Jag tar en kula för dig...

AI genererad bild

 Det finns en väg som leder upp till Jerusalem. Den är kantad av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: Gubben i lådan. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Gud är inget man har som en safety box, att plockar fram bara när när det kniper. 

Det ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Det är en Gud som går rakt in i det mörkaste, rakt in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att stå kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana har vi sett en helt del av. Sista stenen glider över isen. Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut.

Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp.

Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.”

Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger:
Jag gräver min grav för dig.
Jag tog en kula för dig.
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg.
Inte ett misslyckande.
Utan livets seger.

Var är du, Gud?

 Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap som vi ser i världen? När vi ser vad som sker. Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats åt att få uttrycka vår vanmakt till Gud. Vår totala hjälplöshet. När vårt och världens
Kyrie får ljuda över världen. Herre Förbarma dig över oss. Kyrie Eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar. Jesus gör det på korset. " Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig. Kanske är det detta, hans ångest och känsla av övergivenhet som är det yttersta tecknet på att Jesus går hela vägen ner i vår mänsklighet att han också delar vår och världens tvivel och uppgivenhet över var Gud är.

Och det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag.  Det är smärta, det är hammarslag.
Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God: Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar ovissheten, smärtan och tvivlet i tillvaron.

En tro som också räknar in dem av oss som upplever en utsatthet, utestängdhet, från det etablerade, accepterade…

Det är också en tro som vågar ställa frågan: var är du Gud? För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

Men i evangelierna står det inte så mycket om Guds allmakt. Och när Jesus lär oss att be i det vi kallar för Herrens bön så avslutar han med orden: Rädda oss från det onda. Det här med ”riket, makten och härligheten” har andra redigerat dit efteråt. Kanske för att vår impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder går så djupt i oss.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa i att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att gripa den möjligheten. Det är inte min Gud.

Jesus säger: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Men den makt som Jesus gestaltar är något helt annat. Redan då han rider in på en åsna i Jerusalem signalerar han att hans rike inte är av denna värld.

Men det betyder inte att Jesus inte bryr sig om världen. Tvärtom. För honom är tillvarons innersta och yttersta inte makt, utan kärlek. Kärlek till den värld som Gud älskar.

Korsets berättelse är ju berättelsen om en kärlekens seger som enligt vår världs värdesystem ser ut som ett fiasko. Men det blir så tydligt att kärleken är det enda som makten inte kommer åt. Som makten inte kan kuva. Inte ens på korset. Det som ser ut som ett nederlag, är Guds seger. Kärleken som går hela vägen. När Jesus dör, tror de mäktiga att de har vunnit. Men de vet inte att de i själva verket blivit avväpnade. Maktens språk förstår inte kärleken. Men vi gör det när kärleken får tala rakt in i våra hjärtan.

Jesus dör MEN:
Makten kunde inte förstå honom.
Mörkret kunde inte släcka honom.
Hatet kunde inte böja honom.
Kärleken segrar – inte genom våld, utan genom offer.

Det är Långfredagens och påskdagens budskap till oss idag. Inte tron på en superkraft, Inte på en allmakt.
Men En tro på Gud som delar våra livsvillkor.

Och när Jesus på korset säger: Det är fullbordat. Så har det helt enkelt bara börjat. För kärleken blir aldrig klar.

om att ta på sig skuld...

Vi satt i bilen på väg till Göteborg och lyssnade tillsammans med barnen på Munken och Kulan. Denna gången handlade det om att Munken skulle förstå varför Jesus ger sitt liv för oss. En vän är en som ger sitt liv. Först när kompisen Mats riskerar sitt liv för Munken i en skolbrand som Munken själv har anlagt så förstår Munken hur det står till med Jesus död - för får skull, för vad vi har gjort. Först tyckte han att allt var så orättvist, att Jesus skulle dö oskyldig, det räckte inte med försäkringarna, att han i alla fall klarar sig på slutet... Det är ju orättvist! Jesus tar på sig våra skulder... Dör för vår skull/skuld...

Samtidigt som vi lyssnar på detta så uppstår ett bråk i baksätet mellan barnen, förvisso inte särskilt ovanligt. Jag säger att jag inser att det är jag som är orsaken till bråket, genom mitt agerande från början. Mot mig vänder sig en blick som tänker precis vad jag samtidigt säger högt - jag är ju värre än Jesus, på att ta på sig skuld... Att se och bryta med sina synder handlar också om att inte ta på mig skuld som inte är min och att kunna förlåta mig själv när jag inte bår upp till toppen varje gång...

Vill Gud att jesus skulle dö?

En konfirmand som frågade mig varför Jesus måste dö, eller snarare, ville Gud verkligen att Jesus skulle dö? Så grymt, så barbariskt, i alla fall om man samtidigt vill vara en god Gud? Nå, hur är det, Ville Gud att Jesus skulle dö…

Samma fråga lärjungarna ställer lärjungarna nu till Jesus. Varför måste du? Då får inte gå… De har just kommit från salen i övre våningen, där Jesus instiftat nattvarden. De har vandrat genom de smala och slingriga gatorna mot Getsemane. Jesus ägnar sina sista timmar åt att trösta och vägleda sina lärjungar. Nu är de bedrövade över vad Jesus försöker tala med dem om. Att han ska dö. Att han ska lämna dem… Jesu död är för dem bara en enda stor gigantisk megaförlust!!

Hur tänker lärjungarna? Tänker de på samma sätt som konfiurmanden? Varför måste Jesus dö? Är Gud den blodtörstige som kräver sitt offer för att inte längre vara arg och vred? Är det inte så många tänker när de ser på korset? Varför?

Men nej, Gud är ingen blodtörstig Gud. Gud älskar som en förälder kan älska sitt barn. Alla barn delar inte upplevelsen och vissheten om att vara älskade. Men det går ett djupt stråk av igenkännande i de flesta föräldraskap, att vi är beredda att göra allt för våra barn… Till vilket pris som helst. Gud ser den värld han själv har fött gå vilse, komma bort, förirra sig i snårskogar av avund, hat, och allt som för oss allt längre hemifrån. Så frågan handlar inte om Gud ville att Jesus skulle dö utan att Gud är beredd att göra precis allt för att rädda oss och föra oss hem igen, vad det än kostar. Det är vad Gud vill. Och även vad Jesus vill efter som Jesus inte är skild från Gud utan kommer från Fadern och går tillbaka till Fadern. Det finns föräldrar som har kastat sig i djupa hav, in i brinnande hus, bokstavligt talat gått genom eld och vatten för att rädda sina barn… med fara för sitt eget liv, ibland genom att offra sitt eget liv. För att rädda den man älskar. Och ingen skulle komma på tanken att fråga varför… Det är vad Gud gör, går genom led och vatten för sina barn…

Men just nu är lärjungarna där i konfirmandens fråga, dom är alldeles frågande när han talar om att han måste lämna dem. Nu när det är som bäst så bryter Jesus upp. Lärjungarna hade fått tre fantastiska år med Jesus. Och när Jesus nu säger: jag går till honom som har sänt mig, ja, då var det som om allt svartnade för dem. Hur ska det nu går? Jesus verkar förvånad över att de inte frågar honom, inte är intresserade av vart han går. Men deras hjärtan är bara fyllda med sorg. Kan vi känna igen oss? När saker och ting händer som skakar om fylls vi av sorg, av smärta, av vrede och besvikelse. Då blir vi lätt självupptagna. Allt vårt eget snurrar runt omkring oss. Men nu väcker Jesus lärjungarna med sin fråga. Varför frågar ni inte vart jag ska gå och varför? Och svarar sedan själv.

Han säger inte att han överger dem… Han berättar istället om hur han kommer att vara med dem i framtiden. Och med oss i vår framtid, idag. Att det finns något som är större och viktigare än den lilla lärjungaklubben kring Jesus. Men de är så måna om att hålla fast närvaron av Jesus att de inte ser att de genom att hålla honom kvar i det jordiska skulle förlora det himmelska.

På samma sätt ser vi inte alltid vad som är bäst för oss. Vårt perspektiv är inte detsamma som Guds. Det är det som får oss att ställa frågor som: varför måste Jesus dö… Istället för att se den gränslösa kärleken som ger allt… Jesus talar om varför det är bra att han lämnar dem. Om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.
Men inte konstigt om lärjungarna misströstar. Till det yttre ser det ut som om allt är slut. Först går Jesus till korset. Och där när det verkligen såg ut som om allting var slut så uppstår Jesus till liv och kommer tillbaka lärjungarna. Han är med dem i 40 dagar. Sedan händer det ännu en gång, att han lämnar dem… Men kanske kom det inte lika många varför denna gång. Insikten växer om att Jesus är så mycket mer och så mycket större än den Jesus de har delat i tid och rum. Och varken kors eller himmelsfärd är handlar om Jesu frånvaro utan framför allt om hans närvaro. Inte bara med en liten grupp åt gången utan överallt i alla kyrkor över hela jorden, där människor är samlade i hans namn.

Jag går för att sända er Hjälparen. Det är det avgörande för oss idag för oss själva och för vår kyrka. Anden som ger Jesus till oss, vänder oss till Jesus och hjälper oss förnimma hans närvaro, komma ihåg Jesu ord, leva Jesu liv. Genom den helige Ande är Jesus närvarande mitt ibland oss överallt, där vi vill ta emot honom. Inte bara för en liten utvald skara, en enda liten konfirmandgrupp eller lärjungaskara.

Och Jesus säger att: När Anden kommer, ska det hända något med världen, då kommer världen att förstå. Det händer något, hela tiden, men ännu bår många på sina varför, ännu är inte allting förklarat. Men rakt ner från himlen utsträckt med sina armar mot världen står korset där med sitt svar, Därför:

Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Amen

Inför korset

När livet är som värst

... då vet vi att vi är på rätt väg, när allting är mot oss och det är kämpigt. Ungefär... Ingen har sagt oss att kristenlivet skulle vara en dans på rosor, glitter och glamour. De stora kristna ledarna, apostlarna och förebilderna har både smädats, hånats och dödas. Idag talar man ofta nedlåtande om människor med en bekännande tro på Jesus.

I söndags var det Fastlagssöndagen, Se vi går upp till Jerusalem... Jesus är rätt så klar över vad som ska hända och han berättar för lärjungarna, hela hans tal till dem är som en programförklaring för lärjungarna om Människorsonen som ska lida och sedan uppstå på den tredje dagen. Medan han talar kommer en blind man fram och ber om att få synen tillbaka. Och den blinde blir seende igen och jag gissar att det första han ser är Jesus. Men lärjungarna är fortfarande förblindade, kanske av maktens eller av framgångens rus. För de har vandrat runt med Jesus, inte oemotsagda förvisso och inte utan motstånd, men de har sett Jesus göra under och nu är det på väg mot politikens och maktens centrum i Jerusalem. Det kan bara bli bättre, nu ska Jesus få visa vem han är.

Men Jesus vet att han har en annan väg att gå. En väg som både bildligt och bokstavligt talat är en uppförsbacke. På väg upp mot Golgata, där livet ska berövas honom, makten, allting kläs av honom, plagg för plagg tills han står ensam kvar, övergiven. Smärtornas man. Men han vill försöka få lärjungarna att förstå, öppna deras ögon. Men de förblir blinda undrande, oroade. Trots det så tvekar de inte att följa med, jag undrar om det skulle ha gjort det om de verkligen visste vad som väntade dem. Någon skulle säkert ha backat, någon skulle återvänt hem. Någon kanske skulle dröjt på stegen och följt efter på avstånd för att se vad som händer.

Jag tänker på sången Ge mig O herre, öppnade ögon... Vi behöver också be om öppnade ögon, för att se Jesus för att kunna följa honom, för att se vilken väg han kallar oss att gå. Insikten om att livet i tron, tillsammans med Jesus inte är framgångens väg på det jordiska planet. Visst, jag ska inte förneka att även den som är kristen faktiskt har framgång, kan berömmas för att han eller hon är kristen. Det är helt okej, så länge tron inte kräver offer... Så länge vi inte behöver klä av oss något av de jordiska plaggen som passar så för den här världen, det kan vara ekonomiska tillgångar, det kan var ställningstaganden och åsikter och solidariteter som går rakt emot det etablerade samhällets Såsom när man vill att kyrkan ska anpassa sig till majoritetens uppfattningar Det är då det kan börja kosta, börja bära emot.

Livet som kristen är inte självklart bäst när det är som värst, men det kan vara så att det är just då som du är som närmast Jesus. Och frågan vi får ställa oss nu på väg mot påsken, vill vi se honom, vill vi följa honom, vill vi be om öppnade ögon...

fast jag är lat...

Vi sjunger en sång till maten varje dag. Sången är barnens val och de sjunger den med stor inlevelse och lär ut den till varje gäst som äter med oss. En del kan ta till sig den, andra reagerar negativt på texten

Gud är god mot mig

Gud är god mot mig

Han ger mig mat fast jag är lat

Gud är god mot mig! Hej!

Det är när vi kommer till detta med "lat" som gör att många reagerar. Jag är väl inte lat! Jag har minsann förtjänat både min lön och maten som står på mitt bord... Och vem vill föresten kallas lat... De allra flesta av oss sliter ihop ett gott dagsverke innan vi går och lägger oss. Mina barn har inga problem att ta till sig detta att de är lata... De vet att de inte har gjort ett dugg för att maten ska stå på bordet. Men de vet också vem de har att tacka. Före maten tackar vi Gud för Guds gåvor, efter maten tackar de mig för att jag tillagat den efter bästa förmåga. Ibland låter det så här. Tack för maten, fast det inte var så gott...

Vi lever i en tid som är så oerhört fokuserade på våra meriter. På vad vi gör och vad vi förtjänar. Det är som om vi glömt bort nåden och från vem allting i grunden kommer ifrån. Visst, har jag förtjänat mitt levebröd, min lönecheck. Men vad är pengar om inte Gud ger oss av sin skörd? Man kan inte äta pengar, eller arbetstimmar... Eller goda gärningar. Jag tror att vi behöver flytta vårt fokus bort från mänsklig strävan till Kristus för att kunna förstå nåden. Att vi behöver klä av oss en del av vår självtillräcklighet. Se att Guds kärlek och nåd inte är beroende av våra förtjänster. Inte heller maten på vårt bord. Det innebär inte att det är fullständigt egalt det vi gör. Att vi kan synda på nåden. Att vi inte ska bry oss om att göra ett gott arbete eller leva ett gott liv. Men vi får inte glömma bort vem vi har att tacka. Och komma ihåg att det inte är våra gärningar eller förtjänster han vill ha, inte heller vår självrättfärdighet. Han vill att vi ska leva det liv som utgår från honom, att vi inte ska gå i vår egen kraft utan i Hans.

Han ger mig mat fast jag är lat. Precis som med lönekuvertet. Det är i princip lika stort varje gång. Det händer att jag tycker att jag får mer än jag förtjänar. (Säg inte det till min chef!) Andra gånger har jag slitit riktigt hårt för det. Men Gud är god mot mig. Guds kärlek och nåd får jag varje dag, inte efter mina förtjänster utan för vad han en gång gjort för mig på korset. Det som han gjorde för dig och mig. Och även om vi var den ende syndaren som stod där nedanför korset så skulle han kliva upp på korset ändå. För min skull. I det perspektivet har jag inte mycket att komma med. Det är inte meningen heller. För om vi kunde allting själva skulle vi inte behöva Honom. Det är inte våra prestationer som Gud vill ha, utan att vi vänder oss till honom i glädje, lovsång och tacksägelse. Det betyder som sagt inte att vi ska synda på nåden... att vi kan bete oss hur som helst. Men det betyder att vi alltid får komma tillbaka till honom. Fast vi är lata ibland...

Lukas 12:24 "Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?".

Vi kan inte förhandla om korset...

Vägen till Livet – vägen till Jesus – Jesus som är vägen till Livet. (Joh.14:6).

Kan jag säga att jag har Sanningen? Att det är jag som har rätt och att andra med en annan uppfattning har fel? Nej, inte jag. Men Jesus kan det, och Jesus gör det. Han inte bara talar om Sanningen, han säger att han är Sanningen, han inte bara talar om Vägen, han säger att han är den. Talar inte bara om Livet utan säger att han är Livet. Vägen, Sanningen och Livet.

Detta är vad Jesus säger. Antingen svarar vi att det är omöjligt och exkluderande, eller så ser vi det som en underbar inbjudan. Vägen, Sanningen och Livet. Vi kan inte ändra på det eller förneka det. Det är vad Jesus säger. Och om det skulle kunna vara på något annat sätt så är det Guds sak och inte vår… Vi kan inte tona ner Jesu anspråk även om de provocerar. Dessutom är korset inte heller så exklusivt som kristen tro ofta anklagas för att vara. Det är fel. Korset kan aldrig bli vår egendom. Korset kan aldrig bli en bytesvara i tro. Det är från korset som Gud handlar med människan. Vi kan aldrig förhandla om korset.

Korsets armar sträcker sig ut långt utanför vår kyrka och vår gemenskap. Korsets armar vill inte utesluta utan innesluta världen. När Jesus uppstår får världen liv. Det var på korset som himlen öppnades för rövaren. Det är här det blir fullbordat. Detta är Guds väg. Är det meningen att vi ska fråga oss om det kan vara så att Jesus inte menade vad han sa? Eller är det meningen att vi ska tro det vi får tro? Att korset är vårt hopp. Vägen till Liv!

Övergiven...

Mörker täcker jorden, marken skälver. De som hånade honom såg ut att få rätt. Han hade sagt sig vara Guds Son, och där hänger han nu så utlämnad och föraktad en människa kan vara, hånad och misshandlad, upphängd för att dö. Han som hade sagt: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig" Han ropar nu själv inför den stängda himlaporten:

Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig. Men det är hans rop i vårt ställe. Hans död för vår skull som han dör. Det var för oss porten var stängd. Det var för oss ingen Gud fanns. Vi som i bästa fall kan ana en Gud långt borta, en mening skymta någonstans, men en mening som inte kan röra oss, därför att vi inte hittar hem. Nu älskar Gud världen tillbaka till sig själv. Öppnar den himmelska porten, genom döden.

Påminns gång på gång av min dotters ord vid sin brors grav, då hon som 4-åring stod och pekade ner på stenen och frågade - Mamma, kommer man till himlen den vägen... Korsets mysterium, genom hans död på korset får världen liv. Därför går det genom min sorg också ett stråk av hopp, av liv, av tro.

Ingen tar mitt liv ifrån mig utan jag ger det av fri vilja, säger Jesus. På korset är det inte ondskan som har initiativet, utan kärleken. Han förlorar aldrig sin identitet eller värdighet. Han går in i ondskan för att han själv har valt det.

Detta är Gud - som i Kristus har försonat världen med sig själv. Döden mister sitt grepp...

Därför är Gud är närvarande i alla långfredagar i hela vår värld och i alla människoliv. Därför kan vi se på korset och säga med det lilla barnets förundran och trosvisshet; man kommer till himlen den vägen, genom honom som ger världen liv...

brofäste...

Jag var på resa i Polen för några år sedan och mitt ute i skogen vid sidan om vägen vi körde stod en bro. Den vilade på pelare i varje ände utan att vara förbunden med någon väg. En bro utan början eller slut, utan mening och mål. …aldrig fullbordad. Visst kan det ofullbordade ibland vara vackert. Ett konstverk som inte blivit färdigt kan ändå vara lysande. Schuberts "Ofullbordade" hör till musikens mästerverk. Men annorlunda är det med korset. Här fullbordas allt. Korset blir brytpunkten i frälsningen. För mål och mening, början och slut, Det är fullbordat säger Jesus. Sedan böjde han ner huvudet och överlämnade sin ande. Fullbordat, färdigt…

Tänk om det hade varit med korset på samma sätt som med den där bron i Polen. Tekniskt fulländad men utan vare sig mål och mening. Och så hög att ingen kunde nå upp till den. Men sådan är inte Jesus. Han är mitt ibland oss. med början i begynnelsen, sin mening i frälsningen, sitt mål i himlen. Tänker på Simon and Garfunkels sång. Like a bridge over troubled waters I will lay me down. Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig… Korset, förbundstecknet. Brofästet. Som kan väcka vår längtan tillbaka till vårt ursprung, då vi levde samman med Gud, då Guds vilja och Guds tanke fanns i vår vilja och vår tanke. Innan allting brast. Innan länken gick sönder mellan oss och Gud. Tills Gud spänner sin kärlek som en båge över allt det som vill skilja oss från honom. Kärlekens bro, genom tro. Allting blir helt genom honom. I honom. Det är fullbordat....

Varför fasta?

Varför fasta?

Idag är det fastlagssöndagen och det är tre dagar kvar till dess att kristenhetens fast börjar, på askonsdagen. Tre dagar från söndag till tisdag som kallas för fastlagen. De får vara en tredagars bromssträcka där melodierna, bönerna och psalmerna redan ljuder inför det som börjar på onsdag. Fastetidens 40 dagar får vara en tid då bruset lägger sig. Då tempot sjunker. Då fokus vänds mot Jesus och mot påskens händelser, för vad han har gjort för oss på korset. Jesu död i fullständig kärlek till varenda människa, och hans uppståndelse för vår skull, för att ge världen liv. Fastan är en del av livet i Jesu efterföljelse. En nyttig del. Fastan är ofta en förberedelse för att möta Gud, för att stänga av en kanal och öppna en annan. Man kan säga att fastan minskar bruset lite grand. Störningssändarna. Precis som vi stänger av mobilerna när vi kommer hit till kyrkan. För att vi behöver stänga av en kanal och öppna för en annan. Ibland måste vi uppsöka särskilda platser för att få bättre mottagning. Jesus fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Mose fastade fyrtio dagar, Elia vandrar i fyrtio dagar och nätter. Israels folk vandrade i fyrtio år i öknen. Det är alla dessa fyrtio som gör den kristna fastetiden före påsk sedan gammalt till fyrtio dagar. Om vi räknar från Askonsdagen till och med påskafton och tar bort alla söndagar. För ingen söndag är en fastedag, den har alltid ett stänk av uppståndelse.
Idag delar vi festen, måltiden, brödet och vinet, för oss utgivet och utgjutet. Människosonen som ger sitt liv till lösen för många. Idag tar miljoner och hundratals miljoner emot denna kärlek i Kristi kropp och blod. Det får vi också göra, han som är för oss utgiven och utgjuten. Ge under fastan Gud tid att få innesluta dig i sin kärlek och rena dig i nattvardens sakrament. Här finns försoningen och förlåtelsen. Tänk att få höra vårt eget namn viskas av Gud, tätt följt av orden; du är förlåten, du är förlåten. Så kan vi gå vidare och bereda större rum för Gud, när vi fått göra oss av med allt annat skräp. Då kan vi bättre höra när Gud talar.