Jesus tar vägen om din gata, 1 advent

Predikan – Herren behöver DIG 1 advent

Jag kör samma väg till jobbet varje morgon. Ser viD samma tid samma människor vid busshållplatsen. Insvepta i halsdukar och mössor. Axlarna lite högre för varje vecka som går. Det blir kallare. Mörkare. Någon håller en kaffemugg eller tittar i mobilen. En annan försöker värma händerna i fickorna. Vi pratar aldrig, men vi vet ändå vilka vi är. En vinkning genom rutan. Eller ett par ord med grannen när vi skrapar rutorna på bilen för att vi glömt bort att sätta på värmen. På väg åt olika håll – men ändå delar vi samma morgon. Samma vardag. Och vet ni? Det är precis där advent börjar. Det är där Jesus kommer: mitt i det vanliga.

Vi ser det också i evangeliet när Jesus rider in i Jerusalem. Vanligt folk, mitt i sina vanliga liv. På väg till marknaden. På väg hem. Mitt i sina tankar och bekymmer. De hade fullt upp att förbereda påskhögtiden – köken skulle städas minutiöst rena från syrat bröd. Livet puttrade på i sin vardagsrytm.

Och så kommer Jesus. Plötsligt. Stilla. Utan buller och bång. På en åsna. Men innan han kommer till Jerusalem så stannar han till i den lilla byn Betfage. Den där byn långt bort från allfartsvägen och huvudgatan. Där står den som ska bära kungen till vår räddning. Gud använder det enkla. Det vanliga. Det vi knappt reflekterar över längre. En helt vanlig åsna, för det finns inga andliga åsnor, bara vanliga. Och ägaren släpper i väg den utan att protestera, litar på orden, Herren behöver den men ska snart skicka tillbaka den. Det får påminna oss om att det vi delar, det kommer också tillbaka. Och om vi också börjar se på oss själva och det vi har som ett lån – vårt liv, vår tid, våra gåvor – då gör det inte så mycket om någon gör anspråk på det. För våra tillgångar är inte bara till för våra egna liv, utan också att få finnas till för någon annan. Allt i våra liv kan få bära fram Kungen. I det bor en djup livsmening.

Det finns människor som går runt och känner sig osynliga, underanvända, eller i värsta går runt med mottot:
“Ingen behöver mig.” Jag är underkänd.
Punkterade drömmar. Ögon som slocknat.
Vardag som bara rullar på.

Man står vid busshållplatsen, vecka efter vecka, som om allt bara är en transportsträcka. Men i Guds ögon är ingen morgon, ingen gata, ingen människa oansenlig. Låt oss inte ägna oss åt undererkännande – varken av andra eller oss själva.

När Jesus stannar i Betfage visar han oss detta: Det han behöver finns redan i våra liv, på våra bakgårdar, i våra rutiner, i det som ser så vanligt ut. I det du tror att ingen ser. Som Gud vill ta vara på. Och han kommer inte bara i kyrkans högtidligheter; han kommer i våra kalldrag, våra bilrutor som måste skrapas, våra morgnar som börjar på samma sätt varje dag. Advent är Guds sätt att säga: “Jag kommer mitt i din vanliga vardag.”

Men vägen slutar inte i Betfage. Den bär vidare – till Jerusalem, till utlämnande, hån, slag och kors. Jesus vänder inte. Han rider rakt in i detta i blödande kärlek. Den rörelsen mot oss har inte avstannat. En dag ska han komma och göra slut på all ondska.

Men redan nu kommer han – igen och igen – rakt in i det trasiga och trassliga. Precis som min son sa när han var liten när det blev rörigt för honom i flytt mellan mamma och pappa. Mamma nu är det trassligt snöre. Och så är det med livet, lite trassligt ibland. Därför kommer Jesus:  
Till dig som sliter.
Till dig som håller på att tappa livsgnistan.
Till dig som har allt, men ändå känner att allt inte räcker.

Gud älskar sig in i världen. Som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att rädda sitt barn. Han möter oss i befintligt skick. Du behöver inte sopa din bakgård för att duga, det räcker med att du är.

Han frågar bara efter ditt hjärta. Och vi får säga till varandra: “Herren behöver det hjärtat.” Kanske handlar advent inte bara om att vi väntar på Gud – utan att Gud väntar på oss. På att vi ska se upp. Stanna till. Andas. Släppa in honom, inte i våra idealbilder av hur livet borde vara, utan i det som är just nu.

Advent är här.
Gud är på väg.
Inte långt bortifrån,
utan rakt in i ditt liv,
precis där du är.

Precis som bussen en kall morgon: Du vet inte exakt när den kommer, men du litar på att den gör det. Så får vi lita på att Gud också kommer. I rätt tid. På rätt sätt. Och tills dess får vi stå där en stund, andas, känna efter – och veta att ljuset är på väg.

Ropas vårt Hosianna. Herre hjälp. Herre fräls.
Det var därför han kom.
Det var därför han tog vägen om Betfage –
och vägen om din gata. Amen.

4e ljuset är tänt

De vise männen närmar sig sakta krubban...

lite formt advent, typ...

Det är advent och ovanligt många ljus tänds i våra kyrkor, hem och hus. Vi har sjungit Bereden väg och tänder ljusen och förbereder oss för det som skall komma – ett möte med Gud själv. Hela vårt liv är en väntan på det mötet. Förberedelsen inför det. Varje ljus i vår adventsljusstake är också som en milstolpe i livet. Ett ljus för vägen tillsammans med och till Gud.

Och nu i advent, då alla fyra ljus så är tända, då är det jul. Jesus som kommer till världen, Jesus som är grunden för vår kristna tro. Adventskonungen vill komma in i våra hem, in i våra relationer, i glädje och sorg. Han vill stanna kvar hos oss, trösta och hjälpa oss. Bara han kan skänka den glädje som aldrig tar slut, en stilla inre ro som finns kvar på djupet inom oss, också om livet är tungt och svårt ibland.

Och när vi nu i adventstid tänder våra stjärnor och ljusstakar, så får vi göra det med en bön om att också våra liv kan bli till ljus och ledning för andra. När vi tänder det fjärde ljuset är mötet med Gud nära. Och precis som det första ljuset kan stå som en symbol för dopets och livets ljus så kan det fjärde ljuset i våra liv får stå för det himmelska mötet med Gud, ansikte mot ansikte. Men nu i advent är ännu tid för oss att be att trons, hoppets och hoppets låga alltid ska hållas brinnande inom oss

Who will stop the rain?

Det är november jag vet, det ska regna. Men det slutar aldrig. Det bara vräker ner. Slår mot rutan, när man somnar och när man vaknar, som nu mitt i natten. Kan inte sova för det eviga regnandet. Är det sådana här nätter som man undrar om man inte ska boka den där resan till Grekland ändå. I maj.. Då solen förmodligen skiner, äppelträden står i blom och det nästan går att bada i Bohuslän... Som gör att man undra vad man tänkte på. Nej, vi ska nog resa ändå. Men jag är helt enkelt lite nojig för att beställa saker på Internet.. Och ska definitivt inte göra det i natt.

Samtidigt såg jag ett program från Australien, en farm som inte fått regn på 5 år. Är inte livet orättvist? Jo, det är det, det är ingen nyhet. Jag skull gärna be dessa regnmoln fara jorden runt en sväng för att vattna någon annanstans. I morgon blir det införskaffande av nya regnkläder. Då kanske det slutar regna. Så var devisen på fjället. Om bara en tar på sig regnkläder så slutar det nog... Kajaken ligger i trädgården, det känns tryggt, om vattnet skulle stiga. Tror jag kan klämma ner barnen i varsin lastlucka med. Jag bor inte så många meter över havet. Men nära havet vill jag bo. Nu böjar jag längta efter sommar. Men först kommer jul. Advent är jag inte så mycket för. Varje söndag i Advent bär på egna personliga trasiga minnen. Men jag tänker trotsigt tända varje ljus en då och sätta en stjärna i fönstren. För att jag väntat på Honom som kan göra det trasiga helt..

Men om det bara kunde sluta regna...

Snart 4e advent

Om man lägger bort alla stressande tankar på att tiden går alltför fort mot jul nu när vi närmar oss det 4e ljuset i våra adventsljusstake och istället tänker lite på söndagen som kommer, så är det en mening som talar till mig kring berättelsen om Maria. Jag önskar att hennes förbehållslösa Ja, till Gud också ska få vara mitt eget, att ta emot Jesus, bära honom nära mitt hjärta och att hans liv ska få bo inom mig och ge mig liv...

Om kallelsen att våga vara salt och ljus...

Några ord från dagens predikan...

Johannes Döparen, är en särskild man med särskilda uppgifter, Vägröjaren. Johannes, den osmidige, den högljudde och orädde som utmanade etablissemanget och blev avrättad för det. Som hade kraften och modet att tala. Idag på 3e advent fortsätter han att ingjuta mod och kraft i oss att tala tro, att visa vägen till Jesus. Johannes kom med bud om att Messias ankomst är nära. Idag 2000 år senare fortsätter han att vittna om Jesus, om Jesus som är här men som också ska komma tillbaka som Herre och kung över allt. Johannes påminner oss om att ta vårt kristna liv på allvar. Johannes, den rättframme som kommer med både glädjens bud och med stundens allvar.

Somliga människor får speciella uppgifter av Gud. Storartade och heroiska gärningar. Johannes är en av dem. Våra egna enkla plikter verkar inte alltid lika storartade och glänser inte lika mycket. Det var förvisso ingen glänsande tillvaro och heller inget glänsande slut Johannes fick, genom att som det sägs få huvudet på ett fat, som förvisso kanske glänste... Men tjänst för Guds rike är varken någon dans på rosor eller en seglats på en räkmacka. Det är inte heller vad Jesus lovar oss när han kallar oss att gå med Guds rike till en värld som behöver Guds ord.

Alltför ofta gör vi tjänandet av Guds rike till en fråga för prästerna eller de kyrkligt anställda, men att tjäna Guds rike är allas lärjungakallelse. Att vara profet är inte bara förunnat Johannes och de stora bibliska profeterna. Det ligger ett profetiskt uppdrag också för dig och mig när vi säger Ja till Jesus. En 6-åring svarade så här på frågan om vad en profet var: Det är väl någon som hjälper Gud. En profet visar vägen till Gud. Profeter för människor till tro, vänder deras hjärtan till Jesus.

Men det finns en fälla som vi kan riskera att falla i också när vi ställer våra liv i Guds tjänst, och det är tron att det vi gör är av vår egen kraft. Om vi känner oss små och oförmögna kanske vi tycker att vi inte duger eller räcker till för att göra det Gud vill med oss och genom oss. Hur skulle jag kunna, jag är väl ingen talare osv. Eller så finns den andra risken, det är högmodets, och vi vet att det leder till fall. Högmodet föregås ofta av smicker och berömmelse, när man säger om någon, att denne är en stor predikant eller förmår att samla folkskaror och åhörare till sig. Men allt vad vi gör kommer från och ska visa tillbaka till Gud.

Vare sig vi förringar eller förstorar vår egen förmåga så kan vi glömma det viktigaste av allt. Det är aldrig vi som för människor till tro, det gjorde inte heller profeterna, det är Gud som för människor till tro, och som kan göra det genom oss. Tänk särskilt på det som Jesus säger idag om Johannes: Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes, med den minst i himmelriket är större än han. Det är likaväl ett gott recept mot högmod som uppmuntran till den som känner sig alltför liten på jorden…

För det är så att Gud rustar oss med det vi behöver. Gud ger dig inte uppdrag som går vid sidan om den du är. Om du har talets gåva - så ställ det till Guds förfogande, har du sångens och musikens så använd den, har du lyssnandets så låt Gud använda dina öron. Att lyssna kan ibland betyda så mycket mer än tusen ord. Alla har inte den profetiska gåvan men var och en av oss har en uppgift att ”hjälpa” Gud. Därför det i ditt liv och mitt liv ett uppdrag. Där din berättelse, din tro, din övertygelse vittnar om honom som alla ännu inte mött, som fortfarande väntar på att få möta.

Vad gick ni ut för att se, frågar Jesus folket som sökte sig till Johannes. Ett strå som vajar för vinden, en man i fina kläder? En profet? Hur många gör sig inte till avskilda betraktare? Tänker på alla de 15000 som samlades i Jesusmanifestation, eller snarare alla de andra, de som inte vågade sig ända fram utan nöjde sig med att (kanske längtansfullt) hålla sig på betraktarens avstånd. Eller som Sackaios som trodde att han satt trygg i ett träd, men Jesus såg honom, ropade ner honom och blev en gäst i hans hus, för att stanna för alltid i Sackaios hjärta.

Att komma till Jesus handlar om mer än att ställa sig vid sidan om som en avskild betraktare, utan att istället komma hela vägen fram. Johannes förkunnade omvändelse. Och Jesus ger oss en möjlighet att släppa betraktandet. Han visar på att tron handlar om överlåtelse, bort från oss själva och alltmer till honom. Det är inte möjligt om vi går i vår egen kraft, men allt är möjligt om vi vilar i Guds nåd. Om detta kommer Johannes med bud till oss idag. Omvänd er, Guds rike är nära. Om det har både du och jag något att berätta. Amen.

Att vänta...

Jag har plockat fram alla adventsljusstakar. Så klart att de låg i den sista lådan vi tittade i, det är ju så det brukar vara. Och så klart att inte alla ljusen var hela, och att inte tillräckligt många fanns i reserv. men två har jag fått liv i i alla fall. Och det är flera dagar kvar till advent. Vilket säger mig att man inte ska vara ute i sista sekunden eller minuten med allt. Många har inte kunnat vänta, det har lyst i över en vecka redan. Men jag har lite svårt att tända ljusen i förväg, Domsöndagen måste i alla fall passera. Fredag kväll brukar vara regel. Men jag medger att ljuset redan lyser i köksfönstret mot skogen. Vi stod i det ljuset om bakade lussekatter ikväll. Och jag lyckades bränna sista plåten med barnens "specialare" på. Så det är bara att sätta en ny deg, men inte ikväll. Man ska inte göra flera saker samtidigt, minns att mina käraste påminde mig om det, senast för någon dag sedan... Jag vet... :-( Men lär mig aldrig.

Men alla dessa ljus som tänds, i hem överallt, jag önskar att de ljusen också ska tändas i varje människas hjärta. Tänker på texterna om intåget i Jerusalem, som jag redan läst 5 gånger denna vecka i olika gudstjänster. Att alla vi också fanns där och då. Där fanns självklart Hosiannaroparna, som såg och kände igen Messias när han kom, den himmelske konungen på jorden. Här fanns säkert de som bara hakade på för att det hände något spännande. Som avvek efter ett tag, och de misstänksamma som höll sig i bakgrunden, tvivlande, kan detta verkligen vara sant. Och de som längtade, tänk om det ändå kan få vara så, att han är den som han säger att han är, som jag längtat efter att få möta. Och så de andra, de som blev vreda, förbannade, som inte kunde tåla Hosianna ropen, som inte bara förföljdel, och fängslade Jesus utan också sedan alla hans anhängare, som försökte tysta ropen.

Nu har det gått tvåtusen år. Vi ropar fortfarande Hosianna, alla de andra är också med någonstans runtomkring, tvivlarna, tvekarna, de misstänksamma men också de som fortsätter att förfölja och förlöjliga oss som samlas kring Jesus. Jag ber för en värld som behöver honom, få se honom som den han är. Jag ber att Hosiannaropet en gång ska segra och bli allt i alla... Det är en bön för ett nytt nådens år... Att adventsljusstakar och lussekattsbak inte bara ska höja mysighetskoofficienten på vintern utan bli en levande och verklig väntan på att jesus ska få komma in och föda tro i varje människas hjärta...