Visar inlägg med etikett massmedia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett massmedia. Visa alla inlägg

torsdag 11 februari 2010

Spökjournalistik

Tittar på Debatt i TV 1. Anhöriga till döda barn rings upp och tillfrågas om det kan vara deras döda barn som spökar i huset som de har flyttat ur. Den anhöriga mamman får frågan - dog hon en våldsam död, till en mamma som vårdat sin sjuka dotter i 20 år. På kritiken om uppringningen svara programledningen - människor brukar tycka att det är trevligt när vi ringer.

Om jag hade blivit uppringd av en TV-ledning och fått frågan om min son spökade i det hus där vi bodde då han avled hade jag blivit oerhört kränkt. Och för en gångs skull så håller jag helt och fullt med Christer Sturmark då han säger att detta är fullständigt obevisbart och bara ger utrymme åt charlataner i Tv-rutan. Mamman som blev uppringd vill låta de döda få vara döda. Jag håller med. Människor får tro på precis vad de vill, men att göra ett TV program om detta och kalla det en dokumentär är oerhört cyniskt och skitdålig journalistik. Citat Christer Sturmark. Jag håller med. Christer Sturmark och jag har inte samma syn på livet efter döden. Vi kommer förmodligen att fortsätta ha en divergerande uppfattning. Men jag håller honom för hederlig och vill själv fortsätta vara detsamma i mitt eget utövande av min tro och övertygelse.

Mamman frågar avslutningsvis, varför skulle min sjuka dotter spöka? Ja, varför? Jag tror inte heller på spöken, men tror att för Gud är alla levande även efter döden.

torsdag 24 december 2009

Karl-Bertil Jonsson I love him...

Tillhör ni generationen som kan alla repliker från Karl-Bertil Jonsson utantill? Som sitter och irriterande för den nya generation barn och fyller i i förväg varenda replik? jag gör. Jag älskar Karl-Bertil Jonsson. Helt enkelt... För att jag i mina drömmar också ville vara en, tjäna för den goda saken... Sen finner man sig sittandes där, medelålders och glöggfryntlig... typ. Men han är fortfarande min Idol, min Robin Hood...

söndag 11 oktober 2009

men om jag vill det...

...då måste jag ju få det.

Tittade på Tv 8 i morse medan jag sorterade barnens lego, en oerhört kreativ uppgift förresten. En säck kaos till ordnade staplar och påsar. Det var riktigt kul. Men jag satt alltså på golvet framför TVn och tittade på Robert Aschbergs program, ingen favvo precis men, det blev så. Han hade med sig i programmet den nyss avlidne Ulf Larssons fästmö och diskussionen gällde om man får ta med sig djuren i kistan, eller begrava urna tillsammans med kistan/den avlidnes urna. Jag vet att det har förekommit, tror att jag någon gång haft en sådan begravning själv då de anhöriga efteråt sagt att man lagt ner din lilla lådan med hundens aska i kistan. Det var inte så mycket att göra åt det då.

Och med all respekt och den risken dman tar då man bloggar , inte bara om en företelelse utan om människor önskningar, uppfattningar, lägntan och sorg så gör jag nu det .Eftersom debatten är offentlig och det är Larssons änka som önskar ett fortsatt samtal i 'mnet för att förändring ska kunna ske. Då vill jag ge min syn på saken.

Aschberg
fick förvisso det att låta som om det var begravningsförättarens goda vilja som avgjorde om man fick eller inte, så är inte fallet, det är den profana begravningslagen som avgör det och inte kyrkan. Det är alltså inte kyrkan som säger nej... Och jag vet att det är många märkliga saker som följer med i kistor, inte bara aska från djur. Men att lagstadga att våra kyrkogårdar för människor också blir kyrkogårdar för djur tror jag är ett till det yttre litet steg som kan få konsekvenser. Johan Blix, kyrkoherde uttalade sig och sade att det skulle vara själavårdande att så kunde fått ske i det här fallet. Men i framtiden vid en eventuellt ändrad lagstiftning så handlar det inte längre om att någon slinker ner en låda aska i kistan utan att vi faktiskt legaliserar bruket av djur på kyrkogården. Inte bara gravsättning av redan döda djur tillsammans med den avlidne utan i framtiden också aska från djur som avlidit efter gravsättning av den människa som redan är död. Kan vi i då i efterhand ha en urnsättning av askan från det döda husdjuret? I praktiken borde det ena leda till det andra. Hur gör vi med människor som på lantgårdar etc lever nära sina djur som inte går till slakt om och vill ha dem kremerade och gravsatta? Eller gäller det bara husdjur och vad ska räknas som husdjur? Ska det på stenen få stå vem som är avliden och vilar i graven även för de djur som är gravsatta där? Det finns en mängd följdfrågor att ställa och redan nu fundera över konsekvenserna på. Min egen hund är begravd på en kyrkogård för djur tillsammans med andra djur. Det föll mig inte in att göra på något annat sätt.

Så till den teologiska frågan huruvida djuren har en själ eller inte, om vi får möta dem i himlen eller inte. Bibeln berättar ingenting om det, men vad Bibeln säger ska förvisso inte styra den profana begravningslagstiftningen. men jag ser en vida långsträckt konsekvens av borgerliga förrättare som viger husdjuren till sin sitta vila tillsammans med husse och matte och jag har svårt att tänka att det är dit vi vill komma. Själv är jag glad om jag slipper vila på en djurkyrkogård och det är lika mycket det en själavårdande aspekt att ta hänsyn till.

Men så till slut till det som var min rubrik för blogginlägget. Varför ska jag inte kunna få det så om jag vill det. Detta är ett ännu större dilemma. En värderelativitet mellan vad som är okej eller inte okej. Om jag vill så ska jag, varför får jag inte när jag vill. Det kan vara barnets argument till sin förälder, men det håller inte för att bygga regler och lagstiftningar på. I själva verket är lagstiftningar ofta till för att just reglera att vi inte självklart kan få det som vi vill, eftersom det vi vill ha ofta sker på någon annans bekostnad. Den person som lagstiftningen vill skydda... Men jag är nyfiken på den fortsatta debatten i ämnet....
Läs mer
Aftonbladet 8/10 -09
Aftonbladet 4/10 - 09
Expressen 6/10 -09

måndag 21 september 2009

Biskop Bertil igen.. så vill vi minnas honom

Det spelar ingen roll hur man minns mig...
Bertil Gärtner

en pensionerad kyrkans tjänare


Detta var ett gott inslag...
Det gjorde mig glad, och kanske också impopulär. Men jag tyckte om biskop Bertil.

Liselotte
en aktiv kyrkans tjänare

lördag 19 september 2009

Vilken Anka...

Bara to much för att kommentera...

Anna Anka

Skytteligan vs Klein

Ur kulturnyheterna
Helle Klein mot Göran Skytte:
striden står lite här om det är Skytteligan och Göran Skytte och hans vänner fick styra
då skulle vi inte haft kvinnliga präster...

Min erfarenhet är den, för det första att Göran Skytte inte är mot kvinnliga präster, för det andra, att hans vänner inte heller är det, vilka som räknas till hans vänner är jag något osäker på, kan tänka att jag själv hör dit... Och min erfarenhet är dessutom att de allra flesta kollegor jag möter som inte är för kvinnor i prästämbetet mycket sällan motverkar det beslutet eller försöker få någon ändring till stånd utan faktiskt arbetar för en fredlig samexistens, vilken den "progressiva rörelsen" som Helle klein företräder, inte är villig att kämpa för. Jag har bemötts med mycket stor respekt i de allra flesta sammanhang, även bland dem som inte delar min uppfattning i ämbetsfrågan, faktiskt många gånger en mycket större sådan än i andra sammanhang där man varit för kvinnliga präster. Helle Kleins uttalande visar att det är mycket högt i tak i vissa teologiska frågor men väldigt lågt tak i andra. Helle varnar för en elitistisk och sekteristisk kyrka om det partipolitiska inflytandet skulle stoppas.

Min fråga:
Är en folkkyrka samma sak som en partipolitiskt styrd kyrka och är motsatsen självklart detsamma som det Helle Klein varnar för en sekteristisk elitistisk kyrka med en organisation som präglas av auktoritära strukturer? Jag är inte övertygad om det. Människors engagemang i kyrkan går inte självklart hand i hand med ett partipolitiskt engagemang.

Jag hävdar fortfarande att Svenska kyrkan som den missionerande kyrka hon är aldrig kan bli en sekt, det är helt motstridigt med den kristna universalistiska tanken att Jesus har kommit för alla människors frälsning och att faktiskt inte någon kan ställas utanför som inte vill stå utanför...

onsdag 16 september 2009

Bäst i test?

Jag gick igenom tidningen Dagen i prenumerationsupplagan om intervjuer bland nominerade kandidater till de olika listorna till kyrkovalet. Det spretade åt rätt olika håll men visst gick det att urskilja en tydlig linje, att Sverigedemokraterna inte hade någon andel röster på frågan om kyrkans uppgift hjälpa människor till tro på Jesus, och att kyrkans uppgift som traditionsförvaltare oftare kunde hittas bland de traditionella politiska företrädarna. För mig som ska rösta är det angeläget att få veta vad de tycker, men också vad jag själv tycker. Jag önskar att jag kunde få samma frågeformulär själv och fylla i var jag själv står och sedan först efteråt få jämföra det med hur de nominerade gruppernas kandidater tycker. Nu är det ju så att viss frihet inom gruppen nog föreligger, vi har företrädare på samma lista som inte har exakt samma teologiska syn som den andre i samtliga frågor. Därför finns möjligheten att kryss den kandidat du har som mest förtroende för. Men om du skulle göra det där testet, om det fanns, (bortsett från det på Facebook som var ganska tillrättalagt) så skulle du kanske bli förvånad i vilken gruppering du själv hamnade, kanske någon helt annanstans än där du förväntade. Då dagen nu väntar vi på ett quis även för oss väljare!

måndag 14 september 2009

Stylade präster...

Läser i Dagen om kravet på stylade präster. Det är inget nytt. Det gäller både det yttre och det inre. Vi ska vara stylade både teologiskt och kroppsligt... Man vill gärna ha en kvinnlig präst för då blir det mindre religiöst kan jag få höra. Eller valet av mig gentemot mina manliga kollegor som en kyrkopolitisk markering. men jag ställer inte upp på det. Det är inte kollegialt. Men på samma sätt väljer man också bort präster med en viss teologisk övertygelse... är nöjda med att kvällstidningarna publicerar hela listan var vi står i vissa frågor.

Vad gäller yttre styling så gäller det förresten inte bara vigslar, jag som har långt hår kan ofta få synpunkter, inte minst i samband med begravningar om huruvida jag ska ha håret uppsatt eller utsläppt och hur det ska sättas upp.

och om innehållet så kan vigselpar i förväg vilja veta vad jag tänker säga till dem i vigseltalet... Det händer inte ofta, men det händer. Dock har jag ännu inte blivit ombedd att gå till sminkösen innan jag leder någon gudstjänst. Nog för att jag kanske skulle behöva. men jag tror på en Gud som inte ser till det yttre utan till var vi har vårt hjärta. Tänk om vi skulle börja ha synpunkter på brudparen? Hur de ser ut eller är klädda? Eller på deras val av livskamrat?

Prästen har blivit någon som ska exponeras och poängbedömas, istället för att göra det vi är satta att förvalta. Fokus ligger helt enkelt på fel ställe. jag fick i mina prästlöften lova:
att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet."

Den kallelsen kan man inte styla...

torsdag 10 september 2009

Svenska kyrkan - inte som andra..?

Läser i tidningen Dagen en debattartikel av Lars Stjernqvist som i artikeln motiverar sitt intresse och engagemang för kyrkopolitik, inte minst utifrån kyrkans engagemang för de svaga och de utstötta. Jag håller med, det engagemanget är djupt kristligt. Det är så som handling och bön blir ett... Diakoni på ett kyrkligt språk, men det är aldrig en diakoni utan bönens och trons förtecken. Och genom diakonin går oftast tron i förväg... för att möta människor.

Men vad artikeln handlar om verkar vara behovet av "vanliga" människor inflytande i kyrkan , dvs sådan som Lars Stjernqvist själv beskriver sig som... En folkkyrka där alla medlemmar tar ansvar för dess verksamhet. Men, skriver Stjernqvist vidare Om kyrkan bara blir en angelägenhet för de kyrkligt mest aktiva, ja, då kommer självklart den Svenska kyrkan att snart vara ett samfund bland alla andra.

Det är här som jag reagerar. Bara vara ett samfund som alla andra... jag förmodar att detta bara, syftar på övriga samfund i Sverige såsom Pingst, Mission, Baptist, Metodist, EFK, Katolska kyrkan etc. Själv tycker jag inte att dessa är så "bara".

och vidare resonerar Stjernqvist: Åter igen, om inte kyrkan bryr sig om andra än de allra närmaste, ja, då kommer förstås andra än de allra närmaste sluta bry sig om kyrkan. Då blir Svenska kyrkan en kyrka bland alla andra. Det skulle göra Sverige till ett fattigare land, både andligt och socialt.

Att Stjernqvist förutsätter att de kyrkligt aktiva engagerade skulle sluta att låta tron "gå i förväg" som jag beskrev det genom sin diakoni och sociala engagemang håller jag för mycket sannolikt. Och jag upplever det i det närmaste förolämpande mot våra systerkyrkor i Sverige att vårt land skulle bli andligt och socialt fattigare om vi blev som "alla andra". Både det sociala och det andliga engagemang för fattiga och utstötta går som en röd tråd genom den kristna gemenskapen. Och faktum är att det är att jag tror att det är många fler hemlösa och trasiga människor som funnits i kyrkbänkarna hos våra frikyrkor än i Svenska Kyrkans salonger. Därför ser jag med frimodighet fram emot att vår Svenska kyrka också ska få bli som en kyrka bland alla de andra i såväl sitt andliga som sociala engagemang, för det kommer att göra Sverige till ett rikare land både andligt och socialt.

tisdag 25 augusti 2009

Skorrande RRR

Mina barn skorrar, det gör jag med som uppväxt i Skåne. Trots att barnen är uppväxta i Bohuslän och pappa med rikssvensk dialekt. Jag har hela tiden tänkt att det vore bättre om det kunde ta efter sin pappas uttal. Idag tycker jag att det är ganska charmigt när jag hör dem. Nu har jag lyssnat på Fredrik Linsström på Tv som talar om dialekter och den dialekt utrensning som man ägnade sig åt på 1800-talet. inte minst med att Skåne blev svenskt. jag är själv född i Skåne, men min släkt kommer inte därifrån, det är inte riktigt där jag har mina rötter. (Var de nu för övrigt finns). Själv har jag en märklig blandningsdialekt som ingen lyckas placera. Mitt runtflyttande. Ibland sktattar man åt mina ord och mitt uttal. Men idag skäms jag inte för mitt tal, det gjorde jag förr. Minns när jag skulle åka tunnelbala till min mormor som bodde i Råcksta, men jag sa alltid att jag skulle ha en biljett till Vällingby, för i det ordet fanns inga R...
I skolan accepterar man idag både vänsterhänthet och skorrande R, vilket underlättar för mina barn. Ändå upplever jag att man i så många sammanhang vill likrikta oss människor att vi ska tycka och tänka på samma sätt. Det finns exempelvis inte utrymme för något teologiskt skorrande i vår svenska kyrka. Allt ska anpassas till vad man beslutar ska tyckas i Kyrkans Hus. Kanske är det inte så illa eller så är det, det. men poängen med programmet med Fredrik Lindström var att diftongerna har en historia och ett sammanhang... De hör ihop med en gemenskap, han beskriver det som ett gränsfenomen, mötet mellan olika länder och kulturer... Vilket vi tenderar att glömma bort. Vilket samtidigt visar att vi inte står ensamma, att vi som kyrka i Sverige inte kan likrikta alla människor att tycka och tänka på samma sätt, att den teologiska toleransen måste få finnas där, historian, gemenskapen med andra. Min pappa tvingades att använda höger hand trots att han var vänsterhänt. Nu tror jag att det berikade honom mer än begränsade, för det har gjort honom mycket händig. Men det är inte självklart. Dilemmat är väl om vi inte erkänner att vi har ett ursprung och att vi försöker tvinga in oss i färdiga kulturmallar. Vilket får mig satt tänka på kulturskånskan som flyttat till Stockholm... Det låter ganska förfärligt.
Och samtidigt inser jag att jag är ett barn av just samma sak, för jag har inte längre kvar nmin skånska, utan har påverkats av de landskap där jag levt och nu är jag i något slags dialektalt ingenmansland... Vilket plats gerdet mig på jorden och i vår kyrkas gemenskap? jag fick i alla fall lära mig På PIUS (Pastoralinstitutet i Uppsala) att korstecken gör man inte med vänster hand!!!

flyttad, borttagen, omdöpt eller?

Skulle in på Ikea och leta efter en pryl, men kom in på en sida som inte längre fanns, den var flyttad, borttagen, omdöpt eller...' Intressant, mycket har jag varit med om poå Ikea men att de praktiserade omdop var jag inte medveten om. Jag inser att man måste välja sina krig men jag blir lite trött på det där med dop hit och dit, man kan ju skriva "fått ett nytt namn". Vilket är något närmare sanningen. Reclaim the DOP!!!

tisdag 7 juli 2009

vad vi förtjänar?

Lyssnade på P1 i morse på väg till bilverkstaden. Med Täppas... Kan vara rätt kul, ibland. Vet ingen som vågar vara så uppkäftig som han... I media. Och ändå vinna åhörarnas respekt. Idag ringde en in och sa att några religiösa friskolor, (muslimska) ska vi inte ha. Att det redan finns religiösa friskolor och att de följer läroplanen hade gått honom förbi. men han sa sedan att vi har redan en religion här i landet, protestantism eller vad den nu kallas... och vi har de kristna som vi förtjänar... Detta sista upprepade han gång på gång och jag funderar på vad han egentligen menade. Vet inte om han visste det själv. Jag tänker att vi som lands, som kyrka, som gemenskap har de kristna vi förtjänar. Detta skriver jag trots att jag vet, eller på grund av att jag vet att detta med att vara kristen inte har någonting med förtjänst att göra utan bara nåd.... Vi får vara kristna inte för att vi förtjänar det utanför attGud älskar. men vad är det då vi förtjänar? För mig är det något negativt, någonting som drar ner, vi har det inte bättre än vi förtjänar. och de kristna som lever i vårt land, som vi kallar kristet, är det vad vi förtjänar och varför+ Mina tankar är inte klara på det området. men när jag hörde detta ,så vaknade en nöd inom mig, en nöd om tron, en nöd om kyrkan. Inte som institution, inte som organisation utan som en levande verkande kyrka. Vad kyrkan är idag, är det vad vi har förtjänat? i mitt tycke en lam kyrka, en anpassad kyrka, en kyrka som inte vågar ta ton, som inte talar evangelium i världen till människor som längtar efter att tro... Vårt land har inte den kyrka hon förtjänar, hon skulle ha mer...

onsdag 10 juni 2009

testresultat - Gud finns!

Gjorde humanisternas test på nätet. Det var det mest vinklade test jag ar varit med om. Jag har för mig att alla tester ska vara förutsättningslösa för att resultatet ska kunna användas. men inför varje fråga där jag svarade "fel" så kom det upp en stor faktaruta, obs, obs, obs!! Tydlig indikation på att jag i mina frågor var på fel spår... Själv anser jag mig väl vara ganska mycket på rätt spår och rätt unik också enligt resultatet.

RESULTAT
Du verkar höra till den mindre del av Sveriges befolkning som är mycket religiös.
Trevligt att du tog dig tid att göra vårt test ändå! Fortsätt gärna att fundera på varför ni religiösa ska få ha så stort inflytande i Sverige, fast vi som inte tror på någon gud är mångdubbelt fler.

Det vore också spännande att ha dig med i vår debatt. Välkommen!
Med vänliga hälsningar / Humanisterna

måndag 8 juni 2009

Rösta - Ja tack

GP damp ner i brevlådan och där var en rad med olika korta personintervjuer från gatan om huruvida man hade röstat eller inte. majoriteten hade valt att gå till val på goda motivationer. Dock hajade jag till (borde kanske inte förvånas) av svaret från två intervjuade damer. Nej vi tillhör Jehovas vittnen, röstar inte till EU, inte heller till Riksdagen, vi tror på Bibeln.

Aldrig tidigare har jag hört att tron (oavsett religionstillhörighet) skulle vara avgörande huruvida man tar sina demokratiska rättigheter i anspråk eller inte. Jo, förresten i extremfall har jag nog hört talas om det. Att man väljer att avstå från att fira religiösa helger trots att man ha lagstadgad rätt till ledighet att göra det är väl okej. Men i ett samhälle med en diktatur vet vi av erfarenhet att det första som brukar få stryka på foten är just rätten att fritt utöva sin tro och ha sin kyrkotillhörighet. Så just för att jag tror på Bibeln, för att jag tillhör en kyrka som idag tack och lov är fristående från staten, så väljer jag att rösta. Så att min röst, mina värderingar, min värdegrund ochsyn på människan grundad i en kristen-etisk hållning i allra möjligaste mån får bli företrädda i samhälle, kommun, landsting, riksdag och EU. Så kan jag och mina företrädare som fått min röst fortsätta att arbeta för att det vi tror i framtiden också ska vara möjligt. Många gånger kommer tro och politik på kollisionskurs, så kanske det måste vara med nödvändighet. Bibeln talar om det, om spänningen mellan det jordiska och det himmelska. Man kan inte tjäna två herrar förvisso, möjligen är det så dessa damer argumenterar. men i slutändan så kommer det ändå bli så att någon, på ett mandat som inte är deras, kommer att få företräda deras rätt att inte bara samlas och utöva sin tro utan också ges möjlighet att publikt i en offentlig tidning kunna säga vilken kyrka man tillhör och vilken tro man omfattar. Det är värt att lägga sin röst på för att i framtiden få fortsätta göra!

söndag 7 juni 2009

Kryss på Utbult

Jag har röstat i EU-valet idag. Ingen hemlighet att jag kryssade Roland Utbult, det har jag talat om i flera sammanhang och det står jag för, dessa vallhemligheter till trots. Jag gör det av flera skäl. Dels därför att jag är liberal i själ och hjärta även om de inte alltid företräder mina värderingar i alla frågor. Att jag kryssat Roland beror på att jag har fullt förtroende för en man som genom sitt liv och engagemang visat att han inte tvekar att ta de svagas parti. Jag tror att han skulle bli en god företrädare också i Europa för de som inte kan göra sin egen röst hörd. men visst stör det människor att han driver vissa frågor som han gör. Att det stör Gudrun Schyman är alldeles uppenbart, fast hon stör ju sig på det mesta... Kristna människor i synnerhet. Familjefundamentalist som Folkpartiet bör ta örat och kasta ut... Varför+ Kan man fråga? Jo, för att Roland Utbult oroar sig för de höga aborttalen i Sverige, månar om att det inte ska bli så många oönskade graviditeter som tvingas att avslutas på detta sätt. Att man helt enkelt måste arbeta förebyggande i samtal om människors sexualitet, risktagande och des konsekvenser. Och jag håller med honom, jag är också familjefundamentalist, i alla fall enligt Gudrun Schynmans definition. Jag ser borter, separationer och skilsmässor som ett stort misslyckande. Och jag ser samtidigt att det ibnland är nödvändigt. Men jag drar inte samma slutsats som Gudrun Schyman att det skulle handla om kvinnofientlighet. Men med hennes tes "död åt familjen" så undrar jag om det är så att allt tal om att det är gott för barn att få vara önskade, välkomna och i allra möjligaste mån få växa upp i en hel familj, med sina föräldrar sammanboende under samma tak, utan att behöva fara fram och tillbaka (vem skulle vilja det? Skulle vi som vuxna acceptera ett sådant liv?) är detta tal en alldeles för smärtsam påminnelse om vad så många av oss inte har förmått eller kunnat fullfölja? Blir det talet så smärtsamt att vi faktiskt till sist vänder hela resonemanget och gör "familjefundamentalismen" till det stora hotet och det som Roland bekymrar sig för, till ett ideal?
Går det inte att möta människor smärta, förluster och misslyckanden med kärlek och barmhärtighet men samtidigt försöka göra dessa till så få som möjligt istället för att idealisera dem? Att att bekymra sig för aborter är inte kvinnofientligt. Att inte bekymra sig för det stora antalet aborter riskerar att dränera samhället på den djupa värdegrund om varje människas lika värde. En sak som Gudrun Schyman kanske skulle ta sig en funderare på är alla de aborter som genomförs av flickebarn. Det om något är kvinnofientligt. För detta sker, också i Sverige.
Jag vågar stå för det, att även jag är en familjefundamentalist. Därför att jag ser vilken skada barnen tar i ett samhälle som inte tar deras rätt på allvar. Därför har jag kryssat Utbult. För alla människors rätt till ett värdigt liv. Oavsett kön eller något annat som skulle kunna hota den rätten.

torsdag 28 maj 2009

Mitt liv är inget KD-ideal...

Tuve Skånberg uttalar sig om kristdemokraternas mer nyanserade utveckling av sin syn på familjer och hur man bäst stöttar barn och familjer idag. Han uttalar:

Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.
- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.
Jag brukar ibland kalla mig för "kärnfamiljsfundamentalist", dock inte i alla sammanhang. Men jag som frånskild småbarnsmamma ser det djuapa trauma och den smärta som mina barn tvingades genomgå då vårt äktenskap inte gick att rädda. Dagligen tvingas jag se hur mina barn slits mellan den verklighet de lever i och sin längtan efter de liv de önskade sig och hoppades på, det liv jag önskade mig och hoppades på för mina barn.

I det ekonomiska sammanhanget inser Tuve att man inte kan behandla alla olika, men på något sätt läser jag mellan raderna, att han skulle velat göra det. Kanske är det inte så men jag uppfattar det så. Visst pengar får ni men ni ska veta att så som ni lever inte är rätt... För att eventuellt övertolka det hela. Men jag är inte helt säker. Dessutom undrar jag över den något brutala betoningen på biologiska barn. Var placerar han alla de barn som av olika skäl blivit adopterade till barnlösa familjer eller bortadopterade från familjer där de inte kunde garanteras en god uppväxt? Eller spermiedonation? Eller föräldrar som blir änkor,/änkemän och finner en ny livspartner eller på andra sätt blivit övergivna av den andre föräldern och lämnats ensamma i sitt föräldraskap? Skånberg, förtydliga dig!

Mina barn (som är mina biologiska barn) vet att deras liv inte följer samma mönster som andra barns, vi lever i en bygd där flertalet familjer består av hela mamma-pappa-barngemenskaper. Mina barn är redan genom detta udda. Ett udda liv som de ibland tvingas att förklara och försvara när kompisarna frågar, var är din pappa då de är hemma hos oss och leker? Tuve Skånberg vill att samhället nu ska uttala vilken familjetyp man anser ska vara det ideala. Resten av Kristdemokraterna tycks ha insett att man inte kan gå med skygglappar och bara välja ett se idealet och blunda för det som är verklighet.
Kan man då med ena handen stödja och med den andra förkasta? Undrar jag. Barnen och jag har inte själva valt den situation vi befinner oss i. Vi känner oss i många sammanhang utanför. Det räcker med att vi ska gå in på ett badhus ellerLiseberg och letar efter familjebiljetter. I få sammanhang räknar man med den lilla familjen, på sin höjd 1 singelförälder med 1 barn. I de flesta sammanhang får vi betala som vore vi två vuxna istället för en. Alla barnrabatter beräknas på priset av två vuxna betalande. Det är ett exempel av många, ekonomisk diskriminering. Att man också i skolans värld, i alla andra sammanhang där vi möts som familj, där barnen bemöts som barn och jag som förälder ska få veta att vi är udda, bortom det ideala stigmatiserar ännu mer den utsatthet som dessa barn befinner sig i. Om Kristdemokraterna vill fortsätta som man säger, värna om barnens bästa måste man gå en annan väg än Tuve Skånbergs.
Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja... På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. Jag är själv en del av samhället, som medborgare, som präst i Svenska kyrkan som på ett tydligt sätt är med och markerar en värdegrund i vårt samhälle. På vilket sätt ska man i skola och föräldraföreningar, i attityder från lärare och skolledning, kommun och barnomsorgsverksamhet då tydligare uttala sitt stöd för hela familjer? Hur ska man för oss andra som inte uppfyller normen eller passar in i mallen visa att vi inte är något ideal? Är det verkligen gruppen biologiska kärnfamiljer som idag behöver det starkaste stödet?
Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt.
//Liselotte,
ensamstående, heltidsarbetande självförsörjande deltidsmamma
Läs även ett klokt inlägg här

tisdag 26 maj 2009

to be continued...

När jag vart lite så fanns det vissa serier som man helt enkelt bara väntade på - på TV. Det var Fame, Macahans, Dallas osv. man väntade i en hel vecka för att få veta hur det skulle gå, följde handlingen med spänning. Idag tittar jag gärna på serier, men sällan på serier med påföljande och inte fristående avsnitt. Dels för att jag inte orkar vänta en hel vecka. Dels för att jag nästa vecka har glömt vilken dag, vilken tid och på vilken kanal den spännande fortsättningen skulle komma. Just nu skulle jag titta på House, som jag gillar, men det fortsätter nästa vecka. Hur ska jag komma ihåg det? Jag vet att jag såg en serie förra veckan vars spännande upplösning jag såg framemot i sitt två delade avsnitt. Men minns inte serien, kanalen, dagen eller tiden. Hur viktigt var det då på en skala? Vi konsumerar underhållning. Vissa program tittar jag på till och från genom åren, ofta rent skräp, Glamour, hem till gården... men fördelen är att man kan hålla upp i ett par månader eller ett år sen går det bra att hopp in i handlingen igen.

Funderar lite på livet, hur det är med det. Ibland när man träffar vänner efter många år så är det som om ingenting har hänt. Ibland är det så att vi inte kan känna igen oss, att vi inte längre har någonting gemensamt... Livet är ingen Tv-serie, det går inte i repris. men det är okej att gå i retreat ett tag. Det är möjligt att komma tillbaka på banan igen. Det ska jag göra, gå i dvala, snart, gå på semester... Byta kanal. Det ska bli skönt...

fredag 3 april 2009

Endast av nåd

På kul gjorde jag testet Vad vet du om Jesus? i tidningen nätupplagan av Dagen... Apropå Gardells bok antar jag... Jag fick 15 poäng av 15 möjliga, hade jag inte fått det skulle jag förmodligen inte vågat blogga om det. Men mer intressant var i alla fall svaret jag fick vid redovisade resultat.

"Dina synder må vara förlåtna men frågan är om du kan förlåta dig för de här osannolikt låga poängen på testet..."

Jag undrar ju ändå vad det är för poäng att trycka till som man gör :-) om jag kan förlåta mig själv... Jag är inte ensam om att ha svårt för att förlåta mig själv, att ha lätt för att känna skuld och svårt att lämna den ifrån mig både när den är befogad och obefogad. Att trots att vi gör vårt allra bästa ändå ha känslan av att inte duga, av att inte räcka till. Dock går jag från detta test med full frid i hjärtat. Jag har gjort mitt bästa. Och jag vet var jag hör hemma, det som behöver förlåtas är förlåtet, alltid av Jesus, men inte alltid av mig själv.
Och jag inser att det är endast av nåd och inte av förmåga som jag får komma... Att det inte är med all kunskap i världen som jag kommer till Gud utan bara när jag kommer tillsammans med Jesus. Och insikten om att även om jag kan allt om hans liv så är det inte någon garanti för att jag har låtit honom få vara Herre i mitt liv.

tisdag 17 mars 2009

Allt fler blottar sina privata liv...

Råkade ha SVT 24 på i bakgrunden när jag satt och surfade runt lite mellan olika teologiska bloggar och nyheter. Klart att jag hajade till, Facebookvänner har jag inte så många men de finns i olika sammanhang, bloggen vet jag ju inte vilka som läser eftersom det är så mycket mer offentlig. men jag tänker att jag har som princip att aldrig utlämna det som är för privat att jag inte kan stå för det, att min blogg aldrig handlar om min arbetsplats, men väl kan innehålla tankar kring Svenska kyrkan och henne vägg mot framtiden. Jag bloggar under mitt korrekta namn och titel, alltså aldrig i anonymitet och kan därför alltid ta ansvar för vad jag säger och skriver och stå för det. jag lämnar aldrig ut någons förtroende och kommenterar bara det som sagt i offentlig media och aldrig i det privata.
Så kommer man till det lite mer privata, där jag tar mig personlig frihet till reflektioner kring livets glädje och smärta. Eftersom det är en privat blogg och mina facebook-vänner är mina vänner så tar jag mig den friheten. Jag minns en lärare när jag gick i 7e klass, han sa till oss, säg aldrig något som du inte kan sägas i den personens närvaro, det är en regel som jag försöker hålla mig till. Det är inte alltid enkelt, men ett gott riktmärke. Om det tål att både bloggas och läggas ut på Facebook, både för mina vänner, offentligheten och arbetsplatsen...

Barnläkaren...

Det har blivit en rubrik... barnläkaren. Jag har inte så stora erfarenheter av barnläkare, jag är lyckligt förskonad. Våra barn mår ganska bra och de gånger vi har tvingats söka akut vård har vi fått ett gott och bra omhändertagande, både vi som föräldrar och våra barn. Jag minns särskilt den gången min son skulle sövas för en enkel operation. jag är allergisk mot narkos, en ärftlig allergi, som har dödlig utgång om det går fel, vilken omsorg, vilket omhändertagande, vilken trygghet för mig som mamma. men så jobbigt det var. Att se min lille pojke dras in i narkosens dimmor, och försöka lita på att han skulle få vakna upp igen. Jag har en gång hållit en död son i mina armar, 1998, efter förlossningen. All denna rädsla vällde upp igen.
Men jag funderar på hur jag skulle reagera om någonting hade hänt som gjorde att allting gick fel. Eller om vår lille döde pojke som idag skulle varit 11 år skulle överlevt till ett liv som varit förknippat med största smärta och lidande? Skulle jag istället ha velat hans död? Jag tror ju inte det... Och samtidigt tänker jag att det valet inte kan ligga i mina händer. Vi är så snabba att döma, att avkräva svar. Jag vill tro att alla läkare gör sitt allra bästa för mig och mina barn. personligen har jag ibland känt mig överkörd av läkarkåren, men aldrig har jag upplevt att någon läkare inte tagit mina barns smärta på allvar, eller min egen oro. För jag är en orolig mamma. Det är varje förälder som en gång mist ett barn. För detta, för min oro och min sorg har jag alltid mötts av den största respekt. Den "cred" måste jag ge läkarkåren. Få läkare har jag mött som inte borde vara läkare, i alla fall inte i mötet med patienter... Säger jag efter att nyss ha sett på House, en favvvoserie. Jo, jag har mött en, men han är nog bra, han med på sitt sätt...
Hurvet vi att vi fattar de rätta besluten? Någon säger om vår son, vilken tur ändå att han inte fick lida, medan vi säger, om vi bara fått möta hans blick en enda gång i detta livet... Någon tänker att vi fick i alla fall 20 år med vårt barn ni fick inte ens några minuter. Jag skulle givit allt för några få minuter med honom levande i min famn men jag behövde aldrig välja, läkare står gång på gång med människoliv i sin famn, i sin omsorg, i sina beslut. Vi får aldrig någonsin tro att det är enkelt...