Jesus tar vägen om din gata, 1 advent

Predikan – Herren behöver DIG 1 advent

Jag kör samma väg till jobbet varje morgon. Ser viD samma tid samma människor vid busshållplatsen. Insvepta i halsdukar och mössor. Axlarna lite högre för varje vecka som går. Det blir kallare. Mörkare. Någon håller en kaffemugg eller tittar i mobilen. En annan försöker värma händerna i fickorna. Vi pratar aldrig, men vi vet ändå vilka vi är. En vinkning genom rutan. Eller ett par ord med grannen när vi skrapar rutorna på bilen för att vi glömt bort att sätta på värmen. På väg åt olika håll – men ändå delar vi samma morgon. Samma vardag. Och vet ni? Det är precis där advent börjar. Det är där Jesus kommer: mitt i det vanliga.

Vi ser det också i evangeliet när Jesus rider in i Jerusalem. Vanligt folk, mitt i sina vanliga liv. På väg till marknaden. På väg hem. Mitt i sina tankar och bekymmer. De hade fullt upp att förbereda påskhögtiden – köken skulle städas minutiöst rena från syrat bröd. Livet puttrade på i sin vardagsrytm.

Och så kommer Jesus. Plötsligt. Stilla. Utan buller och bång. På en åsna. Men innan han kommer till Jerusalem så stannar han till i den lilla byn Betfage. Den där byn långt bort från allfartsvägen och huvudgatan. Där står den som ska bära kungen till vår räddning. Gud använder det enkla. Det vanliga. Det vi knappt reflekterar över längre. En helt vanlig åsna, för det finns inga andliga åsnor, bara vanliga. Och ägaren släpper i väg den utan att protestera, litar på orden, Herren behöver den men ska snart skicka tillbaka den. Det får påminna oss om att det vi delar, det kommer också tillbaka. Och om vi också börjar se på oss själva och det vi har som ett lån – vårt liv, vår tid, våra gåvor – då gör det inte så mycket om någon gör anspråk på det. För våra tillgångar är inte bara till för våra egna liv, utan också att få finnas till för någon annan. Allt i våra liv kan få bära fram Kungen. I det bor en djup livsmening.

Det finns människor som går runt och känner sig osynliga, underanvända, eller i värsta går runt med mottot:
“Ingen behöver mig.” Jag är underkänd.
Punkterade drömmar. Ögon som slocknat.
Vardag som bara rullar på.

Man står vid busshållplatsen, vecka efter vecka, som om allt bara är en transportsträcka. Men i Guds ögon är ingen morgon, ingen gata, ingen människa oansenlig. Låt oss inte ägna oss åt undererkännande – varken av andra eller oss själva.

När Jesus stannar i Betfage visar han oss detta: Det han behöver finns redan i våra liv, på våra bakgårdar, i våra rutiner, i det som ser så vanligt ut. I det du tror att ingen ser. Som Gud vill ta vara på. Och han kommer inte bara i kyrkans högtidligheter; han kommer i våra kalldrag, våra bilrutor som måste skrapas, våra morgnar som börjar på samma sätt varje dag. Advent är Guds sätt att säga: “Jag kommer mitt i din vanliga vardag.”

Men vägen slutar inte i Betfage. Den bär vidare – till Jerusalem, till utlämnande, hån, slag och kors. Jesus vänder inte. Han rider rakt in i detta i blödande kärlek. Den rörelsen mot oss har inte avstannat. En dag ska han komma och göra slut på all ondska.

Men redan nu kommer han – igen och igen – rakt in i det trasiga och trassliga. Precis som min son sa när han var liten när det blev rörigt för honom i flytt mellan mamma och pappa. Mamma nu är det trassligt snöre. Och så är det med livet, lite trassligt ibland. Därför kommer Jesus:  
Till dig som sliter.
Till dig som håller på att tappa livsgnistan.
Till dig som har allt, men ändå känner att allt inte räcker.

Gud älskar sig in i världen. Som någon som kastar sig in i ett brinnande hus för att rädda sitt barn. Han möter oss i befintligt skick. Du behöver inte sopa din bakgård för att duga, det räcker med att du är.

Han frågar bara efter ditt hjärta. Och vi får säga till varandra: “Herren behöver det hjärtat.” Kanske handlar advent inte bara om att vi väntar på Gud – utan att Gud väntar på oss. På att vi ska se upp. Stanna till. Andas. Släppa in honom, inte i våra idealbilder av hur livet borde vara, utan i det som är just nu.

Advent är här.
Gud är på väg.
Inte långt bortifrån,
utan rakt in i ditt liv,
precis där du är.

Precis som bussen en kall morgon: Du vet inte exakt när den kommer, men du litar på att den gör det. Så får vi lita på att Gud också kommer. I rätt tid. På rätt sätt. Och tills dess får vi stå där en stund, andas, känna efter – och veta att ljuset är på väg.

Ropas vårt Hosianna. Herre hjälp. Herre fräls.
Det var därför han kom.
Det var därför han tog vägen om Betfage –
och vägen om din gata. Amen.