PRÄSTationsångest never god enough

Skrivkramp. Ett inre motstånd mot att få det där som jag så gärna vill berätta, som är så levande inne i mitt hjärta, i mina tankar. Det vill inte låta sig berättas... Det är inte sällan det händer just den här tiden på året. När dramat bränner till, påsken, vägen till korset... När vi hela tiden vill göra bäst ifrån oss, när vi inte nöjer oss med bra... Jag gillar inte uttrycket "god enough", bra nog. Det är väl sådana som jag som inte gör det som går in i väggen istället. Men jag tänker att Gud hela tiden vill lite mer med mig. Inte mina ska och mina måsten eller mina prästationer... i tjänsten. Det handlar inte om mig. Det är just det som är hela saken. Att när det börjar handla om oss själva det är så vi riskerar att trilla dit. När det låser sig. De gånger som orden rinner till så gör jag verkligen ingenting, jag bara skriver, berättar det som vill låta sig berättas. Det som Gud vill säga. Men när jag bestämmer mig för att jag borde prestera något, när det börjar handla om migoch mitt då är det kört. och jag går på den niten varje gång...

Just nu ägnar jag dagar och kvällar åt att berätta om vad Jesus har gjort för oss på korset. Jag gör det för dem som tror och för dem som inte tror, i alla fall inte ännu, så vitt jag vet. För dagisbarn, skolelever, konfirmander, för alla åldrar och sammanhang. Nu har jag slitit ut alla orden och bilderna. Det är som att äta semlor i jul och lussekatter i november. Hur smakar det när vi verkligen är framme? Har jag något kvar att berätta? Faktum är att det har jag inte. jag får helt enkelt förlita mig på att Gud har något att berätta om genom mig. För i mig själv är jag inte god enough. Men i Honom... För Gud är allting möjligt. Kanske kan du berätta om någonting från ditt eget liv? Där Gud gjort det omöjliga möjligt? När jag inte är bra nog så får Gud göra något bra i mig... Och kanske genom mig?