Vi får aldrig till det...

--- annat än på ICA. Sprang fort in på ICA, redan när jag kom in så hade jag glömt vad jagskulle ha, men två paket kaffe och 50 värmeljus blev det, det behöver man alltid... Då mellan hyllorna står min kära väninna, vi som alltid ses på ICA, som alltid blir lika glada och pratar om livet och vad som har hänt sedan sist. Och i mitt liv var det denna gången en del... Jag hade bråttom och skulle hämta barnen, men vi lovade varandra att vi skulle höras av, vi bor ju bara 1,5 km från varann. Men vi får liksom aldrig till det. Men det goa är att ingen av oss får dåligt samvete utan blir just bara lika glada varje gång som vi springer på varann. Det ligger ett löfte i luften. Att vi vill ses, det är ingen standardfras för att rädda sig vidare mellan hyllorna, "vi borde ju ses".

Jag funderar om det är på samma sätt med bönen, när vi slarvar med att be. Jag slarvar i alla fall... Men när jag ber så är det varje gång ett kärt möte med Jesus. En glädjens återseende. Vi ses igen, vi måste ses! Oftare. Det ligger ingen skuld i luften utan bara en längtan. Längtan att få borra sig djupare in i varandras liv. Berätta. Två paket kaffe och 50 värmeljus väntar på min väninna. Vi ska ses, även om jag måste ta en sväng till ICA igen. Och bönen ja, den kräver annat än kaffeböno(e)r... Men jag ska få till det med. Längtar!

Gud, när du ändå håller på...

Dottern bad sin afton bön om det ena större än det andra, framför allt att hon skulle bli helad från sin öroninflammation som höll på att förstöra Greklandssemestern. Och bönen avslutades med de enkla orden: Och Gud när du ändå håller på, kan du ta ur mina hårklämmor också. Och så somnade hon... Det är tro!

18-18

Under ett dygn ska vi be. Tillsammans och var för sig. På Tjörn, för vår kyrka för vår värld. I ett rum inrett för bön pågår bön under hela kvällen, natten och morgondagen. Avslutas med ekumenisk gudstjänst. En vän frågade mig vad ekumenisk betyder. Jag kom på att det kanske inte är något självklart ord. Hur över sätter man det? Tillsammans... Släktträff kanske? I vår stora kyrkliga familj. I morgon samlas vi i Skärhamns kyrka kl 18. Jag vill att du ska vara med även om du inte kan komma. Man ska alltid be, men nu ber vi lite extra helt enkelt, för att påminna oss om hur viktigt det är att alltid göra det...

Du ber bara för att du inte vill betala mamma...

Så sonen när jag bad om helande för min lilla katt som fått en böld på benet. Hon hade så ont och kunde inte gå. Att gå till veterinären med en oförsäkrad katt hade jag helt enkelt inte råd med. Grannen som är veterinär tittade på henne och sa att hon kan bli bättre av sig självt. Hon fick vila och smärtstillande och vi bad. Sonen som har mycket stor förtröstan på bön tycktes se den som en smidig genväg i plånboken. Du ber för Modesty bara för att du inte vill betala. Tala om att räkna med bönesvar. Men trot om ni vill, katten är bättre!

På den vägen

Också ritade han i sanden... På pilgrimsvandring i biskopligt sällskap. Från Åh stiftsgård till Resteröds kyrka. Det är gott att gå och samtala, det visste redan de gamla grekerna, att gå i samtal eller tystnad... Vi stannade på fölera ställen, för att be och bekänna, kasta våra synder i havet... ta in och ta emot texterna. Sjunga sångerna... Att vara i rörelse, både inre och yttre leder vidare, både inåt och utåt. Vi är vandringsfolket, vi är på väg, genom tiderna, tillsammans. Väl framme bröt vi också brödet tillsammans... Detta vill jag pröva med min församling...

En ny vecka

Mina veckor börjar på tisdagar, i alla fall arbetsveckan. Igår var det måndag, jag var ledigt och tog hand om hem och barn och trädgård. Och vi har slängt ut julgranen, aldrig har den fått stå så länge. Förra veckan var det ekumeniska böneveckan, det blev mycket bön, kanske mer än vanligt. I alla fall gemensam bön. Vi kom samman, från öst och väst från olika kyrkor och missionshus för att be. Traditioner blandas, var och en får ge uttryck för sin bön på sitt eget sätt. Under fredag och lördag hade vi ett bönedygn, ett bönerum. Jag bad själv på särskild tid men fick också vakna upp mitt i natten i visshet om att det just nu var någon som bad. Och stämma in i den bönen en stund innan jag somnade om igen... Man kan ju fråga sig om ett sådant bönedygn gör någon skillnad i det stora hela. Bön gör alltid skillnad. Men vi behöver också ge extra rum åt bönen ibland. Inte bara be utan också berätta att vi ber, inbjuda till bön. Jag mötte idag en pastor från kyrkan i Addis Abeba. Av en tillfällighet kom han till vår kyrka då han befann sig på några veckors besök i en församling inte så långt härifrån. Bara om ni ber så kommer det att hända något, sade han. Ni som tjänar i kyrkan, som förkunnar och undervisar, ni som har ett särskilt uppdrag, ni måste be om församlingen ska växa. Han berättade själv om den församling han tillhör som växer, där människor i alla delar av kyrkan under dagen kommer för att be. De ser mirakel ske, blinda får synen åter när man lägger händerna på dem. Det sker som skedde på apostlarnas tid. Knacka på dörren, sade han. Be och du ska få, sök och du ska finna.

Jag kan ibland känna att min tro är så liten. Det är inte min tro som låter det ske som Gud kan låta ske. Men om jag inte tror att det ska kunna ske, hur ska jag då kunna ta emot det?

Ja, nu är det en ny vecka. Det var en intensiv vecka, förra veckan, mycket som vi bad för och bad om. Och så idag stiger denne svarte pastor in i vår kyrka och uttalar profetiska ord om en församling som kommer att växa, om hur Guds ord ska att bli levande och verksamt i Skärhamn hos alla dem som ännu inte mött Jesus. Om vi ber... Så nu får vi fortsätta be, låta Anden be i oss... Tro att allt är möjligt!

Apropå knäfall

Det finns tre sammanhang i vilka jag regelbundet går ner på knä. Det första är vid altaret, det andra är för att knyta skorna, det tredje är vid kopiatorn. Det sistnämnda är det vanligaste. Här tillbringar jag min tid, dels med bön och handpåläggning, dels för att rensa alla valsar från papper som fastnar där titt som tätt, dvs varannan kopia. Inte för att jag vet om det hjälper med bön, men det kan i alla fall inte skada. Det absolut enklaste vore förstås att få inköpt en ny kopieringsapparat, men det är en helt annan historia.... Tills dess får jag fortsätta knäfalla och tillbe...

Bön

O Gud, du som lät din ende Son bli människors Frälsare
- hjälp oss att upphöja hans namn på jorden,
så att vi får se hans härlighet i ditt himmelska rike.
Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud,
som med dig, Fader, och den helige Ande
lever och råder från evighet till evighet.

Det vet du väl...

Det finns ett uttryck som jag tycker väldigt mycket om, jag har fått höra det tre gånger denna veckan redan. Kanske säger man så bara på Tjörn? - Det vet du väl... Ibland behöver jag be om hjälp. Ofta drar jag mig lite för det, tycker att jag inte ska besvära. Men vissa saker klarar jag inte ensam. Jag behöver någon. Och när jag till slut tar mig för att fråga så får jag ofta de här orden tillbaka. - Det vet du väl... Klart att jag hjälper dig, det ska vi väl ordna!

Jag kommer just nu från en gudstjänst, är snart på väg till nästa, mellanlandar lite hemma, hämtar ny kraft. Lägger fortsättningen på den här dagen i Guds händer, ber om allt vad jag behöver. Och i slutet av bönen, av mitt eget, Herre, hör min bön, svara mig när jag ropar, så hör jag någon viska i mitt öra sitt eget - Det vet du väl...

Inre och yttre ordning

Vet inte om någon känner igen sig. När jag är orolig så städar jag, när livet känns rörigt så rensar jag. Det finns väl ett visst samband mellan dessa två både när jag ställer till röran som när jag rensar upp den. När livet är rörigt så tappar jag fokus från det som finns omkring mig, saker blir liggande och bidrar till en ännu större känsla av oreda. Och när oron kommer, känslan av att inte ha koll på livet så börjar jag sortera, samlar alla saker i en stor hög, kläder, skor grejer, leksaker, allt vad som kan tänkas ligga utslängt hos en barnfamilj. Ingen blir förvånad över att hitta ytterskorna på toaletten eller ishockeyhjälmen i badkaret. Som exempel. Någon annan säger, lägg ner projektet städa och lev i stället. Men faktum är att jag inte trivs då. Sedan det var jag som fick huvudansvaret för städningen här hemma så inser jag betydelsen av den. Den ena röran bidrar till den andra. Men frågan är, löser jag den inre oron med att ta tag i den yttre? Att den inre oron orsaka yttre oordning, det kan jag ju se. På ett sätt Ja, och på ett sätt Nej. Det som händer när jag städar är ett stort mått av bearbetning och en ganska stor portion bön.

Om det är svårt att få tid att be så passa på när du städar, eller hänger tvätt eller stryker. Men stryker gör jag mest när jag är arg, min stora hög med stryktvätt vittnar om att jag inte är arg så ofta som jag skulle behöva. För varje sak som jag till det yttre placerar i ordning så hoppas och ber jag också om en inre sortering. Det finns en förnöjsamhet i att göra detta, inte minst rensandet, att städa undan och slänga! Väldigt mycket sparar vi på som vi inte behöver. Hur mycket av inre frågor lägger jag energi på som jag inte skulle behöva? Förmodligen för många. Ibland kan jag bli upprörd över något som jag inser efteråt att jag bara skulle skakat av mig. Vi hade ett samtal i morse, jag och barnen om vad som är viktigt. Deras fokus låg mest på Havrefras eller Cornflakes, om man får rostat bröd på veckan eller bara på helgen, några av livets lättare val om man får möjlighet att välja.

Min blick faller på ett papper på skrivbordet med ett PM om kristen djupmeditation som jag skrev under min universtitetstid. I mitt städande och rensande har den halkat fram från någon bokhylla. ett av alla de papper som jag funderar över varför och för vem jag ska spara. Ögonen faller på bibeltexten: Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig. Kristen meditation; meditation med Kristus i centrum.... Det är ju så jag önskar att hela mitt liv ska vara, kanske därav min oro, när jag kommer för långt bort från honom så blir det kallt, fruset. Tänker på barnens lek, gömma nyckeln, så fort man kommer nära så ropar de: det bränns, det bränns! Så är det också med Jesus, det bränner till när vi kommer nära honom. Och har jag varit borta länge så kan det smärta när jag kommer tillbaka, inte för att jag är där jag är utan för insikten om var jag har varit.... Den förlorade sonen... Oro kan bero på mycket. Oro beror ofta på att det saknas något. Det går att stilla den oron på olika sätt. Att fylla den vid fel källor, jag har prövat det med... Det håller inte i längden, förmodligen är de de saker som jag nu städar bort, ser ett visst samband i alla fall. Men min oro handlar nog om att jag saknar Honom, att han inte får vara mitt centrum på vägen där jag går. Nu ska jag ta ett nytt tag med städningen. Det behövs. Ibland hittar jag guldkorn på vägen. Dels för att jag funnit att det är perfekt tid för bön... Att göra rent hus på alla plan... Ha en bra dag!

Batteribyte

Under förbönsgudstjänsten igår kväll så kopplade datorn ner. Låg energinivå, sade den, ladda batteriet omedelbart! Sen gick den ner i viloläge. Jag hade glömt att sätta i sladden och batterikraften räckte inte hela vägen fram. Men just detta som skedde blev också ett tilltal till församlingen, visade det sig när en av mina medarbetare berättade efteråt. Det är ju just detta som gudstjänsten handlar om, att få ladda batterierna, att få fylla på krafterna när de egna har tagit slut. Och då får vi koppla upp oss till källan igen, be om förstärkning. Hur ofta går vi inte på egna batterier utan att märka att de har tagit slut?

Själv har jag fyllt på B12-nivån idag. En rejäl dos. Det gäller att känna igen symptomen. Men hur kommer det sig att det är så mycket lättare att söka på vårdcentralen för påfyllning och ett så mycket längre steg att komma till Gud? Vi behöver både kroppslig och andlig friskvård. Dessa två dagar har jag fått del av båda, det känns gott!

signalstyrka

Jag har problem med att få in signalstyrkan på parabolen. Det är två dagar tills barnen kommer hem från sin pappa och jag har ingen bild på TVn. Det räcker inte, talar boxen om för mig, du måste ställa om riktningen. Och visst är det så. Ibland räcker det helt enkelt inte med att ha rätt utrustning, vi måste också ställa in oss. Så kan det vara, inte minst med bönen. För Gud räcker det! Gud är inte beroende av min förmåga att be för att höra min bön. Men mitt parabolhjärta är vänt bort från Honom och då hör jag inte vad Gud vill säga, jag får inte in någon bild... Blip blop säger det bara... Och jag vill ha mer.

Det är lite dålig kanalinställning över huvudtaget idag. Vissa dagar är sådana... Tom ruta, svart... Inte ens myrornas krig. Jag behöver jobba lite med parabolen, den inre andliga... För att veta vad jag ska göra, för att få vägledning och råd. Har en bra handbok för det... Tänk om vi kunde hitta bra system för att få kontakt med varandra också... Satteliten som jag nu försöker få kontakt känns närmare än lösningen på frågor som finns betydligt närmare än så...

Som hjorten trängtar...

Tankar från 42 Psalmen i Psaltaren och evangelietexten om Marta och Maria

För länge sedan vandrade vi i fjällen, min familj och jag. I sällskap hade vi vår hund. Vi gick längs fjällkanten. Långt nedanför glittrade den avlånga fjällsjön. Men vi hade inget vatten att dricka, det hade tagit slut sedan vår förra rast. Hunden sökte i varje ravin efter ett vattendrag. Vi visste vad vi längtade efter, vad vi behövde. Och ju längre vi gick desto tyngre blev packningen på våra axlar. Samtalet tystnade på våra torra läppar. Vi tänkte samma sak: Vatten!

Som hjorten trängtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma… när får jag träda fram inför Gud? Ständigt frågar man mig: Var är din Gud? Ps 42

Ibland kan vi söka, irra och längta efter något som vi ännu inte vet vad det är. Varför är du så tyngd av sorg min själ, vad är det som fattas dig? En del går hela livet med sin längtan, vet inte var de ska släcka sin törst. Dricker ur olika källor men går lika otillfredsställda därifrån. Säger: "Jag tror att det finns något eller någon. Men var finns vattnet som släcker törsten?" Medan andra finner källan och dricker sig otörstiga av strömmarna från det levande vattnet. En del söker länge, någon annan befinner sig på en plats där de varit många gånger förut men där Gud nu har stämt till möte. Gud som vet var vi finns och vet vart vi brukar gå.

Minns ni kvinnan vid Sykars brunn? Varje dag gick hon dit för att hämta vatten, vid en tidpunkt då ingen annan var där. Denna gång möter hon Jesus. De får vara ensamma. Ofta när Jesus möter människor så frågar han vad han kan göra för dem. Men den här gången är det han som ber: "Ge mig något att dricka." "Inte kan väl jag", svarar hon... Det samtalet leder till ett möte, en upprättelse, en bekännelse och en omvändelse. Det som för en del kan ta många år sker i denna kvinnas liv vid ett enda ögonblick och tillfälle.

Vi vet inte varför det är så men vi får vara trygga i att Gud inte ger upp sitt sökande efter någon människa, någonsin. Att längta efter Gud. Jag tänker på Marta i dagens evangelietext. Det är Marta som bjuder hem Jesus när han kommer till deras by medan det är Maria som genast slår sig ner vid hans fötter. Man undrar ibland om Marta inte unnade sin syster att få lyssna på Jesus? Eller var det så att hon önskade innerst inne själv att få sitta där? Att ensam få prata med honom. När ska jag få komma? När ska jag få träda fram inför Gud?

Kvinnan vid Sykar visste inte vad hon längtade efter, men visste att det fanns något eller Någon. I mötet med Jesus fick denna längtan ett hem. Det var dig jag väntade på. Här var den friska källan där hon kunde dricka sig otörstig på det levande vattnet. Sedd och funnen av Jesus.

Men Marta känner sig inte sedd. Säg åt min syster att hjälpa till! Jesus ser du inte mig? Jag vill också tala med dig. Som hjorten trängtar efter bäckens vatten... När Marta ser Jesus komma in i byn anar hon svaret på sina frågor och sin längtan. Nu går tiden och hon ser hur tillfället riskerar att gå förbi. Den lite frimodigare Maria tar all plats och uppmärksamhet. Är Marta rädd att Jesus ska gå innan hon hinner tala med honom? Är det därför hon ber Jesus att säga åt Maria? Marta säger till Jesus precis som hon känner!

När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud…

För en del av oss blir vårt möte med Jesus som Marias. Någon öppnar dörren för att bjuda in Jesus och du finner dig plötsligt också där vid Jesu fötter. Medan det för någon annan, kanske någon som påminner lite om Marta, är en kamp, en riktig troskamp. Att slitas mellan olika viljor. Att vilja men inte våga. Det som verkar så enkelt för andra, dessa Marior som bara går fram och tar emot. Vad svarar Jesus oss på det? Gör dig inga bekymmer, ett är nödvändigt. Och där är vi idag i vår gudstjänst. Inför honom, vid hans fötter. Vi får komma med alla våra böner, vår längtan och vårt hopp, vår förtvivlan och vårt missmod. Vi får uttrycka det på vårt eget sätt. Släcka törsten i Jesus, i källan av liv. Vår längtan. Vårt hopp.

När vi gick längs fjällkanten för många år sen så ville vi bara släcka vår törst. Då vi äntligen fann vatten så gjorde vi något innan vi böjde oss ner på knä och drack. Vi lade ner vår packning på marken. Den som har gått länge med tung packning vet hur det känns att ta av den. Det är som om hela kroppen lyfter. Så befriande. För att ta emot behöver vi också lägga av. Det får vi göra också idag. Låt oss ta emot några ord från Gud innan vi lägger allt i Guds hand genom vår
överlåtelsesång.

Kasta alla era bekymmer på honom ty han sörjer för er. 1 Pet 5:7

Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig. Ps 55

Du som hör bön. Till dig kommer alla människor” Ps 65:3

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Helige Fader bevara dem i ditt namn" Joh 14:9

Som hjorten trängtar efter bäckens vatten, så längtar jag till dig O Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. Varför är du så tyngd av sorg min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag ska åter få tacka honom min räddare och Gud. Psalm 42

Jesus ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Joh 7:37

Rena mig med elden från din Ande. Rena mig och gör mig mer lik dig. Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv. Använd mig, Gud, som Du vill.

Blaskiga böno(e)r

Var på en temadag om gudstjänstgrupper igår, om delaktighet i vår gudstjänst, om att göra gudstjänsten till hela församlingens angelägenhet. Att se de gåvor som finns i våra församlingar och ge dem utrymme att växa. Alltför länge har gudstjänsten bara varit några fås angelägenhet. Delgivning, delaktighet. En präst berättade om hur konfirmanderna suttit andäktigt lyssnande då de gamla syföreningsdamerna gjorde sin röst hör i gudstjänsten och berättade om hur tron på Gud och Guds kraft burit dem genom livet, i glädje och sorg. Tron när den är levande och verksam. De gamla damerna fick mig att tänka på kyrkkaffet, denna välsignade fortsättning på gudstjänsten. En liten dam med grått hår ställde sig upp och berättade med humor och värme om sin kyrkkaffetjänst i kyrkan. Det lyste av glädje om henne då hon med glimten i ögat berättade om småkakor, sockerkakor och andra bullar. Det var inga utspädda böner som vi bjöds på här. Varken de som hon lade på kaffepannan eller de som hon lade ner i sina småkakor.

Vi talade också om kyrkans förbön. Kyrkans sorgebarn vill jag ibland säga. Nu läser vi säger någon och stapplar sig igenom en text han eller hon aldrig har läst förut. Det som skulle vara bön riskerar att förvandlas till dålig innantill läsning. Låter jag kritisk? Ironisk? Men så många kände igen sig. Om kyrkan ska leva så måste vi få ett levande böneliv. Gudstjänsten behöver vara inbedd långt innan den startar kl 11 på söndag förmiddag, eller vilken tid man nu firar gudstjänst. Och vi som har en särskild tjänst i den gudstjänsten kan inte få nog av församlingens förböner.

Ett starkt intryck på mig gjorde Björlandas församlings bönetid. Torsdag kl 21.21.30. Vi ber var vi än är! En god idé ska man inte hålla för sig själv. Jag vill gärna utmana min egen församling, ja hela svenska kyrkan på samma sak. Det händer någonting när vi kommer samman. Det händer någonting när vi ber. Bönernas bro! Vi gör det! På torsdag kväll kl 21! Förresten jag jobbar då... Är i kyrkan. Ingen dum plats att vara på det heller.

Kom dit ni med! Torsdag 28 augusti 19.00

Liselotte J Andersson. Skärhamns kyrka. Jag lovar att det blir många böner till kaffet! :-)

Gud är din bön

Hur gör det lilla barnet när det behöver uppmärksamhet? Det gallskriker. Jag ber dig, hör mig! Det finns olika teorier om hur man ska göra med barn som skriker. Ska barnet få skrika en stund eller ska man ta upp det med en gång? Jag tillhör nog den senare skolan. Vill visa att jag har hört dig och undrar hur det är fatt. Jesus berättar om mannen som har lagt sig för natten och har barnen i sängen. Kanske skulle vi tänka samma sak som han gjorde. Nej, inte nu, när det är så varmt och skönt i sängen. Vem har inte masat sig in på samma sätt till barnens rum där det ropas på mamma eller pappa. Ska jag behöva stiga upp nu, mitt i natten när jag kommit till ro? För mina barns skull kanske, men för en granne? Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull så gör han det för att den andre är så påträngande och ger honom vad han behöver.

Gud har aldrig anammat några femminutersmetoder. Gud låter oss inte vänta, tänker att om jag låter henne skrika efter mig ett tag så kanske hon förstår bättre att uppskatta att jag är där när jag väl kommer. Gud är här, när vi ber, ja innan vi ber.

Bli stilla låt tystnaden föra dig nära, närvaron finns där en kraft som vill bära, öppna det rum som står låst djupt inom dig, Barnet som bor där och stumt skriker hör mig. Du är en bön, Gud är din bön. (Ingmar Johansson ur Mysterium)

Kanske kan det låsta rummet i texten också vara ditt eget inre rum och grannen som ropar och bultar kanske är barnet inom dig som ropar, hör mig, lyssna till ditt inre. Bönen är inte ett självklart samtal för alla, och även om det är det så kan också det samtalet tystna. För att vi inte har tid... Det kan finnas många skäl. Sorg, besvikelse, bitterhet. Vi kanske inte ens orkar be. När vi blir ensamma i bönen utan bönens gemenskap. Då ropar det lilla barnet för att störa, för att bryta upp dörren till vårt inre. Barn ropar för att få sina behov tillgodosedda, närhet, näring. Vill att någon kommer och vyssjar, vaggar, ger den lilla lite mat. Hur ofta somnar inte barnen vid bröstet, eller i famnen med vällingflaskan fortfarande i sin mun? Somnar i en bön om närhet, precis som mitt i en mening. Jag behöver dig, ta emot mig. När vi kommer till Gud får vi komma med vår bön, med vår längtan efter närhet, efter näring, efter det som får oss att växa som människor. Bönen är vårt samtal med Gud oavsett hur vi ber, med det lilla barnets skrik, med den vuxnes tysta inneboende längtan, i den stilla gråten eller bönen formulerad som en jublande lovsång.

Inloggad

Vi stod i sakristian och talade idag, jag och kyrkvärdarna, inför gudstjänsten som strax skulle börja. Det blev ett samtal om bönen, bönen som vi ber innan klockorna ringer samman. Samlingsbön. "Inloggning", sa en av kyrkvärdarna och fortsatte: det är så vi loggar in oss mot Gud, mot gudstjänsten - med bön...

På kyrkkaffet fortsatte samtalet, om MSN, facebook, bloggning och sånt. Alla dessa mötesplatser, där vi talar om att: Jag är här. Är du där? Hur många är inloggade idag? Uppkopplade just nu? Till möte - med Gud i bönens gemenskap... I samma och i olika rum ber vi till en och samma Herre. Jag får nästan varje söndag en bön på SMS om helig Ande och kraft innan jag går in i gudstjänst. Bönens gemenskap igen som förenar oss, långt bort och nära. I bönen finns inget avstånd, vi kan be tillsammans, i kyrkans rum, på bönemöten, hemma i soffan, i telefonen tillsammans, på nätet, via SMS, via telefonsvarare, i brev. Allt är möjligt - med bönens hjälp. Om du är inloggad!

Samtal pågår...

Ibland behöver vi påminna oss om att be. Tänk om vi bad lika ofta som vi Eller tog upp vår mobiltelefon eller skickade ett SMS... Sällan undviker vi att be för att vi inte vill. Det är helt enkelt bara så att vi glömmer bort det.

På konfirmandlägret nu i helgen gjorde vi oss själva tillsammans med konfirmanderna en påminnelse om detta, om "hjärtats samtal med Gud". På våra mobiler händer vi ett mobilsmycke med ett kors. Som en påminnelse om, "när talade jag med Gud senast?" Ligger det på mitt hjärta något som jag behöver dela eller berätta?

Bönen skulle kunna vara lika naturlig och nödvändig som andningen är för kroppen, eller som mobiltelefonen för en tonåring... :-) Gud som alltid hör, alltid är mottaglig... Men den som har en mobiltelefon vet att det ibland kan vara lite knepigt med signalerna... Vi når inte fram... Drop in... Alltid där... Men vi är inte alltid där. Det är vi, aldrig Gud som är frånvarande... Vi kan dra oss undan, göra oss onåbara. Tappa kommunikationen... Kanske kan korset hjälpa oss som ledning. För att be behöver vi ju inte mobilen. Men varje gång vi tar upp den, och det gör vi ofta jag lovar! Så påminns vi igen. Om bönen... Hjärtats samtal med Gud. Det kan vara nog så svårt att hitta både tid och plats för stillheten inför Gud. Var praktisk, låt det ena samtalet påminna dig om det andra. Ett samtal i korsets tecken... Kärlekens, förlåtelsens och försoningens... Tänk om alla samtal fick vara så... Bönen är överlägsen både SMS och MMS. Bönen är ett röstmeddelande som alltid går fram dessutom är gratis... Så även med en oladdad mobil kan du fortsätta föra samtal...

Tro på jobbet...

Be och arbeta... Det finna de som tycker att det är nästan oförskämt förmånligt att ha ett yrke och en tjänst där vi får både be och tala om Gud... Ja, där det i själva verket förutsätts att vi gör det. Det är en förmån, ett uppdrag och ett ansvar... Har nyss kommit hem från konfirmandläger tillsammans med mina medarbetare och med ett underbart gäng, fyllda av tankar och frågor. Ögonblicksbilden här intill fångade jag när två konfirmander satt och gick igenom konfirmationsredovisningen till konfirmationen om några veckor...

En sitter med arbetet framrör sig och rör sig i samtal genom texten med sin kompis som håller frälsarkransen i sin hand. Konfirmanderna fick göra sådana för att få lite hjälp att be... Hur enkelt är det att be, undrade någon... Att hitta de "rätta" orden... att får hjälp att hitta fram till våra böneämnen som bor inom oss. Frälsarkransen kan vara en hjälp till det. Gudspärlan, Doppärlan, Jagpärlan, Ökenpärlan, Sorgepärlan, Bekymmerslöshetspärnan, Kärlekspärlorna och Hemlighetspärlorna, och Uppståndelsepärlan.. Och inte minst tystnadspärlorna för att påminna oss om att bönen också är ett samtal och samtalet en lyhördhet och ett lyssnande, vad vill Gud säga till oss... Bett och arbetat... Det har vi gjort i fyra dagar tillsammans.

Det sägs att människor i genomsnitt under sitt liv spenderar 100.000 timmar på jobbet. Hur förenar vi bön och arbete? Hur hittar vi balansen i vardagslivet? Hur kommer det sig att jag som ändå arbetar i kyrkan ändå har så svårt att finna den tiden och balansen, hur lätt det är att gå förbi den och bortprioritera för bönen för det vi gör? Att förena bön och vardagsarbete är ju sällan någon fråga på någons dagordning, den himmelska möjligen... Har du fått de nfrågan under ett lönesamtal? Hur ofta ber du för det du gör? :-) Det finns uppenbart ett stort gap mellan söndag och måndag. Det lärde jag mig något om på det här konfirmandlägret. Där vi fick leva i morgonbön, bordsbön och aftonbön... Och att den gärna fick dra ut på tiden... Gud har drop in sa konfirmanderna... Droppa in en stund till Gud för att be, så kan du vara säker på att gud droppar in till dig med...

Vardagsmat

Det finns så mycket kraft i bönen till Gud. En aldrig sinande källa. Jag var vid en källa i Skåne på mitt sportlovsbesök. Drack av det rena klara vattnet. Det syntes på ytan hur det porlade fram underifrån. Så önskar jag att min bön ska få vara. En inre källa. Som bubblar på ytan. Ren och frisk och klar... Från ett inre djup.Bön behöver inte vara böner på ett speciellt sätt, eller en viss tid eller för att utmärka mig inför Gud. Istället är det innerligheten, uppriktigheten och nöden inför Herren som är viktigast. Ju enklare jag ber; ju närmare kommer jag Herren. Det han vill höra ifrån mig är att jag älskar Honom över allt annat; t.o.m. över mina egna problem. Vi kommer ju gärna till Gud med våra problem. Vill att han ska vara en problemlösare. Lösa problemen så som vi vill ha dem lösta. Det kan vara det svåraste med bönen, att be så som Jesus lär oss. Ske din vilja, inte min... Så är det i alla fall för mig. Jag vet inte om min vilja är Guds vilja, men jag vill att det ska vara så... Hur har du det?Men ju mer jag älskar Jesus; ju mer läkedom och frihet får jag. Gud älskar dig; han älskar mig och vi kan lita på Gud och hans kärlek till oss och att vi får motta goda gåvor från Honom. Guds vill visa oss sin karaktär, sin godhet och sin kärlek i det dagliga livet och han vill välsigna oss över alla breddar. Att be är vardagsmat. Eller borde i alla fall vara. Därför var det skönt att få be, efter frukost. Börja dagen så. Lägga den och alla frågor i Guds hand. Med min mänskliga barnsliga längtan att min vilja ska stämma med Herrens...

Och det onda då?

Det är så många som har svårt att tro när världen ser ut som den gör. Hur kan Gud tillåta allt ont som sker? Det är nog den vanligaste frågan jag får som präst... Jag fick den även ikväll. Jag ska inte säga att jag är trött på den, om det nu är den allra vanligaste frågan så är det också den största utmaningen att försöka besvara den. Och jag funderar på vad som ligger bakom den. Många tror på någon form av Gud även om gudsbilden kan vara mycket diffus. Man tror på något gott, vill att det ska finnas en kraft som står för det goda i livet. Det är till det goda vi vill bekänna oss till, en god Gud. Men vi får problem när världen inte är god. Lidandets problem är ju ett välkänt fenomen. Det jag ofta möter är föreställningen om den kravlösa enkelriktade relation till Gud. Att Gud ska vara det jag önskar och behöver.

Lite slarvigt skulle vi kunna kalla det en postordergud, vi ber och beställer... typ. Och får vi inte vad vi beställt så måste det vara något fel på leverantören. Nästa bekymmer är att vi inte räknar med att någon ska gå emot vad vi ber. Att vi inte räknar med en kraft i världen som vill omintetgöra Guds vilja och handlande, som allt gör att bekämpa det. Och vi kan ha svårt att ta till oss detta att vi sänds ut i den striden, och att vi måste också rusta oss för den. Det påmindes jag om idag då jag läste Efesierbrevet nedan om Guds vapenrustning. Hur många av oss som tenderar att bli vapenvägrare i den striden. Som inte är beredda den sidan av tron. Jag är en av dem som inte varit det, men plötsligt blev jag kallad in i striden. Mot min vilja måste jag nog erkänna. Jag var inte beredd. Jag började stå upp för tron på ett nytt sätt och blev kastad till marken på ett ögonblick. Sårad, skadad. För jag var inte rustad. Jag kunde inte så emot angreppen för jag var inte beredd på motkraften i angreppen. Förut hade allt varit så lugnt. Ljummet är väl närmare sanningen :/I frågan om hur svårt det är att tro ligger en djup längtan efter ett vettigt svar. Jag kan inte svara innan jag vet vad vi har att kämpa mot, vem som är emot oss. Men jag måste också vara viss om vem som är för mig och kämpat striden för min skull. Den vissheten tillsammans med insikten om att det finns någon som till varje pris vill hindra att Guds vilja görs synlig i världen. Och som bara skulle älska att jag bortförklara det onda för att få fritt spelrum. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, ... gör det under åkallan och bön. Det är inte det första svaret vi ger till att en sökande människa, som bara längtar efter en god Gud. Kanske hellre börja med Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. Sen får vi ta resten... Men vi måste själva veta var vi står.

Här finns inte plats för några överslätande svar, det är på allvar! Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som ett bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga. (Ef 6:10-18)