Att ösa nåd

Jag döpte en liten flicka igår. Hon var så pass stor att hon protesterade mot att ligga på rygg över dopfunten så jag vände henne på mage istället och blickade ner i dopskålen medan jag döpte henne. Blickade förresten, hon fick syn på vattnet och gav sig hejdlöst igång med att skvätta både på sig själv, på golvet och över mig. Visst var det så att ho liksom de allra flesta barn helt enkelt älskar vatten men det blev också en symbol för hur vi inte bara blir överösta av Guds kärlek och nåd utan att vi också själva får ösa ur livets källa. Att vi med barnaskapets rätt får förse oss med allt det som Gud vill ge. Den här lilla tjejen hade fattat nåot och vi har något att lära av det. Att hon sedan drog mig i håret när jag skulle lyfta upp henne var en annan sak. Men en pillimarisk och nyfiken tjej var det!

Kan man vara snällare?

Idag mamma var du snällare än du kan va...

vet inte riktigt grunden till uttalandet... Om jag ska tolka det som att jag aldrig är snäll eller om jag helt enkelt hade överträffat mig själv efter att jobbat med barnens cyklar i två timmar. Stöd, belysningar, punkteringar, det ena med det andra... Skulle jag tolka det positivt eller negativt. Jag tror att jag väljer att stava det NÅD... När vi lyckas med mer än vi egentligen förmår, när vi får mer än vi förtjänar. När vi får ta emot en kärleksbetydelse med 7-åringens enkla logik. 7-åringen som hade givit upp hoppet om att jag någonsin skulle få ordning på cykeln. Och aldrig har jag sett ett cykellås för 19.90 orsaka en så stor glädje, låsa, låsa upp, låsa fast, sätta fri. Hitta band att bära nyckeln i... Jag torr att nyckeln stod för ansvar, för förtroende. Detta är min... Nu står dagbok med lås på nästa lista.... Och en gång kommer agen då jag vill låsa fast mina barn men måste låta dem ta språnget fritt. Men just idag nöjer jag mig med glädjen att helt enkelt lyckats med att vara övermåttan snäll... Det är stort nog...

Det finns ingen synd... eller?

är det lätt att utropa i debatter och i TV-soffor, i kulturfilmer, i teologiska och humanistiska forum. Men, om man som Anders Piltz i GP idag jämför, skulle skriva samma ord över portalen på väg i till Auschwitz, det finns ingen synd, så smakar plötsligt orden lite mer beskt än kultursoffans något hjärtligare svammel. Det finns synd, det finns ondska, det finns död. Jag har just nu i den underbart vackra sommarmorgonen suttit på prästgårdstrappan och sett ut över min trädgård, det lever växer och frodas, med kaffekoppen och ostsmörgåsen bredvid mig läser jag tidningen. Synd, ondska död. Jag skulle egentligen bara kunna gå till mitt eget liv, mitt inre liv mina tankar, men också till mina handlingar och underlåtenheter för att snabbt erkänna, jo visst finns det synd.

En del har svårt för att ta det, kanske för att synden begär en bekännelse och en omvändelse, och med handen på hjärtat, vem vill vända om i alla lägen? Vill vi inte som den förlorade sonen ibland hellre ta vårt arv och springa ut och leva livet, leva loppan? Jag vill, ibland i alla fall. Men det resulterar mest i ett vilset liv och i att jag längtar hem igen, längtar hem till den stora famnen som förlåter redan innan jag hunnit få bekänna. Som längtat mig hem till sig igen. Visst finns det synd, och visst finns det nåd. Inte den moraliserande, vad var det jag sa nåden som man kan få höra från besserwissande omgivning som gärna vill njuta av att redan innan veta att det inte skulle gå vägen... Som inte ser sin egen synd. precis som den hemmavarande brodern, han som inte trodde sig vara förlorad, han som trodde sig vara hemma men inte riktigt tycktes ta sin faders kärlek på allvar. Inte sin broders heller.

Jo visst finns det synd... Annars skulle det inte finnas ondska och död. Annars skulle tidningar och rubriker inte skrivas med så svarta rubriker varje dag om en trasig värld. Det står inte så mycket om Gud som gråter, det står inte så mycket om hur Gud med sitt eget blod på marken visat vägen till ett liv utan död. Men där, från honom med de de trasiga händerna sträckta mot oss finns nåden, kärleken, försoningen... Han som gick in i världen och konfronterade synden, ondskan och döden. Han som också är trasig kan hela mig som är trasig,m kan hela världen som är trasig. Men om vi inte förmår se vårt trasighet, hur ska vi då bli helade?

älska, glömma, och förlåta...

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Det finns ett talesätt som stått broderat på bonader på många stugväggar ovanför kökssofforna. "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta". En enkel stugväggsteologi som hör ihop med Jesus egen när han säger: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk. 6:36. Insikten om att kärlek oupplösligt hör ihop med förlåtelsen.

Barmhärtighet” är ett gammalt ord. På grekiska, Nya Testamentets språk, säger vi eleos. Ropet som kommer tillbaka i bönen Kyrie eleison, Herre förbarma dig... Ropet efter Guds barmhärtighet. På hebreiska heter det hesed. Det översätts ofta helt enkelt med ”kärlek”. Kärlek och barmhärtighet, de går inte att skilja från varandra. Tillsammans stavas de nåd. Så som Gud den nådefulle, älskar oss med kärlek och med barmhärtighet och nåd. Och eftersom vår historia tillsammans med Gud redan från början är en historia med brutna löften och nya begynnelser gång på gång, på gång, på gång... så måste en sådan villkorslös kärlek med nödvändighet vara barmhärtig.

Det här kommer jag aldrig att kunna förlåta… Jag känner en person som använder ofta de orden. Det gör ont i magen varenda gång jag hör dem. För att jag inser att här kommer det aldrig att finnas någon väg tillbaka om någonting gått fel. Och där inte förlåtelse finns trivs inte heller kärleken. En gång använde jag också de orden: det här kommer jag aldrig att... jag prövade smaken av dem och satte upp en gräns för hur långt min förlåtelse skulle kunna sträcka sig. Men det var när jag vände orden mot mig själv som allting förändrades. Vem är jag som inte kunde förlåta, den dagen då jag själv behöver bli förlåten? När jag står där i all min ofullkomlighet och behöver be om kärlek och barmhärtighet? Om jag då har sagt; det där skulle jag aldrig kunna förlåta. Och tänk om Gud skulle säga så när vi kommer för att be; Herre förbarma dig. Och Gud skulle svara: Nej, det där kommer jag aldrig att förlåta. Vem är den Gud att älska?

Kan jag någonsin be om att få bli förlåten om jag i egen oförsonlighet och självrättfärdighet nekar någon jag älskar som ber om min förlåtelse? Kärleken tänjde ut gränsen för vad som är möjligt att förlåta. Faktiskt suddade ut, utplånade den. Insikten om att kärlek inte kan leva utan barmhärtighet. Är det inte med en sådan kärlek vi själva vill bli älskade? Det vi i grunden vill höra är inte: hur du än är, älskar jag dig i alla fall, trots att osv... Då vi bakom orden får höra att någonstans är det ändå fel på oss...

Det vi hungrar efter är en villkorslös kärlek, en kärlek utan alla dessa "därför". Det är så Gud älskar oss, av den kärleken får vi älska varandra och denna Guds kärlek får vi berätta om för varandra. Om Gud som älskar. Utan några andra därför. Med den kärlek som kan säga: Jag älskar dig. Utan tillägg eller reservationer.

Lär dig livets stora gåta - älska, glömmaoch förlåta. Det är inte enkelt, och det ingen som har sagt att det ska vara enkelt. Vi vet att det kan ta tid, och göra ont. Men vad har vi för val? Motsatsen gör ännu mer ont, att aldrig glömma, att aldrig älska, och att aldrig förlåta.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Barmhärtighet och kärlek – de hör ihop, de är oskiljaktiga. Så är det också med Guds kärlek till oss. Gud uthärdar inte att se en människas uppriktiga ånger eller verkliga nöd utan att agera. Och handlar med kärlek - och i barmhärtighet, för att Gud älskar. För den som verkligen älskar kan inte vara kall inför nöden. Gud kan inte stå emot vårt rop, vårt eleos, Herre förbarma dig över oss…

Gud är i sitt innersta väsen barmhärtig och Hans kärlek ger oss på ett märkligt sätt "ett slags övertag". Vi har ett oändligt starkt vapen när vi kommer till honom, om ni förstår mig rätt, och det är vår uppriktiga ånger, vår bön om förbarmande. Inför den står Han fullständigt hjälplös - just för att Han älskar. För att vi är barn som ber. Förlåt mig... När vi kommer i verklig nöd och förkrosselse inför honom, då finns inget annat svar på vår bön om förbarmande än just kärlek. För att Han är kärlek och kärlek är barmhärtighet. Kyrie Elison, till Dig som är kärlek och barmhärtighet: Förbarma dig över oss. Och Han svarar: Jag älskar dig! I den gränslösa kärleken möts Gud och människan, och här får vi möta varandra.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Ändrad enligt kommentar nedan 080620

I ljuset uppenbaras allt

Solen lyser genom de otvättade fönstren, vidare ner på golvet i hallen och söker sig sedan upp på luckorna i mitt kök. Ett avslöjande ljus. Vårsolen avslöjar all smuts. Men samtidigt är den underbar! Den värmer, lyser och jag blir levande och lycklig av att få gå i den.

Och jag tänker att det är detsamma med Guds kärlek. Den värmer oss, gör oss levande, är en flödande källa av liv. Men när vi står där i ljuset så avslöjas också allt som inte hör hemma där. Det som är smutsigt och orent, det som är betydligt mycket allvarligare i mitt liv än dammtussarna på golvet och fettfläckarna på köksluckan. Mitt eget liv bär fläckar av det som inte hör hemma där. Och det kan inte gömmas undan. Så där står jag, i det flödande ljuset, som ändå är så långt bort från det artificiella lysrörsljusets obarmhärtiga ljus. Här står jag och badar i den kärlek som strömmar från Herren som själv är Livet, Ljuset, världens ljus.

Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Barmhärtighetens ljus, nådens hav. Här får jag vara, i honom får jag tvätta mig ren. Han som genomlyser mig med sin kärlek.

Rena mig med elden från Din Ande.
Rena mig och gör mig mer lik Dig.
Låt mig dö från allt som är mitt eget
i mitt liv, använd mig, Gud, som Du vill.

Vi är skatter i bräckliga lerkärl

Vad händer när vi vågar vara svaga? När vi vågar lätta lite på maskerna och visa att vi inte alls är så starka och duktiga som vi skulle önska? Om vi förtränger det i våra egna liv som är sårbart och ömtåligt, då riskerar vi också att glömma bort att det är bräckliga lerkärl som bär våra liv. I det kärlet har Gud har lagt ner sin skatt. Och när vi tror tänker att vi har rätt att tycka och uttrycka allt om alla, så riskerar vi att glömma att den vi möter är ett lika bräckligt lerkärl som vi själva. Glömmer bort den lilla text som vi alla skulle behöva bära väl synligt: Hanteras varsamt, bräckligt... Det finns människor som anser sig sällan eller aldrig ha fel, som uppträder som så osårbara. Då är det lätt att tro att vi alla är likadana. Låt oss be om att aldrig trilla ner i det diket, för det finns en risk att vi då inte ser någon annan än oss själva där vi går - ensamma...

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att inte tro sig själv om någonting. Att förneka både våra egna och Guds möjligheter med oss och våra liv och leva som om allt är hotfullt och oövervinnerligt. Då är det lätt att tappa modet och att aldrig våga ta ansvar eller någon risk. Att leva både livsrädd och dödsrädd.

Våra konfirmander sa för några veckor sedan att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Tänk att de upptäckt skillnaden, redan nu. Det tog mig längre tid än så... Och jag slinter fortfarande mellan de två. Självförtroende har ofta att göra med prestationer. Att klara av och få beröm för det jag gör, att bygga mitt liv och mitt eget värde på det, där all kritik riskerar att sänka mig, tro att jag ingenting kan eller är. När vi lever av vad vi klarar av och får beröm för. Självkänsla har mer att göra med egenvärde. Att i djupet av ditt hjärta förstå att du är älskad för den du är. Det gör mig kanske inte mindre sårbar, men möjligen något mindre bräcklig. Att våga tro på den skatt som Gud har anförtrott och lagt ner i dig och mig. Att inte låta någon stjäla den skatten ifrån oss, med hårda ord eller förbannelser.

Vi lever i en tid där svaghet ofta möts med förakt. Rädslan för den egna svagheten föder en rädsla för andras svaghet. Och när någon delar med sig av eller blottar sitt inre så är det så frestande att ta chansen att utnyttja den ömma punkten. Frestaren frestar oss att agera så. Att förbanna istället för att välsigna. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Johannesbrevet 4)

Därför behöver vi som kristna och församlingar öppna för det sårbara och svaga. "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. "Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss". 2 Kor 4:7

Att tro underifrån, utan att hamna i några diken. Svaghetens teologi. Det lilla blir stort och det stora litet. Så som Jesus ser på världen. När vi vågar börja möta varandra i denna öppenhet och sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna så mycket större.

Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. 1 Johannesbrevet 4:16

trött och buren - men jag lever!

Gick i min trädgård tillsammans med en väninna idag. När vi kom fram till vårt gamla plommonträd utbrast hon i förundran ungefär så här: Så gammalt, det ser nästan dött ut och ändå bär det frukt. Vi tittade på knopparna som börjar tränga fram på grenarna. Knopparna som snart ska bli lövverk och vita vackra blommor och så småningom underbart goda plommon. Men det är precis som med oss, vi behöver också stöttning.

Faktiskt var det vad vi hade ägnat hela eftermiddagen åt. Att stötta varandra, lyssna och prata. Bär varandras bördor, var det bibelord som passerat i vårt samtal tidigare. Det är ett bibelord som ofta kommer tillbaka i de löften vi ger varandra i våra äktenskap men det gäller likaväl i vårt syskonskap. Att hjälpa varandra, stötta och bära varandra, att tro på att våra liv kan få bära frukt. Tänkte på det när jag nu på eftermiddagen gick runt i huset och vattnade mina blommor. Några var omplanterade men jag hade glömt att ge dem vatten. Det hjälper inte hur god miljön runt omkring oss är om vi inte får bo i det levande vattnet, leva i strömmen av liv. Varje sommar tittar jag på mitt plommonträd, tänker att nu är det sista sommaren. Men trädet fortsätter att bära frukt, och så länge det vill leva där i min trädgård så lovar jag att stötta det med all min förmåga. Jag vet att om jag tog bort plankan så skulle det inte stå länge till. Vi hör ihop, är beroende av varandra, trädet och jag. Vi har något att ge till varandra. Så är det med dig och mig också, vi har något att ge till varandra. Vi kan bära varandras bördor...

nådens hav

Människor förändras i mötet med Jesus. I honom anar vi en kärlek som spränger alla gränser, tidens, rummets. Och mellan Långfredag och Påskdag görs också dödens gräns om intet… Jesus är uppstånden, lever. Han är uppstånden redan innan han kommer till kvinnorna vid graven, även om kvinnorna ännu inget vet, uppstånden redan innan mötet med lärjungarna i Galiléen, innan han slår följe med vandrarna på väg till Emmaus. Uppstånden redan innan han bryter brödet då de känner igen honom. Men det är där i mötet med honom, när de känner igen honom som han kan flytta in i deras liv. Uppstånden, levande Det är alltså inte kunskapen om Jesus som förändrar, utan mötet med honom som förvandlar oss. Idag på påskdagen, fundamentet för all kristen tro har vi själva glädjeexplosionen, Men nu börjar bearbetningen av vad uppståndelsen betyder för dig och mig.

Tänk hur stort det är! Nåden som strömmar fram från korset. Att få tro på honom som faller genom alla himlar för att fånga upp oss människobarn som inte riktigt orkade och förlorade tron… I honom blir allt det möjligt som inte är möjligt annars. När vi omsluts av Guds nåd i våra liv. Paulus beskriver sitt eget möte så… Hans liv höll på att sluta i fullständigt katastrof. Men då kom det in i hans liv en kraft som gjorde all skillnad i världen. Hör honom själv berätta: Men jag mötte förbarmande… 4 ord som också är berättelse om ett liv som tog en oväntad vändning…

Genom sin död och uppståndelse förvandlar Jesus den öppna graven till ett nådens rum, där du och jag kan leva. Dörren in i nådens rum, går genom tron på honom Jesus Kristus. Han som sprängde inte bara tidens och rummets gränser, utan också dödens. Därför I nådens rum, i nådens hav blir det möjligt som för mig inte är möjligt annars… Och om inte det gjorde någonting med en människas liv… Att få leva i ett sådant rum.

Här kan du både snava och falla, snubbla, resa dig och falla igen utan att falla ur nådens rum. Här finns utrymme för oss att både växa till och pröva våra egna vingar. Bli helig såsom jag är helig, säger Gud. Väx upp, sträck på dig i din hela längd. Det finns rum för det i nåden, du behöver inte förkrympa dig som människa.

Den som möter Guds nåd blir aldrig mer densamma. Tro det – tro på honom - rakt in i hjärtat. Nådens förvandlande makt bortom all sannolikhet, som gör allting möjligt som annars inte skulle vara möjligt. Som ger dig inte bara en liten smal spång att leva ditt liv på utan ett helt nytt luftrum, ett nådens rum, det nya livet där vi får leva av vad han har gjort för oss. Här finns det lats för både misslyckande och nederlag, till och med upprepade misslyckanden.

Att få lägga sitt liv i Guds nåd, i nådens hav, det gör någonting med en människa. Den som möter Guds nåd blir aldrig mer densamme. Men nåden är inte överslätande, eller att ursäkta eller att förmildra, utan den som hamnar i nåden förändras, förvandlas, hennes förutsättningar förvandlas, utgångspunkten blir en helt ny. Du är inte densamma mer. Allt genom Honom, Jesus Kristus, som för vår skull är sannerligen uppstånden… Amen

Vi ber: Herre, tack för att du älskar mig som jag är. Tack för att Jesu död på korset ger mig förlåtelse och liv. Jag ber om ny vilja att leva ett nytt liv i gemenskap med dig. Fyll mig med din helige Ande, dra mig närmare dig, låt mig få lära känna dig alltmer.

Tack för att du är tålamod, kärlek och förlåtelse när jag misslyckas. Nu vill jag att bara du ska vara Herre i mitt liv. Därför ger jag mig nu helt till dig. Tack för att jag får vara ditt barn. Du är Herre, du är Frälsare, du är Gud, och jag är din. Amen.

PRÄSTationsångest never god enough

Skrivkramp. Ett inre motstånd mot att få det där som jag så gärna vill berätta, som är så levande inne i mitt hjärta, i mina tankar. Det vill inte låta sig berättas... Det är inte sällan det händer just den här tiden på året. När dramat bränner till, påsken, vägen till korset... När vi hela tiden vill göra bäst ifrån oss, när vi inte nöjer oss med bra... Jag gillar inte uttrycket "god enough", bra nog. Det är väl sådana som jag som inte gör det som går in i väggen istället. Men jag tänker att Gud hela tiden vill lite mer med mig. Inte mina ska och mina måsten eller mina prästationer... i tjänsten. Det handlar inte om mig. Det är just det som är hela saken. Att när det börjar handla om oss själva det är så vi riskerar att trilla dit. När det låser sig. De gånger som orden rinner till så gör jag verkligen ingenting, jag bara skriver, berättar det som vill låta sig berättas. Det som Gud vill säga. Men när jag bestämmer mig för att jag borde prestera något, när det börjar handla om migoch mitt då är det kört. och jag går på den niten varje gång...

Just nu ägnar jag dagar och kvällar åt att berätta om vad Jesus har gjort för oss på korset. Jag gör det för dem som tror och för dem som inte tror, i alla fall inte ännu, så vitt jag vet. För dagisbarn, skolelever, konfirmander, för alla åldrar och sammanhang. Nu har jag slitit ut alla orden och bilderna. Det är som att äta semlor i jul och lussekatter i november. Hur smakar det när vi verkligen är framme? Har jag något kvar att berätta? Faktum är att det har jag inte. jag får helt enkelt förlita mig på att Gud har något att berätta om genom mig. För i mig själv är jag inte god enough. Men i Honom... För Gud är allting möjligt. Kanske kan du berätta om någonting från ditt eget liv? Där Gud gjort det omöjliga möjligt? När jag inte är bra nog så får Gud göra något bra i mig... Och kanske genom mig?

Att göra rent hus

Det går inte att göra rent hus utan att själv bli smutsig... Den insikten drabbade mig idag när jag tog tag i min källare. Jag har tänkt det länge, att jag måste göra det, men eftersom källaren är just en källare så har jag helt enkelt försökt att undvika att gå dit. För att slippa påminnas. Men där finns även tvättstugan, och garaget, och regnkläderna och extraskorna... Och barnens uteleksaker... Och matkällaren, och frysen. Så ni märker fort att det inte går att undvika ett möte till sist. Konfrontation ska man kanske kalla det. För det var vad det blev till sist.

Om det ska göras så ska det göras rejält. Jag tog vattenslangen, satte på maximalt tryck och började i taket, sedan väggarna och till sist golvet. Något så när strukturerad så hade jag plockat ner den rena tvätten först. Och ställt upp skorna på hyllan. Smutsen vräkte ner över väggar och golv, och över mig... man kan inte göra rent hus utan att själv bli smutsig... Vad vill jag då säga med det? Den här dagen har innehållit massor av funderingar. Många människor, och många minnen har kommit upp. Vissa saker har gjort riktigt ont, besvikelser, smärtor, både i nutid och långt, långt tillbaka.

Det är bra att vi tar tag i saker, det hjälper inte att undvika det. Ibland måste vi gå ner i den där mörka källaren och ta av oss om fötterna. Se saker och ting för vad de verkligen är. Det är min källare. Mina minnen, mitt liv... Var det verkligen så här smutsigt? Tänkte jag... Ja, det var det. men inte nu längre. Allting är översköljt av rent vatten, precis som min inre källare får genomsköljas av nåd... Ända ner i grunden.

Inre storstädning hör ihop med yttre. Prova det. Att städa kan rensa tankarna, låter allting komma upp på ytan. Läst en mening i något sammanhang: Det är aldrig för sent att få ett lyckligt förflutet... Jag tänker för min egen del att det handlar om att våga sig ner i den där källaren, och ta tag i saker...

”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus” (Fil 3:14) Det är ju dit jag vill... För inte tänker jag stanna kvar i källaren inte... Inte för gott, bara tills jag har gjort rent hus... :-) Att glömma det som ligger bakom oss... skulle kunna stavas försonad...

Andra chansen

Det är andra chansen ikväll, melodifestivalen för den som inte vet. Sonen påminde mig… Tänk att få en andra chans. Är det inte vad vi önskar oss mest av allt och inte alltid tror att vi kan få? När allt gått fel? Gått sönder? Längtan efter att få börja om…

Jag tror att Gud alltid har en positiv plan för vår framtid. Men det är inte lika ofta som vi unnas att gå mot den, missunnsamheten kan komma från andra men också från oss själva. Grämelsen över det som vi kanske har gjort, ångrar eller skulle vilja ha ogjort.

Gud har alltid en positiv plan för vår framtid.

Jag tycker om den meningen. Den ger mig en ny chans vad alla andra än anser om mig och mitt liv, mina fel och mina brister. Ett nytt liv kan byggas på ruinerna av det som rasade… Tack gode Gud för att min andra chans i mitt liv inte är något som ska röstas fram, ringas in eller tyckas om utan bara vilar i Guds den barmhärtiges famn. El Shaddai...

O döm oss Herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är… Psalm 289

Pusselbitar

Jag satt på biblioteket med min lilla dotter som snart ska fylla 6 år. Hon pusslade medan jag läst högt ur Alfons. Sonen var på väg från sin luftgevärskjutning med som jag hoppades på en silvermedalj. Han kom tills slut med skinande ansikte och sa: - Du har väl inte tio kronor med dig till en silvermedalj? Eller?

Nu var det inte medaljen som fick mig att fundera så mycket utan detta med pusslet. Pusslet - livet. Bilden som vi ännu inte vet ska framträda men som vi får bygga, bit för bit, skärvor, en mosaik av färger som fogas samman till ett sammanhang. För några veckor sedan pratade jag med henne i telefon, hon var hos sin pappa och berättade då att hon höll på att lägga ett pussel. - Är det ett stort pussel? - Ja! 100 bitar! Hon lät så förväntansfull. - Men hur många bitar har du lagt?Lika glatt svarade hon. Två stycken! Men pappa ska hjälpa mig med resten. Så är det. Två bitar på sin höjd är vårt eget verk, resten är den nåd som Fadern ger till oss. För att han älskar oss, för att han har bilden klart för sig, inte efter våra planer eller våra vägar, utan med hans himmelska perspektiv. Gud ser mer än vi ser. Gud ser bitar som vi ännu inte har sett. Och rör vid varje litet stycke med vår hand – om vi vill. Om vi är beredda att lämna allt och lägga det i Herrens händer. I evigheten är allt av nåd, på jorden är det en bonus att få leva så nära evigheten att det doftar himmel om marken där vi går.

Kan vi besegra Gud?

Ingen rår över Gud. Ingen kan besegra Gud. Det är inte sant, det finns två bibliska berättelser som visar på något annat. Jag vill dela med mig av en utläggning som jag fick från prästen Bo Brander som kom att ge en avgörande livstydning i mina egna motgångar. I Matteus 15:21 berättas om en kvinna som springer efter Jesus och ber honom om hjälp för sin dotter. Jesus vill inte ändra sina planer för att hjälpa henne, i alla fall håller han henne kort en stund, (han är dessutom trött) men till slut så ändrar han sig; - Kvinna, din tro är stark, du ska få som du vill. Jesus ändrar sig från det han egentligen har tänkt att göra. Jesus övervinns av den lilla människans starka tro och bön. Det ger mig mod att fortsätta be om det jag behöver. Min vigningsbiskop Lars Eckerdal sa om detta att få sin vilja igenom, att man får ”tjöta”. Ibland lönar det sig, att tjöta, också på Gud. En annan berättelse är den om Jakob i brottningskampen med Gud i natten. Nattliga brottningskamper har de flesta av oss utkämpat. Vargtimmar när vi inte vet var vi ska ta vägen. Jakob kämpar med Gud. Vi har också kämpat med Gud. Livets yttersta verkligheter. Men varför kan inte Gud besegra Jakob? Men när man brottas så handlar det inte om att slå ut den andre utan hålla fast vid den andre. Att inte släppa taget. Även om man vill springa så har man inget val, man måste fortsätta så länge den andre håller fast. Det gör Jakob, därför övervinner inte Gud honom. Jakob har brottats med Gud i hela sitt liv. Vi kan känna igen oss där med. Gång på gång säger Gud ändå till honom, Jag ska inte överge dig… Så kommer denna natt… Gud ser att han inte kan besegra Jakob och ger honom ett slag på höften så att han inte längre kan stå på sina ben. Nu blir Jakob plötsligt hängande om halsen på Gud, vad kan Han annat göra? Gud som han har sprungit ifrån i hela sitt liv… Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig. Där vinner Jakob, precis som kvinnan. Jag släpper dig inte med mindre än så. Gud följer oss och önskar bara en enda sak. Att vi ska sluta sprattla på våra egna vägar och komma till ro i hans famn. Han önskar faktiskt att vi ska besegra honom genom att hålla fast vid honom. Jakob vinner när han inte längre försöker ta sig loss. När Jakob tar emot välsignelsen är han fast hos Gud. Resten av livet haltade han. Jag känner igen mig i Jakob, jag haltar också, inte bara för att jag har så ont i mitt knä, men kanske kan också mitt onda knä påminna mig om att jag behöver Guds stöd hela livet. Kanske är det att mogna i tro, att växa från barnets "kan själv", till jag släpper dig inte. Tack Bo, för bibelförklaringen, livstolkningen. ”Inför den som ber om Guds hjälp, om hans kärlek och hans välsignelse har Gud inget skydd". BB