Tro och tvivel, syskon eller motpart?

 

Predikan 2 sön i påsktiden om Tomas Tvivlarens möte med Jesus

Namnet Tomas har för många blivit synonymt med tvivel, Tvivlaren. Men faktum är att Tomas faktiskt bar på suffixet Tvillingen innan han började att kallas för Tvivlaren. Och det är kanske där vi måste börja. Se att dessa två, tvivel och tro snarare mer hör ihop som syskon än att de drar i motsatt riktning. Jag tänker också på de två bröderna i Lars Noréns pjäs: Kaos är granne med Gud. Bröderna som är varandras alter ego. Kanske är det på samma sätt med tvivel och tro. Att de inte helt går att skilja från varandra, de hör ihop. Men faktum är att detta är den enda gången som vi hör talas om att Tomas tvivlade. Och den här gången är det kanske inte så konstigt. Det är ju i inte varje dag vi hör om att någon uppstår från de döda. Dessutom får han nyheten i andra hand som lika gärna skulle kunna vara ett ogrundat rykte, eller ”fake news”. Tomas har fått ta på sig rollen av den evige tvivlaren. Men han är bara en i raden av människor som vågar brottas med tvivel och tro. Bibeln är full av berättelser om människor inte bara tror utan faktiskt också vågar uttrycka sitt tvivel. Tänk på Maria som säger till ängeln: Hur ska detta kunna ske? På ett märkligt sätt kan en människas tvivel ibland göra tron desto mer trovärdig. När någon vågat sig in i den mörka nattens brottnings-kamp. Berättelsen om Tomas säger oss också något om att vår tro inte främst handlar om kunskapen om Gud. Men desto mer om mötet med Gud. Att tron inte kan stängas in i ett fyrkantigt system av teser som ska bekräftas. Så är det för Tomas. Hans omvändelse startar med ett personligt möte med Jesus. Varken tro eller tvivel är något soloprojekt – eller borde i alla fall inte vara det. Tron växer när vi delar den med andra. När tvivlet delas växer paradoxalt också tron. Inte sällan skingras tvivlen när vi får dela det med någon annan, någon som också känner sig ensam i den här världen, och vi får göra en existentiell vandring tillsammans. Men det finns en viss frestelse att bosätta sig i tvivlet. Att se på tvivlet som någonting lite fint och ha det som livsstil. Men det är med tvivlet som med lidandet, man ska aldrig söka det. Däremot måste ta det på allvar när det kommer. Ibland är tvivel något man inte kan komma ur även om man skulle vilja. När livet eller tron har gått sönder, kanske båda två. Men i längden är det svårt att leva av tvivel allena. Evangelium om Tomas idag en berättelse om tvivel, men lika mycket berättelse om tro. Hans tvivel får honom inte att vända sig bort från Gud utan tvärtom, det är tvivlet som får honom att söka sig till Jesus, inte bort ifrån honom. Därför är kanske tvivlet inte trons motpol utan i stället dess drivkraft. Tvivlet som ett slags, säg inte nej, men kanske, kanske, kanske… Tvivlet kan förvandlas till något konstruktivt när vi bestämmer oss för att inte vara kvar i där utan börjar röra oss i trons riktning. Om vårt tvivel har ett mål en riktning. Annars kan det bli som med Alice i Underlandet som inte hittar vägen och frågar kaninen: Vilken väg ska jag gå? Och kaninen svarar: Det beror på vart du ska. Jag vet inte, svarar Alice och kaninen replikerar: Då spelar det inte någon roll vart du går. Där i Underlandet kan allt hända. Och lita på att det kan det ske under också här. Det som kanske handlar om att vi till sist behöver göra ett val. Att välja att inte vara kvar i viljelöshet utan bestämma oss för i vilken riktning vi vill gå.

Mycket prat och lite verkstad? Det är skillnad på att vilja och välja...

Predikan 11 sön efter trefaldighet. texter se längst ner

”Ord behöver hjärtan för att leva.” Så skrev författaren och diktaren Birger Norman. Ord behöver hjärtan för att leva.

Evangelium idag handlar både om ord och hjärta. Eller om vad som händer när de båda får kontakt med varandra. På finare språk kallar det vi ibland för att vi är kongruenta. När det vi säger och gör är kongruent, överensstämmande med varandra. Och i vår evangelietext är det ju definitivt tvärtom. De båda sönerna säger ett men gör ett annat.

Och dom som gärna pratar högt och brett om sig själva och allt de ska göra kallade min mormor för skrävlare. För dem hade hon även ett annat uttryck: Det där var mycket prat och lite verkstad. Jag minns orden så väl trots att det är nästa 40 år sedan hon dog kanske för att det är en smärtsam påminnelse om mitt eget tillkortakommande. Att jag ofta pratar om det jag vill göra, men inte alltid får gjort. Och även om jag får det gjort så småningom så borde jag kanske inte prata om det så mycket i förväg. Innan det är genomfört. För det är skillnad på att vilja att göra något och att välja att göra något.

Och det är vad som skiljer bröderna i evangelium. Den förste sonen tvekar och säger nej, vi får ingen förklararing till varför. Var han rädd för att inte räcka till, eller var han bara lat? Men något påminde honom om var han hade sitt hjärta och då ångrar han sig och vänder om. Om svaret är nej, så säger hans hjärta Ja, För ord behöver ett hjärta för att leva. Och han går till arbetet i vingården ändå. För att han förstod var han hade sitt hjärta.

Den andre av sönerna säger Ja utan betänksamhet. Kanske anar han vet vad hans Far vill höra och dessutom vill bräcka sin bror som sa nej, och orden blir ett slags läpparnas bekännelse. Mycket prat och lite verkstad. Han lovar runt och håller - tunt. Och hans snabba Ja faller fort till marken då hans far kommit utom synhåll. Hans Ja når aldrig till hjärtat, och får då inte heller liv. För Ord behöver hjärtan för att leva.

 Vilken av de båda gjorde som Fadern ville? Jesus sätter fingret på en avgörande punkt. Att det är skillnad mellan att tala om det goda och att göra det goda. Temat för söndagen är tro och liv och vi får än en gång påminnas om att de hör ihop.

Dessutom är det en lite trött Gud vi möter idag förmedlat genom profeten Amos: så trött jag blir på era fester och offergåvor. Men vi kan också tolka det så här:: jag blir så trött på fernissa ord och ton som bara är ett utanpåverk. För ord behöver hjärtan för att leva – bli levande…
Gud blir trött på oss, och Paulus, han blir trött på sig själv. Precis som jag också ibland blir trött på mig själv. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Eller kanske som brodern i texten idag, jag gör ingenting alls.

Visst kan det vara lätt att som den förste sonen säga, nej, pappa jag vill inte, jag orkar inte… Men så kan något hända, när ordet når hjärtat. Då vi kommer tillbaka till oss själva och tänker en gång till. När vi försöker foga samman detta med att vilja och välja. Tro och liv, att vara kongruent, överensstämmande… Och det gör inte så mycket om det blir så mycket prat, bara vi ser till att det blir verkstad också. När tro och liv blir ett med varandra.

Ett fint exempel på både samhörighet, handling och övertygelse som jag sprang över nu i veckan är berättelsen om Mahatma Ghandi som en gång klev ombord på ett tåg och då tappade sin ena sandal. Eftersom tåget redan hade börjat rulla så tog han istället han av sig sin andra sandal och kastade den intill den första.

En av passagerarna bredvid blev lite fundersam och frågade honom varför han hade gjort så? Jo, sa Ghandi, istället för att jag ska gå omkring med en sko kan den som hittar skorna få ett par han kan använda. På samma sätt hör ord och hjärta ihop. För tro och liv är samma sak som ett helt par skor, dom kan inte skiljas åt utan behöver gå tillsammans och gå i rätt riktning.

Och ordet behöver hjärtat för att leva.
SÖNDAGENS TEXTER

Am 5:21-24

Så säger Herren: Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!



Rom 7:14-25
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden.
Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda — i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!

Matt 21:28-31
Jesus frågade: "Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike."

Smala vägar och trånga portar

Matt 7:13-14
Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

På Gotland finns ett grottsystem som kallas Lummelunda. Jag har aldrig varit där men hört många berätta om dem. Att grottsystemet var mycket större än man trott upp upptäcktes på 40-talet av några unga pojkar på upptäcktsfärd. De tog så småningom med sig en speleolog, en grottforskare, Leander Tell, för att visa sin upptäckt.

Det gick bra - tills de kom till ett ställe som kallas Nålsögat. Det hörs ju på namnet att det är en trång passage, och den i alla bemärkelser fullvuxne grottforskaren fastnade. De fick dra loss honom med förenade krafter. Men skam den som ger sig - grottforskaren åkte hem, och efter några månaders strikt diet sägs det att han lyckades ta sig igenom Nålsögat och komma vidare.

Men den här bilden vill jag illustrera söndagens bibelord om den trånga porten. Gå in genom den trånga porten säger han! Ganska övertygad om att Jesus inte menar vår fysiska konstitution så tror jag att det handlar om något helt annat. Att det handlar mer om inre än yttre barlast. Tänk istället att vi bär på en stor ryggsäck full av laster. Dilemmat med våra laster är att de ofta vill få oss att tro att det går lättare att leva om vi bär runt på dem. Vi vänjer oss lätt vid sådana bördor.

Den port är trång och den väg är smal som leder till livet… Jesus säger att det är få som finner den, men han säger inte att det bara är några få som skall finna den. Det är skillnad. Porten är öppen för var och en av oss om vi vill gå igenom den. För Jesus säger inte: försök klämma dig igenom den trånga porten om du kan, han säger: gå in genom den! Alltså är det möjligt, och möjligt för alla.

Den som reser mycket lär sig att resa med lätt packning. Den som reser sällan har ofta med sig för mycket. Men det kan ta tid att få av sig en sådan ryggsäck. Dagens evangelium, Jesus ord till oss handlar om att vi kan behöva stuva om i livets ryggsäck. Prioritera om. Varför inte be Jesus hjälpa oss med den prioriteringen. Precis som när man ska åka utomlands, då får man gå igenom packningen. Skillnaden är att när vi gör det tillsammans med Jesus så hjälper han oss med varsam hand att sålla bort det vi inte behöver.

Vi behöver inte klara av allting själva. Vi ska inte klara av allting själva. Vi är bara fostrade så. Kanske är det då som vi går vilse mellan portarna. Att vi glömmer bort att vi behöver Guds Andes hjälp för att se, en inre GPS, för att hitta rätt, Guds Personliga Sändare.

Grottforskaren han körde fast, men han gav inte upp. Han åkte hem och lättade på barlasten. Låt oss göra detsamma med vår inre barlast. Lämna den utanför porten och inse att det inte är något som vi behöver.

Och porten är inte smalare än att du och Jesus sida vid sida kan gå igenom den. Låt oss gå genom den trånga porten. Det är möjligt. För alla!

utan tro är det svårt att gå på vatten...

eller fäst dina ögon på Jesus...

Det finns en så humor i Bibeln som vi ibland missar. Som idag. Vad är det som händer? Jo, Petrus går på vatten. Han vågar inte tro att det verkligen är Jesus som kommer gående på vattnet, och som ett verklighetstest ber han Jesus att ropa på honom att komma. Jesus ropar på honom. Och Petrus kliver ur båten och går över vattnet för att komma till Jesus. Båten var en bra bit från stranden och sjön är djup. Det är inte gångavstånd till botten precis. Knappast tittade Petrus som vi har lärt oss när vi ska ge oss ut i trafikens farleder, till vänster och till höger och sedan till vänster igen. Nej, han kliver rätt ut och går till Jesus. Men när han kommer fram till Jesus så är det som om verkligheten kommer ikapp honom. Han börjar sjunka.

Varför sjunker han? Jesus kallar honom tvivlare. Jag tycker jag att det är tecken på väldigt stark tro att kliva rätt ut på vattnet i tron om att man ska kunna gå. Men vad får honom att börja sjunka? Jo, han börjar se sig om han ser att det blåser. Då först blir han rädd. Och ropar sen, Jesus hjälp mig!

Du och jag kan också uppleva det som om vår livs farkost är för liten för de stora sjöar som kan blåsa upp ibland, när det känns rangligt och vi inte vet om vi ska kunna hålla oss på rätt köl. Inte konstigt om vi precis som lärjungarna vill ropa ”Jesus, var är du?” Jag vet förresten inte om lärjungarna på det stormiga Gennesaret ropade på honom. Kanske hade de bara fullt sjå med att hålla båten på rätt köl.

Och om det nu är så, att det känns som om livet är som en ranglig båt i storm, vi vet att vi våra egna liv lätt kan komma i gungning av omständligheter som överraskar oss och dom vi inte kan påverka. När det kommer stunder då vi behöver ropa vårt, Jesus hjälp mig. Då berättar evangelium Jesus redan är på väg till oss, där vi kämpar i våra krängande farkoster, redan innan vi har ropat sträcker han ut sin hand till oss. Han går rätt igenom stormarna för att komma till vår räddning. Fast vi kan ha svårt att känna igen honom när han kommer. Precis som lärjungarna i båten, som trodde att de såg ett spöke. Därför ropar han: ”Lugn! Det är jag!” där han kommer gående på vattnet.

Petrus tappar fotfästet när han tittar på vågorna och vindarna i stället för att se på Jesus. Kan det vara så även för oss i vårt eget liv? Att vi fäster blicken mer på det som hotar och drar ner än på det som räddar och lyfter upp? Är det för oss som det förmodligen var för Petrus? Kanske tänkte han, vad i himmelens namn håller jag på med? Människor kan inte gå på vatten… Och så börjar han se sig omkring, se på de rytande vågorna, se hur båten han har lämnat kommer allt längre bort från honom. Han tappar tron helt enkelt. Inte tron på Jesus, för det är ju honom ropar han på efter om hjälp. Men vindarna och vågorna blir hans överman! Ända tills han vänder blicken tillbaka på Jesus. Då får fötterna fäste igen. Det låter lättvindigt att säga att vi ska vända bort blicken från hindren. Men det destruktiva kommer aldrig att vara annat än nedbrytande. Det kommer bara vilja dra oss längre och längre ner. Jesus vill det motsatta. Han hjälper dig och mig att fokusera på det som är liv och ger liv. Han för oss i säkerhet tillbaka till båten igen. Han kan huta åt de stormar som vi inte kan stilla.

Evangelium säger oss idag att vi ska fästa blicken på Jesus. Inte på den och det som vill stjälpa, Svårigheterna, stormarna kan vi inte alltid påverka. Men vi kan få hjälp med att inte sjunka. Och med en tro på Jesus som sträcker ut sin hand mot oss när vi ropar så kan vi stå ännu fastare. När hinder och svårigheter tornar upp sig så vill Jesus hjälpa dig att hitta fokus i det som bär, att vi får sätta vårt fokus på honom. Och skulle vi ändå sjunka ända till botten, så påstår vår kristna tro att han möter oss även där. Var vi än befinner oss så möter oss Jesus med sitt ord: Var inte rädda! Amen

Markkänning

Min käraste sa idag, när vi talades vid i telefonen, jag hemma vid köksbordet och han på väg hem till sitt... Ja, i ditt arbete får man nog ofta markkänning... Efter att jag hade berättat om delar av min vardag utan att utlämna någon. Att livet går från underbaraste underbart, till tufft, motigt och riktigt, riktigt svårt. Inte mitt eget liv, utan alla de människor som jag får förmånen att gå vid sidan om i olika stunder i livet. Markkänning. Jag tycker om det ordet. Att arbeta i kyrkan kanske en del tänker att det skulle handla om det himmelrika. Ja, på ett sätt, för det himmelrika i min tjänst som präst handlar om är just detta, markkänningen... Att det är nära marken, nära livet, nära människorna som Gud ger sig till känna. Att få vara med om det, är svindlande, men framför allt, så känner jag att jag landar. I tron...

Dottern berättade förresten på väg hem idag hur hon vittnat om ett mirakel för en kompis i skolan, och fick denna att tro lite mer. tänk om vi skulle våga det, berätta mer om vad tron gör med oss, i stort och smått, både i himmelrikt och nära marken.

Längst ner till vänster...

Jag var i Las Palmas i veckan, på semester vid solkusten. Vi tog en promenad genom gränderna och kom fram till katedralen St Ana. Det fanns stora och små kapell, mumifierade biskopar, och helgon. Väldigt vacker och högt i tak. Altaret avspärrat och långt upp i koret. Biktstolar längs väggarna. Efter en vandring runt kyrkan så kom jag till ett enkelt kalt kapell längst ner till vänster i kyrkan. Där på ett enkelt träkors hängde Jesus. Inget guld, inga vackra färger, inga stora fönster. Avskalat. Jag tror att det är så också med tron, tron på Jesus. Att när vi vandrat genom allt det yttre så väntar han oss där, i det avskalade, i det äkta. För dig och för mig...

Nu är det jul igen... men voffo dådå?

Lyssnade till Studio 1 idag. En debatt mellan Jan Björklund (FP) och Rosanna Dinamarca (V). Om religion i skolan igen. Vänster, enligt debatten vill slopa religionskunskapen i skolan och integrera den i övriga SO-ämnen. (V) kritiserar kristendomens mer dominerande roll i undervisningen, av regeringen motiverat för att ge en bakgrund till vår kulturhistoria, till stora händelser under året.

Rosanna Dinamarca ser ingen anledning till att ge kristendomen en särställning, vi lever i ett sekulärt samhälle. Jag tycker inte att skolan ska ställning för en viss religiös uppfattning. Skolan har inte ett uppdrag i att ge eleverna en kristen uppfostran.

Jan Björklund hävdar som självklarhet att man undervisar om Sveriges historia mer än övriga världens historia. Genom denna liknelse vill han motivera en större betoning på undervisning i kristendom eftersom denna religionsutövning har påverkat vårt land i över 1000 år, och enligt Björklund haft en betydande påverkan på vårt samhälle.

Rosanna Dinamarca vill inte göra liknelsen med historieundervisningen utan drar hellre parallellen till att den dominerande undervisningen om kristendom kan liknas vid att skolans undervisning om politiskt styre skulle domineras av socialdemokratin pga dennas dominans. Det får mig att fundera på om Rosanna läst på sin historia, för så vitt jag vet så har arbetarrörelsen och socialdemokratin inte haft den rollen som kulturbärare och samhällsbärare i 1000 år (som kristendomen) utan i 100 år. Med detta så menar jag inte underskatta arbetarrörelsens betydelse under 1900-talet utan vill sätta in det i sitt rätta historiska sammanhang.

I vilket fall, som jag förstår, så syftar inte regeringens förslag till att barnen skall fostras till tro utan att alla elever oavsett religiös tillhörighet få kunskap om den dominerande religionen i Sverige tillsammans med undervisning av övriga religioner som omfattas av boende i Sverige och i övriga världen.

Studio ett tar upp den annalkande jultiden som exempel om vikten av undervisning om bakgrunden till det för övrigt i allmänhet ganska sekulariserade firandet i Sverige av jul och omgivande helgdagar. Att det i våra skolor under december kommer att firas både julfester, Luciatåg (ett kristet helgon) och tändas ljus i advent samt delas ut gåvor. Är det något man skulle kritisera utifrån (Vs) vinkel i ett rättviseperspektiv så är det just den ekonomiska press som sätts på både föräldrar och elever under denna tid, då det ska tas med presenter, inhandlas Lucia och tomtekläder etc, som för vissa familjer kan vara en ekonomisk belastning om man ligger inom små marginaler. Många barn, många presenter...

Undervisning om varför vi firar jul handlar inte om ifall vi tror eller inte. De har haft en väldigt betydelse för vårt kulturarv. För att förstå den omfattande förvandling som både samhälle och kommers genomgår under några veckor. Jag tycker att det med religionens hjälp vore en poäng att sätt a kommersen på plats med just, faktiskt,. lite religionsundervisning, för att tala om vad julen, FAKTISKT, handlar om. För det har kommit bort i dagens sekulariserade samhälle. Som Tage Danielsson en gång uttryckte det, på den tiden då man firade julen till minne av Jesu födelse. Den bästa politiska och religiösa propaganda i rett och samma program som jag sett, för övdigt...

Rosanna kontrar: viktigt att elever får en så allsidig undervisning som möjligt. Advent och julevangeliet är ingenting som hon motsätter sig men hävdar att det är lika viktigt att ge exempelvis Ramadan samma uppmärksamhet. Det tror jag också, att det på lokalplan där en stor muslims dominans finns att det bör ges utrymme för det, i alla ämnen. Men det är lika viktigt att alla får kunskap om våra olika högtider, inte minst våra invandrade medborgare om vad vi firar och varför. På samma sätt skulle jag om bodde i ett land med en annan konfession behöva på ett mycket mer omfattande sätt behöva sätta mig in i den rådande kulturen och religionsutövningen för att försöka förstå de människor som lever i det sammanhanget.

Jag tycker att regeringens förslag är bra. För att det sätter religionens roll på kartan och inte går i de inövade mönstren som tidigare årens kristendomsundervisning. Vi behöver motivera vad vi undervisar och varför, det höjer nivån på undervisningen.

Och till syvende och sist, att bara för att Sverigedemokraterna tycker att ett förslag är bra betyder ju inte att det med nödvändighet behöver vara dåligt. Eller? För om vi använder det i vågskålen så blir de definitivt vågmästare. Vad vi än tycker så låt oss inte tycka som dem. Vi ska inte vara någon vindflöjel, varken i politiken eller i kyrkan..

Inget mindre än det bästa!

Två kvinnor, båda längtar efter kärlek efter någon att leva med, dela livet tillsammans med. Båda har sökt kärleken, längtat efter den, vunnit den och förlorat den. Så berättar den ena kvinnan för den andra, jag har gått ut på Internet, jag har träffat en man och han är helt underbar. Det känns så himla gott och allting känns så rätt. Den andra kvinnan svarar;

Hur i hela friden kan det vara att du går ut och träffar en rätte med en gång och att jag aldrig gör det? Jag hakar upp mig på än det ena än det andra. Den andra kvinnan svarade: Men jag förväntar mig inget annat än att träffa den allra bästa!

Vad är då kopplingen mellan denna berättelse om dessa kvinnors längtan efter kärlek och vårt evangelium idag? Jo, att vi genom tron på Jesus Kristus faktiskt kan förvänta oss allt! I går när vi träffade våra konfirmander, vi var faktiskt här i Åstols missionshus. Vi talade om Gudsbild, om vem Gud är. Flera av dem kanske inte ens vet om de tror på Gud, men det behöver inte betyda att de inte har någon uppfattning om vem Gud är. Det kom många olika bilder, en gubbe med vitt skägg, en skallig man, en kraft osv. Man kan ju göra sig en bild även av det man inte tror på, jag tror inte på spöken men

fantiserar ibland om hur spöken ser ut..

Men ett sätt att beskriva Gud var genom att visa de men bild från deras egen konfirmandbok. Con Dios. Gud är nådig. Och bilden visar ett glas som inte bara är fyllt till bredden av vatten utan också är ett flöde som rinner över. Det är bilden av hur Gud handlar med oss. Genom överflöd. Inte bara så där lagom så mycket som vi behöver för att klara oss utan faktiskt överflödande nåd. Så att det både räcker och blir över. Och den nåd som spiller över i ditt liv får också får spilla över till andra.

Gud kan inte älska bara så där lagom mycket. Gud handlar i överflöd. Evangelium idag handlar om ett under. En son får livet tillbaka, en änka får både tillbaka sin son och sin trygghet och framtid säkrad.

Ändå är det så att många av oss både bett om under och bönesvar utan att fått uppleva det. Men kan vi ta det som intäkt för att under aldrig heller kommer att ske i framtiden? Kvinnan som på Internet träffade sin käraste, hon hade också gått på många nitar genom livet och blivit sviken. Men hon slutade inte tro, hon slutade inte hoppas. Hon förväntande sig inte mindre än kärlek. Och fann den.

Att tro på mirakel är ingen enkel match. Att göra det omöjliga möjligt. Och vi har rätt att ha stora förväntningar på Jesus. Att helt enkelt göra honom rättvisa, han som har givit sitt liv för oss. Som har kraft att förvandla liv. Som vill fylla vår bägare till bredden.

För en sak är säker, att om vi lägger locket på för Gud i vårt eget liv så minskar också Guds handlingsutrymme med oss. Det kan vara skillnaden mellan de två väninnorna. Att den ena faktiskt vågar hoppas och tro, medan den andra kvinnan har givit upp hoppet. Och kanske måste vi precis som Maria, när ängeln Gabriel kommer till henne med bud från Gud, släppa frågan: hur ska det kunna ske? Och låta det förvandlas till ett: ske med mig som du har sagt. Då faller någonting som gör att de oöverstigliga hindren blir möjliga.

Vågar du tro på att Gud vill ha med ditt liv att göra? Bryr sig om hur du har det? Då är du välkommen tillsammans med alla oss andra, som ofta misslyckas men ändå vågar tro, som ofta går på nitar men inte tvekar att försöka igen. Men Guds hjälp är det möjligt.

12 år senare , knappt...

Lyssnar till ett inslag om Björn Thörnwall som miste sin son för 12år sedan. Om livet efter. Om Björns nya liv som begravningsenreprenör. Om hans tro, eller snarare icketro. Sonmen död tog de eventuella tron ifrån honom... Hur många gånger är det så? att livets motgångar får oss att tvivla+ För att vi tror att livet i tron på Gud ska vara en dans på rosor... Mitt liv har sällan varit ne dans, det har inte alltid varit gott, det kommer inte att bli som det var förut. Men jag har inte tappat tron. Min son Samuel har givit mig ett band till himlen som ingen kan klippa av. Han är där och jag ska dit. Det är där jag hör hemma när min tid på jorden är över. Sorgen kan sk9ija oss från Gud elerl förena oss med Gud. Om vi tror på en Gud som sörjer med oss, lider med oss och inte vill oss något ont. Inget lättsmält koncept jag vet, men det var inte Gud som ville döden... men övervann den med uppståndelsen...

Om vådan av att tänka om...

Det är så enkelt att säga så här vill jag vara, så här vill jag leva, i det här spåret vill jag gå... Så händer något som omkullkastar alla de planerna, det stämmer helt enkelt inte med vad vi har föresatt oss, planerat. Jag är väl inte ensam om att fundera på att gå nya vägar, Bibeln är full av människor som fått tänka om. Paulus till exempel... han som svurit på att utrota alla kristna, att jaga dem. Och hur Jesus handlade med honom sen... Vad menar jag med det? Jo, att jag tror att Gud har möjlighet att vända varje sammanhang till sitt eget. Genom dig och mig. Vi ber så ofta och väntar på att det ska ske som vi vill ske. Men är vi redo att låta vårt liv vara det som är redo att förändra, en enda, eller tusen människors liv? Gud ser hela tiden utanför våra egna ramar. Är vi beredda att göra det? Eller håller vi oss lite bekvämt inom den säkra linjen? Vågar du? Vågar jag? Ta steget ut i en okänd framtid? Ja, kanske, om vi bara är vissa om att det är en framtid och en väg som Gud välsignar...

Sedan såg de bara Jesus ensam stå framför dem..

Petrus, Jakob och Johannes stå där på förklaringsberget och ser Jesus lysa i all sin härlighet tillsammans med Mose och Elia. Och sedan när de vänder sig om står Jesus bara där. Tänk att få komma till den punkten där inga jämförelser längre behövs, där allting annat bleknar i förhållande till Jesus. När det bara är Jesus som stå ensam kvar och du behöver inget mer. Det är så mycket i livet som konkurrerar om vår uppmärksamhet, karriärer, drömmar, framgångar, välstånd... eller för all del det behöver inte vara kampen mellan andligt och världsligt. Det står en strid mellan andar också... Som kan dra och slita i oss. Och att skilja mellan andar är inte alltid så enkelt.

Men ibland kommer den där punkten av förklaring, av AHA!upplevelse, då Jesus står ensam kvar. Känslan av salighet, den känsla som Petrus vill bevara när han där på berget genast är beredd att bygga tre hyddor. Pragmatiskt, praktiskt, men omöjligt. Helig ande kan inte låta sig fångas i nog så helgade hyddor. Helig Ande är i rörelse, ständig rörelse... Därför går Jesus och de tre lärjungarna tillbaka ner från berget. Tillbaka i tjänst. Petrus kommer att komma på fall, men han kommer tillbaka. Så är det med anden, så är det med tron, den kan komma på fall, men får alltid möjlighet att komma tillbaka. Om vi vill, om vi ber om det. Att helt enkelt lita på Jesus...

Och är det inte så att vi önskar att hela livet ska vara fyllt av förklaringsupplevelser? När vi som jag själv i alla fall får beslutsångest och helt enkelt inte kan välja. För insikten är ju den att om vi väljer en sak så väljer vi bort allt annat. Ibland förmår vi inte göra det valet. Det är förvisso också ett val men förmodligen eller oftast det sämre alternativet. Klassikern varför måste vi välja gäller i hög grad mig. Men när jag har bestämt mig så har jag... Och jag har bestämt mig för Jesus. Vid sidan om honom förbleknar allt...

Om Mohammed och berget...

Finns det någon som har ett alternativ till ordspråket om Mohammed inte kommer till berget så måste berget komma till Mohammed....

Idag flyttade vi musikcaféet från församlingsgården till gästhamnen i Skärhamn, där var folket och där ville vi vara. Vi fick en fantastisk kväll. Fick möta människor som vi annars inte skulle mött. Ibland talar vi om att vi ska göra trösklarna låga i kyrkan. För att alla ska känna sig hemma. Jag är inte helt säker. Gudstjänsten är på ett sätt ett mysterium och det är svårt att göra mysteriet tillgängligt utan att helt enkelt ge sig in i det... Men vi kan vara där människor är och bra fram, bära ut det som i gudstjänsten intensifieras, gestaltas... Men vad vi gjorde idag var att vi tog med oss någonting av gudstjänstens mysterium ut... Gjorde det tillgängligt, är det inte vad Jesus gjorde?

Och en kort predikan på några ord... Jag har aldrig sett mig som någon gatupredikant, men någon gång ska väl vara den första... I alla fall bryggpredikant... Det var en fantastisk kväll. Och för statistikens skull kan jag säga att det var många som "tjuvlyssnade". Och jag tror att de som tjuvlyssnar på predikan är de som vi verkligen behöver nå... Fler tillfällen till tjuvlyssnande alltså!

Om vådan av att kantra...

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

mindre av mig och mer av honom...

Nu är det är en härlig tid! Blomsterprakt, grönska och fågelsång påminner oss hela tiden om livets under. Och när allt är som vackrast firar vi vår svenska midsommar. Ändå är det lite märkligt att det är nu det vänder och blir mörkare igen. E jag pessimist nu, tja kanske, men jag kommer till poängen med det, inte med att vara pessimist för det är jag inte men vad som förmår livet att vända från mörker till ljus…

Nästa gång vår gudstjänst handlar om Johannes döparen så är det december och tredje advent. Vad har Johannes Döparen med midsommarhelgen att göra? Jo, på ett sätt är den här söndagen en motpol till juldagen. Nu när dagarna börjar bli kortare firar vi Johannes födelse och hans uppdrag, medan då vi firar Jesu födelse den 25 dec, då dagarna börjar bli längre igen. Johannes banar vägen till Jesus och säger, se inte på mig, han pekar på Jesus och säger – där är Guds Lamm, det är honom ni ska följa, han är den som vänder mörker till ljus igen.

Johannes sa också: ”Det är som det ska, att han blir större och jag blir mindre.” Johannes försvinner ut i bakgrunden och Jesus träder fram. Precis så som det var tänkt. Johannes pekar med sin dammiga ökenhand på Jesus och säger: Där är Guds Lamm, ni ska nu följa honom istället för mig. Profetuppgiften för Johannes är över.

Johannes liv slutade i en fängelsehåla, han blev avrättad. Men innan dess så drabbade honom tvivlet. Någonting mer har han att förmedla till oss från de dagarna i mörkret. Hur man hanterar tvivel. Från tvivel är nog inte någon av oss förskonad. Tvivel på Gud, på vad vi ska göra, tvivel över om vi är älskade eller inte. Vem som är den rätte för oss. Tvivel på vårt liv och meningen med det. Tvivel kan kännas som ett mörker sänker sig över oss, ja till och med som en fängelsehåla som vi inte kan ta oss ur. Nu brottas han med den smärtsamma och ömtåliga frågan: Tänk om allting bara är en bluff? Tänk om Jesus inte alls är Guds son. Han kommer inte ur tvivlet utan att få ställa frågan själv; Han sänder bud till Jesus med frågan är du den som ska, eller ska vi vänta på någon annan? Tvivlet har grävt sig in i honom precis som förmodligen kedjorna kring hans händer och fötter. Så kan det vara också med vårt eget tvivel och vår vanmakt. Oavsett vad det gäller i livet. Men kanske allra mest i frågorna kring vår egen existens och om Gud kan ha något med mitt liv att göra.

Vad gör då Jesus? Jesus är aldrig nedlåtande mot den som kommer med sitt nakna tvivel. Han tar emot oss när vi känner oss aldrig så bortgjorda, hos honom finns inget löje, ingenting vi behöver känna skam för. Han tar tvivlaren i famn och ger oss ord som är de rätta för precis vad varje person behöver. Han vill ge det som släcker tvivlet eld. Och är det inte vad var och en av oss alltid längtar efter? Vad det än gäller, längtan efter visshet, längtan efter att få svar på våra frågor, vad det än gäller. Att frågorna förtär oss inifrån.

Också Johannes får ett svar som passar honom. Jesus säger: Gå till Johannes och berätta vad ni ser. Budbärarna ser hur Jesus botar och läker och befriar människor. Och Johannes blir trygg, trots sin fängelsehåla så är han fri. Fri från tvivel. Mörker har vänts till ljus. Och det är vad Jesus gör. Nu när det blir allt mörkare på stjärnhimlen om kvällen så påminns vi om att när Jesus blir född, när Jesus föder tro i vårt hjärta så vänds mörker till ljus. Så var det för Johannes, så får det vara också för oss.

Johannes tonar bort och Jesus träder fram. Det får vi ta till oss idag. Att det i vårt eget liv också handlar om det, att Kristus ska bli större och jag bli mindre. Men det handlar inte om att förneka eller förminska oss själva. Det är precis tvärtom. Om mitt ego blir mindre så innebär det oundvikligt att jag växer som människa. Där i avspeglandet av Jesus, det är där vi finner oss själva och vår sanna identitet som människa. Där i honom får vi bli helade, läkta och befriade. Han som vänder tvivel till tro, mörker till ljus och död till liv. Tillsammans med honom får vi be om hjälp att genomleva alla våra andra frågor om livet som vi lever här på jorden. Och tro mig, de är många…

Men han har lovat att gå med oss alla dagar till tidens slut. Detta får vi tro och lita på.

Ormen och Paradiset - eller bekymemrslöshet kontra ansvarlöshet...

Den svenska midsommardrömmen är väl så nära Bibelns Paradisskildring som man kan komma. Och Herren planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format: Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.

Och även om det nu står österut så är jag helt övertygad om att det är här i väster som vårt Paradis finns. Precis där vi står idag. Här är vårt hem, men det är inte bara vårt hem utan också ett Guds tempel, vi står på en mark som inte är byggd av människohand utan av Gud själv som format och skapat världen. Det här är skönhetens plats och på något sätt känns det självklart att just den här dagen på midsommardagen fira vår Gudstjänst här på klipporna.

Igår var det midsommarafton och vi firade den på olika sätt. Någon kanske plockade sju sorters blommor och drömde om framtiden, någon annan hoppade runt som en groda kring midsommarstången utan att bry sig om hur det ser ut. Eller så kanske vi bara satt och njöt av några i bästa fall svenska jordgubbar. Till midsommar hör också mycket av lekfullhet, av dans och av skratt. Och det i sig får bli en lekfull lovsång till Gud som också är skapare av glädjen.

Och den här dagen, midsommardagen får bli en påminnelse om den dröm som en gång ska bli sann, som inte är beroende av sju sorters blommor eller något annat, Drömmen om det Paradis som Gud en gång ska återupprätta. Gör er inga bekymmer säger Jesus idag. E det någon här som känner sig helt bekymmerslös? Ja, kanske för en stund så är allt å där paradisiskt skönt men sen kommer det alltid en liten orm och börjar tala, om än det ena och än det andra som påminner oss om både det som är verkliga men också om onödiga bekymmer.

Varför talar jag om ormen då… Jo, därför att det finns någon som tycker att det här med Paradis inte var en så god idé, vare sig det är ett inre eller yttre paradis vi talar om, för på samma sätt som Skapelsen är ett tempel för Gud så är du och jag det. Och allt som stör i det templet vill Jesus visa bort, kasta ut. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem.

Vad Jesus talar om är tillit. Att lita på Gud. Det handlar inte om att vi ska slarva bort vårt liv och inte ta ansvar för oss själva och varandra. Man får inte blanda ihop bekymmerslöshet med ansvarslöshet. Det är en helt annan sak. Ansvarslöshet är just det som ormen står för. Det börjar redan där i Paradiset. – Har Gud verkligen sagt… Så frestas de första människorna att lämna bekymmerslösheten och i stället välja ansvarslösheten. Och ur den kakafoni av röster som genomkorsar skapelsen, som vill påverka oss när vi gör våra val så får vi försöka skilja ut det sanna från det osanna. Ormen far med osanning men har en väldigt stor förmåga att slingra sig med Gud egna ord. Har Gud verkligen sagt…

Men när nu Jesus talar med oss om bekymmerslöshet så handlar det om ett återupprättande av det som gått förlorat. Att vi i vårt liv varje dag får ge uttryck för vår längtan tillbaka till ett Paradis. Ett liv tillsammans med Gud. Därför reser sig midsommarstången som en symbol för bekymmerslöshetens glädje, för dans och fest.

För glädje och lovsång. Men den står också där som ett kors mitt i midsommarparadiset och påminner oss om livets träd i Paradisets mitt och om korset som är rest i världsalltets centrum. Båda uttrycker samma sak. Att Gud mitt ibland oss skapar liv. Av livets och korsets träd får vi hjälp med orienteringen. De är symbol för kärlek och upprättelse, vår egen och världens. Och där detta sker, är också Gud.

om trosvisshet och osäkerhet

Jag tvivlar - ofta... Har just förberett predikan inför morgondagen och söndagen. Skapelsen och Johannes Döparen. Den ena om bekymmerslöshet. Gör er inga bekymmer. Ja, det är ju lätt att säga... Jag tycker att jag har många. Men kanske handlar kristenlivet inte så mycket om ett bekymmerslöst liv som om ett tillitsfullt liv. Att när jag gör bort mig, när jag skäms, känner att detta är inte den jag vill vara, så här vill jag inte handla, när jag vill sudda ut vad jag gjort och sagt... Då finns det någon att komma till. Om jag skulle komma på skam inför människor så gör jag det aldrig inför Jesus. Han vet vad jag behöver och tar mig in i sin famn, tröstar och läker, helar och förstår, det ingen annan kan förstå. Det är stort, ändå känns det ibland som om det inte räcker. Att man vill vara älskad inte bara från himlen utan också från en plats på jorden, människans sårbarhet. Längtan.

Och så söndagen som kommer, Johannes Döparen, han känns så kaxig och stor. Men han är ganska liten, så liten att han från sin fängelsehåla frågar sig om detta verkligen var värt det. Var Jesus den som skulle komma? Han måste skicka bud till Jesus för att fråga. Hur många gånger gör inte vi så till varandra... Försöker få svar, försöker utröna varandras känslor... Johannes har hamnat i tvivlets mörker och det gnager i honom. Men budbärarna kommer tillbaka till Johannes med bud från Jesus. De berättar om allt som händer runt omkring Jesus och Johannes får frid. Tänk om vi människor i våra vardagliga, jordiska och himmelska bekymmer kunde få samma frid. Jag vill be om det...

tänker lite

på allt och inget. På mitt eget, på andras, på mina sorger, på andras glädjeämnen, på andras sorger och mina egna glädjeämnen. Inser att det är nyttigt att ibland ställa dem mot varandra. Ser alla dessa människor vars känslor på gott och ont som hängs ut i media på varje rubrik, i varje bild. Det slipper ju jag. Jag lever mitt liv i mitt eget lilla kosmos tillsammans med de människor som finns nära mig. Det finns alltid vägar vidare. Det låter så trivialt när vi talar om dem. Men var och en som vet hur det känns när skogen tätnar, när stigen smalnar och himlen liksom försvinner ur sikte vet hur det känns. Vet att det är en vandring som måste göras. På ett sätt ensam och ändå inte. Vi kan ta hjälp av våra vänner, av dem v anförtror oss åt, men en viss bit av sträckan måste vi gå själva, lämnade till den ensamhet som bara kan delas av Gud. Den sträcka som jag måste gå i både min egen kraft och den Gud ger. Så ofta jag behöver någon annan, önskar någon annan att luta mitt hjärta vid. Vill det fortfarande. Men jag måste kunna stå upprätt ensam för att kunna luta mig mot någon annan, för att kunna ge samma stöd tillbaka, längtar efter att kunna det, få göra det....

fem människor och en altarring

En enkel mässa, Taizémässa. Bara några få i kyrkan, men sången bar långt, ända till himlen och in i mitt hjärta. Min yngsta på åtta år i mitten på altarringen kantad bland människor som levt så mycket längre, som med allvar doppade brödet i vinet. Här är Gud. Skrev just på Facebook att jag inte skulle överleva utan att fira gudstjänst. I förmiddags var kyrkan full, 300 personer för skolavslutning, sången om sommaren lyfte taket. Och nu denna stilla mässa i samma rum. Här ryms allt, precis allt. Så vill jag leva, i tro och tillit.

Känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna,
känn ingen oro, känn ingen ängslan, Gud din Gud bär allt...

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång, och bytt min ängslan i jubelsång.


Ibland är det så att det blir helt sant, inte bara ord och toner i ett häfte utan sant hela vägen in i hjärtat. Ikväll var en sådan kväll... Ingen oro ingen ängslan, bara du och jag Gud...

Yta och djup

Funderar mycket på yta och djup just nu. Jag vill gärna vara djup, filosoferande, eftertänksam, säga de rätta sakerna på rätt plats. Fast jag inser att det ofta trillar ut trivialiteter ur min mun som många andra många andra många gånger sagt före mig... Det betyder förvisso inte är det är desto mindre sant. Om det är bra har förmodligen någon kommit på det före mig... Men jag har en förmåga att gå på de stora orden, de stora löftena utan att reflektera, kanske relaterat till min naivitet, att jag tror att det som sägs är grundat hela vägen till botten. Funderar på detta med bottenkänning. Det tog lång tid innan jag vågade simma ut på djupt vatten, undrade hela tiden över vad som dolde sig där under. Som kunde nafsa tag i mig. När jag var i Grekland för några veckor sedan så ville jag hela tiden känna efter hur långt ut jag bottnade. Fast jag vet att jag kan simma. Barnen ställde samma fråga från sina simringar, bottnar jag nu mamma? Nej, du gör inte men jag gör, svarade jag. Tänker att det är samma sak med tron, när jag ger mig ut på djupt vatten så får jag inse att jag inte bottnar men att Kristus gör det, alltid. Han som ser botten i mitt liv, mitt hjärta min glädje och min sorg, han som är beredd att följa med mig till passionens höjder liksom till bottenlöshetens förtvivlan.

På ytan vilar de stora löftena, på botten landar eftertanken, grunden. Jag tror att jag i framtiden håller mig till en platsa där jag bottnar, och inte tillåter mig att segla iväg... Det känns tryggt. För botten är inte slutet utan början på något nytt. Att bottna i ett liv med Kristus håller mig över ytan. Ger mig liv...

Löftena kunna ej svika... ? En passionshistoria

Jag har bestämt mig, så långt som man kan bestämma sig, jag vill aldrig bli sviken, jag vill aldrig bli bedragen eller lurad. Någon gång mer i mitt liv. Bli avförd... Längre än så kommer jag inte i mitt lärjungaskap, i alla fall inte på vägen genom hjärtats passionshistoria. Tänker på Petrus som lovade så stort, som fick komma tillbaka, som Jesus älskade av hela sitt hjärta. Men det är klart, när han väl kom tillbaka så gav han allt, till och med sitt liv, det är kärlek... Den kärlek som icke söker sitt.

Jag undrar hur bränd Jesus kände sig, hur bortglömd och bortkastad han kände sig på korset, där bara några få stod kvar. Johannes och Maria... kanske några till.. Petrus hade skräckslagen lommat iväg...

Mitt hjärtats passionshistoria har också fått sina törnen. Jag vet, man ska inte se bakåt, utan framåt. Man kan inte gå genom livet baklänges, stirra sig blind på förtreten och bli bitter. Det är inte särskilt fruktsamt. Nu går jag framåt. Tänker någonstans, aldrig mer... Det ger mig hopp, faktiskt. Tro. Att säga "aldrig mer" är ett sätt att säga Ja till livet. Och nej till det som vill bryta ner.

Nu går vi in i passionstiden. Det är många löften på den vägen, och många törnen. Och framför allt ett ljus i mörkret, tron på att det alltid, alltid finns en väg vidare. De löftena sviker aldrig.