Barnets fantasi gör tanken fri

Minnesgudstjänst Kungsbacka Hanhals 2022

Joh 6:37-40

Jesus sade: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

 Den kristna sångaren Frank Ådahl sjunger:
Ännu en novemberdag, Alla färger suddas ut
till en gråare nyans. Fast jag vet att solen
finns där någonstans, har jag svårt att se det sken,
som ett litet barn kan se.

”Se det sken som ett litet barn kan se”. Det påminner om sången Barnatro av Lapplisa. Att kunna se på livet, på Gud och tron med barnets ögon. En del ser barnatron som ett uttryck för en banal tro som inte fått växa och mogna. Men med åren så har jag själv börjat fundera på om det inte är snarare tvärtom. Att ju närmare himlen vår livsresa tycks komma, desto mindre blir behovet av komplicerade teologiska, metafysiska, filosofiska eller existentiella tolkningar på vad som väntar oss där.
En resa bortom både rum och tid, sjunger Frank vidare. Som kräver barnets fantasi att göra tanken fri.

I vår ungdom ser vi på tron, på Gud och på himlen från ett visst håll. Präglat av både förväntan och besvikelse. Tiden går och dimmorna skingras. Bilden av Gud rör på sig. Och genom åren rör vi oss genom ett landskap där vi aldrig har varit förut. Till trakter dit sorgen ibland tar oss.

Och i mitt eget liv har jag fått erfara att tron åter börjar likna den där allra första, barnets, men nu med ett liv av erfarenheter lagda till den. Att omfamnas av en barnatro behöver inte handla om att vara barnslig, utan i stället om att ha en tro och en tillit som ett barn. Och när lärjungarna en annan gång fåfängt frågar efter vem som ska få den främsta platsen i himmelen så återvänder Jesus till barnets enkla sätt att vara när han ställer ett barn framför dem och uppmanar dem att ta emot Guds rike som ett barn och säger: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin. Orden från Jesus handlar inte om at begränsa utan snarare tvärtom, öppna upp. Var som ett barn, tro som ett barn. Relationen till Gud handlar inte om kvalifikationer och prestationer utan om just tillit och tro.

En resa bortom både rum och tid
Som kräver barnets fantasi att göra tanken fri.

Och idag säger Jesus till oss: Jag ska inte låta någon gå förlorad. De som Fadern gett mig ska jag inte visa bort. Därför behöver vi inte sörja som om vi vore utan hopp. Det kristna hoppet sträcker sig över det som är, mot det som kommer. Det kristna hoppet handlar lika mycket om vårt liv här på jorden som om det liv Bibeln beskriver som vårt hemland i himlen. Och när Jesus talar med oss om det himmelska hoppet så visar han också på hur vi kan leva kärlek hopp och tro här på jorden. Jesus tröstar den som gråter, helar den som lider, stannar och talar med den som är ensam, delar brödet med den som inget har. Han överger inte det lilla fåret som gått vilse. Och han upprepar för oss idag:  Jag ska inte låta någon gå förlorad. Det är bilden av Gud som älskar, som vill skydda och bevara. Gud som söker oss med sitt ljus, när vi famlar i mörker.

När vi förlorar en människa genom döden i våra liv så är det en stor förlust. Det är det även när relationer här på jorden går sönder och vi tvingas att gå skilda vägar. Det blir ett tomrum efter någon som har betytt något för oss i vårt liv. Men för oss som sörjer någon idag så får Jesu ord idag fylla oss med trygghet och tillit. Tron på att det som för oss är ett avsked för den som gått vidare är ett möte.
Vi får leva och dö i tilliten till att ingen av oss går ensam, inte här på jorden, men inte heller i det som vi kan kalla himlen eller evigheten. På den vägen vill Jesus ta oss i handen. Det får vara huvudbudskapet till oss idag. Omfamna den vissheten, lev i den tilliten.

Ännu en novemberdag, Alla färger suddas ut
till en gråare nyans. Fast jag vet att solen
finns där någonstans, har jag svårt att se det sken,
som ett litet barn kan se.

Våga se på livet med barnets blick, där kyrkogårdarnas ljus under några mörka dagar förvandlas till en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats.  De lysande gravfälten blir ett budskap mot himlarymden. Vi har inte glömt er, ni både finns hos oss och fattas oss.

Och budskapet från himlen lyser tillbaka till oss:
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd, det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men du färdas dit. Amen

Där har jag nu mitt hem

Den lilla flickan står tillsammans med sin mamma vid gravstenen. De har lagt dit en krans och tänt ljus och det är Allhelgonahelg.

Hon drar sin mamma i armen och frågar med fingret pekande ner på stenen – Mamma, kommer man till himlen den vägen? Mamman vet inte riktigt vad hon ska svara men säger till sist: - Ja, man kommer till himlen den vägen. Och dottern nöjde sig med svaret.

Vi säger ibland om den som dör bort från oss att han eller hon går bort. Och ibland kan det verkligen tyckas så, att en människa tas ifrån oss, antingen hastigt eller genom att kanske tyna bort under sjukdom. Men genom vår tro på Jesus som säger Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande, genom denna tro så får vi vara vissa om att vi inte går bort utan att vi kommer hem. En vän till mig sa; man kan välja, antingen så tror man att allting blir svart efter döden, eller så tror man att det inte blir det, jag vill inte tro att det blir svart. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Att komma hem ja… Ibland säger vi att någon har fått hembud. Fått komma hem till Gud. Ett hem är en plats där man kan få vara sig själv, känna sig trygg, veta var man hör hemma. Att veta att det varje kväll finns ett hem att komma hem till där jag kan omge mig med det som jag tycker om. En plats där jag får känna mig hemma.

I dopsalmen 381 sjunger vi; Gud har en himmel stor jag stor, med rum för alla dem, som döpts en gång i Jesu namn, där har jag nu mitt hem. Det får påminna dig om att du har ett hem som aldrig kan tas ifrån dig, vart du dig än i världen vänder… Ett hemland, ett himmelrike inom dig. Din hemlandsmark bär du med dig överallt och genom hela livet.

Och när du tänder ljus ikväll för den du älskar och saknar så kan du tänka att det är dopets ljus du tänder. För det ljuset är inte bara ett ljus för livets början och livets vandring, det är också ett ljus för livets slut. Eller snarare för löftet att när livet är över här på jorden så är det inte slut. Det finns en fortsättning. Jesus säger, Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Dopets löfte. Vår tid här på jorden är begränsad men Guds tid av evighet.

Jesus påminner oss idag om att för Gud är alla människor levande. För oss är döden en definitiv gräns som skiljer oss från de döda, men för Gud finns inte den gränsen. ”För honom är alla levande” (Luk 10:38).

Vår tro ger oss löfte om att det finns Någon som alltid bär oss. Någon som fångar upp oss i de stunder när vi känner att vi vacklar och faller. När jag slutar andas, när jag släpper det sista greppet om detta livet, då faller jag i levande händer. Tron på Jesus ger oss en grund som aldrig kan ryckas ifrån oss, inte ens den dagen vi dör. Och ikväll när vi minns, när vi tänder våra ljus som också rymmer våra böner och vår längtan, så kan det här rummet och den här stunden också få bli en plats där Gud får komma nära. Ett hem.

Vi kanske upplever slöjan som skiljer himlen från jorden som ovanligt tunn, vi anar en glimt av himlen här mitt ibland oss. För Gud som är nära oss är också nära dem vi älskar.
Och om himlen ändå känns långt borta så får vi sträcka ut handen, viska orden, - bär mig, hjälp mig, gå med mig genom det svåra. Led mig med ditt ljus. Kom med tro, hopp och kärlek, kom med ljus.

- Mamma, kommer man till himlen den vägen

- Ja, där bortom väntar himlen. Där har vi nu vårt hem. Amen

Den som dör med flest leksaker vinner..

17 söndagen efter trefaldighet

”Den som dör med flest leksaker vinner” Står det på en gravsten på Alta Mesa Memorial Park i Kalifornien. Den som dör med flest leksaker vinner.

Vem som formulerat texten för sin minnessten vet jag inte men på samma kyrkogård har i veckan stoftet av Steve Jobs, grundaren av Apple gravsatts. Hur hans sten kommer att se ut vet vi ännu inte men att den kommer att bli lågmäld och diskret är ganska säkert eftersom han trots att han räknas till en av världens största och mest framgångsrika.

Men hans framgångar i telefon och datamarknaden, hans innovationer, kunde inte stoppa cancerns framfart i hans kropp och natten efter att Apples senaste innovation presenterades avled Steve Jobs.

Bibeltexterna idag handlar om rikedom, om framgångar. Om hur vi hanterar dem. Idag talar Jesus om den rike mannen som är så uppfylld av sina egna framgångar och tillgångar att han inte ser den fattige tiggaren som sitter hungrig vid hans port. Men i himlen blir rollerna de omvända och den rike mannen ber att få en smula av vad Lasaros blir serverad.

Men vad får han för svar? Du fick ut ditt goda medan du levde medan Lasaros fick ut sitt onda. Och när den rike mannen inser att han inte kan förändra läget för sig själv så ber han att hans fem bröder som fortfarande lever ska bli varnade i tid för att inte göra om hans misstag. Men Jesus är tydlig i sin liknelse. Det är inte sådana under och mirakel som att någon står upp från de döda som förändrar eller förvandlar oss. Lösningen finns redan hos oss själva.

Roten till det onda ligger inte i tillgångar och framgångar utan hur vi förhåller oss till dem. Steve Jobs lät sig inte förblindas av sina. Bill Gates på Microsoft sägs vara världens rikaste man, han arbetar idag i sin stiftelse för välgörenhet som är världens största.

Och om vi någon gång under livet kommer till ett Memento Mori, insikten om att vi ska dö även om vi inte tror att den är nära förestående så kan det göra att vi omprioriterar våra tillgångar, det gäller inte bara de ekonomisk. Många människor berättar om hur tiden tillsammans med dem vi älskar blir den största rikedomen, och att den rikedomen inte går att sätta in på något konto eller samla på hög. Det är de rikedom som bara växer när vi slösar av den.

”Den som dör med flest leksaker vinner…

Så är det inte. Du vet det, jag vet det. Och mannen som formulerade sin gravsten så vet det förmodligen också, nu. Kanske, vi vet inte, skulle han vilja såsom den rike mannen i Jesu liknelse att någon skulle komma tillbaka och tala med oss om att den största vinsten i livet inte handlar om tillgångar.

Lösningen finns hos oss själva. Eller som Jesus säger, vi har Mose, lagen och profeterna. Och vi har evangelisten Johannes ord i dagens episteltext. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.

För vad hjälper det människan om hon vinner hela världen men förlorar sin själ… Orden står i min konfirmationsbibel från 1982. Dom kommer tillbaka gång på gång. Inte minst den här söndagen då temat är ”Rik inför Gud”. Detta med rikedom eller snarare girighet är ju på tapeten eller i alla fall på löpsedlarna sedan några dagar tillbaka.

”Den som dör med flest leksaker vinner”

Så är det inte, du vet det, jag vet det.

Livets rikedom stavas på ett helt annat sätt.

Med helt andra ord.

Sätt ord på dina skatter. Ge dem namn, ge dem tid, ge dem rum.

Där ditt hjärta är ska också din skatt vara. Amen

Smala vägar och trånga portar

Matt 7:13-14
Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

På Gotland finns ett grottsystem som kallas Lummelunda. Jag har aldrig varit där men hört många berätta om dem. Att grottsystemet var mycket större än man trott upp upptäcktes på 40-talet av några unga pojkar på upptäcktsfärd. De tog så småningom med sig en speleolog, en grottforskare, Leander Tell, för att visa sin upptäckt.

Det gick bra - tills de kom till ett ställe som kallas Nålsögat. Det hörs ju på namnet att det är en trång passage, och den i alla bemärkelser fullvuxne grottforskaren fastnade. De fick dra loss honom med förenade krafter. Men skam den som ger sig - grottforskaren åkte hem, och efter några månaders strikt diet sägs det att han lyckades ta sig igenom Nålsögat och komma vidare.

Men den här bilden vill jag illustrera söndagens bibelord om den trånga porten. Gå in genom den trånga porten säger han! Ganska övertygad om att Jesus inte menar vår fysiska konstitution så tror jag att det handlar om något helt annat. Att det handlar mer om inre än yttre barlast. Tänk istället att vi bär på en stor ryggsäck full av laster. Dilemmat med våra laster är att de ofta vill få oss att tro att det går lättare att leva om vi bär runt på dem. Vi vänjer oss lätt vid sådana bördor.

Den port är trång och den väg är smal som leder till livet… Jesus säger att det är få som finner den, men han säger inte att det bara är några få som skall finna den. Det är skillnad. Porten är öppen för var och en av oss om vi vill gå igenom den. För Jesus säger inte: försök klämma dig igenom den trånga porten om du kan, han säger: gå in genom den! Alltså är det möjligt, och möjligt för alla.

Den som reser mycket lär sig att resa med lätt packning. Den som reser sällan har ofta med sig för mycket. Men det kan ta tid att få av sig en sådan ryggsäck. Dagens evangelium, Jesus ord till oss handlar om att vi kan behöva stuva om i livets ryggsäck. Prioritera om. Varför inte be Jesus hjälpa oss med den prioriteringen. Precis som när man ska åka utomlands, då får man gå igenom packningen. Skillnaden är att när vi gör det tillsammans med Jesus så hjälper han oss med varsam hand att sålla bort det vi inte behöver.

Vi behöver inte klara av allting själva. Vi ska inte klara av allting själva. Vi är bara fostrade så. Kanske är det då som vi går vilse mellan portarna. Att vi glömmer bort att vi behöver Guds Andes hjälp för att se, en inre GPS, för att hitta rätt, Guds Personliga Sändare.

Grottforskaren han körde fast, men han gav inte upp. Han åkte hem och lättade på barlasten. Låt oss göra detsamma med vår inre barlast. Lämna den utanför porten och inse att det inte är något som vi behöver.

Och porten är inte smalare än att du och Jesus sida vid sida kan gå igenom den. Låt oss gå genom den trånga porten. Det är möjligt. För alla!

Spökjournalistik

Tittar på Debatt i TV 1. Anhöriga till döda barn rings upp och tillfrågas om det kan vara deras döda barn som spökar i huset som de har flyttat ur. Den anhöriga mamman får frågan - dog hon en våldsam död, till en mamma som vårdat sin sjuka dotter i 20 år. På kritiken om uppringningen svara programledningen - människor brukar tycka att det är trevligt när vi ringer.

Om jag hade blivit uppringd av en TV-ledning och fått frågan om min son spökade i det hus där vi bodde då han avled hade jag blivit oerhört kränkt. Och för en gångs skull så håller jag helt och fullt med Christer Sturmark då han säger att detta är fullständigt obevisbart och bara ger utrymme åt charlataner i Tv-rutan. Mamman som blev uppringd vill låta de döda få vara döda. Jag håller med. Människor får tro på precis vad de vill, men att göra ett TV program om detta och kalla det en dokumentär är oerhört cyniskt och skitdålig journalistik. Citat Christer Sturmark. Jag håller med. Christer Sturmark och jag har inte samma syn på livet efter döden. Vi kommer förmodligen att fortsätta ha en divergerande uppfattning. Men jag håller honom för hederlig och vill själv fortsätta vara detsamma i mitt eget utövande av min tro och övertygelse.

Mamman frågar avslutningsvis, varför skulle min sjuka dotter spöka? Ja, varför? Jag tror inte heller på spöken, men tror att för Gud är alla levande även efter döden.

Alltid på väg...

Den här sången har följt mig genom hela min väg till tro... från mina tidiga tonår... och jag är fortfarande på väg...

När jag en gång får sluta mina dagar, sjung gärna den här för mig och för varandra...

tröst..., hopp..., ro...

om att få sista ordet...

Har varit på begravning, den gladaste på länge. Som en himmelsk födelsedagsfest. Erik lät mig aldrig stå oemotsagd, ville gärna argumentera och helst få sista ordet. Den här gången fick han det, i alla fall här på jorden, för när alla hade sagt sitt så sade han sitt, han hade själv skrivit talet som skulle hållas på hans begravning... Om himlen talade vi ibland, om livet på jorden ganska ofta, varifrån vi kom och vart vi är på väg. Men livet här och nu och hur vi lever det var viktigast för Erik. Ledordet, vad du har gjort för dessa mina minsta... Jag kommer att fortsätta höra Eriks invändningar i samtal och argumentationer, tänker mig att han nu sitter och grillar Vår Herre med sina frågor. Frågan är vem som vinner den verbala matchen! För jag tror att det är två som båda vill ha sista ordet! :-)

Saliga de...

Dessa som är klädda vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? De kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron.

Det är de saliga, för salig är den som går med Herren… Jag blev helt salig säger någon ibland, när något alldeles särskilt händer. Det finns liksom inget jordiskt uttryck som helt kan fylla denna totala känsla av lycka. Det är som om man svävar, blir buren av något, av salighet. Salighet bär. Därför kan salighet aldrig någonsin komma att handla om den lycka som mäts i jordiska portioner och mått, framgång, lycka, karriär. Salighet är något helt annat. Salig är också den som kommer ur det stora lidandet, för hon har vandrat buren av Gud.

En som vandrade med Gud var Mose. Han fick till uppgift att leda sitt folk ut ur Egypten och till det förlovade landet. Men han nådde inte ända fram. Efter den långa vandringen så fick han inte avsluta sin uppgift. Gud tog honom med upp på ett berg, så att han skulle få se det förlovade landet. Moses dog på berget och någon annan fick avsluta det han påbörjat.

På ett sätt kan vi säga att Moses inte kom hela vägen fram, att hans liv på ett sätt blev oavslutat, ofullbordat men samtidigt kan vi i samma andetag säga att Moses var hemma hela tiden. Från den stund då Herren och Moses åter knöt kontakt med varandra och Mose tog Gud på allvar så var han hemma. Trots den långa ökenvandringen, trots det stora lidandet de stora umbäranden som han och hans folk fick genomlida. Trots att de hela tiden var på väg så var de redan hemma, hos Gud.

Så är det också med vår egen pilgrimsvandring. Vi vet ju inte vilka planer Gud har för oss. Kanske är det bara vi själva som ställer upp måtten för vad vi ska ha hunnit med, och producerat och fogat till vårt CV, som om vi alla kandiderade till att bli ett helgon? Är det inte nog med att vi alla en gång får komma inför herren tillsammans med alla änglar och helgon och leva det liv i himlen där allting är fullbordat en gång för alla – för vår skull?

Kanske andras det alltför mycket trons lättja denna Alla Helgons dag då vi med helgonen som förebild ska våga ta ett kliv framåt, stå upp, visa världen våga vad vi tror. Det är möjligt. Men om det är helgon vi kandiderar till att bli då tror jag att vi missar målet. Och faller i prestationsfällan. Där ligger redan ganska många…

Om himlen tror jag att det är en plats där inga halvfärdiga uppgifter och uppskjutna sysslor gnaga på vårt samvete. Ingen Sankte Per kommer att säga till mig när min dag kommer: Men Liselotte, hur kan du komma nu, du har ju varken hunnit med det eller det eller det… och vad svarar man på det? Jag trodde jag hade hela helgen på mig… eller livet...

Därför står de inför Guds tron. Därför står vi här. Inför Guds tron, inte bara en gång i framtiden men också redan nu. Här och nu får vi kalla oss salig om vi vill att Herren Jesus Kristus ska få vara den bärande kraften i vårt liv. Ledstjärnan. Inte bara det moraliska rättesnöret som jag läste på en soptunna Göteborg,

Tänk att alla gör som Sara, kastar soporna där de ska vara…

Salighet handlar om någonting helt annat. Alldeles tydligt blir det i saligprisningarna som Jesus uttalar från berget, där han samtalar med sina lärjungar, salig är den som… är fattig, törstig, hungrig, förföljd… För sin tros skull. För vem känner sig lycklig om man är fattig eller hungrig. Eller om man gråter eller blir hatad och förföljd? Då är man väl snarare olycklig. Men det handlar just om detta att varje dag få räkna med Gud i vårt dagliga liv och att söka oss till Jesus. Till honom som stöder, tröstar och bär. Ljuset som leder oss på rätta vägar. När vi inser vår egen litenhet och vänder oss till honom och hans kärlek, då kan ett nytt liv börja och vi kan bli saliga.

Kanske är detta att vandra salig med Gud också handla om att någon gång våga lägga halvfärdiga uppgifter åt sidan och ägna lite tid åt den här saligheten som Jesus talar om. Och att ibland finna oss i att andra skördar vad vi har sått, slutför det vi har påbörjat, det är den salighet som inte sätter oss själva främst utan honom Jesus Kristus som vinner saligheten för oss. Den salighet som helt enkelt handlar om att sätta vandringen med Gud före alla andra. Då kan vi vara vissa i löftet om hans kärlek och nåd varje dag att vi är hemma hela tiden, i med och motgång, i ökenvandring och till slut i en salig hädanfärd… hemma, ja, hemma hos Gud.

men om jag vill det...

...då måste jag ju få det.

Tittade på Tv 8 i morse medan jag sorterade barnens lego, en oerhört kreativ uppgift förresten. En säck kaos till ordnade staplar och påsar. Det var riktigt kul. Men jag satt alltså på golvet framför TVn och tittade på Robert Aschbergs program, ingen favvo precis men, det blev så. Han hade med sig i programmet den nyss avlidne Ulf Larssons fästmö och diskussionen gällde om man får ta med sig djuren i kistan, eller begrava urna tillsammans med kistan/den avlidnes urna. Jag vet att det har förekommit, tror att jag någon gång haft en sådan begravning själv då de anhöriga efteråt sagt att man lagt ner din lilla lådan med hundens aska i kistan. Det var inte så mycket att göra åt det då.

Och med all respekt och den risken dman tar då man bloggar , inte bara om en företelelse utan om människor önskningar, uppfattningar, lägntan och sorg så gör jag nu det .Eftersom debatten är offentlig och det är Larssons änka som önskar ett fortsatt samtal i 'mnet för att förändring ska kunna ske. Då vill jag ge min syn på saken.

Aschberg fick förvisso det att låta som om det var begravningsförättarens goda vilja som avgjorde om man fick eller inte, så är inte fallet, det är den profana begravningslagen som avgör det och inte kyrkan. Det är alltså inte kyrkan som säger nej... Och jag vet att det är många märkliga saker som följer med i kistor, inte bara aska från djur. Men att lagstadga att våra kyrkogårdar för människor också blir kyrkogårdar för djur tror jag är ett till det yttre litet steg som kan få konsekvenser. Johan Blix, kyrkoherde uttalade sig och sade att det skulle vara själavårdande att så kunde fått ske i det här fallet. Men i framtiden vid en eventuellt ändrad lagstiftning så handlar det inte längre om att någon slinker ner en låda aska i kistan utan att vi faktiskt legaliserar bruket av djur på kyrkogården. Inte bara gravsättning av redan döda djur tillsammans med den avlidne utan i framtiden också aska från djur som avlidit efter gravsättning av den människa som redan är död. Kan vi i då i efterhand ha en urnsättning av askan från det döda husdjuret? I praktiken borde det ena leda till det andra. Hur gör vi med människor som på lantgårdar etc lever nära sina djur som inte går till slakt om och vill ha dem kremerade och gravsatta? Eller gäller det bara husdjur och vad ska räknas som husdjur? Ska det på stenen få stå vem som är avliden och vilar i graven även för de djur som är gravsatta där? Det finns en mängd följdfrågor att ställa och redan nu fundera över konsekvenserna på. Min egen hund är begravd på en kyrkogård för djur tillsammans med andra djur. Det föll mig inte in att göra på något annat sätt.

Så till den teologiska frågan huruvida djuren har en själ eller inte, om vi får möta dem i himlen eller inte. Bibeln berättar ingenting om det, men vad Bibeln säger ska förvisso inte styra den profana begravningslagstiftningen. men jag ser en vida långsträckt konsekvens av borgerliga förrättare som viger husdjuren till sin sitta vila tillsammans med husse och matte och jag har svårt att tänka att det är dit vi vill komma. Själv är jag glad om jag slipper vila på en djurkyrkogård och det är lika mycket det en själavårdande aspekt att ta hänsyn till.

Men så till slut till det som var min rubrik för blogginlägget. Varför ska jag inte kunna få det så om jag vill det. Detta är ett ännu större dilemma. En värderelativitet mellan vad som är okej eller inte okej. Om jag vill så ska jag, varför får jag inte när jag vill. Det kan vara barnets argument till sin förälder, men det håller inte för att bygga regler och lagstiftningar på. I själva verket är lagstiftningar ofta till för att just reglera att vi inte självklart kan få det som vi vill, eftersom det vi vill ha ofta sker på någon annans bekostnad. Den person som lagstiftningen vill skydda... Men jag är nyfiken på den fortsatta debatten i ämnet....
Läs mer
Aftonbladet 8/10 -09
Aftonbladet 4/10 - 09
Expressen 6/10 -09

Om att komma hem

Nyss hemkommen från konfirmandläger.. Det är en underbar känsla, man har givit allt och får nu bara vila, det är nästan som i himlen... Hur det nu är där. Vi talade lite om det på lägret och när vi ledare satt och pratade så funderade vi över vem vi mest av allt skulle vilja möta, bortsett från Jesus då... Jag skulle vilja möta Samuel, min lille pojke som dog vi födelsen, få känna hans levande kropp i mina armar och framför allt så skulle jag vilja möta hans blick, vilja se på honom och att han såg på mig. "Jag har väntat på dig mamma, längtat..." Och så när jag nu kom hem så gick jag upp mot mitt hus och där i trädgården kom två alldeles livs levande sprudlande ungar springande, ropande - Mamma! Vi har längtat efter dig. Och jag har längtat efter er, svarade jag, som jag har längtat efter er. Just så tror jag att det är att få komma till himlen. Mötas av den famn som säger: Jag har längtat efter dig. Och jag får se in i de ögon som ser på mig... Och jag är säker på att jag också får möta Samuel... hur han ser ut? På något sätt tänker jag mig att han i alla fall måste kunna springa. Rusa in i min famn, som mitt eget älskade barn, såsom jag som Guds barn får springa in i Jesu famn...

Som en blöt katt..

Tittar ut genom fönstret ut i den gråa regniga seneftermiddagen. En katt kommer släntrande längs staketgränsen. Lite moloken, väldigt blöt.... Jag öppnar dörren och ropar hans namn, ser hur han lystrar till, det går som ett ryck genom kroppen på honom och han ökar farten. Rusar upp för trappan och in i huset, han vet var han hör hemma. Och jag tänker att det är så det måste vara att få komma hem... Någon som öppnar porten och ropar mitt namn...

Redan nu men ännu inte...

En dag ska Guds rike komma, helt och fullt. En dag ska vi få vandra in i det riket och ligga till bords med honom, idag är vårt nattvardsbord en försmak på den himmelska festen. Därför kan vi säga om Guds rike, redan här och nu men ännu inte. Guds rike är mitt ibland oss. Det är nära, för Gud är nära. Så nära att han bär dig. Och det är här och nu som vi får en möjlighet att bjuda in honom i våra liv, göra en krubba för honom i våra egna hjärtan. Och vissa om vem vi väntar på och vem som vi redan hälsat välkommen in i våra liv kan vi med glatt mod fortsätta våra adventsbestyr inför julen. Vi talar ofta om att vi inte ska ta ut saker och ting i förskott. Men det gäller inte här. För honom som vi väntar på redan är här!

Återseende

Apropå Domsöndagen
Matteus 14: 47-50 --- Så skall det bli vid tidens slut...

Men när de (varelserna) kom fram till Aslan hände ettdera av två ting. Alla såg upp i hans ansikte – jag tror inte de kunde låta bli. Och när somliga såg på honom förändrades deras ansikten på ett ohyggligt sätt – de fylldes av fruktan och hat /…/ Och alla som såg på Aslan på det sättet kastade om åt höger – hans vänstra sida och försvann i hans väldiga svarta skugga, som bredde ut sig till vänster om dörren. Barnen såg dem aldrig mer. Jag vet inte vad som hände dem. Man andra såg upp i Aslans ansikte och fylldes med kärlek (fast några av dem också var mycket rädda). Och alla dessa gick in genom dörren på Aslans högra sida.

Den sista striden CS Lewis

Ej så som man råkar en främling på gatan...

I våras sprang jag ihop men en kär vän, bloggade om det i april, J.I.T. Just in time... Om någon vill läsa mer. Det var ett sådant häftigt möte. Jag kom från min sida av köpcentrets stora parkering, han hade kommit för att överaska mig, men inte där utan hemma hos mig. Våra vägar korsades utan att någon av oss anade att det skulle bli så. Minst av allt jag förstås, som trodde att vännen var åtminstone 12 mil bort... Han visste ju att han var i mina krokar men inte att jag var så nära och just där. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det mötet när jag nu i tre dagar har förkunnat över olika texter som handlar om den yttersta tiden och Världens möte med Jesus.

Ingen av oss vet när. Som en överraskning, utan att vi kan veta när, kommer han. Vi kan inte räkna ut tiden, möjligen tolka tecknen han ger oss. Men jag tror att det mötet kanske blir något av det möte jag fick uppleva på Stenungs torg i våras. Att helt plötsligt och totalt överaskande stå ansikte mot ansikte med den jag älskar. Att se hur hans armar slås ut och få falla in i dem. Om den jordiska kärleken kan vara så underbar och himlastormande, hur ska då inte den himmelska bli...? Att få stå ansikte mot ansikte med Jesus. Att få se honom öga mot öga och kasta sig i hans famn. Vågar jag tro att det för var och en av oss som längtat så länge ska finnas tid att för en stund och ett ögonblick få vila där? Jag vill tro det.

Och när han då kommer finner han oss precis där vi är. Mitt i livet, mitt i allting som vi står i. Oförberedda men ändå redo. För det är ju så han säger, att vi ska leva förberedda så att det när han en gång kommer ska bli ett gott möte...

Som när mormor skulle komma...

När jag tänker på hur Jesus ska komma tillbaka så kan en väldigt barnslig bild dyka upp i mitt huvud. Som när jag var liten och mormor skulle komma på besök. Jag visste att hon skulle komma men inte exakt när. Jag sprang till fönstret gång på gång på gång för att se efter om det var hon. Vi hade förberett hemma för att hon skulle komma. Och så plötsligt då ringklockan ringer så blir jag alldeles överrumplad, överraskad, inte så mycket av det oväntade, för mormor var minst av allt oväntad, men överraskad av den stora glädje och kärlek som välde upp inom mig. Lycka, glädje, kärlek och återseende. Någon som älskade mig, någon som längtade efter mig.

Samma sak var det när vi skulle åka till henne. Hon stod där i fönstret och väntade och längtade, hur många gånger hade hon inte lyft på gardinen och tittat om vi var på väg... Och vilken underbar känsla att få komma in i hennes famn. Att liksom vara återfunnen...

Samma känsla vill jag bära med mig inför mötet med Herren. Längtan efter återseende, längtan efter att bli sedd och bekräftad, att bli älskad. Men i det mötet ligger också ett stort allvar, en stor förberedelse. Den hör också till den här söndagen. Att dagligen leva med den förberedelsen i vårt liv, att hålla lampan brinnande, att hålla vårt hjärtas tro brinnande.

Alla helgons dag

Dessa som är klädda vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? De kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron.

Jag såg på TV ett debattprogram för ett tag sen om rätten att få sitt liv avslutat när livet gör för ont, när smärtorna blir för svåra, och slutet är nära. Jag lyssnade och jag hörde. Hörde vanmakt och smärta, en längtan efter att kunna ta kontroll över och styra våra liv. Såsom vi är vana att göra. Tills någonting händer som gör att perspektivet skiftar så fort, kanske alltför fort, på gränsen till dramatiskt, traumatiskt. Jag hörde den ena parten försvara sin bild, sin erfarenhet, sin uppfattning, den andre sin av motsatt uppfattning. Och jag tänkte; Detta är så svårt. Hur gör vi när vi inser att vi inte kan styra över vilken väg livet går med oss. Frågorna bär iväg. Vad är en människa, vad är ett liv? Och vem är Gud? För oss människor i detta liv. Vad är en människa att du tänker på henne, skriver Psaltaren. En människa är en människa av kött och blod, en människa såsom du och jag, som ibland möter livet i jubel och triumf medan vi en annan gång står som barnet med våra knutna nävar och slår mot Pappa (eller mamma) och frågar, Varför? Varför? När vi inte kan förstå varför vi skulle drabbas så. Då när vi inte har någon annanstans än till Honom att komma med vår vrede, med allt som vi behöver vräka ur oss och bli befriade ifrån. Men då får vi också ta till oss att det är den som är trygg vågar också göra så. Den som är trygg i vetskapen om att alltid vara älskad.

Vilka är de och varifrån kommer de? De kommer från det stora lidandet, de har tvättat sina kläder rena i Lammets blod. Vi kommer från olika håll, från olika liv, från olika möten. Vi kommer inför honom som vill sluta ett förbund med oss. Som en gång för alla har betalat för det med sitt eget liv. Därför kan Jesus tala med oss om salighet idag. Om salighet till dem som sörjer, till de fattiga, till de missmodiga. Han som lever in mod i världen genom att leva vårt liv, dela vårt bröd, dela vår nöd och till sist leva vår död. Korset som visar oss vägen inte från liv till död utan från död till nytt liv. Som vill ge oss del av himmelsk glädje redan här på jorden. Glädjen i löftet om någonting större, löftet om rättvisa, om tröst, om allt det som har med det goda livet att göra. Livet såsom Gud vill. Därför får vi komma till honom som har kraft att göra trasigt till helt, som kommit för att läka vår brist, hela våra sår. För att upprätta den fattige, den svage, trösta den som sörjer, fylla den som misströstar med mod. Gud som älskar världen tillbaka till sig själv. För att vi ska vinnas tillbaka till gemenskapen med Gud. Vägen som går genom Jesus Kristus som givit sitt liv för oss. Som vill ge oss kraft att leva hans liv i våra liv, Guds vilja i vår vilja. Som vill ge oss ett hjärta fyllt av ande och liv.

Därför kan vi vara både här och nu, i lovsång och redan nu få ropa tillsammans med alla andra inför hans tron: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen hos Lammet. Inte för att vi gjort allting så bra, eller levt så rättfärdigt, för att vi bad rätt alla våra böner, eller på något annat sätt försäkrat oss om den himmelska platsen. Utan just för detta enda, vissheten om att Frälsningen finns hos vår Gud. Han som har gått lidandets väg för att ge oss kraft och mod att gå samma väg om det är den vägen vårt liv går.

Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara dess herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Tron om detta får leda oss, hoppet får bära oss, kärleken förena oss. Amen