Barnets fantasi gör tanken fri

Minnesgudstjänst Kungsbacka Hanhals 2022

Joh 6:37-40

Jesus sade: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

 Den kristna sångaren Frank Ådahl sjunger:
Ännu en novemberdag, Alla färger suddas ut
till en gråare nyans. Fast jag vet att solen
finns där någonstans, har jag svårt att se det sken,
som ett litet barn kan se.

”Se det sken som ett litet barn kan se”. Det påminner om sången Barnatro av Lapplisa. Att kunna se på livet, på Gud och tron med barnets ögon. En del ser barnatron som ett uttryck för en banal tro som inte fått växa och mogna. Men med åren så har jag själv börjat fundera på om det inte är snarare tvärtom. Att ju närmare himlen vår livsresa tycks komma, desto mindre blir behovet av komplicerade teologiska, metafysiska, filosofiska eller existentiella tolkningar på vad som väntar oss där.
En resa bortom både rum och tid, sjunger Frank vidare. Som kräver barnets fantasi att göra tanken fri.

I vår ungdom ser vi på tron, på Gud och på himlen från ett visst håll. Präglat av både förväntan och besvikelse. Tiden går och dimmorna skingras. Bilden av Gud rör på sig. Och genom åren rör vi oss genom ett landskap där vi aldrig har varit förut. Till trakter dit sorgen ibland tar oss.

Och i mitt eget liv har jag fått erfara att tron åter börjar likna den där allra första, barnets, men nu med ett liv av erfarenheter lagda till den. Att omfamnas av en barnatro behöver inte handla om att vara barnslig, utan i stället om att ha en tro och en tillit som ett barn. Och när lärjungarna en annan gång fåfängt frågar efter vem som ska få den främsta platsen i himmelen så återvänder Jesus till barnets enkla sätt att vara när han ställer ett barn framför dem och uppmanar dem att ta emot Guds rike som ett barn och säger: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin. Orden från Jesus handlar inte om at begränsa utan snarare tvärtom, öppna upp. Var som ett barn, tro som ett barn. Relationen till Gud handlar inte om kvalifikationer och prestationer utan om just tillit och tro.

En resa bortom både rum och tid
Som kräver barnets fantasi att göra tanken fri.

Och idag säger Jesus till oss: Jag ska inte låta någon gå förlorad. De som Fadern gett mig ska jag inte visa bort. Därför behöver vi inte sörja som om vi vore utan hopp. Det kristna hoppet sträcker sig över det som är, mot det som kommer. Det kristna hoppet handlar lika mycket om vårt liv här på jorden som om det liv Bibeln beskriver som vårt hemland i himlen. Och när Jesus talar med oss om det himmelska hoppet så visar han också på hur vi kan leva kärlek hopp och tro här på jorden. Jesus tröstar den som gråter, helar den som lider, stannar och talar med den som är ensam, delar brödet med den som inget har. Han överger inte det lilla fåret som gått vilse. Och han upprepar för oss idag:  Jag ska inte låta någon gå förlorad. Det är bilden av Gud som älskar, som vill skydda och bevara. Gud som söker oss med sitt ljus, när vi famlar i mörker.

När vi förlorar en människa genom döden i våra liv så är det en stor förlust. Det är det även när relationer här på jorden går sönder och vi tvingas att gå skilda vägar. Det blir ett tomrum efter någon som har betytt något för oss i vårt liv. Men för oss som sörjer någon idag så får Jesu ord idag fylla oss med trygghet och tillit. Tron på att det som för oss är ett avsked för den som gått vidare är ett möte.
Vi får leva och dö i tilliten till att ingen av oss går ensam, inte här på jorden, men inte heller i det som vi kan kalla himlen eller evigheten. På den vägen vill Jesus ta oss i handen. Det får vara huvudbudskapet till oss idag. Omfamna den vissheten, lev i den tilliten.

Ännu en novemberdag, Alla färger suddas ut
till en gråare nyans. Fast jag vet att solen
finns där någonstans, har jag svårt att se det sken,
som ett litet barn kan se.

Våga se på livet med barnets blick, där kyrkogårdarnas ljus under några mörka dagar förvandlas till en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats.  De lysande gravfälten blir ett budskap mot himlarymden. Vi har inte glömt er, ni både finns hos oss och fattas oss.

Och budskapet från himlen lyser tillbaka till oss:
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men du färdas dit. Amen

33 liv ger hopp till världen

Sitter och jobbar vid datorn och samtidigt följer jag på CNN räddandet av de 33 gruvarbetarna i Chile. Så många har följt deras kamp för att komma tillbaka upp till jordens yta. Nu blir det verkligt, en efter en kliver de ur den smala kapseln som för dem tillbaka till livet igen. 33 liv är inte så många i förhållande till alla dem som på olika sätt genom tragiska olyckor, naturkatastrofer och krig mister livet i vår värld. Men för var och en av dem är det inget mindre än ett liv, liksom för deras familjer som återser en familjemedlem. Men de 33 och kampen för deras räddning signalerar till världen hopp. Vi ger inte upp. Vi låter inte någon människa gå under om vi kan göra något för att förhindra det. På samma sätt har vi följt räddningsaktioner på Haiti och på många andra ställen i världen. Liv för liv. Hopp till världen. Ett enda liv kan signalera så mycket.

Jesu liv och död, hans nederstigande till dödsriket och uppståndelse ger oss hopp. Hopp om att döden kan besegras, hopp om att Gud inte vill låta någon människa gå förlorad. Som själv går hela vägen genom döden till liv igen, för vår skull. Den smala kapseln påminner mig om det. Om hur han stiger upp från dödsriket för att tala hopp till världen. Det hoppet som vi genom vår tro, genom våra handlingar, genom vårt agerande gör levande och verkligt. Vi behöver en värld av hopp, en värld som aldrig ger upp, som inte säger, det är för sent. Så länge det inte är för sent för Gud så är det inte för sent för någon av oss.

Kors i taket eller...

Sitter på morgonkvisten mitt emot fadern som bläddrar igenom tidningen, HD. Noterar att dödsannonserna inte innehåller så många kors nu för tiden. Så¨är det ju att korset inte längre är en livstolkande symbol för människor. Att det idag är blommor, hundar och solnedgångar som talar mer om människor liv. Igår var vi på promenad genom Helsingörs stad och gick förbi en begravningsbyrå. Där inne stod ett antal kistor varav de allra flesta hade ett träkors på locket. Jag har överhuvudtaget aldrig sett det i Sverige och undrar om det skulle varit särskilt gångbar modell. Nu har jag inte haft tillfälle att jämföra de danska och svenska dödsannonserna men undrar ju naturligtvis om det kristna symbolspråket är starkare förankrat i Danmark än i Sverige. Och hur gör vi som möter människor i liv och död när vi vill tala om korset? Hur gör vi det kristna symbolspråket relevant? Det liv bortom och genom korset som inte bara är en symbol utan en levande verklighet?

Spökjournalistik

Tittar på Debatt i TV 1. Anhöriga till döda barn rings upp och tillfrågas om det kan vara deras döda barn som spökar i huset som de har flyttat ur. Den anhöriga mamman får frågan - dog hon en våldsam död, till en mamma som vårdat sin sjuka dotter i 20 år. På kritiken om uppringningen svara programledningen - människor brukar tycka att det är trevligt när vi ringer.

Om jag hade blivit uppringd av en TV-ledning och fått frågan om min son spökade i det hus där vi bodde då han avled hade jag blivit oerhört kränkt. Och för en gångs skull så håller jag helt och fullt med Christer Sturmark då han säger att detta är fullständigt obevisbart och bara ger utrymme åt charlataner i Tv-rutan. Mamman som blev uppringd vill låta de döda få vara döda. Jag håller med. Människor får tro på precis vad de vill, men att göra ett TV program om detta och kalla det en dokumentär är oerhört cyniskt och skitdålig journalistik. Citat Christer Sturmark. Jag håller med. Christer Sturmark och jag har inte samma syn på livet efter döden. Vi kommer förmodligen att fortsätta ha en divergerande uppfattning. Men jag håller honom för hederlig och vill själv fortsätta vara detsamma i mitt eget utövande av min tro och övertygelse.

Mamman frågar avslutningsvis, varför skulle min sjuka dotter spöka? Ja, varför? Jag tror inte heller på spöken, men tror att för Gud är alla levande även efter döden.

Direkt begravning

Läser i Dagen om direkt begravning. Dvs kremation och begravning utan begravningsgudstjänst. De ökar i Göteborgs stad. Jag har haft flera sådana begravningar. Eller snarare, begravningsgudstjänster där bara jag musiker och begravningsentreprenör varit närvarande. men inte utan att vi talar, sjunger och ber om himlen,inte utan att vi lyser frid, över varje människa som går ur tiden. Visst har det varit annorlunda och tomt, men vi var där. Varje människa har rätt att ha någon vid sin sida, inte bara nära man dör, utan också när man läggs i gravens vila, ingen människa är bortglömt av Gud. Faktiskt är dessa begravningar några av de som starkast bevarats i mitt minne. Mer än alla dem med många människor och stora tal...

Från död till liv

Predikan 16 sön efter trefaldighet

Herre om du hade varit här… då hade det inte hänt… då skulle det ha gått på ett annat sätt, då hade detta inte drabbat mig… Martas och Marias ord skulle ha kunnat vara våra egna. Har inte vi också någon gång stått där i sorgen och smärtan, undrat, frågat; var är du Gud? Vad gör du Gud? Varför gör du ingenting?

Jesus var inte där när Lasaros dog. Men han var inte längre bort än att Marta och Maria kunde söka upp honom. Och när Jesus möter systrarnas smärta så blir han upprörd och skakad i sitt innersta. Jesus faller i gråt över Lasaros och folket som ser honom säger; Se hur mycket han höll av honom. De orden säger till oss idag är att Jesus delar vår sorg fullt ut. Han tröstar inte bara systrarnas smärta utan sörjer också sin vän Lasaros, precis som han sörjer för varje människas smärta. Jesu tårar för Lasaros och hans kärlek till Lasaros är också berättelsen om Jesus kärlek till oss. Att han delar vår nöd, vår sorg och våra smärta när den kommer in i våra liv. Våra bekymmer blir hans bekymmer och vår förtvivlan hans, han sörjer med oss och gråter när vi gråter. Våra tårar är också hans tårar.

Men berättelsen om Lasaros som blir levande igen, eller den om synagogsföreståndarens dotter som uppväcks, eller den om officerens son som får livet tillbaka är inte bara berättelser om hur Jesus delar vår nöd i livets död, det är framför allt berättelsen om att Jesus inte står handfallen vid dödens gräns. För det finns ingen plats dit han inte når. Inget ställe dit hans röst inte når. Inget område där hans makt inte gäller. Orden blir verkliga som han själv uttalar i Lukas evangelium 20:38. Gud är inte en Gud för döda utan för levande. För honom är alla levande. Där våra händer inte når och våra röster inte hörs dit når hans röst och hans händer. Genom dödens barriär sträcker han sin hand.

Därför blir den här söndagen som ännu en påskdag då vi får påminnas om att Jesus är gränslös. Han kan röra sig över alla gränser. Kan röra vid vårt innersta, läka våra sår och hela vår smärta. Jesus går obekymrat genom stängda dörrar. Går genom tidens och rummets gränser, genom dödens gräns, och han kan också gå genom dörrarna i vårt inre som vi kan ha låst. Han kan gå in i vårt livs historia och komma åt de vi inte kan komma åt, läka de sår vi inte kan se. Och genom hans död på korset suddas också den historiska gränsen mellan liv och död ut.

Ändå står vi där ibland, vid våra dödas gravar. Frågar oss, varför, kunde han inte ha gjort något, han som har makt över både liv och död. Och när vi står där med alla våra frågor så får vi påminnas om hur Jesus gick tillsammans med en gråtande kvinna till hennes brors grav. Till henne sa han: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör. Sedan fortsatte han; tror du detta? Minns ni vad hon svarade? Jag tror att du är Messias… Det är på honom själv hon lutar sig i sin sorg och sin smärta så som vi får luta oss på Jesus, vila i hans famn.

Men låt oss gå tillbaka till Marta och Maria och Lasaros igen. När Jesus frågar var de lagt hans kropp så tar de med honom till graven. Där ber han att de ska rulla bort stenen. De protesterar och säger att det är för sent. Men de gör ändå som han säger.

Du och jag får också vara med och rulla bort omöjliga stenar ur människors liv. Även du och jag kan hjälpa människor att bli lösta från hopplöshet och vända livet till tro igen. Jesus hjälper oss att rulla bort stenen och vi får vara med i efterarbetet att lösa oss från bindlarna, dödens, smärtans, hopplöshetens och missmodets. Själva undret kan vi bara förvänta av honom själv, och det är genom ordet som Gud handlar, Jesus säger Kom ut till Lasaros. Han säger det också till oss idag. Han låter oss inte stå ensamma när det bär emot.

Ändå har vi ibland så svårt att tro. Vågar inte förvänta oss så mycket, kanske är rädda för att bli besvikna? För att inte få bönesvar? När synagogsföreståndarens dotter var död så sa folket i flickans rum sa att det var för sent. Men Jesus visar bort missmodet, visar ut pessimisterna och ber om att få vara ensam med flickan. Vi behöver människor som vågar tro att det faktiskt är idé att rulla undan stenarna från vårt liv, men ibland måste Jesus få vara ensam med oss för att kunna handla.

Idag får vi tacka Gud för att det inte finns några dörrar som kan stänga ute Jesus. Därför kan han säga till den lilla flickan, synagogföreståndarens dotter, som han ger livet tillbaka Talita Koum, Flicka stig upp! Till Lasaros säger han Kom ut! Gör honom fri och låt honom gå…

Och till oss säger han även när våra ben vacklar, jag är med dig alla dagar till tidens slut, Alla dagar ! Och alla de dagarna får vi luta oss på honom som är Uppståndelsen och Livet. Tro att Gud är inte en Gud för döda utan för de levande, för Gud är alla levande…

Amen

Tack Gud för smärtan?

Jag möblerade om hemma igår. Först åkte det upp tre nyinköpta Billyhyllor till barnen. När jag ändå höll på så tänkte jag att jag lika gärna kunde möblera om vardagsrummet. Sagt och gjort. De andra tre Billyhyllorna som stod där skulle flyttas till andra sidan rummet, till motsatta väggen. Att ta ur alla böckerna först verkade vara onödigt, de stod bra där de stod. Så jag drog och baxade och fick dem på plats på andra sidan, utan missöden. Jag blev jättenöjd! Men med soffan som skulle byta plats med bokhyllorna gick det inte lika bra. Eller rättare sagt, för soffan gick det bra men inte för mig, jag tappade soffan - på stortån! Det gjorde väldigt ont. Men jag fortsatte och jobbade på. Så småningom tog jag av strumpan och såg en alldeles blå och blodig stortå. Då gjorde det ännu mer ont. Jag gjorde rent och idag är det rätt så okej.

Men någonting har hänt med tån. Istället för att känna smärta så känner jag ingenting alls. Jag ska inte säga vad jag kan göra med min tå... Men den har ingen känsel och jag kan bruka ganska mycket våld mot den utan att känna något. I längden skulle det sluta illa. Och det slår mig att just detta att kunna känna smärta är en stor gåva till oss människor. För vad skulle vi göra om vi inte kunde känna smärta? Jag läste en gång en bok av Henry Neuwen som handlade om detta och hans liv bland leprasjuka. Lepra, eller spetälska, fungerar så att de angripna kroppsdelarna förlorar känseln. De skulle kunna stoppa in en angripen fot i elden utan att känna smärta. Tacka för att du förmår känna smärta, sa de. Den skyddar dig och räddar dig.

Jag mötte en pappa häromdagen som förlorat sitt barn, en mamma för ännu några dagar sedan som råkat ut för samma sak. De berättade båda om sin smärta som jag känner igen från mitt eget liv och min egen förlust. Pappan berättade att han blivit känsligare, mer mottaglig efter det som hänt. Men om det vore tvärtom, om det vore med själens smärta som med min stortå? Hur mycket människa skulle det bli kvar av oss då? Varifrån skulle vår förmåga att känna empati för och omsorg om varandra och varandras nöd tas om vi själva inte förmådde känna smärta? Är det inte kännetecknande för psykopater, just denna oförmåga att känna in vad andra känner? För att man själv är avtrubbad?

Den smärta och de sorger och förluster som jag gått igenom i mitt eget liv, sorg, förlust, död, besvikelse och svek har satt outplånliga spår i mitt liv. Men jag ber till Gud att de aldrig ska göra mig avtrubbad. Att de istället ska öka min känslighet för andra människors svårigheter och att de också ska skydda mig och hjälpa mig. Att smärtan blir ett värn som får mig att säga stopp, om någon skulle bruka våld mot mig i mitt liv, utnyttja mig eller köra över mig. Att jag då ska få kraft att säga: Stopp, du sårar mig! Och att jag ska få kraft att hjälpa andra att sätta stopp på samma sätt...

Jag har varit i situationer där jag inte kunnat säga stopp, där jag inte heller har lyssnat in signalerna från mitt hjärta och min kropp. Det är då det går för långt. För om vi inte är okänsliga rakt igenom, vilket jag inte tror att vi är, så når smärtan till slut fram till den delen av oss som fortfarande har kvar sin känsel. Då får vi be att inte alltför mycket är skadat för att vi ska kunna läka igen...

Så trots att livet ibland gör ont vill jag ändå tacka Gud för att jag förmår att känna den smärtan. Och jag ber att den både ska skydda mig mot värre skador och bevara mig från att möta mina medmänniskor med något annat än kärlek och barmhärtighet från den Gud jag tror på. Den Gud som själv burit mer smärta än någon av oss någonsin kommer att göra...

när dagarna är slut...

Jag fick be en utfärdsbön för en gammal kvinna igår. Läsa och sjunga orden: I frid vill jag lägga mig ner, i frid vill jag somna in, ty du Herre, låter mig bo i stillhet och i ro. Det var så det var. Stillhet och ro... Denna känsla av det välkända ansiktet, så nära men ändå så långt borta. Och ändå bara ett hjärtslag och ett andetag bort.

Med bara ett jordiskt perspektiv skulle allting vara över. Allting vara slut. En människa som stryks ur registret och finns sedan inte mer. Med vårt himmelska perspektiv lever vi alla tillsammans, men bara för en tid skilda åt. man kan aldrig dö ut ur kyrkan. Ur gemenskapen med Gud, vårt namn är skrivet i Livets bok. Samma kyrka, i himlen och på jorden, förbunden genom Jesus själv. Från den jordiska kämpande kyrkans gemenskap till den himmelska triumferande... Så är vi förbundna med varandra, vi som är och lever, de som har gått före och de som kommer efter. Vi lever samma liv. I honom är det som vi lever, rör oss och är till.

I frid kommer också jag en gång att få lägga mig ner, och i ro sommna in. Men nu lever jag, bara ett hjärtslag och en andetag bort från himlen...