Fattiga drängar och rika herdar

För flera år sedan så höll jag ofta gudstjänster på ett ålderdomshem. Där satt en man i sin rullstol, alltid närvarande på alla gudstjänster. Vi fick en fin kontakt och han berättade tidigt att han hade tjänat som dräng på arrendegården till prästgården där jag då bodde. Prästgården var stor på många rum och en stor trädgård och det var ovant för oss att bo så stort. Framför allt då jag tänkte på hur det måste ha sett ut för 80 år sedan då prästgården byggdes. Jämfört med den fattigaste stenstugan utan vatten där en familj bodde under samma tid. Denne gamle man berättade för mig med en viss vrede i tonen om hur han i unga år hade blivit kallad till prästgården av herden som då bodde där. Där blev han tillsagd att hissa flaggan i flaggstången. Han gjorde så men gick aldrig dit mer igen. Kan han inte hissa flaggan själv frågade han mig... sedan, efter det samtalet så bad han mig så gott som varje gång att jag skulle sjunga Alfreds "fattig bonddräng". När jag kom till raderna om prästens söndag Så log han med sitt stora nästan tandlösa leende.

Sedan kommer söndag och då vill våran präst
Att jag ska i kärlen men då sover jag mest
Prästen kan väl sova hela måndagen men
För en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Det betydde mycket for honom, var som en slags upprättelse att just en präst sjöng den sången för honom.

Det här minnet påminner mig om samtalet som nu pågår inom mitt fack, inom kyrkan men också i massmedia om löneförhandlingarna för prästerna som har strandat. Många röster hörs. Dels de som vill ha mer, dels dem av oss som tycker att vi ska ha mindre, att vi har det bra nog. Förr i tiden så var skillnaderna verkligen stora, oanständigt stora. Den känslan som jag fick i den stora prästgården i förhållande till de små gårdarna och torpen. Idag är det inte riktigt på samma sätt. Det är lätt att tänka att mycket vill ha mer och för den som har fått mycket skall också krävas mycket. Idag är löneskillnaderna inte lika stora, vi värderas efter utbildning, arbetslivserfarenhet, fortbildning, uppgifter och ansvar. Ett modernt sätt att tänka kring lön och tjänst. Samtidigt är det en kallelse som vi aldrig kan runda.

Jag tror inte stt det är nyttigt att ha för mycket lön, att skillnaderna mellan oss och samhället i övrigt ska bli för stora. En del jämför oss med andra akademiska yrken med lika lång utbildning. Då ligger vi ofta lågt. Andra jämför oss med församlingsbornas löner, då ligger vi ibland högt beroende av var vi arbetar. Skälig lön, ja, självklart, skäliga arbetstider och arbetsmiljö, js, självklart. Men jag tror stt det bottnar i något helt annat. Jag upplever ibland att vi som präster tar oss själva på för stort allvar, vår tjänst ska vi ta på allvar, men om vi gör oss märkvärdiga så förlorar vi mycket mer i förtroende än vad en skälig lön kan göra. Jag tänker på kyrkoherden som inte tyckte sig kunna hissa flaggan själv... om det är så vi ser på oss självs och på varandra då har vi förlorat tjänandets perspektiv. Som inte har med lön att göra utan vårt förhållningssätt och syn på oss själva och varandra.

Att vänta in någon annan

Jag är ganska kort, har även korta ben. Det innebär att jag ofta får ta tre steg när någon som är längre än jag bara behöver ta två. Det betyder för den andre raska steg medan mina ben går som trumpinnar. Jag minns det inte minst från de många vandringar som jag gjorde tillsammans med mina vänner i Friluftsfrämjandet i min ungdom. Alla vandrade på men de som gick i täten glömde ofta att vända sig om. För att se att alla var med. Det är inte ett särskilt gott tecken för en färdledare. Och så upptäckte de till sist att vi var några som inte kunde hålla samma takt. Då stannade man upp och väntade in oss. Och när vi hade kommit ikapp så började man att gå. Det innebar att den rast och den vila som våra långbenta raska vänner fick blev vi varje gång utan. Vilket resulterade i att vi blev nu ännu tröttare och kom ännu mer efter.

Dessa eftersläntrande vandringar som jag ofta hamnar i får mig att fundera över hur viktigt det är att vänta in en annan. Ofta talar vi ju om att vi rusar fram i livet och ibland behöver stanna upp för att vänta in oss själva. Men är det inte lika viktigt att vänta in någon annan? Det ideala är kanske att man alltid håller samma tempo, går framåt med lika långa steg, och då tänker jag mer på själva livet än på fotvandringen. Men även om vi önskade så så är det ändock så att vi rör oss olika fort. Tänk vad viktigt det så är att vänta in den andre och våga stanna där en stund. Att låta den andre hämta andan. Det handlar inte alltid att komma ikapp, för även om vi går sida vid sida  är det inte säkert stt vi är på samma plats. Jag vill inte abnvända uttrycket "ha kommit lika långt" för det förutsätter på något sätt en jämförelse, den enes vandring med den andres.

När jag läser berättelsen om Emmaus och hur Jesus går sida vid sida med lärjungarna så ser jag hur Jesus går vid deras sida, han lyssnar på dem. Deras berättelser om livet och vad de har varit med om flätas in i varandra, växer samman. Jesus vet vad de ännu inte vet, men han tvingar det inte på dem. Istället är det just som de sätter sig ner för att vila, finner en rastplats för natten och tillreder ett mål mat som deras ögon öppnas. Nu är de på samma plats. Och inser att de varit det hela tiden. "Brann inte våra hjärtan när han berättade för oss...". 

Jesus gick vid deras sida, väntade in dem. Och jag tror att vi kan göra samma sak. Låta var och en gå i sin egen takt, men också att vänta in den andre. Och sedan vila i den väntan tillsammans istället för att fort skynda vidare med raska steg. För den som aldrig blir väntad på, lyssnat på, riskerar annars att tappa modet, och om vi går för fort så riskerar vi att förlora vårt resesällskap.

Vila i din väntan, stilla mötet sker...

Inte skräpmat men...

Vi lagar inte alltid mat hemma när vi är i Kina, Ping Hu. Det är så billigt stt gå ut och äta och maten är vällagad och god. Mustiga såser, grytor, grönsaker. Man kan beställa in lite av varje och ta för sig av det man vill ha. Det är definitivt inte fast food och det är inte skräpmat. Men det är så skräpigt! Först så får man en tallrik och lite skålar och glas inslaget i plast folie. Det öppnar man och vad gör man av plasten? Jo den slänger man sen på golvet. Så kommer maten in. Vad ska jag göra med allt rens? Ni vet en liten kaffeassiett och så har vi beställt in stora räkor med en massa skal. Jo, skalet det lägger man på bordet. Kladdigt blir det när man äter både med pinnar och med händer. Många servetter går det åt. Vad gör man med dem? Jo, de slänger man på golvet. Det blir minst sagt skräpigt. Man skulle ju kunna tänka sig stt de sopar runt bordet inför nästa gäst men det gör man inte. Tänk dig själv om du kommer till frisören och trampar runt i den förre kundens fallna lockar. Inte så fräscht. Men i Kina spelar sådant inte någon roll. Maten är bra. Det är skräpigt i luften med, man äter och röker, samtidigt, och man pratar, högt! Jag inser att det kommer ta tid att vänja sig vid detta. Men det kommer väl. För maten är bra. Riktigt god! Igår satt vi på en liten kvartersrestaurang dit vi ofta går, där är rökigt, stökigt, skräpigt och högljutt. Men maten är bra! Att det ringer i öronen och msn luktar dom en askkopp efteråt kan man kanske ta. För maten e bra😄. Jag tittade upp igår och mötte blicken från en ung kvinna vid ett bord längre bort. Hastigt sänkte hon sin telefon, log förläget. Hon hade tagit en bild. Jasså, paparazzis också? Vi är lite exotiska som västerlänningar  här i denna lilla stad 9 mil söder om Shanghai, en liten stad Ping Hu, med bara en miljon invånare. Kanske finns det 100-150 västerlänningar här. Att bli fotograferad när man äter? Spelar ingen roll, för maten e bra. Ikväll ska vi laga mat hemma. Lugnt och stilla, inget skräp, inga höga ljud, det är bra, och jag hoppas att maten blir bra.

Äntligen här

Nu har jag landat i Kina sedan två dagar tillbaka. Det är varmt och jag kan känna mig som en gnällig västerlänning. Sängarna är stenhårda. Det verkar som att ju längre österut man kommer desto hårdare blir sängarna. Men det går ju faktiskt att lösa. Idag startade dagen med en 3,5 kilometer promenad. 

Jag har ägnat två dagar åt att försöka hitta en väg ut att nå sociala medier. När man hamnar eller ställs utanför dem så går det ju att reagera på två olika sätt. Det ena kan vara: åh vad skönt, jag är ändå trött på att läsa vad alla ätit till middag, var och med vem, eller lägger upp hur långt de har sprungit. Jag medger att jag emellanåt gör samma sak, om än kanske inte varje dag.

Men det andra kan vara just en saknad då jag tycker att det är jätteroligt att hålla mig uppdaterad i vad vänner och familj gör. Önskar bara att mina barn var lika meddelsamma på FB. Så att jag fick veta lite mer vad de gör😄.

Det är fantastiskt hur vi kan nå varandra så lätt över halvs jordklotet. Det enda som jsg inte kan lösa då är väl tidsskillnaden, med den är det ju dom det är.


Men om man vill ta en retreat från alla sociala medier, så åk till Kina! Om du inte klarar av att stänga av på annat sätt.

Nu kommer jag i alla fall åt FB och google och min blogg. Och det känns gott. Så nu kan kreativiteten i "pennan" komma igång igen!