När smälter det frusna? När orden tar slut.

Det är ett tag sedan jag bloggade.  Det finns stunder när språket stannar upp. När meningarna, som annars kommer så självklart, plötsligt står som bilar i kö på en vinterväg. Motorn går, tanken finns där – men inget rör sig. Orden tar slut. Eller rättare sagt: de fryser.

Jag gick för bi bäcken här på Harplinge kyrkogård. Den ser stilla ut, nästan död. Ytan är hård, ogenomtränglig, vit av kyla. Man kan gå förbi utan att höra något, utan att ana rörelsen. Men under isen fortsätter vattnet att strömma. Det ger inte upp bara för att ytan stelnat. Det letar sig fram i mörkret, runt stenar, genom smala passager. Livet där under är oberört av vår blick.

Så är det kanske med skrivandet också. När orden tar slut är det inte nödvändigtvis för att tanken är tom. Kanske är det för att något håller på att formas under ytan. Något som ännu inte hittat sin öppning. Vi lever i en tid som kräver omedelbar formulering – snabba svar, snabba åsikter, snabba reaktioner. Tystnaden misstänkliggörs. Pausen tolkas som brist.

Men tänk om pausen är en förutsättning?

Frosten kan vara en skyddande hinna. Den ger tid. Den tvingar oss att lyssna neråt, inåt. Att acceptera att allt levande inte syns på en gång. Att det finns processer som inte låter sig stressas fram.

När smälter det frusna?

Det gör det inte på kommando. Inte för att vi vill, inte för att deadline närmar sig. Isen släpper när temperaturen förändras. När något skiftar – utanför oss eller inom oss. Ett ord träffar rätt. En bild öppnar en spricka. Ett samtal värmer tillräckligt länge.

Och plötsligt hörs porlandet igen.

Det är inte dramatiskt. Ingen fanfar. Bara en rörelse som återtar sin riktning. En mening som börjar andas. En tanke som vågar rinna vidare utan att veta exakt var den ska landa.

Kanske var det i själva erkännandet av tystnaden som isen började spricka. I insikten att det levande aldrig riktigt slutade strömma. Att det bara behövde tid.

Orden tar slut ibland. Men under ytan fortsätter språket att leva. Och när islossningen väl kommer, bär den med sig något som är klarare, kallare, ärligare.

Som vatten som äntligen får se ljuset igen. 

Kanske var det nu det hände?