Läxfri skola

Läser ett inlägg från Vänsterpartiets Rosanna Dinnamamarca om en läxfri skola. Jag är inte vänsterpartist men delar hennes uppfat ning helt. Att skolarbetet skall göras i skolan men kunna uppmuntras hemifrån efter behov och förmåga. Jag känner själv efter flera år som ensamstående mamma att det är svårt att hinna med läxläsning tillsammans med alla andra sysslor och att jag inte har den kompetens som behövs alltid till mina barn som ändå bara går i låg och mellanstadiet. Jag har en högskoleexamen i humaniora, men nr det kommer till matematik så får jag problem...

Men det jag reagerar mot och uppmärksammar med förvåning är Rosannas återkommande tal om att det är pappas plånbok som avgör om barnet kan få den hjälp med läxläsning som det behöver. Jag har under många år med barnen var små och i skolåldern varit den i familjen som haft högre lön samt högre universitetsexamen än barnens pappa .Det är inget fel i det. I själva verket spelar det ingen roll. Men att en vänsterpartist som i så många sammanhang talar om jämställdhet flera gånger refererar till pappas plånbok och pappas utbildning förvånar mig och får mig att tro att Vänsterpartiet sitter mer fast i de traditionella könsmönstren än vad vi andra gör.

Men jag delar uppfattningen om att en läxfri skola är det allra mest jämlika, oavsett utbildning eller lönenivå.

Nu är det jul igen... men voffo dådå?

Lyssnade till Studio 1 idag. En debatt mellan Jan Björklund (FP) och Rosanna Dinamarca (V). Om religion i skolan igen. Vänster, enligt debatten vill slopa religionskunskapen i skolan och integrera den i övriga SO-ämnen. (V) kritiserar kristendomens mer dominerande roll i undervisningen, av regeringen motiverat för att ge en bakgrund till vår kulturhistoria, till stora händelser under året.

Rosanna Dinamarca ser ingen anledning till att ge kristendomen en särställning, vi lever i ett sekulärt samhälle. Jag tycker inte att skolan ska ställning för en viss religiös uppfattning. Skolan har inte ett uppdrag i att ge eleverna en kristen uppfostran.

Jan Björklund hävdar som självklarhet att man undervisar om Sveriges historia mer än övriga världens historia. Genom denna liknelse vill han motivera en större betoning på undervisning i kristendom eftersom denna religionsutövning har påverkat vårt land i över 1000 år, och enligt Björklund haft en betydande påverkan på vårt samhälle.

Rosanna Dinamarca vill inte göra liknelsen med historieundervisningen utan drar hellre parallellen till att den dominerande undervisningen om kristendom kan liknas vid att skolans undervisning om politiskt styre skulle domineras av socialdemokratin pga dennas dominans. Det får mig att fundera på om Rosanna läst på sin historia, för så vitt jag vet så har arbetarrörelsen och socialdemokratin inte haft den rollen som kulturbärare och samhällsbärare i 1000 år (som kristendomen) utan i 100 år. Med detta så menar jag inte underskatta arbetarrörelsens betydelse under 1900-talet utan vill sätta in det i sitt rätta historiska sammanhang.

I vilket fall, som jag förstår, så syftar inte regeringens förslag till att barnen skall fostras till tro utan att alla elever oavsett religiös tillhörighet få kunskap om den dominerande religionen i Sverige tillsammans med undervisning av övriga religioner som omfattas av boende i Sverige och i övriga världen.

Studio ett tar upp den annalkande jultiden som exempel om vikten av undervisning om bakgrunden till det för övrigt i allmänhet ganska sekulariserade firandet i Sverige av jul och omgivande helgdagar. Att det i våra skolor under december kommer att firas både julfester, Luciatåg (ett kristet helgon) och tändas ljus i advent samt delas ut gåvor. Är det något man skulle kritisera utifrån (Vs) vinkel i ett rättviseperspektiv så är det just den ekonomiska press som sätts på både föräldrar och elever under denna tid, då det ska tas med presenter, inhandlas Lucia och tomtekläder etc, som för vissa familjer kan vara en ekonomisk belastning om man ligger inom små marginaler. Många barn, många presenter...

Undervisning om varför vi firar jul handlar inte om ifall vi tror eller inte. De har haft en väldigt betydelse för vårt kulturarv. För att förstå den omfattande förvandling som både samhälle och kommers genomgår under några veckor. Jag tycker att det med religionens hjälp vore en poäng att sätt a kommersen på plats med just, faktiskt,. lite religionsundervisning, för att tala om vad julen, FAKTISKT, handlar om. För det har kommit bort i dagens sekulariserade samhälle. Som Tage Danielsson en gång uttryckte det, på den tiden då man firade julen till minne av Jesu födelse. Den bästa politiska och religiösa propaganda i rett och samma program som jag sett, för övdigt...

Rosanna kontrar: viktigt att elever får en så allsidig undervisning som möjligt. Advent och julevangeliet är ingenting som hon motsätter sig men hävdar att det är lika viktigt att ge exempelvis Ramadan samma uppmärksamhet. Det tror jag också, att det på lokalplan där en stor muslims dominans finns att det bör ges utrymme för det, i alla ämnen. Men det är lika viktigt att alla får kunskap om våra olika högtider, inte minst våra invandrade medborgare om vad vi firar och varför. På samma sätt skulle jag om bodde i ett land med en annan konfession behöva på ett mycket mer omfattande sätt behöva sätta mig in i den rådande kulturen och religionsutövningen för att försöka förstå de människor som lever i det sammanhanget.

Jag tycker att regeringens förslag är bra. För att det sätter religionens roll på kartan och inte går i de inövade mönstren som tidigare årens kristendomsundervisning. Vi behöver motivera vad vi undervisar och varför, det höjer nivån på undervisningen.

Och till syvende och sist, att bara för att Sverigedemokraterna tycker att ett förslag är bra betyder ju inte att det med nödvändighet behöver vara dåligt. Eller? För om vi använder det i vågskålen så blir de definitivt vågmästare. Vad vi än tycker så låt oss inte tycka som dem. Vi ska inte vara någon vindflöjel, varken i politiken eller i kyrkan..

Skolstart

Det är något alldeles speciellt med de allra första skoldagarna efter sommarlovet. Jag gick äver skolgården idag, glädje och lek, barn som inte träffats på hela sommaren hittade varandra igen, nya klassrum, nya skolväskor, någon liten som inte vill skiljas från mamma eller pappa och gråter... Böcker som ska kläs in... Jag minns mina egna första skoldagar. Det var inte okomplicerat, jag hamnade ofta i bakgrunden, var aldrig någon av poppis-tjejerna. Blir glad när jag ser hur mina barn knyter olika kontakter... önskar dem vänner. Men så finns också den adra sidan av skolan, närt alla tar fram sina papper och pennor och alla ska rita samma sak... Alla ska använda vattenfärg! Inte kritor... men om man älskar kritor? Alla ska måla en blomma... typ... Kreativitet som stängs in i färdiga mallar och former... Jag önskar en skola som tar vara på kreativiteten... Insikten om att även barn är individer.. Och vill kunna få välja mellan kritor och målarfärg...

Religionskunskap

Har fått möjlighet att vara med i en lärobok om religionskunskap och svar på frågor om kristen tro. oerhört utmanande att på några korta rader sammanfatta, försöka förtydliga och göra verkligt och levande den tror som bär under livets alla förhållanden. Att få göra det sida vid sida med imamer, rabbiner etc...

1. När blev du kristen?
Min väg till tro har varit lång. Troende har jag nog alltid varit, undrat och längtat efter Gud. Vid konfirmationen närmade sig min tro allt mer Jesus. Jag ville följa honom. Jag frågade mig vad Gud ville med mitt liv. Den viljan ville jag följa, därför blev jag kristen. Ur tron växte en kallelse att berätta om Jesus, jag ville bli präst. Jag prästvigdes när jag var 27 år och har varit präst i 14 år.
2. Varför är du kristen?
Vid konfirmationen så förändrades tron från en allmän tro till en tro på Jesus. Gud fick ett ansikte. Det gick inte att komma förbi Jesus. Först hade jag svårt att förstå vad korset hade med mitt liv att göra. Allt detta landade i mig då jag förstod att Jesus skulle kliva upp på korset även om det bara vore för min skull. Jesus visar vägen tillbaka till Gud. Korset är grunden för hela den kristna tron. Jesus vänder mig aldrig ryggen. Och jag lever i det kristna hoppet, buren av tron.
3. Anser du att det finns någon Gud? Om ja, vad betyder Gud för dig?
Jag har alltid varit viss om att Gud finns, även om jag ibland haft svårt att ana Guds närvaro, när jag känt mig övergiven av Gud. Ändå är Gud lika självklar för mig som luften jag andas.

4. Vad tror du händer efter döden?
Efter döden tror jag på ett möte mellan mig och Gud. Jag tror på ett evigt liv. Bibeln berättar om att den yttersta tiden som en upprättelse för de svaga och förtryckta, en plats utan sorg och smärta. Om Jesus är min bäste vän här på jorden kommer han att vara det också i himlen. Men det mötet innebär också ett stort allvar som har med vårt liv redan här på jorden att göra.
5. Hur ofta ber du och hur ofta går du till en kyrka?
Jag ber varje dag, delar allt med Gud, glädje och sorg, mina frågor. Ber om hjälp och ledning för mig och andra. Jag ber både högt och tyst, eller i Anden, det Bibeln kallar tungotal. I familjen ber vi till maten och ber aftonbön. Jag går till kyrkan nästan varje vecka, när jag arbetar eller är ledig.
6. Vad är det bästa med att vara kristen?
Att Jesus är min bäste vän…
7. Hur märker andra att du är kristen?
Jag arbetar i kyrkan och det förutsätts att jag har en kristen tro… Jag tror att man anar en inre trygghet och en närvaro av Gud i mitt liv. Dessutom bär jag ett kors om halsen och har en del kristna symboler hemma.
8. Vad får du göra och inte göra som kristen?
Jag har ett ansvar för Gud hur jag lever. Kan jag stå för det jag gör? Bibeln berättar om hur vi ska leva men viktigast av allt är att bli mer lik Jesus. Som kristen förväntas jag t.ex. inte ljuga, stjäla, vara otrogen eller svära. Men det handlar också om vad vi SKA göra. Som kristna ska vi vara förebilder för världen, där våra liv och våra handlingar vittnar om vår tro.
9. Är det skillnad på att vara kristen och kvinna respektive kristen och man.
Nej, det är ingen skillnad. Men vår bild av Gud påverkas av våra relationer, förebilder etc.
10. Vad tänker du om jämställdhet mellan kvinnor och män?
Män och kvinnor är olika. Men att det skulle innebära olika värde eller olika tillträde till Gud hör inte ihop med kristen tro. Ändå präglas både samhällets och kyrkans historia av just detta. Och även om Bibeln bär spår av över- och underordning så får vi här söka Guds ursprungliga tanke, där mannen och kvinnan står sida vid sida. Jämställdhet är inte detsamma som likriktning. Men alla borde få samma förutsättningar oavsett kön, ekonomisk och social standard etc.
11. Hur ser du som troende på frågan om äktenskap mellan två av samma kön?
De allra flesta känner igen sig i detta med manligt och kvinnligt. Men inte alla. Bibeln uttrycker vad som bör ha varit Guds ursprungliga tanke, att mannen och kvinnan skapades för att leva tillsammans. Den säger ingenting om hur Gud förhåller sig till varje enskild HBT-person idag. Jag stödjer alla människors behov av trygga ekonomiska förhållanden i partnerskap och äktenskap.
12. Vad tänker du om preventivmedel och rätten till abort?
Sexualiteten är en del av kärleksgemenskapen. Det ska gå att vara trygg i den genom att minska risken för en oönskad graviditet. Men vi får inte glömma att trots skydd kan ett barn bli till. Frågan om aborter är komplicerad. Tillgång till legal abort bör vara en rättighet. Men vi behöver ökad undervisning för att minska aborter och fortsätta samtala om både vår sexualitet och människans värde.
13. Upplever du att människor kan vara fientliga på något sätt mot dig, på grund av din religion?
Många kristna i världen riskerar livet för sin tro. Jesus har aldrig lovat oss att vi skulle få ”segla fram på en räkmacka”, snarare tvärt om. Ibland blir vi obekväma. Så har det varit även för mig vid olika tillfällen Jesus är och förblir en stötesten för många…
14. Kan det ibland vara svårt att vara kristen i det svenska samhället?
Som kristen kommer min tro alltid att möta på motstånd. Jag kan bli obekväm, mina ställningstaganden grundade i min tro kan bli obekväma.

Normer och representativitet...

Läsläxor och matteläxor är vanligt förekommande här hemma, det ska delas på äpplen och päron, fiskar ska vägas och plockas i påsar. Minus och plus, och så följer vi barnens äventyr i skolan i läseboken. Allt är väldigt snällt och välordnat, det är väl så som det ska få vara i en 9-årings värld, men trots det inte alltid är det. Jag funderar över hur viktigt det är för barnen att känna igen sig i den verklighet som beskrivs i de böcker som de läser och arbetar med. Att det finns ett samband mellan världen de ser omkring sig och det som beskrivs i böckerna.

Och en förändring har skett. (Trots det blev jag idag expedierad en negerboll på caféet...) Steg för steg har det "annorlunda" fått ta plats, det börjar finnas någon med mörk hy som inte bara är adopterad till vårt land och heter Patrik utan också mörkhyade som heter Amid eller Achmed. Inte ett dugg konstigt för barnen, tror inte ens de reflekterar över det, i alla fall säger de inte någonting så att jag hör det. Men visst är det så att vår skola och våra läroböcker och skolmaterial vidarebefordrar öppna eller dolda koder för vad som är okej och vad som inte är det.

Men vad som fick mig att fundera över det här inlägget var en artikel i Kyrkans tidning 6 nr 2009 om normer i skolan. För vad som är accepterat och vad som går utanför normerna. Om rollspel och om att våga säga ifrån. Där frågan bland annat ställs om vi kan acceptera att de nmanlige läraren kommer med läppstift på till mattelektionen. Artikeln handlar om att våga ifrågasätta, granska och förändra normer. Jag missunnar inte någon man att bära läppstift, samtidigt som jag tror att alla normer inte med nödvändighet ska förändras. Men för detta får jag förmodligen räknas in i facket inskränkt.

På andra punkter är jag det inte. Gång på gång opponerar jag mig mot skolans föreställning som ofta tycks förutsätta att det finns två föräldrar hemma som kan ta ansvar för alla hemmets bestyr samt läxläsning etc efter en dags heltidsarbete då man emellanåt ger nio-åringar 2-3 läxor om dagen. Eller att det bara delas ut ett papper om föräldramöte trots att barnet har två bostadsadresser. Det är angeläget att barnens värld och verklighet på något sätt går igenom i läromedlen. Fast lite Bullerby skadar ändå inte att de också får med sig... Lite svenskt folkhem...

Men nu till artikeln som fick mig att reagera, den som inte bara handlade om mobbning och läppstift utan om exempel från barnens böcker där det finns dolda koder för vad som är okej och för vad som osynliggörs och därför kanske inte anses vara accepterat. Enligt artikeln som handlade om att arbeta med roller och mönster (s 14-15) så ska man använda en bredare identifikation i alla exempel som används i undervisningen. "Mattetalen ska lika mycket handla om att räkna ut Stina och Lisas boränta som räntan för Anna och Johan."

Jag protesterar, men inte mot att exemplet ska få finnas, det är rimligt. Men mot proportionen "lika mycket". Antalet barn i samkönade familjekonstellationer är procentuellt mycket färre än barn med föräldrar i en heterosexuell konstellation. Det bör vara rimligt att den verklighet som återges i barnens böcker står i överens med verkligheten och inte överdriver den åt ena elelr andra hållet.

Familjekoden i läseböckerna handlar inte bara om barn i samkönade relationer. Det är till exempel mycket ovanligt att räknetalen eller exemplen någon gång handlar om en familj med barn som bor varannan vecka med sin mamma, alternerande hos sin pappa. Om det kan underlätta för barn att identifiera sin egen situation med de koder och den verklighet som skolböckerna förmedlar är det rimligt att detta också blir tydligt. Men jag tror också att den uppmuntran som skildringen av vad en trygg kärnfamilj utgör kan hjälpa barnen i deras egen utveckling till vuxna människor som så småningom ska gå in i egna familjerelationer. Därför är det lika vara rimligt att ställa sig frågan hur mycket dyrare det blir för Anna och Johan som har varisitt hem och enbart en lön och ställa sig frågan var en boränta för ett ensamhushåll kan innebära.... För att raljera lite. Men faktum är att just detta fenomen, frånskilda föräldrar och växelboende barn i väldigt liten omfattning också är representerat i våra skolböckers exempel.

Artikeln beskriver vidare att vi måste ställa oss frågan vilka författare det är vi väljer att låta eleverna läsa och vems historia är det vi berättar i undervisningen. Det är först i efterhand som vi ser vems historia vi skrev i vatten och vems historia vi skrev i bläck.

När artikeln beskriver de snäva ramar som gäller för vad som är accepterat så är det ett fenomen som går igenom i flera olika sammahang, inte bara detta. Det finns normer som behöver förändras. Liksom de finns normer som är angelägna att värna om och bevara. Såsom varje människas lika rätt, att vara accepterad för den hon är, den historia hon har med sig, den bakgrund hon kommer ifrån och den tro hon bekänner sig till. Därför vill jag till sist ändå värna om kärnfamiljens vara i både läseböcker och mattetal. Att det är en rimlig verklighet att få spegla livet emot. För jag är övertygad om att det är ett sammanhang som vi ska fortsätta skriva i bläck fast i lite mer nyanserade proportioner än böckerna hittills har gjort.

Artikeltips

En nyanserad artikel... om kyrka och skola...

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=311778

För skolan är, enligt läroplanen från 1994, ålagd att "fördjupa elevernas erfarenhets- och begreppsvärld, ge dem möjligheter att reflektera över religiösa, moraliska och etiska frågor samt rusta dem inför ansvaret som medmänniskor och samhällsmedlemmar". Eleverna ska också "kunna återge några grundläggande bibliska berättelser, redogöra för kristna seder och traditioner och känna till vad de betyder för dem som brukar dem".