Jag tar en kula för dig...

AI genererad bild

 Det finns en väg som leder upp till Jerusalem. Den är kantad av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: Gubben i lådan. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Gud är inget man har som en safety box, att plockar fram bara när när det kniper. 

Det ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Det är en Gud som går rakt in i det mörkaste, rakt in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att stå kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana har vi sett en helt del av. Sista stenen glider över isen. Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut.

Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp.

Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.”

Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger:
Jag gräver min grav för dig.
Jag tog en kula för dig.
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg.
Inte ett misslyckande.
Utan livets seger.