta kan innebära. Artikeln handlar också om detta att man inte alltid ska behöva gilla läget. Många arbetsplatser, inte minst kyrkan, går igenom organisationsförändringar pga det svårare ekonomiska läget. Det kan sätta en arbetsplats i gungning och göra att förtroenden och den egna tryggheten sätts ur balans. Att i det sammanhanget få uppmaningen att helt enkelt gilla läget bär inte vidare. Jag tror som jag skrev inledningsvis att vi om vi ska undvika att få på oss "offerkoftan" behöver gråta ut. Att det behöver finns rum för bearbetning inte bara efter en förändring utan också i en förändring vad det än gäller. Om det är på hemmaplan, i arbetslivet eller i andra sammanhang som gör att våra roller förändras.

Det finns allt att vinna på det. Att undvika känslan av skam, skuld eller att helt enkelt inte riskera att bygga upp ett revanschtänkande eftersom man då mera riskerar att bli haverist istället för skeppare.

Att våga sörja, att läka sår och ge oss rätten att gå vidare. Det bär längre än att bita ihop och gilla läget. Det är en utmaning, som innebär att många koftor och roller behöver kastas av. Men så gott att inte behöva gömma oss bakom masker eller roller. Tänk dig att du inte har någonting att försvara om du inte måste ha någon att försvara dig mot. Då är inte sorgen så hotfull, förändringen så dramatisk och möjligheten att till sist gilla läget desto större..

Att älska någon tillbaka till livet

Läser i Expressen om en familj som skulle ta farväl av sin för tidigt födde son som förklarades död efter återupplivningsförsök. De talade med honom, smekte honom och berättade hur mycket de älskade honom. Till slut så fick han livet tillbaka efter att ha kippat efter andan några gånger... Blir djupt berörd av kärlekens kraft att kunna vända död till liv. Också Gud älskar sin Son tillbaka till livet. Förstå att kärlekens kraft övervinner allt! Kärleken är starkare än döden!

Kärleken vänder död till liv, ditt och mitt liv, vår kärlek till varandra, till den vi älskar, till våra barn, Guds kärlek till oss. Det är ett mirakel, varje gång vi får vara i någon annans kärlek till oss.

12 år senare , knappt...

Lyssnar till ett inslag om Björn Thörnwall som miste sin son för 12år sedan. Om livet efter. Om Björns nya liv som begravningsenreprenör. Om hans tro, eller snarare icketro. Sonmen död tog de eventuella tron ifrån honom... Hur många gånger är det så? att livets motgångar får oss att tvivla+ För att vi tror att livet i tron på Gud ska vara en dans på rosor... Mitt liv har sällan varit ne dans, det har inte alltid varit gott, det kommer inte att bli som det var förut. Men jag har inte tappat tron. Min son Samuel har givit mig ett band till himlen som ingen kan klippa av. Han är där och jag ska dit. Det är där jag hör hemma när min tid på jorden är över. Sorgen kan sk9ija oss från Gud elerl förena oss med Gud. Om vi tror på en Gud som sörjer med oss, lider med oss och inte vill oss något ont. Inget lättsmält koncept jag vet, men det var inte Gud som ville döden... men övervann den med uppståndelsen...

Om vådan av att tänka om...

Det är så enkelt att säga så här vill jag vara, så här vill jag leva, i det här spåret vill jag gå... Så händer något som omkullkastar alla de planerna, det stämmer helt enkelt inte med vad vi har föresatt oss, planerat. Jag är väl inte ensam om att fundera på att gå nya vägar, Bibeln är full av människor som fått tänka om. Paulus till exempel... han som svurit på att utrota alla kristna, att jaga dem. Och hur Jesus handlade med honom sen... Vad menar jag med det? Jo, att jag tror att Gud har möjlighet att vända varje sammanhang till sitt eget. Genom dig och mig. Vi ber så ofta och väntar på att det ska ske som vi vill ske. Men är vi redo att låta vårt liv vara det som är redo att förändra, en enda, eller tusen människors liv? Gud ser hela tiden utanför våra egna ramar. Är vi beredda att göra det? Eller håller vi oss lite bekvämt inom den säkra linjen? Vågar du? Vågar jag? Ta steget ut i en okänd framtid? Ja, kanske, om vi bara är vissa om att det är en framtid och en väg som Gud välsignar...

Om Mohammed och berget...

Finns det någon som har ett alternativ till ordspråket om Mohammed inte kommer till berget så måste berget komma till Mohammed....

Idag flyttade vi musikcaféet från församlingsgården till gästhamnen i Skärhamn, där var folket och där ville vi vara. Vi fick en fantastisk kväll. Fick möta människor som vi annars inte skulle mött. Ibland talar vi om att vi ska göra trösklarna låga i kyrkan. För att alla ska känna sig hemma. Jag är inte helt säker. Gudstjänsten är på ett sätt ett mysterium och det är svårt att göra mysteriet tillgängligt utan att helt enkelt ge sig in i det... Men vi kan vara där människor är och bra fram, bära ut det som i gudstjänsten intensifieras, gestaltas... Men vad vi gjorde idag var att vi tog med oss någonting av gudstjänstens mysterium ut... Gjorde det tillgängligt, är det inte vad Jesus gjorde?

Och en kort predikan på några ord... Jag har aldrig sett mig som någon gatupredikant, men någon gång ska väl vara den första... I alla fall bryggpredikant... Det var en fantastisk kväll. Och för statistikens skull kan jag säga att det var många som "tjuvlyssnade". Och jag tror att de som tjuvlyssnar på predikan är de som vi verkligen behöver nå... Fler tillfällen till tjuvlyssnande alltså!

Bodypump och spegel, spegel på väggen där...

Körde ett pass på gymmet denna morgon och gjorde då denna reflexion. På dessa platser finns det gott om speglar, min min notering gäller snarare var de är placerade. Efter att ha tränat nu ca 3 gånger i veckan så ser jag ett mönster i vilka som tränar och på vilken plats i träningslokalen de befinner sig. Jag som ofta håller mig till löpband, crosstrainer och roddmaskin och vissa apparater noter att jag slipper se mig i spegeln så ofta. På löpbandet har jag spegeln i nacken. Vilket jag tackar för, för att jag då slipper se för mycket av det som jag håller på att träna bort! Dessutom knallröd i ansiktet ochsvetten som lackar, hur kul är det på en skala, inte fattar jag att Victoria kunde hitta sin make på ett gym. Min son påhejar ivrigt mitt tränande eftersom han tror att det ska kunna ge samma resultat... Men för det första så ser jag bara kvinnliga tränare, dessutom, så är jag ingen prinsessa...

Det var en litterär (och enbart sådan utvikning) men faktum är att där kvinnor oftast befinner sig finns färre speglar än där jag finner männen. Jag kan inte undgå hur de samtidigt som de stånkar, stönar och lyfter ivrigt kollar in de allt större spelande musklerna i spegeln, jo, jag erkänner, jag sneglar också ;).

Men jag tror fortfarande inte att det är någon slump hur speglarna är placerade, men plötsligt slår det mig, finns det en tanke att speglarna är placerade bakom löpbandet som faktiskt mer frekventeras av kvinnorna än männen, för att männen ska se det vi försöker undvika?

Jag får fundera vidare... än så länge har jag inte kommit till stadiet lyfta skrot, i alla fall inte på skivstång... Men utan tvekan, roligt är det att träna, ännu roligare att se differensen mellan dem som trånande tittar på det stora porträttet av Rambo och spegeln på andra sidan väggen...
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som starkast i världen är...

om viljan att vara ett Starwarsskepp

utan att behöva försvinna ut i yttre rymden. Gång på gång kommer bilden för mig egentligen med Star Trek som förebild. Minns ni när de slår på sina osynlighetssköldar, eller i alla fall dessa energisköldar som gör att allting studsar tillbaka på anfallarna. Att vara osårbar är egentligen ingenting att eftertrakta. Genom att inse vår sårbarhet tror jag att vi ökar vår förmåga att förstå andra människors sårbarhet och kan ta ansvar för vårt eget agerande med samma hänsyn. Men eftersom det inte alltid är så, eftersom vi ibland plötsligt upplever det där stinget, värre än en geting, men som svider lika länge efteråt. det sitter i mycket längre hos oss själva än hos den som attackerar. Och det värsta av allt precis som biet så förstår man inte alltid att man sårar, utan det är helt enkelt ett inbyggt handlingsmönster... Nå var vill jag komma med detta? Jo, jag önskar att en större förmåga att helt enkelt "slå av". Att sätta gränser, och jag inser att jag inte kan sätta de gränserna genom att uppfostra och tillrättavisa andra utan helt enkelt genom att förändra mig själv. Och i allra bästa fall har jag större framgång med mitt eget liv än andras... Det är svårt att ignorera ett getingstick, det är sant. Men jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det. Det är en utveckling av mitt föregående blogginlägg. Men det hjälper ju faktiskt inte att bli arg på getingen, möjligen hjälper det att slå ihjäl den, :) fast till och med det är ju bara ett uttryck för en aggression som faktiskt inte gör den allra minsta skillnad på smärtan som getingen har åsamkat mig. Men jag tror att jag i större grad kan välja hur jag ska reagera och svara... På gott och på ont. Måste nog tänka vidare på det här...

Det verkar så enkelt eller så är det enkelt...

Jag genomfors av en stark känsla häromdagen. Stark och intensiv, av en händelse som egentligen bara indirekt hade med mig att göra. Satte känslor i rullning som hörde ihop med saker som har hänt. Och idag när jag satt vid stranden så fortsatte jag att fundera över varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag inser att bara jag är orsak till den känslovåg som på ett sätt helt ologiskt for igenom mig. Att det fanns en bakgrund och ett sammanhang till att jag kände som jag gjorde är en sak. En annan sak är att jag lät den få kontroll över mig. Lät den få skriver jag, för jag inser det, att trots att jag inte kan påverkar allt vad som händer omkring mig i mitt liv så har jag faktiskt makt över hur jag vill förhålla mig till det. Det verkar så enkelt och jag funderar, kanske är det så enkelt.

Jag inser att jag i många sammanhang har gjort mig till offer för olika skeenden, på ett sätt är jag kanske det för att jag inte kunnat påverka vad som hänt, när jag känt mig sviken och lurad. Men när det är sagt, att jag blivit sviken och lurad, så kan det förvisso fortfarande göra ont, men jag tror att jag kan välja att inte låta känslorna ta överhand, kontrollera mig...

Att kontrollera sina känslor, är det samma sak som att inte ha några känslor, det kan bli så men behöver inte vara det. Men i ett skeende som jag inte kan påverka, är det ändå inte möjligt att jag åtminstone kan påverka mina känslor?

Det skulle kunna vara ett lyckokoncept, ett sådant där som man oftast hör från den som aldrig drabbats av olycka. Inte särskilt trovärdigt, jag vet inte om jag själv i ett annat läge skarpt skulle gilla vad jag själv skriver just nu. Skulle kanske bli tvärarg, offerrollen skulle protestera direkt inom mig, men det var ju inte mitt fel!!! Nej, det var det kanske inte.

Jag funderar över min son som dog, som ett exempel. Jag fick frågan för inte så länge sedan om vilken plats han har i mitt liv idag. Och jag insåg, redan innan jag svarade att min reaktion var ett tillräckligt svar, mitt ansikte sprack upp i ett leende och jag genomfors av en stor känsla av glädje och tacksamhet. Det kanske låter så oerhört ironiskt. Cyniskt. Men jag älskar min son, jag vill inte vara utan honom, inte ens som död. Han förändrade mitt liv, på sitt sätt. Ingenting jag kan göra kan göra honom levande igen. Men inom mig lever han och det är idag tillräckligt. Hans död var en stor sorg, en stor smärta, en av de största jag gått igenom. Det och skilsmässan, upplevelsen av att bli sviken. Men jag tror, när den värsta smärtan har gått över att jag kan få mod och kraft att förhålla mig till det. Jag kan bli bitter, bedrövad, tappa livslusten, eller inte. Och jag vill inte bli bitter och tappa livslusten. Men när det är sagt, allt det där som gör ont, som Tomas Sjödin skriver, så kan det hända något mer. Jag vill inte att varken mitt barn eller mitt äktenskap ska bli bitterrynkor runt mina ögon. Jag vill ha skratt rynkor. För att jag skrattade medan jag älskade och skrattade medan jag väntade...

Och det var där jag landade idag när jag satt på klippkanten. Att jag inser att det inte är vad andra människor känslor för mig eller ickekänslor som får mig att må dåligt utan för att jag låter de påverka mig mer än de borde ha rätt till. Min lille Samuel hade aldrig ens för avsikt att skada mig, det var "bara" det att han dog... Och hur skulle jag kunna låta det som jag längtat så efter och haft så kärt kunna göra mig bitter? Jag vill inte låta det ske...

Reclaim my life, säger jag ibland på skämt, på hälften allvar. Men jag tror att det är dags för det, det verkar alltför enkelt, eller så är det, det...

Jag sa just till sonen idag att han inte skulle lova så mycket när han sa att han skulle hoppa från trampolinen, jag inser att detta är ett likadant trampolinhopp. Förmodligen blir jag stående där ett tag tills jag vänder om tillbaka till stranden igen. Lovade för mycket. Men jag vill ta steget, jag vill hoppa, inte för att andra förväntar sig att jag ska göra det, utan för att jag vill!

men på avstånd verkar det så enkelt...

Väder och vind och livets allvar

Jag har varit ute och paddlat ikväll. För att jag hade bestämt mig för det. Och för att jag hade ett mål. Skolhuset på Härön och Kustkyrkan. För att lyssna till ett samtal mellan Tomas Sjödin och Johan Ernstson. Därav associationen till rubriken för inlägget... När jag gav mig av var det kul. Underbart att sitta i båten, fast detta med att ta sig i och ur upplever jag oftast som den största kantringsrisken. Jag kantrade inte denna gång heller. Men när jag kom ut på Krossen insåg jag att jag nog egentligen borde vänt. Lagt ner prestigen, eller vad det nu handlade om. Ingen visste ju att jag hade givit mig av. Jag hade sagt att jag skulle ut, men inte definitivt. Om man nu inte tycker att ett meddelande på Facebook gäller som sådant... Jag fick kämpa lite mot vågorna, det gällde att ta dem rakt. Alla motorbåtar var inte heller så snälla att det saktade ner... Och under tiden som jag paddlade så kom liksom ett mantra upp i mitt huvud, efter det att jag hade sett mitt liv spelas upp på himlen, repriser av höjdpunkter och lågvatten märken typ... Det var lite småjobbigt ett tag. Tyckte nog att det var lite otäckt faktiskt. Men mantrat som kom upp var detta, här är jag, där är vågorna. Här är jag, där är vågorna. Och det gällde att hålla rak kurs upp mot vågorna, fast de sköljde över båten ibland. Ibland studsade båten ner i vågdalarna.

Och jag tänker att så är det också med livet, att vi måste våga se motgångarna i livet i ögonen. Om de överraskar oss från sidan tappar vi balansen. Och hålla balansen kan man faktiskt göra även om det är vågigt och blåsigt i livet. Att jag klarade det berodde dels på att jag vågade möta vågorna och att jag hade en låg tyngdpunkt i kajaken. Tänker att det i livet gäller att vara grundad, hela vägen. Annars tappar vi balansen. Så kom jag fram och fick lyssna till detta goda samtal, få kaffe och smörgås och sedan var det dags att ge sig av hem igen. Jag fick erbjudande om skjuts, men tog inte det. Jag är nog alltför envis, eller snarare var jag det, fram till idag. Jag kom hem, jag kantrade inte, annars skulle jag inte skrivit detta. Jag kantrade inte ens när jag skulle upp ur kajaken även om det var nära.

Men hemfärden har också sin egen berättelse. Jag råkade hamna i en liten vik där jag sökte lä en stund. Solen började färgas röd och plötsligt kände jag igen mig. I denna lilla vik lade vi för första gången till med vår båt när vi hade köpt den för 10 år sedan. Denna jungfrutur har sin egen berättelse. Maken kastade i ankaret men tänkte inte på att hålla fast i tampen. (Vilken tur att exmaken inte läser min bloggg) Så ankaret åkte till botten utan att vi hade något att ta fäste vid. Så kan det också vara med livet, att det som vi tror är ett ankare att hålla fast vid faktiskt inte håller, är förankrat tillräckligt Jag löste det, fiskade upp tampen med draggen och vi gjorde fast...

Men med detta minne på näthinnan gav jag mig ut på Krossen mot vågorna igen. Jag skulle försöka dra mig inomskärs men det var omöjligt för jag var tvungen att styra upp mot vågorna. Det kändes som om jag kom längre och längre ut och det gjorde jag nog också. Nu är jag en ganska rutinerad paddlare men jag blev rädd och kom på att just rädslan är min största fiende. Om jag blir rädd tappar jag balansen. Och igen, på samma sätt är det med livet. Det är när vi blir rädda, när vi inte tror att vi har kontroll över situationen som vi tappar balansen. Jag fick helt enkelt bestämma mig. Göra vågorna till mina vänner, låta dem bära mig hem, även om de var stora och skrämmande... Övervinna dem. Dessutom sjöng jag högt, var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går, men när jag kom till versen "var inte rädd, det finns en mörklagd hamn" så misströstade jag lite, för jag ville då rakt inte komma hem efter det att hamnen mörklagts...

Låg tyngdpunkt, grundad i båten, och längtan efter att komma hem förde mig till slut in i frälsningens hamn, Skärhamns... Och när jag fick syn på den leende kyrkan så började jag tro att jag faktiskt skulle komma hem. Och det märkliga som sedan hände var att när jag till slut gled in i hamn så var det alldeles stilla... Och jag tänkte, jag är beredd att göra detta en gång till.

Och så är det också med livet. Livet har blåst mig flera gånger, jag har blivit sviken och besviken... men ändå kommit till samma punkt, jag gör det igen. Jag vågar igen... leva, älska, tro...

När jag kom iland så skakade både armar och ben. tack och lov mötte jag en man som kände igen mig och jag vågade be om hjälp, att lyfta upp kajaken på bilen... Ensam är aldrig starkast... Nu är jag hemma, skakig, men uppfylld av den den sista bilden innan jag kom upp på land, den nedåtgående solen som färgade himlen röd... Den stilla hamnen. Jag är beredd att lägga ut igen. Men inte ensam...

Om vådan av att kantra...

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

"Att få varandra att blomma som den blomma vi är.."

Fick de orden för en tid sedan. Precis i försommarens och blomningens tid. Det var hoppfulla ord. Nu sitter jag mitt i blomningen i min trädgård och ser dels på det som fort blommade över och på det som fortfarande väntar på att få spricka ut. Allra mest tittar jag på mina pioner. Stora är det och rosa. De som ännu inte har blommat är hårt knutna i en liten liten knopp, men de som har slagit ut blir gigantiska och det år svårt att föreställa sig allt som legat gömt där inne i knoppen. Jag tänker att det var så vännen menade att det skulle få vara. Att vi ska få ge plats och utrymme för varandra att blomma ut som den vi är. Få växa som människor tillsammans och ensamma. Att uppmuntra och se varandras sidor och vad vi själva kanske inte riktigt vet gömmer sig inom oss. Ibland kan man känna sig så där hårt knuten. Men längta efter att få blomma ut så där på riktigt. Jag älskar att se på mina blommor, vill se på andra människor på samma sätt, med nyfikenhet, med uppmuntran. Vill själv bli mött på samma sätt, någon som ser mina gåvor och möjligheter, ser det som jag kanske själv ännu inte har sett. Och blomma, jag vill blomma!

att se på och möta med kärlek

När vi inte förstår varför en människa handlar som hon gör kan vi möta det på olika sätt. Jag brottas med det, i min närhet, i min familj. Ja, egentligen hela tiden överallt. Vi talade om detta en kväll, en vän och jag och han gav mig de här orden. Vi måste försöka se och förstå med kärlek. Dvs att försöka förstå att det finns skäl och anledningar till varför det är som det är. Och att det finns andra vägar till att förstå. Det är väl den här ständiga konkurrensen mellan hjärta och hjärna, tanke och impulsivitet. Jag är inte så bra på det här, jag blir fort upprörd och vill reagera. Tack och lov reagerar jag mer idag än jag gjorde förr, då jag teg still och uthärdade. Det vill jag inte fortsätta med. Men den styrka som byggt upp i det ger också utrymme för ödmjukheten att försöka förstå. Att vi inte vet allt om varandra, om varandras skäl eller orsaker som gör att vi handlar som vi gör , vilka ord vi väljer och varför. Men i slutet så måste det vara de ärliga och uppriktiga avsikterna som måste hålla i längden. Även om de är nog så obarmhärtiga och plågsamma. Sanningen ska göra oss fria. Jag håller fast vid det och kan inte gömma mig bakom någonting annat...

Ormen och Paradiset - eller bekymemrslöshet kontra ansvarlöshet...

Den svenska midsommardrömmen är väl så nära Bibelns Paradisskildring som man kan komma. Och Herren planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format: Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.

Och även om det nu står österut så är jag helt övertygad om att det är här i väster som vårt Paradis finns. Precis där vi står idag. Här är vårt hem, men det är inte bara vårt hem utan också ett Guds tempel, vi står på en mark som inte är byggd av människohand utan av Gud själv som format och skapat världen. Det här är skönhetens plats och på något sätt känns det självklart att just den här dagen på midsommardagen fira vår Gudstjänst här på klipporna.

Igår var det midsommarafton och vi firade den på olika sätt. Någon kanske plockade sju sorters blommor och drömde om framtiden, någon annan hoppade runt som en groda kring midsommarstången utan att bry sig om hur det ser ut. Eller så kanske vi bara satt och njöt av några i bästa fall svenska jordgubbar. Till midsommar hör också mycket av lekfullhet, av dans och av skratt. Och det i sig får bli en lekfull lovsång till Gud som också är skapare av glädjen.

Och den här dagen, midsommardagen får bli en påminnelse om den dröm som en gång ska bli sann, som inte är beroende av sju sorters blommor eller något annat, Drömmen om det Paradis som Gud en gång ska återupprätta. Gör er inga bekymmer säger Jesus idag. E det någon här som känner sig helt bekymmerslös? Ja, kanske för en stund så är allt å där paradisiskt skönt men sen kommer det alltid en liten orm och börjar tala, om än det ena och än det andra som påminner oss om både det som är verkliga men också om onödiga bekymmer.

Varför talar jag om ormen då… Jo, därför att det finns någon som tycker att det här med Paradis inte var en så god idé, vare sig det är ett inre eller yttre paradis vi talar om, för på samma sätt som Skapelsen är ett tempel för Gud så är du och jag det. Och allt som stör i det templet vill Jesus visa bort, kasta ut. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem.

Vad Jesus talar om är tillit. Att lita på Gud. Det handlar inte om att vi ska slarva bort vårt liv och inte ta ansvar för oss själva och varandra. Man får inte blanda ihop bekymmerslöshet med ansvarslöshet. Det är en helt annan sak. Ansvarslöshet är just det som ormen står för. Det börjar redan där i Paradiset. – Har Gud verkligen sagt… Så frestas de första människorna att lämna bekymmerslösheten och i stället välja ansvarslösheten. Och ur den kakafoni av röster som genomkorsar skapelsen, som vill påverka oss när vi gör våra val så får vi försöka skilja ut det sanna från det osanna. Ormen far med osanning men har en väldigt stor förmåga att slingra sig med Gud egna ord. Har Gud verkligen sagt…

Men när nu Jesus talar med oss om bekymmerslöshet så handlar det om ett återupprättande av det som gått förlorat. Att vi i vårt liv varje dag får ge uttryck för vår längtan tillbaka till ett Paradis. Ett liv tillsammans med Gud. Därför reser sig midsommarstången som en symbol för bekymmerslöshetens glädje, för dans och fest.

För glädje och lovsång. Men den står också där som ett kors mitt i midsommarparadiset och påminner oss om livets träd i Paradisets mitt och om korset som är rest i världsalltets centrum. Båda uttrycker samma sak. Att Gud mitt ibland oss skapar liv. Av livets och korsets träd får vi hjälp med orienteringen. De är symbol för kärlek och upprättelse, vår egen och världens. Och där detta sker, är också Gud.