Vi huvudlösa...?

Om kvinnan inte är kallad att vara huvudet i familjens lilla sammanhang, hur skulle hon då kunna vara det i Guds församling?

Citatet kommer från en artikel i Dagen om kvinnligt ledarskap och kvinnligt prästerskap i kyrkan. Om just den frågan tänkte jag inte skriva så mycket. Jag är som komminister inte församlingsledare i den bemärkelsen men väl vägledare... Om detta har vi skilda uppfattningar och åsikter.

Men jag kunde inte låta bli att lite tragiskt (åt min egen situation) småle just över just raden här ovan... Om inte jag skulle vara huvud, armar, händer, fötter, ögon öron och mun för min lilla familj bestående av mig och mina två barn, vem skulle då vara det? Nästa manliga medlem i turordningen nedåt? Min 10-årige son? Min äldste bror som jag inte talat med på över ett år? Min far som blir allt äldre?

Vad gjorde resten av kroppen när huvudet huvudlöst lämnade? Ja, inte lever vi huvudlöst i alla fall. Visst inser jag att den här familjen skulle må bra av ännu ett huvudbry... i omsorg om varandra, men jag är inte rädd eller mindre rustad för att ta huvudansvar...

Mitt liv är inget KD-ideal...

Tuve Skånberg uttalar sig om kristdemokraternas mer nyanserade utveckling av sin syn på familjer och hur man bäst stöttar barn och familjer idag. Han uttalar:

Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Jag brukar ibland kalla mig för "kärnfamiljsfundamentalist", dock inte i alla sammanhang. Men jag som frånskild småbarnsmamma ser det djuapa trauma och den smärta som mina barn tvingades genomgå då vårt äktenskap inte gick att rädda. Dagligen tvingas jag se hur mina barn slits mellan den verklighet de lever i och sin längtan efter de liv de önskade sig och hoppades på, det liv jag önskade mig och hoppades på för mina barn.

I det ekonomiska sammanhanget inser Tuve att man inte kan behandla alla olika, men på något sätt läser jag mellan raderna, att han skulle velat göra det. Kanske är det inte så men jag uppfattar det så. Visst pengar får ni men ni ska veta att så som ni lever inte är rätt... För att eventuellt övertolka det hela. Men jag är inte helt säker. Dessutom undrar jag över den något brutala betoningen på biologiska barn. Var placerar han alla de barn som av olika skäl blivit adopterade till barnlösa familjer eller bortadopterade från familjer där de inte kunde garanteras en god uppväxt? Eller spermiedonation? Eller föräldrar som blir änkor,/änkemän och finner en ny livspartner eller på andra sätt blivit övergivna av den andre föräldern och lämnats ensamma i sitt föräldraskap? Skånberg, förtydliga dig!

Mina barn (som är mina biologiska barn) vet att deras liv inte följer samma mönster som andra barns, vi lever i en bygd där flertalet familjer består av hela mamma-pappa-barngemenskaper. Mina barn är redan genom detta udda. Ett udda liv som de ibland tvingas att förklara och försvara när kompisarna frågar, var är din pappa då de är hemma hos oss och leker? Tuve Skånberg vill att samhället nu ska uttala vilken familjetyp man anser ska vara det ideala. Resten av Kristdemokraterna tycks ha insett att man inte kan gå med skygglappar och bara välja ett se idealet och blunda för det som är verklighet.

Kan man då med ena handen stödja och med den andra förkasta? Undrar jag. Barnen och jag har inte själva valt den situation vi befinner oss i. Vi känner oss i många sammanhang utanför. Det räcker med att vi ska gå in på ett badhus eller på Liseberg och letar efter familjebiljetter. I få sammanhang räknar man med den lilla familjen, på sin höjd 1 singelförälder med 1 barn. I de flesta sammanhang får vi betala som vore vi två vuxna istället för en. Alla barnrabatter beräknas på priset av två vuxna betalande. Det är ett exempel av många, ekonomisk diskriminering. Att man också i skolans värld, i alla andra sammanhang där vi möts som familj, där barnen bemöts som barn och jag som förälder ska få veta att vi är udda, bortom det ideala stigmatiserar ännu mer den utsatthet som dessa barn befinner sig i. Om Kristdemokraterna vill fortsätta som man säger, värna om barnens bästa måste man gå en annan väg än Tuve Skånbergs.

Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja... På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. Jag är själv en del av samhället, som medborgare, som präst i Svenska kyrkan som på ett tydligt sätt är med och markerar en värdegrund i vårt samhälle. På vilket sätt ska man i skola och föräldraföreningar, i attityder från lärare och skolledning, kommun och barnomsorgsverksamhet då tydligare uttala sitt stöd för hela familjer? Hur ska man för oss andra som inte uppfyller normen eller passar in i mallen visa att vi inte är något ideal? Är det verkligen gruppen biologiska kärnfamiljer som idag behöver det starkaste stödet?

Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt.

//Liselotte,

ensamstående, heltidsarbetande självförsörjande deltidsmamma

Läs även ett klokt inlägg här

http://antigayretorik.blogspot.com/2009/05/nya-familjeforslaget-tydliggor-kds.html