Syndafloder...

Läser i Aftonbladet om supervulkanerna vars floder han översvämma hela jorden. En vulkan på Kanarieöarna kan översvämma hela Europa med en gigantiskt hög våg. Nyss påminda om Askmolnet och inte för alltför många år sedan tsunamin å är människor mer benägna att bli katastroftroende. Jag är inte "katastroftroende", rättare sagt det är inte tron på förödelse som bär mig. Men jag är bibeltroende. Och plötsligt så verkar det inte alls så märkligt att en flod skulle svept bort livsbetingelserna över en hel kontinent eller kanske över alla då bebodda platser. Är domedagen här? Frågar sig journalisten på Aftonbladet... Jag ägnar mig inte åt att tyda tecken, men håller det inte för omöjligt att det som riskerar att kunna ske nu kan ha skett en gång tidigare...

Aska och sånt

Jag har lite svårt att greppa det stora askmolnet. Mina kollegor retar mig för att jag läser alt som går att komma över på nätet. Både vad som händer och vilka konsekvenser det kan få. Och jag som på mänskligt vis då funderar mest över min egen situation och den efterlängtade Greklandsresan. Inte en resa i mängden utan för mig och barn den stora resan!! Det är så marginellt i det stora hela. Men jag funderar på livet, skapelsen, på naturkatastrofer, på jordbävningen i Kina som tagit 1400 liv. Här i väst talar vi bara om flygplan. Själv tänker jag att det är betydligt tråkigare om vi inte kan komma iväg på vår semester än om vi inte kan komma hem... Funderar på vad som händer med jorden, och vad som har hänt genom tiderna.

Måste för övrigt berätta om ett fantastiskt frågepass med konfirmanderna på lägret. De fick ställa vilka frågor de ville och det var avancerade och kluriga frågor som ställde oss alla mot väggen. Och de ville inte sluta fråga. Det är kul med konfirmander, ja jag älskar faktiskt konfirmander, och vilket underbart gäng jag har i år! Måste säga det! Fast jag säger det varje år så har varje grupp något visst. Den här med. De har så oerhört mycket att lära mig...

Nu är det sovdags... Undrar om vi kommer iväg till Grekland...

Enkelt val är inget val?

Under rubriken barncitat...

Dottern undrar varför man måste ha en mamma och en pappa. Inte för att hon är missnöjd. Hon har precis berättat att det är de två som är bäst i hela världen! Jag förklarar att det är bra med någon som tar hand om en och att det ju faktiskt behövs en mamma och en pappa för att det ska bli barn... Dottern fortsätter att reflektera tillbaka i historien, mammas mammas mammas mamma men! MEN? Hur kom dom första människorna till? Jo, men Gud skapade ju två människor, berättade jag vidare, Adam och Eva...
- Vill dom bli ihop då? Kontrade dottern.
- men de hade ju ingen annan att välja på, svarade jag...

- Och så fick de en massa barn? Då måste de blivit minst 1000 år. Och då blev det ju bara svenskar!

Njae, försökte jag lite försiktigt, (jag vill ju inte lura henne att tro att historiens vagga stod på Tjörn, även om vi gärna vill hävda det. Människorna flyttade ju ut i en massa olika läder och platser.
-Då måste dom fått lära sig jätte många språk...

Ungefär där återgick vi till att lyssna till Berts dagbok om långtradarkyssar... och annat...

Tänk om det vore lika enkelt för oss alla, inte bara för Bert och hans kysslista, (för den som har läst Berts dagbok) att det liksom var fix och färdigt från början... Att vi fann varandra, levde i 1000 år och fick en massa barn... Som höll lite mer sams än vad Adams och Evas barn gjorde...

bordsbön

Jag är en amurleopard, alltså behöver jag inte be för maten, utbrister sonen när han sliter det nygrillade stycket mellan sina tänder... Nä, visst säger jag, men vore du en amurleopard så skulle maten behöva be - för sitt liv... följer jag på... Allt detta sagt efter ett skolbesök på Nordens Ark. Lite kul var det dessutom att guiden berättade att namnet Nordens ark kom från bibelns berättelse om att hjälpa var och en av sitt slag att överleva för framtiden...

slumpen

"Det finns en annan slumpmässig faktor som är gynnsam för jordens utveckling och det är dess position..."

Tittar på ett fascinerande program på TV om jorden och alla de komponenter som behövs för att vi ska leva, för att jorden ska ha den goda gynnsamma miljö som hon för att kunna skapa förutsättningar för liv. Alltifrån magnetstrålningar, koldioxidutsläpp, och månens position i förhållande till jorden som skapar årstider och ett gott klimat. Så oerhört och alltigenom genomtänkt... Det är nästan som att man skulle kunna tro att allt detta inte vore enbart en slump... :-)

Tro är ingen affirmation

Jag har precis skickat iväg barnen till skolbussen. De var tidigt påklädda och ute långt innan det var dags att gå, hoppade i den stora snöhögen som vaktmästarna hade skottat ihop för dem, gårdens all samlade snö. En sådan gärning är omsorg :-) , när snön lika gärna kunde legat utspridd längst gårdskanterna! Det var inte svårt att motivera dem att stiga upp, andra mornar kan det vara segare, men längtan efter att få kasta sig ut i snön gjorde att både frukost, tandborstning och påklädning gick som en dans. När det är snö är allting roligt! Till och med det som vi kanske inte alltid längtar mest efter, att stiga upp en kall morgon och gå till skolan, nog för att skolan också är rolig... oftast.

Snön är denna dagens motivation som gör livet lekande lätt, åtminstone för barnen. Men jag vet att det är många som suckar tungt över snön som föll i natt. Det ska skottas, det blir halt och otillgängligt. Själv älskar jag snön, det blir ljust och glatt, (fast även på vägbanorna).

Tron kan också vara det som kan motivera oss att möta dagen, även om dagen är fylld av bördor. Hjälpa oss att möta vardagen. Dock är det en stor skillnad på snö och tro, i själva verket finns det ingen likhet alls...

Tron är inget utanpå, någon ytlig glasyr som förtärs eller smälter bort, tron är levande och verklig. Tron är den som kan bära också i tristaste dagar grå. Men tron är också mer än motivation. Tron är ingen affirmation som vi intalar oss för att stå ut med det meningslösa.

Affirmationer är positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation.

Typ jag möter dagen med tanken, det finns en Gud det finns en mening, jag är älskad... Allt detta är helt sant. Gud är levande och verklig, Gud vill ge oss en mening även i det som känns fullständligt meningslöst, även där sträcker sig Gud till oss. Vi är älskade. Så älskade att Gud gav sitt liv på korset för oss. Men det är inte sant för att vi intalar oss det, det är inte sant för att vi upprepar det tillräckligt många gånger. Det är inte utifrån oss själva som Gud blir verklig. Utan genom att Gud är verklig. Tron kan få ta form i mig, leda mig, följa mig, fördjupa mitt liv och hjälpa min dag. Med ett djup långt bortom orden. Och jag kan känna igen mig i glädjen, i barnens glädje över det nyfunna, längtan efter att fånga upp, ta allting i sin hand och göra det till sitt.

Det är bländande vitt idag. Och precis som med tron så ser vi olika på det här med snö. Det finns de som inte begriper vad det ska vara bra till, men jag tänker att den människan aldrig har varit ett barn:

Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin.

Spring ut och lek!!!

När kommer barnen in?

Det krävs att båda föräldrar är vid medvetande vid befruktning hävdar Vatikanen. Läs länken nedan.

http://www.dagen.se/dagen/TTNews.aspx?ID=1466&newsType=Utrikes

Intressant att höra vad Vatikanen tänker i olika frågor, inte minst kring detta med barn och barnalstring... Jag är ingen sexualliberal på något sätt, jag påmindes om det då jag vid ett tillfälle lyssnade på Christer i P3. Man skulle ringa in och föreslå olika saker som man eventuellt skulle kunna prata om efter att man haft sex. Jag tänkte jag skulle ringt in för att säga att om man inte vet vad man ska prata om efter att man har haft sex så hade man nog inget att prata om innan heller och då borde man inte hamnat i situationen att ha sex överhuvudtaget. Men då hade jag förmodligen direkt klassats in i facket sexualmoralist. Där hör jag säkert hemma.

I nedanstående fall hade paret ifrån talat länge med varandra, framför allt om att få barn, men nu ligger han i koma och hustrun vill ha barn, genom konstgjord befruktning med sin man. Men han kan ju inte lämna sitt samtycke och det är ju svårt att invända mot det. Vilket får mig att tänka på alla dem som förvisso kanske varit vid medvetande men inte hade en aning om att de faktiskt just då blev blivande föräldrar...

Kärlek kan leda till sex, sex kan leda till barn...

Men inte alltid:

Ibland leder sex till barn men inte till kärlek

Ibland leder kärlek till sex men inte till barn utan barnlöshet.

Eller kärlek som leder till sex som inte kan leda till barn...

Hur benar man i det?

På ett sätt kan jag hålla med Vatikanen i ovanstående fråga, varje barn har i möjligaste mån rätt till båda sina föräldrarenligt FNs barnkonvention.

Barnet har rätt till ett namn och en nationalitet. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem.
Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda två regelbundet.

Men vem är förälder? Biologisk? Juridisk? Känslomässig och ansvarig? Det är ju en ny fråga med den nya tekniken.

När vi "skaffar" barn måste vi alltid ställa oss frågan på vilket sätt kommer barnets bästa till sin rätt eller i konflikt med min egen längtan? Jag ställer mig den frågan själv när jag ser mina barn växa upp utan sin mamma och pappa tillsammans med ändå med en god relation till oss båda. Visst lever vi upp till barnkonenvtionen, utan tvekan. Men är det det lyckligaste livet vi skulle kunnat erbjuda dem?

Förälder mot sin vilja är det många som har blivit, inte minst genom Vatikanens rigida syn på preventivmedel vilket i sig leder till fler aborter. Jag funderar just nu mest på vems fokus för Vatikanen är viktigast? Sig själv, den inte ont anande blivande fadern, elelr den ömma moderns, eller barnets...

Hajar vi?

Åt min frukost framför TV, eftersom jag inte har någon dagstidning så blev det text-TV idag. När jag bläddrade igenom nyheterna så fångades jag av en notis om en bekräftad jungfrufödsel. Förvisso inte den första i historien som omnämnts. Jungfrun denna gång var en den svartfenade hajhonan Tidbit. Då hon efter sin död obducerades visade det sig att hon bar på en nästan fullvuxen hajunge utan att ha varit i kontakt med någon hajpappa. Äh, det måste hon väl ändå ha varit? tänker någon. Men när man kontrollerade ungens DNA så hade den bara DNA från modern och inga manliga DNA.

Varför skriver jag då det här? Jo, för att jag så ofta får möta just dessa skeptiska tankar kring jungfrufödsel vad gäller Jesus egen tillkomst genom den helige Ande. Det är inte vetenskapligt försvarbart säger någon, inte teologiskt heller säger en annan. En del har väldigt svårt att läsa Bibeln om den inte kan förstås med inomvärldsliga förklaringsmodeller. Så idag när jag läser berättelsen om jungfrun Tidbit så känner jag att vi alla får en knäpp på näsan från ovan. Hör Jesus egna ord: Och varför har ni så svårt att tro? Då jag hävdar min egen tro på att Jesus kom till med den helige Andes kraft så har jag oftast fått just vetenskapen kastad i ansiktet tillbaka. Jag har inte för avsikt att kasta något i ansiktet på någon, men jag anar ett leende hos vår Skapare över jungfruhajen Tidbit, som tyvärr inte fick leva. Måhända finns det en vetenskaplig förklaring även på detta. Man kommer i alla fall att söka den. Och kanske finna den. Låt så vara, det hindrar inte mig från att fortsätta tro!