Jesus som skattletare

I helgen när jag var på konfirmandåterträff på Åh stiftsgård så råkade jag lägga bort min handväska. Jag kunde helt enkelt bara inte hitta den. tänkte till slut att: den ligger nog i kyrkan. Men det gjorde den inte heller. Jag försökte tänka ut överallt där jag skulle kunnat ha varit. Jo, i vita rummet i Västgötasalen. Där var jag ju. Och till slut så hittade jag den. Vilken lycka, vilken glädje. För det är ju inte bara en handväska, det är ju hela mitt liv. I den finns allt jag behöver. Plånbok, nycklar hem och till bilen, mitt pass med visum till Kina, mina identitetshandlingar, läppstift och oljan för smörjelse. Mer än så kan man inte behöva. Hela min identitet finns ju där. vad skulle jag ha gjort om jag inte hittat mitt pass? Då hade det inte blivit någon resa till Kina.
Samma morgon skulle jag ha morgonbön för konfirmanderna. Jag hade bestämt mig för texten om mannen som finner skatten i åkern. med himmelriket är det som...
I sin glädje över vad han har funnit så går han och säljer allt han äger för att köpa åkern. Just den här morgonen blev glädjen alldeles särskilt påtaglig. Jag kunde verkligen känna igen mig i den.

Den är för övrigt lite rolig den här texten. Vad i himmelens namn gör mannen på en åker som inte är hans egen? För att dessutom gräva efter gömda skatter i den? Och inte nog med det. Sen går han till ägaren av åkern och köper den utan att berätta om skatten. Jag tycker det är lite roligt när Jesus går över traditionella gränser i sitt berättande för att få oss att lyssna.

Samtidigt tänker jag att många som kommer till kyrkan eller på något sätt möter tro kan känna sig som att man är på en främmande åker. Till och med våra konfirmander som kommer till Åh kan  ibland känna sig främmande här på vår Åhker. men så kan det vara så att man börjar att gräva och faktiskt då hittar något oväntat. Känslan av att sätta spaden i jorden och det klingar till av något. Den är fantastisk. Men lika härligt som det är att finna något är det även att bli funnen. För det är inte bara du och jag som söker skatter. Jesus gör det med. och Jesus är en skattletare som aldrig ger upp. Som alltid är ute och söker. Som är beredd att gå över gränser för att finna oss.
Den som söker ska finna, men också bli funnen. Det är gott och tänk vilken glädje när du och Gud får finna varann. Vilken skatt!

Parabolhjärta

I påskas förra året flyttade vi in i familjens nyinköpta hus i Skärhamn. Det var spännande, att få starta på något helt nytt tillsammans, ta rummen i besittning, utforska omgivningen och inte minst trädgården. Drömma och planera. Någon månad tidigare när vi skrev köpeavtal så såg det ut ute som det gör nu, fast ännu snöigare och ännu isigare. Då var det tidig mars. Men om ni minns påskhelgen för knappt ett år sedan i slutet av april så kanske ni kommer ihåg att det var underbart varmt och soligt.

Men i alla fall. På självaste påskdagen skulle vi försöka få till kontakt mellan parabolen och satelliten för att få in våra TV-kanaler. För barnen var det viktigare än både soffor och sängar. Högprioritet alltså. Men det var helt omöjligt, det gick inte att få in någon signal. Och på självaste påskdagen så sa vår inlånade montör sa att trädet i trädgården stod i vägen. Vi hade tre stora björkar som har växt sig stora längs klippkanten ner i vår trädgård. Och nu när alla löven slagit ut så skymde de ”sikten” helt för att få in signaler från satelliten.

Vad gör vi? Vi måste ju få ordnat detta idag. Vi måste ta ner trädet. Kan vi göra det på självaste påskdagen? Ja, vi måste, och det gjorde vi. Motorsågen fällde på några minuter det stora trädet medan barnen sökte skydd uppe på klipporna. Och plötsligt så fick vi mottagning. Och ännu en bonusvinst som vi inte hade räknat med. Vilken rymd det blev i vår trädgård! Vilket ljus som plötsligt föll in över oss och in över altanen! Och det tog bara tre veckor och sedan fälldes även nästa björk. Den tredje står kvar för vi tror att vi kan behöva den till hängmattan…

Och varje gång solen skiner och jag går ut i trädgården så tänker vi, vilken rymd, vilket ljus!
Och att det första trädet föll på självaste påskdagen blir också en stark symbolik. En påminnelse om att det är på påskdagen som vi firar hur ljuset övervinner mörkret. Vi firar att bandet mellan människan inte var brutet, inte kan brytas. Att Jesus Kristus, världens ljus har övervunnit det. Ljuset träder fram, och vi människor får liksom en parabol fånga upp avsändarens signaler från himlen. Han är inte död, han har uppstått, se han lever.

Det är vad som händer med Symeon och med Hanna. De ser, de fångar upp signalerna som Gud sänder från himlen genom Sonen som kommit som ett litet barn till jorden och som nu vilar som en liten trasselsudd i mammas och pappas famn när kommer till templet. För Symeon har ett parabolhjärta. Ett öppet hjärta. Han fångar upp signalerna som helig Ande sänder till honom. Se, det är detta som du har väntat på som jag lovat att då ska få se. Ljuset, Frälsningen.
Ljuset är också vår kallelse. Att göra plats för ljuset i vår egen livs trädgård. Att bli mottagliga för när Gud sänder sin Son, sin Kärlek till oss. Att öppna vårt hjärta som en parabol mot himlen. Och för att kunna göra det kan ett och annat träd som skymmer, i alla fall bildligt talat, behöva sågas ned. För att vi ska bli mer mottagliga. För att vi ska se ljuset.

Ljuset är vår kallelse. Att se och ta emot Ljuset från honom som säger Jag är världens ljus. Men det stannar inte där. Jesus säger också till dig och mig: Ni är världens ljus. Det betyder att vi även behöver ett parabolhjärta som är riktat mot världen. Riktade till människor som längtar efter tro, eller tyst ropar ut sin nöd. Gud vill och kan använda dig. Men även om vi vill leva med ett öppet hjärta så fördunklas livet ibland. Vi hamnar i ett skuggläge där olika saker kommer mellan oss och Gud.

Ibland kan kontakten mellan Guds hjärta och ditt hjärta kan skadas i stormen. Gud sänder, men vi tappar vår mottaglighet. Det kommer sådant i vägen som gör att ljuset skyms. Det känns som om det blir mörkt. Och vad vill jag säga med det? Jo, att det ligger något i devisen, klaga inte på mörkret, tänd ett ljus. Kanske är det du som kan komma med ljus till någon som fastnat i mörkret, som inte själv förmår? Att det finns mycket vi kan göra för att släppa in ljuset. Det kan växa igen även i vårt eget inre liv och vi kan behöva röja upp ibland. Men även om vi övermannas av mörkret så får vi tro på honom som har övervunnit det. För det allra största hindret, den stora stenen framför graven utanför Jerusalem har Jesus själv kastat undanröjt. Ljuset segrar. Ljuset är vår kallelse. Att våga tro på det kan göra ditt och mitt hjärta till en parabol för Guds kärlek. Det är i alla fall vad jag tänker när jag tittar ut i trädgården där hemma och ser hur ljuset bryter fram.

God smiles at me!

Det var några tjejer som semestrade i Skärhamn en sommar för något år sedan. Dom kom hit från havet och såg upp som många gör mot Skärhamns kyrka, väl synlig från sin plats på berget, inte minst lockade av kyrkans leende. Efter att ha varit uppe i tornet och sedan blivit sittande med en kopp kaffe här på berget så sa de: När vi gick nere i hamnen och såg upp mot kyrkan som log så vill vi le tillbaka. Och vi gjorde det!

Deras berättelse blev en berättelse om att vara sedd. Att vara efterfrågad. Precis som när Jesus möter oss och säger sitt Följ mig… Till var och en av oss. Som den vi är. Det allra första ett litet barn ser när det kommer ut i den här världen är nog ett ansikte, någon som ser. Kanske också ett leende, ja inte bara ett förresten, utan många. Och hur många har inte noterat i barnens första bok datum för det allra första leendet och mot vem barnet log. Barnet ler ofta mot den som kanske var den allra första att se det och le mot det, mamma eller pappa.

Så när alla som Passerar Tjörns västra sida och ser på Skärhamns kyrka, kan känna samma känsla av välkommen! Gud som ser och älskar och en kyrka som hjälper oss att känna oss sedda. Gud som ler mot oss, någon som var den allra första att se oss, som visste om oss innan någon annan visste att vi var till. Livets Gud, leendets och kärlekens Gud. Gud som älskar. Därför ler Skärhamns kyrka, för att vi har något att berätta om Gud. Om Guds kärlek, Guds som ser mot oss och ler mot oss, det där igenkännande lyckliga leendet som man ger till den man håller av. Guds leende som berättar: Du är oändligt älskad.

En besökare vid en av våra sommarkyrkoinvigningar kom hela vägen från Chicago, han hade vänner här i Sverige på Västkusten och hade fått höra om kyrkans leende. Han hade ritat av kyrkan med text. God smiled at me! Tänk om vi alla kan får bära med oss detta i alla våra möten med Gud. Att det finns någon som älskar och ler!

Därför möter Skärhamns kyrka oss ännu ett år, ännu en sommar med ett smittande leende. Och vi ler tillbaka. Sedda, älskade. Det är ett leende som drar oss till sig. Som gör att vi känner oss hemma. Påminner oss om vårt ursprung. Om at vi får vara himmelrika. Att det är Guds kärlek kyrkans leende vill återspegla till oss.

Vem är då Gud? Om det kan leendet också berätta. Att du redan på långt håll är sedd och efterlängtad. Välkommen hem! Nu är det sommar i vår kyrka! Vi se!

Saligt byte

Bytte till vinterdäck idag. Det borde man inte göra på en söndag, jag vet... Men det var bara idag jag hade tid och det var inte på gudstjänsttid. I alla fall inte i vår församling. Men medan jag bytte däck så lyssnade jag till gudstjänsten i P1 från Domkyrkan. Biskopen predikade, riktigt bra! Därför blev däckbytet också ett saligt byte... Inte ens en fågel faller till marken utan Gud. Punkt. Så står det i den grekiska grundtexten. Jag har inte läst på tillräckligt noga. Det gör ju en avsevärds skillnad från översättningar som att inte en fågel faller till marken utan Guds vilja...

När vi faller faller vi i Gud, Gud är med oss i fallet. Inte i något fall är jag borta från Gud. Det tröstar mig, både när jag faller eller när jag går. Gång på gång berättar Bibeln om människor som lämnar Gud, men Gud överger oss aldrig. Vi kan gå bort från Gud men Gud går inte bort från oss. Vänder oss inte ryggen. Gud står kvar och när vi ropar är Han där...

helad trasighet

Jag har precis flyttat, det har nog inte undgått någon som följer denna blogg. Varje dag går åt att tänka, fundera och organisera min tillvaro till nya väggar och nya rum. Färre väggar och färre rum. Någon har bott här tidigare som tyckte väldigt mycket om att göra hål i väggarna, det har gått åt både spackel och tapet för att laga och få det som jag vill. men i köket går det inte att göra något åt, fem skruvhål rätt in i väggen som jag inte kunnat dölja. Vad gör jag? Jo, jag tog det som jag har mycket av, ikoner. Så satte jag helt enkelt upp en ikon för varje hål. och så kom bilden, från en vän, att så är det också med våra egna liv, att vi är som trasiga väggar, vi bär spår är märkta av livet, det har borrat sig in i oss och hur vi än försöker så finns de där, såren.... men då kommer Jesus och lägger sin hand över allt, läker våra sår. Vill man så kan man tänka som så att det med en from tro går att låtsas som om såren inte finns där. Men både jag och Jesus vet vad som finns där i väggen, trasigheten. Det handlar inte om att vi döljer vårt skräp bakom en from fin fasad med Jesus på utan istället just precis detta. Att Jesus gör något vackert av det som är vårt liv, med all vår trasighet. Och ju trasigare vi är, desto fler sår vi bär, desto mer lägger han sin kärlek över vårt liv. Mitt liv, mina väggar bär på många ikoner... Sliten, men älskad!

Slänggungan - för att jag älskar dig!

Min dotter frågade om jag ville åka slänggunga med henne för hon ville inte åka ensam. Jag är skräckslagen för att´åka slänggunga. Jag gjorde det första gången med henne för att veta att hon klarade det. En gång för alla tänkte jag. Nu bad hon mig igen... Jag föll för hennes böner och gav mig upp i gungan. På svindlande höjder helt övertygad om att jag skulle dö. Då åker jag hellre Balder på Liseberg, än slänggungan. Längst upp i gungans varv ropar jag till henne: Detta gör jag bara för att jag älskar dig! Vad bra mamma, svarade hon, då åker vi en gång till? Nä, sa jag, en gång för alla, en gång räcker, nu har jag delat det med dig, nu vet jag hur det är och att du klarar det ensam... men visst är det så att vi vill ha sällskap av den som älskar oss. Som är beredd att göra allt för oss. Som säger - För att jag älskar dig...

Lycka är attraktivt...

En lycklig människa är mer attraktiv än en olycklig, säger man i Filosofiska rummet idag på radion. Lyssnade kort när jag var på väg till kvällsgudstjänsten. En lycklig människa är mer attraktiv. Men! kanske någon tänker, skulle då kärleksgemenskapen vara stängd för den människa som inte är lycklig? Så reagerade jag först när jag lyssnade, men sedan fick det mig att fundera. Om jag inte är lycklig och möter en människa som vill älska mig som jag också älskar, hur mycket av den kärleken bygger då på att det är just kärleksgemenskapen som är det som får ligga till grund för min lycka. Jag önskar att varje människa som vill skulle få möta någon och att de skulle få leva lyckliga i alla sina dagar såsom i sagorna. Att få göra en annan människa lycklig. Men om mitt livs lycka är i beroende av den jag älskar? Hur stor möjlighet får jag då att själv växa, hur påverkas min självkänsla? Blir min lycka ett beroende av en annan människa i stället för ett ömsesidigt berikande?

Utgångspunkten att finna lycka och glädje i livet som den människa jag är i mig själv är en större förutsättning för att leva i ett gott förhållande till en annan...

Och som kristen så vet jag att det finns en kärlek dit jag kan få komma hur lyckad eller misslyckad eller miserabel jag än känner mig, och det är till Guds kärlek. Hur jag än mår, vad som än händer behöver jag aldrig varken förställa mig eller göra mig till för att vara älskad. För vad är lycka? Jag tänker att lycka är att se på mig själv med samma ögon som Gud gör. Lyckan kommer lyckan går, Gud förbliver Fader vår... Ett lyckligt liv är inte alltid ett lyckat liv, Ett lyckligt liv är för mig att ingenting, varken liv eller död, eller djupaste nöd kan skilja mig från Guds kärlek. Vad är en lycklig människa? Vad gör mig lycklig? Den frågan följer med mig idag... Idag har jag varit lycklig, riktigt genuint genomlycklig, kanske är det inte en bestående känsla, det gör inte så mycket. Jag har varit lycklig helt på egen hand, nästan... :-) Förnöjd med livet. Viss om att jag aldrig är ensam hur ensam jag än är...

Detta med två pappor...

Under aftonbönen igår utbrast dottern på sex år: Det är bra att vara kristen för då har man två pappor. En i himlen och en på jorden, men den i himlen är bäst. Och jag vill inte byta nån, inte min mamma heller, jag vill bara ha den mamman och pappan som jag har!

Att hon inte vill byta någon av sina föräldrar är ju förstås en lättnad. Men om hon skulle börja gå runt och tala om att hon har två pappor kunde nog göra en och annan bli lite förvirrad - om hon inte förklarade sig mer än så. Att hon tycker vår Far i himlen är bäst gör mig glad och tacksam. Med Gud kommer aldrig någonsin mitt eget föräldraskap kunna mäta sig och förmodligen inte hennes pappas heller. I det sammanhanget vinner Gud i himlen med hästlängder, både vad gäller kärlek och tålamod. Men vi gör vårt bästa, och hon vill i alla fall inte byta ut oss!

Men det fick mig ändå att fundera lite. Detta med att hon talar om Gud som sin pappa. Jag har nämligen aldrig hört barnen vidare associera till Gud såsom manlig eller man. Tänker på det inte minst nu då vi står inför ett byte i församlingen av bönen Fader Vår till den nya ekumeniska översättningen Vår Fader, det har ju väckt både tankar och diskussioner. En av dem har handlat om just detta med tilltalet till Gud såsom Fader. Hur upplever människor det tilltalet om de själva växt upp i avsaknad av en far? Eller kanske inte haft någon god förebild i någon av sina föräldrar? Hur fungerar då tilltalet i bönen och hur påverkar det vår gudsbild? Märk väl att jag inte propagerar för någon modern tappning av bönen, såsom "Vår Fader och Moder..." Det är mig främmande, eftersom Jesus när han hjälper oss att be själv använder ordet Fader, eller snarare Pappa, på arameiska Abba. Tilltalet signalerar kärlek, värme, närhet och innerlighet. Att tala om Gud som Moder skulle stänga in vår gudsbild i könsmönster snarare än att öppna upp. Jag låter mina egna barn vara en indikation på det. De kan tala om Gud som sin pappa utan att påstå att Gud för den skull skulle vara man.

När mina barn talar om Gud så är det så jag anar att de känner värmen och kärleken, och visst jämför dottern med sin pappa här på jorden. Hon har förmånen att ha goda, positiva associationer. Det har inte alla. Men jag känner också barn och ungdomar där det är mamma som har svikit eller aldrig älskat. Och det sveket har minst lika stor betydelse för hur vi tar till oss Guds kärlek eller hindras att komma till tro. Det finns en psalmstrof som lyder: det var bortom bilderna du kom... Jag tror det är angeläget att ta fasta på det. Att det finns en Gud bortom orden, bortom bilderna. Vi behöver många bilder för att förstå. Därför finns det inte bara en bild för Gud, eller ett namn... För att hjälpa oss att tro. Liknelserna som Jesus använder säger någonting om det. Men när han talar direkt till Gud i bön så säger han: Abba (Pappa) Fader. Det är okej för mig med att göra det!

Och att dottern älskar Gud mer än mig, det känns gott. Gud älskar också mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Det känns också gott. Att hur mycket jag än älskar så finns det någon som älskar oss båda ännu mer. Och om hon vill hålla fast vid den kärleken så kommer det att bli så mycket lättare för mig att släppa taget. Och när vi inte längre finns där, så har hon pappa i himlen...

Att komma hem...

Småbarnsförälder som jag är så blir det många filmer för barn och familjer. Vi tittade på Ronja Rövardotter... Ett uttryck har etsat sig in i vår familj, det är en regnig sommar vi har, det är en blåsig sommar vi har, säger Ronja och Birk till varandra när hösten drar in. Vi säger så när i aldrig tycks få någon sommar... Det stämmer idag med... Sommaren kom, log och vände om... =/

Det finns några scener i den filmen som är starkare än andra. Ronja rymmer med Birk eftersom deras två rivaliserande föräldrar inte kan acceptera deras vänskap. Men trots att de inte kan försonas så är Ronja och pappa Mattis sjuka av längtan efter varandra. De kan inte försonas men de kan heller inte leva utan varandra. Till slut övervinner Mattis sig själv och går ut för att leta efter och försonas med sin dotter. Dag och natt rider han runt i skogarna och ropar sin dotters namn. Till slut sätter han sig vil källan dit han vet att Ronja kommer för att hämta vatten. Han gråter och är förtvivlad, sitter med huvudet lutat i händerna. Till slut kommer Ronja fram ur skogen och deras ögon möts.

- Med ett skrik rusade hon fram och kastad sig i hans famn. ”Mitt barn, viskade Mattis. Sedan ropade han med hög röst, ”Jag har mitt barn”. Ronja grät i hans skägg och frågade snyftande: Är jag ditt barn nu, Mattis, är jag verkligen ditt barn igen? Och Mattis grät och svarade: ja, som du alltid har varit, Ronja mi! Mitt barn, som jag har gråtit dagar och nätter. Min Gud vad jag har lidit!”

Det är inte ofta som rövarhövdingen tar Guds namn i sin mun. Men nu är det enda sättet för honom att uttrycka den smärta som en far upplever när hans barn vänt honom ryggen. Så är det också med guds kärlek. Gud som längtar efter alla sina bortsprungna... Som letar dag och natt och ropar vårt namn, som inte ger upp förrän han finner oss. Och där vid källan, hos honom får vi dricka oss otörstiga, av Livets vatten...

Guds kärlek är som stranden

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. Så skriver Bo Setterlind, kort och kärnfullt om himlen, om evigheten, om ljuset. Himmel och jord. Hav och ljus. Ord som vill beskriva vad vi ännu inte sett, där vi ännu inte varit. Den som lever vid havet vet att det också kan skifta fort, från stiltje till storm på en kort stund. Så är det också med livet. Ena dagen är himlen oskyldigt blå, en annan dag…

Och genom alla dessa dagar sträcker sig Guds kärlek. Den kärlek som är "som stranden och som gräset, som vind och vidd och ett oändligt hem". Världsliga bilder, dvs havet och horisonten, vågornas svall för att beskriva den kärlek som är evig, helig och oändlig, utan början eller slut. När Anders Frostensson 1968 skrev den psalmen så opponerade man sig mot tanken på att beskriva Guds kärlek som gräset, eftersom gräset i Bibeln i står för förgängelsen, för det som inte består. Men tanken med symboliken i gräset var att skildra den frihet som Gud gav oss. Vi frihet fick att bo där, gå och komma… i en värld skapad av Gud för vår skull, här får vi leva och bo och lära känna Gud.

Guds kärlek är som stranden och som gräset, som vind och vidd och ett oändligt hem. Det är en kärlek som är större, mäktigare och heligare än någonting vi har sett, men som vi bara kan beskriva med det vi har sett. När vi talar om den kärleken, när vi sjunger om den så händer något inom oss. Sången, orden, bilderna rör vid vårt hjärta. Vårt förgängliga liv berörs av det eviga. Det ändliga av det oändliga.

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. En kärlek - Evig, oändlig… Men vad är det då som händer med oss och i oss när vi blir berörda av kärleken? Varför framkallar de enkla orden ”du är älskad” sådan universell glädje? Som om vi har väntat hela vårt liv på att få höra just de orden? Jo, för att det börjar hända någonting med oss när den rör vid oss. Och när vi i vår lovsång besjunger den kärleken så drar det i det här himmelska bandet till Gud. Vi längtar efter att återknyta kontakten, anar att det bara finns ett sätt att bli hel igen.

När vi översköljs av Guds kärlek blir vi hela. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. En gudsbild som andas öppenhet, en kombination av det som är både nära och långt borta, det stora och det lilla. Det mjuka gräset, den vidsträckta stranden och den varma sommarvinden berättar om Gud. Guds kärlek som fyller den oändliga rymden. Att leva med Gud är att leva ett liv utan ände. Som vind och vidd och ett oändligt hem.

Himlens hav, har ingen strand, bara ljus. Det ljuset har ett namn, och det namnet leder oss hem. Till den plats vi ännu inte sett. Jesus är det namnet, himlen är vårt hem. Guds kärlek ör som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem.

Lugna vatten

När allting bara faller på plats. När vi bara vet... Trons och kärlekens visshet...

Du har följt mig på min vandring,
Den har varit lång och svår.
Jag kunde ha fallit.
Jag kunde ha gått sönder,
men nu tror jag att jag förstår.
Nu har du äntligen lättat min börda.
Nu ser jag ljuset igen.
Jag var ensam, jag var vilsen.
Men nu har jag en vän,
som aldrig sviker, som aldrig går,
som stannar kvar vinter som vår.
Ta mig genom natten till lugna vatten.
Ge mig ro.

Gör mig ödmjuk, gör mig stark,
Du har mitt liv i dina händer.
För mig över djupen till säkrare mark.
Låt mig ta en dag i sänder.
Ta min rädsla, mina fel,
Lär mig älska, gör mig hel.
Ta mig genom natten till lugna vatten.
Ge mig ro. (Ulf Lundell)



http://www.youtube.com/watch?v=IGpjXo_9HYc

var inte rädd men frukta gärna...

Att frukta Gud och frukta kärleken. Det ordet fick jag med mig för många år sedan. Nu har orden kommit tillbaka, växt fram ur minnet igen. För mig har fruktan oftast förknippats med rädsla. Men jag vet idag att fruktan inte alls är detsamma som rädsla. Det handlar mer om bävan, precis som kvinnorna vid den tomma graven blev rädda, bävade, eller Moses möte med Gud på Sinaiberget. Skulle han inte ha bävat inför Herren? Jag vill tro det... Gud vill inte ha rädda människor. Därför säger ängeln till kvinnorna: var inte rädda. Men att inte vara rädd är inte detsamma som att inte bäva. Bibeln berättar gång på gång hur människor fruktar Gud. Herren fruktar också: ”Herrens fruktan är ren och består evinnerligen” (Ps 19:10). Men är fruktan ett ord som berör idag? När vi kan använda allt och alla för våra egna syften, när både människor och tro blivit en bytesvara? Det finns en ovilja idag att tala om gudsfruktan. Jag kan tänka mig att detta fruktans språk som kyrkan har använt för att på ett orättfärdigt sätt skrämma människor till tro, också har dolt det faktum att Gud är den Gud som älskar. Och för att undvika ordet fruktan så använder vi istället andra ord.

Men Gudsfruktan är ett nyckelord i Bibeln som vi inte kommer bort ifrån. Hur gör vi det levande och verkligt och utan att göra tron till en rädsla? Var finns Guds och kärlekens auktoritet som inte skrämmer utan istället fyller oss med lovsång och förundran? Jag tänker att fruktan handlar om att inse att vi inte kan göra vad vi vill. Att vi varken kan göra Gud eller kärleken till den vi älskar till vår egendom. Den är ett förbund, en överlåtelse. Och med den gör vi inte vad som helst.

När Guds och kärlekens helighet drabbar mig så står jag där med den känslan som jag tidigare inte förstått. Att det inte är rädsla utan just fruktan, bävan, inför det som är så mycket större. Upplevelsen av att komma inför det heliga. Insikten att varken Gud eller kärleken är någonting som jag förfogar över. Tro kan aldrig bli en lättsinnig övertygelse, utan just denna ”darrande” förtröstan, insikten om att Gud är Gud. Ett liv där varje ögonblick också får vara ett möte med Gud. ”Ni som fruktar Herren, lova honom, ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn” står det i Psaltaren (Ps 22:24). ”Lova, ära, bäva! Det är så långt ifrån rädslan man kan komma. Och om jag översätter tron till kärleken till den jag älskar? Varken kärlekene eller den jag älskar kan jag hantera hur som helst. Istället får den kärleken som fyller oss övergå till en gemensam lovsång, till en ära till Kärlekens källa, Gud själv. Och till sist också till en fruktan för den starka kraften som ryms i kärleken. Insikten om att kärleken är helig såsom Gud är helig.

Rädsla finns inte i kärleken, skriver Paulus. Det är sant. Fruktan är att förstummas! Där lovprisning blir till förvåning, tystnad och kärlek. Kärleken är stark som döden, dess längtan är obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, Strömmar kan ej dränka den. (Höga visan 8:6-7) Rädsla finns inte i kärleken. Fruktan inför Gud är också den kraft som fördriver alla annan rädsla för allt det som inte står i samklang med Guds kärlek till världen. "Gud är kärlek" skriver evangelisten Johannes. ”Du är värdefull i mina ögon, en klenod är du för mig och jag älskar dig.” Jesaja 43:4. Det är en kärlek att bäva inför. Lovsjunga, ära...

Uppståndelse i livet

Palmsöndag idag. Nu går vi in i stilla veckan. Jublet som omger Jesus kommer snart att bytas mot hätska ord, och krav på hans död. Spikar kommer att genomborra hans händer. "Det är fullbordat" kommer han att säga och ge upp andan. Jag tänker på både mitt eget och andras liv. Som ibland går igenom sådana här stilla veckor. Inte bara på en vecka kanske. Det kan ta både 1, 2, 7 månader eller flera år. När någonting händer som bryter sönder allt, när vi känner oss genomborrade av smärta, där lovsången tystnat. Det är en lång lång uppförsbacke, kanske som den till Jerusalem. Men knappast vägen till något fullbordande så som vi känner det. Men förmodligen samma ovisshet. Vad ska hända nu? Hur kommer det att bli? Med mitt liv? Var finns de jag älskar? Har de försvunnit in i gränderna precis som lärjungarna? Kommer de stå kvar när det värsta drabbar mig?

Uppståndelsemorgonen är långt bort, och misslyckandet känns nära. Men så händer kanske något, som vänder på allt. Livet kommer tillbaka. Antingen på ett enda ögonblick, när det där beskedet från läkaren kommer som vi längtade efter, som ger oss livet och framtiden tillbaka, eller så den sakta förändringen, precis som den vi kan se ute nu. Lite mera sol, lite mera värme, små nästan oskönjbara förändringar som ger förutsättningar för ett nytt liv att bryta fram. Det är lätta trampa förbi dem. Påsken går igenom också i mitt eget. Ibland är vi på alla dessa platser samtidigt. I jublet, i missmodet, i ångesten, våra egna Getsemane... i uppståndelsen. Och det är så som han har lovat att vara med oss. Alla dagar... Varenda liten dag, varje sekund är Han där bredvid oss...

Vi har inte så stora löften att ge varandra som han kan ge oss. Vi vet inte vad vi förmår. Vi är bara människor. Men detta bara får aldrig bli en undanflykt. Tänk alla de resurser som Gud har givit oss. Och den största av dem är Hans löfte och Hans kärlek. Därför är vi människor som älskar. Som är älskade av Gud. Men som också längtar efter att få vara någon annans högsta lycka här på jorden. Som också vill ge varandra löften. Trots att vi vet om vår sårbarhet. Det finns en skada i vår själ från den gång människorna valde bort Gud. Men den hindrar oss inte från att älska. Eftersom vi fortfarande bär på både förmågan att älska och förlåta, om vi vill ta emot den från honom som är Förlåtelsen. Det påminns vi om nu i påsk. Det visar Jesus oss på i den här veckan. Vad kärlek kan göra med människor. Att vi trots att vi sprungit undan och gömt oss, förnekat och vänt oss bort från kärleken får komma tillbaka. Lärjungarna gjorde det, du och jag får göra det, komma tillbaka dit vi hör hemma. Att vara någons högsta lycka... Att få vara där när det gäller, inte bara dela lovsången och jublet, utan att faktiskt dela allt. Det måste vara uppståndelse...

Kärlekens hängivenhet

Predikan Markus evangelium 14: 3-9 Om kvinnan som smörjer Jesus med nardusbalsam. Dom kallade det slöseri. Maria slösar allt på Jesus. Evangelisten Markus skriver inte hennes namn. Johannes berättar att det var Maria, Martas syster. – Den flaskan kan vi ha till annat, sa de. Vi kan sälja den och ge pengarna till de fattiga. Flaskan var dyrbar. Värd en hel årslön för en arbetare. Parfymen från nardusroten som bara växer på Himalayas sluttningar skulle ha kunnat räcka ett helt liv. Och hon häller allt på en gång över Jesu huvud. Huset fylls av väldoft. Kanske var det hennes hemgift, hennes försäkring, hennes framtid. Allt ger hon till Jesus. Och de grälar på henne. De ville inte bara ta ifrån henne flaskan för att använda det till andra ändamål. De missunnade henne också att få ge av sitt eget till Jesus. Ibland får jag höra det, att jag slösar bort mitt liv, min kraft, min tjänst på fel saker. Tänk vad mycket annat jag kunde ha ägnat mig åt, när det finns så mycket mer samhällsnyttiga uppgifter än att stå i tjänst i kyrkan. Maria ger allt till Jesus. Tömmer flaskan på alla dess droppar. Det är inte slösaktighet, det är hängivenhet. För hon ger inte bara av sitt jordiska sparkapital när hon smörjer Jesus huvud. Hon bekänner också sin tro. Sparar ingenting för att bevisa sin kärlek till honom. Kärleken räknar inte på vad det kostar. Ransonerar inte. Håller ingenting tillbaka. Det finns inte heller någon beräkning i hennes handlande. Om hon hade kalkylerat lite mer så skulle hon kanske ha ransonerat. De andra gör så, kalkylerar, de räknar på flaskans värde, vad man kan få för den och få ut av den, sedan grälar de på henne för hennes slösaktighet. Men sådan är inte kärleken. ”Den söker icke sitt” som Paulus skriver i Korintierbrevet. Den räknar inte ut vilka fördelar som finns att hämta. Överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man berätta vad hon gjorde. Men Maria gör inte detta för att bli ihågkommen, söker ingen egen vinning. Det är inte ens säkert att hon är medveten om det profetiska i det hon gör när hon smörjer Jesus, inte bara som kung utan också inför hans begravning. Det kan ibland vara så också med oss. Att vi i stunden inte alltid vet varför vi gör som vi gör, men kan efteråt se att vårt handlande ingår i en plan som Gud har bestämt för oss. Då våra ögon öppnas och vi både ser och förstår. Nu gör Maria det hennes hjärta kallar henne att göra. Jesus tar emot smörjelsen och men påminner också om att han måste lida och dö för den. Maria sparar ingenting. Hon ger honom hela sitt livskapital, på en enda gång. Tömmer hela flaskan. Om vi bestämmer oss för att vi vill att Jesus ska få vara Herre i våra liv får vi också ge honom allt. Den här flaskan kan också få stå för hela våra liv, allt som vi har med oss. Söta droppar och beska. Även det som smakade gott för stunden och det som gav en bitter eftersmak. Det som vi ångrar. Allt det får vi komma med till Jesus. Överlämna oss till honom. Han vill ha allt. All vår kärlek, vår tillbedjan. men också vår bön och bekännelse. Lyfta av oss bördor som har blivit för tunga. Ibland känner vi oss små. Små inför livet, små inför de uppgifter vi står i, små med stora bekymmer. Då får vi komma till honom med hela vårt liv. Få säga; Jag är liten, du är stor. Bevara mig i din kärlek. Här är jag; jag som inte alltid gör allt jag kan, ändå vill jag ge mitt liv till dig, för dig, Jesus. Är det inte så vi själva vill bli älskade av den vi älskar? Jesus får hela oss, också vår framtid. Allt får vi lägga i hans hand. Jesus sparar inte heller sig själv, utan ger hela sitt liv för oss, på en enda gång på korset. Han håller inte tillbaka något utan ber i Getsemane; Ske din vilja inte min. Detta som är det svåraste av allt. Att be den korta bönen och göra den till min. Att släppa på mitt eget, mina egna behov, min längtan efter kontroll, när jag vet att det finns det som jag inte riktigt är beredd att ge upp. Idag får Maria hjälpa oss lite stelfrusna, tillknäppta, ängsliga, försiktiga med att inte hålla inne med vår kärlek. Lära oss lite mer om kärlekens hängivenhet. Att vi får överlämna allt, även våra bördor och bekymmer till Jesus. Kanske finns det sådant som också du har svårt att släppa taget om, något du väntar på, längtar efter, ett beslut som ska fattas. När du vet hur du vill ha ditt liv men ännu inte har stämt det mot Guds vilja och tanke. Bönen igen; Ske din vilja och inte min… Men det är en kamp, och det kommer alltid att finnas människor som säger att vi prioriterar fel när vi väljer Jesus. Andras viljor som vill dra i oss. Men Jesus låter dem inte stå oemotsagda. Låt henne vara! Säger Jesus. Maria har valt det som är bäst, säger han vid ett annat tillfälle. Man behöver knappast övertala en törstig människa att ta sig tid till att dricka. En förälskad människa tar sig automatiskt tid för sin älskade. Idag får Maria lära oss lite mer om kärlekens hängivenhet. Att älska Jesus av hela mitt hjärta... Så som han älskar oss. AMEN

Att kasta sitt liv på Gud

Att kasta sitt liv på Gud och se att det håller... Mina barn och jag lever i ett nära förhållande till Gud, vi ber till Gud, vi talar om Gud, vi relaterar våra liv och det vi gör till Gud. Och människor som rör sig runt omkring oss blir ibland förvånade och eller undrande, de finns säkert dem som kanske tycker att vi är extrema och tycker: måste tjata om det där jämt? Men faktum är att när tron är marken som vi går på, när jag kan tillsammans med barnen förmedla och förstå att Gud är också luften vi andas och det som ger oss liv, så håller allting. Vi talade i dag i bilen om vad som var viktigast och jag sa till barnen att Sanningen är viktigast. - Nej, svarade sonen. - Mat är viktigast. Nej, återvände jag, - Sanningen är viktigast, för om vi håller oss till Sanningen och låter det vara den grund vi står på så kommer allting annat också att falla oss i händerna och jag tror, även på vårt bord.Ibland undrar jag om jag gör fel, om jag helt enkelt talar tro för mycket med mina barn. Men när vi lever i en värld, i en skola, i en omgivning som aldrig talar tro, hur ska dom annars se och förstå? Och om de nu någon gång går en annan väg i livet så måste jag ju ändå ha fått ge dem grunden, så vill jag att de ska veta vad de ska kunna komma tillbaka till. De lever idag ett liv i tro men kommer kanske inte alltid att göra det. Kanske kommer de som så många berättar gå vilse men också en gång hitta tillbaka hem. Då vill jag att dom ska kunna inte bara vända om, utan också kunna vända hem, dit de en gång varit hemma, i Trons Värld. Då vill jag att de ska veta och tro att Gud är Någon som håller att kasta sitt liv på.

Kan vi besegra Gud?

Ingen rår över Gud. Ingen kan besegra Gud. Det är inte sant, det finns två bibliska berättelser som visar på något annat. Jag vill dela med mig av en utläggning som jag fick från prästen Bo Brander som kom att ge en avgörande livstydning i mina egna motgångar. I Matteus 15:21 berättas om en kvinna som springer efter Jesus och ber honom om hjälp för sin dotter. Jesus vill inte ändra sina planer för att hjälpa henne, i alla fall håller han henne kort en stund, (han är dessutom trött) men till slut så ändrar han sig; - Kvinna, din tro är stark, du ska få som du vill. Jesus ändrar sig från det han egentligen har tänkt att göra. Jesus övervinns av den lilla människans starka tro och bön. Det ger mig mod att fortsätta be om det jag behöver. Min vigningsbiskop Lars Eckerdal sa om detta att få sin vilja igenom, att man får ”tjöta”. Ibland lönar det sig, att tjöta, också på Gud. En annan berättelse är den om Jakob i brottningskampen med Gud i natten. Nattliga brottningskamper har de flesta av oss utkämpat. Vargtimmar när vi inte vet var vi ska ta vägen. Jakob kämpar med Gud. Vi har också kämpat med Gud. Livets yttersta verkligheter. Men varför kan inte Gud besegra Jakob? Men när man brottas så handlar det inte om att slå ut den andre utan hålla fast vid den andre. Att inte släppa taget. Även om man vill springa så har man inget val, man måste fortsätta så länge den andre håller fast. Det gör Jakob, därför övervinner inte Gud honom. Jakob har brottats med Gud i hela sitt liv. Vi kan känna igen oss där med. Gång på gång säger Gud ändå till honom, Jag ska inte överge dig… Så kommer denna natt… Gud ser att han inte kan besegra Jakob och ger honom ett slag på höften så att han inte längre kan stå på sina ben. Nu blir Jakob plötsligt hängande om halsen på Gud, vad kan Han annat göra? Gud som han har sprungit ifrån i hela sitt liv… Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig. Där vinner Jakob, precis som kvinnan. Jag släpper dig inte med mindre än så. Gud följer oss och önskar bara en enda sak. Att vi ska sluta sprattla på våra egna vägar och komma till ro i hans famn. Han önskar faktiskt att vi ska besegra honom genom att hålla fast vid honom. Jakob vinner när han inte längre försöker ta sig loss. När Jakob tar emot välsignelsen är han fast hos Gud. Resten av livet haltade han. Jag känner igen mig i Jakob, jag haltar också, inte bara för att jag har så ont i mitt knä, men kanske kan också mitt onda knä påminna mig om att jag behöver Guds stöd hela livet. Kanske är det att mogna i tro, att växa från barnets "kan själv", till jag släpper dig inte. Tack Bo, för bibelförklaringen, livstolkningen. ”Inför den som ber om Guds hjälp, om hans kärlek och hans välsignelse har Gud inget skydd". BB