VI tror - tillsammans

 Det finns en detalj i trosbekännelsen som ofta passerar obemärkt förbi, men som egentligen bär på en djup sanning om vad det betyder att vara kyrka. Vi säger “vi tror”. Inte “jag tror”. Inte “du tror”. Utan vi.

I ett samhälle där tron ofta beskrivs som något helt privat och individualistiskt – är detta vi både befriande och utmanande. Att Kyrkan inte i första hand är en samling individer var och en på sin egen andliga resa. Kyrkan är en gemenskap som bär, formas och förnyas tillsammans. Tron är aldrig helt min egen. Den är alltid ett delat språk, en delad berättelse, ett delat hopp. Min berättelse, mitt liv får speglas i den stora berättelsen.

När min tro bär din – och din tro bär min

Ibland är vår tro stark och självklar. Ibland är den skör som ett tunt ljus i vinden. Det är därför det betyder så mycket att vi inte behöver tro ensamma. Att få vila i någon annans tro när den egna sviktar, och att ibland få vara den som bär någon annan. Denna växelverkan är inget misslyckande, ingen brist. Det är själva hjärtat i kristen tro: att vi tillsammans får utgöra en kropp, där Jesus Kristus är huvudet och där varje del får liv av helheten.

Jag brukar ofta återkomma till detta i dopsamtal. När jag sitter där med föräldrar som kanske själva tvivlar, eller som inte riktigt vet vad de tror, påminner jag dem om att dopet inte bara handlar om deras egen tro. Det handlar om kyrkans tro. Det handlar om alla de röster som tillsammans säger “vi tror” när orden ibland inte ligger nära varje hjärta.

I lördags du vi hade dop, tände jag ett ljus, inte dopljuset då, utan först ett sådant litet ljus som man sätter i tårtan när någon fyller år. Sedan fick föräldrar och faddrar, mormor och farmor, försöka blåsa ut ljuset. Men varje gång så tändes det igen. Det lilla ljuset från Buttericks får predika om det stora ljuset. Men också om den flämtande låga som vår tro är ibland. När vi inte vågar tro att ljuset ska lysa igen, hoppet ska komma tillbaka. Men så sprakar det till och den lilla lågan återkommer med sitt bloss.

Tron som kollektiv gåva

Trosbekännelsen som vi stämmer in i, i varje gudstjänst, i varje dop, får påminna oss om att tron är personlig, men aldrig privat. Den föds och växer i relation – med Gud, men också med människor runt omkring oss. Detta ”vi”  påminner om att vi är en del av något större: en lång rad av människor genom tid och rum som burits av samma evangelium.

Vi är ett stort vi. Ett vi som rymmer tvivlare och övertygade, unga och gamla, nyfikna och förankrade. Ett vi där tron är både gåva och ansvar, både stöd och styrka.

Och kanske är detta en av kyrkans största skatter: att vi aldrig behöver gå vägen ensamma.