Jesus i stormen

Förra söndagen, den första söndagen i advent låg jag på en sandstrand på Indiens västkust, i Goa. På förmiddagen hade vi varit på en gudstjänst i den lokala kyrkan, den var på indiska så vi förstod inte mycket, men ett Amen är alltid ett Amen. Jag fick höra att gudstjänsten i Skärhamns kyrka blivit inställd denna söndag, på grund av stormen. Och faktum är att vi fick vår egen storm som drog in från Arabiska sjön, havet röt och floden steg, vågorna slog sönder stränderna och i havet rådde badförbud. Hade ni badförbud på Tjörn med?

Och trots att livräddarna i sina röda tröjor gick längs stranden och blåste upp människor så att de skulle lämna de alltför stora vågorna så var det en del som fortsatte att bada i rent oförstånd. Det varit inte modigt, det var dumt. 8 st räddades till livet av livräddare som såg dem driva ut mot havet med strömmarna.

Men det är inte farligt att vara rädd. Att vara rädd innebär att du är rädd om dig, värderar och bedömer och gör de rätta valen. Att kaxigt kliva ut i de stormande vågorna är inte modigt. Men modiga var de livräddare som inte tvekade att rädda livet på en annan människa, det var det uppdraget de hade fått. Att övervaka, varna och om det gäller rädda.

På Tjörn och runt omkring varnade man människor för att gå ut. Man varnade människor och uppmanade dem att göra vad som är rätt för dem. För deras egen säkerhet. Det är – vad Jesus gör i dag när han talar med oss om den yttersta tiden. Någon kanske tycker att det är väl hårda ord. Men frågan som vi får ställa oss tillbaka är – vill vi lägga våra liv i händerna på någon som, oavsett vad som händer fortsätter att upprepa, Allt är väl, allt är väl!?

Om jag skulle gå ut i vågorna utan att inse farorna av mitt val vill jag att någon är där och säger till mig att låta bli. Då vill jag att Jesus, som min livräddare, ska blåsa i pipan och säga mig att det val jag nu gör kan få konsekvenser för hela mitt liv. Jag vill inte att Jesus ska gå längs stranden och se hur jag går förlorad att göra någonting åt det. Utan att ens varna mig. Jag tror på en Gud som inte bara håller oss i sin hand och har omsorg om oss, men också på en Gud som inte bara är beredd att, utan också går i döden för oss, för att vi ska leva, för att vi ska bli räddade.

Han är den som kommer till dig i de höga vågorna, han är den som är beredd att ge allt för din skull! Lita på honom, tro på honom. Lita på hans ord. Han är här hos dig idag, och han kommer dig till mötes på den stora dagen. Han är den som ger oss mod att våga leva!

Små frön och stora degar...

Jesus talar om pyttesmå frön och gigantiska degar. När vi läser evangelium med stort allvar, vilket vi också ska, så får vi också ta in att folket som lyssnade till Jesus förmodligen både började fnittra och kanske till och med skratta åt hans liknelse. För den är ganska absurd. Får Jesus visste hur han skulle få folk att lyssna. Han precis som vi, tvekade inte att ta till överdrifter för att fånga deras uppmärksamhet. Det betyder inte att han överdriver allvaret i vad han kommit för att säga, utan snarare att han tar till överdriften för att hjälpa oss att förstå. Minns kamelen och nålsögat. Det är lättare för en kamel att komma in genom ett Nålsöga än för en rik man att komma in i himmelriket. Det är att tala allvar.

Och när nu Jesus talar om det lilla senapsfröet som är det minsta av alla frön men ska bli så stort som ett träd att kunna rymma himlens fåglar så stämmer det föga med verkligheten. Senapsfröet blir aldrig större än en buske. Men även om folket skrattar så minns de garanterat bilden och kommer ihåg vad Jesus har talat med dem om. Om det himmelska riket som en gång ska växa till med mått i proportioner som vi idag inte kan ana oss till. På samma sätt är det med kvinnan som bakar: Det är inte måttligt med deg hon gör i ordning. Grundtextens ord för “mått” - “sáton” motsvarar ungefär tretton liter – tre mått är alltså 40 liter deg!!!

Det lilla, lilla senapsfröet kan i vår värld och med våra mänskliga begrepp inte bli mer än en buske. Däri ligger dess bestämmelse. Men Jesus talar om att vi inte ska underskatta kraften det lilla. Inte ens i den tro som är liten som ett senapsfrö… Så är det också med Guds rike, Gud sår hela tiden. Och även om vi inte alltid ser det med blotta ögat så ligger det planterade frön överallt som väntar på att få nå sin bestämmelse. Så sår också Gud i ditt och mitt hjärta.

Den lilla, lilla tron som kan får växa sig stark och nå sin bestämmelse att vittna om Guds rike, redan här och nu på jorden. Så talar Jesus genom det lilla om det stora undret. Det är inte första gången han gör så.

Och hur var det då med surdegen. Kanske känner få av oss attraherade av att liknas vi en surdeg. Men den som har bakat vet att det är just surdegen som gör under med den stora degen. Så är det också tron, även om den är liten som ett senapskorn så bär den om bär en på en enorm växtkraft som när vi delar den med varandra, låter vår tro möta andra människors tro så att hela världen får bli genomsyrad av den.

Guds rike är nära. Säger Jesus. Samtidigt som han säger att Guds rike är mitt ibland oss. Det är nära, för Gud är nära. För att Gud har planterat växten till sitt rike i våra hjärtan. Och nu i advent får vi ta på allvar inbjudan från honom som vill lägga trons frö i våra hjärtan, som vi växa och genomsyra oss och våra liv. Nu i advent får vi möjlighet att bjuda in honom i våra liv, göra en krubba för honom i våra egna hjärtan. Längre bort än så behöver han inte vara. Guds rike är redan här men ännu inte. Och han som kommer att möta oss en gång där är här för att möta oss redan nu, när vi låter honom bli Herre i våra liv.

Signalstörning..

Domsöndagens texter är starka och dramatiska. Här finns lärjungen Johannes 2000 år gamla uppenbarelse från Uppenbarelseboken med hans syn av jordens sista skälvande timmar. Här finns profeten Jesaja som talar om nya himlar och en ny jord. Och Jesus. De talar alla om samma sak; Att en dag ska rätten segra! Att det kommer en dag, då livet som vi känner det, skall upphöra. Men, berättar Bibeln – det kommer "en ny himmel och en ny jord”. Denna tid beskrivs i Bibeln som en dag då rättvisan ska triumfera. Segerns dag. "Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Eller som Eric Clapton sjunger; There will be no more tears in heaven. Livet så som det var tänkt från början men som inte fick bestå.

Men varför behöver Gud skapa nya himlar och ny jord? Varför kunde inte det som en gång var gott förbli gott? Varför ser världen ut som den gör? Lidandets mått börjar fyllas till bredden. Men Bibeln berättar hur Guds ursprungliga tanke med världen och människan gick sönder, trasigheten och brustenheten tog över. Som en röd tråd genom Bibeln hör vi hur Gud ropar till sitt folk; Kom hem. Men hon går bara längre bort. Och samtidigt som vi går så längtar vi och hungrar, fyllda av en känsla av att något fattas oss.

Jag har en parabol därhemma som skickar ganska dåliga signaler till min TV: Det flimrar och bildas rutor i rutan som gör att jag har svårt att få in en bra bild. Om jag inte visste att det fanns en bättre bild att söka så skulle jag nöja mig med vad jag ser. Men jag vet. För att jag har levt med en bättre signal, en bättre uppkoppling. Så är det också med människan. Vi har tappat signalen till Gud. Vi har helt enkelt vänt vår parabol mot andra sändare. Och om vi aldrig har sett något annat så finns det en risk med att vi nöjer oss med det vi ser. Tills någon kommer och berättar. Ställ in signalen så blir bilden bättre! Och om vi gör det så blir bilden plötsligt skarp och tydlig, vi ser allt det som du inte sett förut.

Om detta talar Jesaja med oss idag. Att Gud vill göra allting nytt. Koppla upp oss igen. Stiga ner på jorden och rikta in vårt antenn. Och det gör Gud genom Jesus Kristus. Livet utan Gud är som en TV utan antenn. Om vi inte vet något bättre så är vi nöjda med det vi ser. Men när vi väl har upplevt vad gemenskapen med Gud vill säga, så får livet en helt ny mening. Vi ser saker som vi inte har sett förut och kan inte tänka oss att gå tillbaka till det gamla livet. Vi förstår varför vi kom till, varför vi är här och vart vi är på väg.

Den yttersta dagen handlar om att stå i Guds gemenskap eller att välja att stå utanför. Men, ingen, står utanför för att Gud vill det. Det här är Guds stora sorg. Att det finns dem som vill tillhöra Gud och de som inte vill det. Som valt att stå utanför. Gud kan inte tvinga någon till sig. Och att om det nu en gång skall ske ett skiljande så ger inte Gud ifrån sig en enda utan sorg och strid.

Vi får bara ett liv. Ibland skulle vi önska oss mer, åtminstone kunde få två… Ett för alla misstag… ett annat för att dra nytta av dem. Men livet har ingen generalrepetition, vi ställs direkt på scenen. Men hur vi än har levt hittills så är idag är den dag som Gud har givit dig, att ställa in signalen, att vända hjärtats parabol mot Guds hjärta. Gud som säker dig, som längtar efter att få koppla upp sig mot ditt liv, och hjälpa oss att se klart, det liv som Gud vill ge. Låt oss säga Ja, till det.

Wilkersons profetia... bassning från Gud?

Läser igen Wilkersons profetia och lite olika kommentarer. En del som tar det på fullaste allvar och till begrundande, medan andra slår bort tanken på att något sådant skulle ske, eller att känslan är allför mycket kopplad till en straffande Gud som tar till riset när barnen inte lyder.

Men är det verkligen så att om det som Wilkerson profeterar om är en direkt straffande från Gud som kommer med piskan över sitt upproriska folk? Jag tänker på min egen roll som förälder. Jag förmanar mina barn och säger till dem och jag varnar dem för att det inte ska gå illa. Och illa går det ibland, trots att jag älskar dem mest av allt på jorden. Men är det mitt fel om det går illa för att jag inte varnade dem? Skulle jag låta bli att skrämma dem för det som kan hända om vi lever ett dumdristigt liv? Om du springer så så kommer den lilla dotterns att trilla och slå sig... Om man hoppar på halkiga klippor så kan det gå illa. Dessa små bekymmer som mina barn råkar ut för kanske är svåra att översätta till en värld som idag väljer att leva allt mer bortvänt från Gud.

Men det som vi ser sker, det är inte av Gud utan resultatet av ett gudsfrånvänt liv och samhälle Vem vore då den älskande Guden om han inte genom oss och profeterna varnar sitt folk? Vem vore jag som förälder om jag inte tog ansvar för och varnade barnen för en del av de livets faror som jag vill försöka undvika dem att drabbas för? Kliv aldrig in i en okänd bil, följa aldrig med någon främmande vuxen...

Jag har läst profetian, och tar den på så pass myckt allvar att jag inte kan skaka den av mig, samtidigt vilar jag i förtröstan. men tänker att det inte är fel att spara lite på oljan och faktiskt planera mitt liv. Ingen panikångest eftersom jag vet att mitt liv vilar i Guds hand, men en god planering som kan vara till hjälp för mig och mina bröder och systrar om det skulle se som Wilkerson varnar för. Det är lätt att leva ett liv med mottot "Ät drick och var glad"... och sedan glömma resten... Livets allvar. Wilkerson hjälper oss att se det. Och vi får om vi vill och prövat det ta det till vårt hjärta och begrunda det.

Skuldfri?

Det kom ett brev på posten. Nu kan du lösa alla dina dyra skulder, här får du ett bättre erbjudande med bättre ränta. Det vi vet är om vi faller för lockelsen att göra oss skuldfria så handlar det ändå bara handlar om att byta det ena skuldbrevet till det andra och att friheten är mycket kort och att det efter åt ofta blir sju gånger värre. (Tänkter på den onda demonen som lämnat en människa och sedan kom tillbaka och fann ett till synes rent och städat hus och som gick och hämtade sju andrademoner). För den människan blev det bara värre...

Vi hoppas på guld och gröna skogar, på ett bekymmerslöst liv, där smärtan över att se att pengarna i början av månaden inte räckte till mer än räkningarna än knappt det. Vem har då inte klätt för att falla för löften om den utmålade befrielsen, eller i alla fall något som kan skjuta bekymren lite längre bort ännu dag, en vecka eller månad.

Vad Jesus gör… mannen han som en gång för alla lyft vår inre skuld från våra hjärtan är att han visar oss en annan väg än beroendets. Det kanske inte gör oss ekonomisk skuldfria, men det kan lyfta av oss andra beroende och begär som leder till skulder, även ekonomiska, girighetens, hagalenskapens till exempel. Han hjälper oss att ställa oss på fötter igen. Om vi följer honom. Till honom får vi komma med alla våra bördor och be om hjälp och vägledning, även de ekonomiska. Trots att vi inte är vana att be kanske just om det. Be om vårt dagliga bröd, be om hjälp att våra resurser ska räcka. Hjälp att hitta lösningar utan att på nitar som människor sänder på posten, som vet våra svaga punkter som vet vad vi behöver. Det gäller att fylla våra tomma hål med rätt saker. Fyller vi med det som bara kräver mer och mer av oss så nöter vi snart hål på fickorna och det dränerar all vår kraft. Det är knappast någon kreativ städning att flytta från fick till fick... från plats till plats. Det gäller allt både skulder och relationer... Laga hålen som dränerar kraften istället. Och lagade och helade kan vi bli hos Jesus, då blir också bördorna lättare att bära...

Den yttersta tiden

Predikan 24 söndagen efter trefaldighet

Hur har vi det med tiden? Många upplever den väldigt knapp. Något som går oss alldeles för fort ur händerna… Så mycket vill vi göra men inte får gjort. Rubriken ”den yttersta tiden” skulle väl kunna vara en beskrivning av vår egen vardag. Insikten om att tiden är begränsad. Men trots det så finns det frågor som vi skjuter på som om vi skulle leva i evighet… Vissa saker kan vi inte skjuta upp, sånt vi gör varje dag, dukar fram mat på bordet till familjen eller till oss själva. Men så småningom ställer livet oss inför de svårare frågorna: vem älskar mig? Vad jag lever för, vad händer om jag blir sjuk, och när jag dör? Vad är meningen med mitt liv? Vi talade om en de lav de frågorna på konfirmandlägret nu i helgen, annars är det väl frågor som ingen direkt tvingar oss att ställa, men som till slut kommer ikapp oss, ”den yttersta tiden” kommer även för dem.

Och det är lätt att skjuta på framtiden sådant som vi inte vill ta i, som känns lite jobbigt. Den yttersta tiden kan vara en sådan sak. Det är ofta det som känns mest avlägset som är det vi tar tag i sist. Och om Jesus ska komma tillbaka så vill jag leva mitt liv färdigt först. Kanske behöver vi Jesu hjälp med att få perspektiv på vad som är akut och vilka frågor som kan dröja. Rätt prioriteringar är inte alltid ett kännetecknande drag för oss… Det vet Jesus med. Minns ni mannen som skulle följa Jesus men backade ur för att han först skulle gå hem för att begrava sina döda? Det finns alltid någon anledning att skjuta de livsviktiga frågorna på framtiden. Jag tar tag i det där sen… typ. Tills det inte kommer fler sen… Säkert har någon av oss gjort en sådan där felaktig prioritering, som det har visat sig i efterhand. Att man väljer döda ting framför de levande. Att vi väljer praktiska bestyr framför relationer och möten… Kärlek och omsorg… Och väljer bort att ta tid för möte med Gud. För att vi inte tycker oss ha tid… Men idag har vi gjort en sådan livsviktig prioritering. Tagit oss tid att tillsammans komma inför Gud i vår gudstjänst. För om vi ska vi ta Jesus på orden så kommer våra vardagliga sysslor och val en dag att vara fullständigt oväsentliga till skillnad från den fråga som han ger oss att ta ställning till. För Jesus talar inte om vår vardagliga tidsnöd. Han talar om en helt annan yttersta tid. Det handlar inte bara om våra sekunder och timmar som rinner ut utan om hela världens tid. – Säg oss när det ska hända, frågar lärjungarna honom. Jesus måste ha talat tidigare med dem om att tiden inte bara har en början utan också ett slut. Hur kommer det bli? Vilka tecken kommer vi se?

Bibeln är sparsam med uppgifter om när, var och hur men när Jesus talar om tecknen på den yttersta tiden så går det inte att undgå att känna igen dem, vilket kan få oss att tro att det inte dröjer länge till. Jesus talar om stridslarm och krigsrykten. Folk ska resa sig mot folk, rike mot rike, han talar om hungersnöd och jordbävningar, att man kommer att hata varandra. Kärleken kommer att kallna. Men han talar också om hur budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli ett vittnesbörd för alla folk. Det finns många sekter som utropar när och var och hur och vilka som kommer eller inte kommer att få vara med.

Men kristen tro är annorlunda, Gud är universell, det betyder att gåvan till oss genom Jesus Kristus som Gud vill ge gäller alla som vill ta emot den. Det är en av görande skillnad! Och Jesu yttersta angelägenhet är att tala med oss om vårt eget livs prioriteringar. ”Se till att ni inte låter skrämma er” säger Jesus. Lyssna på mig, inte på alla falska profeter som kommer att ropa och använda mitt namn. Och så beskriver den sista tiden som födslovärkar. Den kvinna som fött barn vet att det nya livet föds med stor smärta. Och att hon måste förbereda sig, både praktiskt och mentalt sätta sig in i vad förlossningen innebär. Hon måste lära sig att tyda tecknen på att tiden är inne. Förlossningens dag bestämmer vi inte själva men vi kan förbereda oss väl för den. Då behöver den aldrig komma som någon överraskning. Jag ger er tre ord idag.

Den yttersta tiden för oss är både en uppmaning, en utmaning och ett uppdrag.

- En uppmaning att ta vårt liv och vår tro på allvar och kallelsen från Jesus att följa honom.

- Det är en utmaning att stå emot i en värld där kärleken kallnar fortsätta älska, att i en värld där människor svälter, dela vårt bröd med varandra. Att i en värld där människor hånas och förföljs för sin tro fortsätta stå upp för namnet Jesus.

- Och det är ett uppdrag, att förkunna evangelium om Jesus för världen. Som Jesu lärjungar får vi vara med och väcka människor från sin andliga slummer. Idag är det kristen tro som ökar mest av alla religioner, främst i Asien, Afrika och Latinamerika, medan det går trögare i Europa och Nordamerika. Trots att tron möter stort motstånd fortsätter den att växa. Trots att det i vissa änder är belagt med dödsstraff att bli kristen , trots att man exempelvis i Kina som kristen måste fira gudstjänst i hemlighet. Trots detta tar ändå ca 30.000 människor steget varje dag att följa Jesus.

I västerlandet själens nöd länge mättats med en materialistisk livsstil. Men när livet konfronterar oss på allvar så märker vi vad som håller och vad som inte gör det. Som uppmaning, utmaning och uppdrag får vi använda den yttersta tiden väl, oavsett om den dröjer eller inte, att själva leva nära Gud och genom vårt liv visa andra på samma liv, väg och val. Men vi är ingen domedagssekt som ska isolera oss och ställa världen utanför. Vi ska fortsätta leva vårt liv och planera för framtiden. Skaffa utbildning, bilda familj. – Gud håller både dig och framtiden i sin hand. - Se upp så att ingen bedrar er, säger Jesus. Och precis som en god förälder både tröstar och förmanar sitt barn så får vi när vi rör oss på främmande eller farlig plats, håll oss nära honom, låta honom hålla oss i sin hand. Hålla oss nära Jesus som har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut. Amen