När du behöver luft - körandas!

På sommarkonserten igår hände något som egentligen händer varje gång en kör sjunger tillsammans, men som plötsligt blev väldigt tydligt för mig.

Vi stod där med den sista tonen. Den där riktigt långa sluttonen som dirigenten vill att man ska hålla kvar lite till. Och lite till. Och lite till. Ingen människa kan hålla hur länge som helst. Förr eller senare måste man andas. Men det märkliga är att tonen ändå fortsätter.

När jag behöver fylla mina lungor finns det någon annan som fortfarande sjunger. När den personen sedan behöver andas tar någon tredje över. Ingen bär tonen ensam, men tillsammans bär vi den längre än någon av oss skulle kunna göra själv.

Det kallas ibland för körandas. Jag tycker om det ordet. För egentligen handlar det om något mycket större än sång. Det handlar om livet.

Vi människor är skapade för gemenskap. Ändå lever många av oss som om allt hängde på oss själva. Vi ska orka, prestera, bära ansvar, hålla ihop vardagen och helst också vara starka när livet skaver. Men ingen människa kan hålla tonen hela tiden. Förr eller senare behöver vi andas. Då behöver det finnas någon annan som bär en stund. Någon som lyssnar när orden tar slut. Någon som tror när vår egen tro känns tunn. Någon som hoppas när vi själva tappat riktningen. Någon som orkar sjunga vidare när vi behöver hämta luft. Och det vackra är att rollerna ständigt växlar.

Ibland är det du som bär mig.

Ibland är det jag som bär dig.

Ingen av oss klarar hela sången ensam, men tillsammans kan melodin fortsätta.

Kanske är det just så en god gemenskap ser ut. Inte att alla är starka hela tiden. Inte att ingen någonsin behöver hjälp. Utan att vi turas om att hålla tonen. Så att den som behöver andas får göra det. Och sedan, när lungorna fyllts igen, kan stämman komma tillbaka och bära någon annan. Kanske är vi människor egentligen ett enda stort andetag. Ett nät av liv som hör samman mer än vi anar. Där min styrka ibland blir din vila, och din styrka ibland blir min.

Som i en kör.

En ton som aldrig hade kunnat leva så länge om vi inte sjöng den tillsammans.

Svensk sommar

 

Det finns nog få saker som förenar svenskar så mycket som längtan efter sommaren. Vi drömmer om sol, värme och blå himmel. Och så kommer juni – och regnet. Ibland undrar man om berättelsen om syndafloden egentligen utspelar sig någonstans i Sverige. Noa byggde en ark. Vi bygger altaner, köper grillar och hoppas på bättre väder nästa vecka.

Men mitt i allt detta finns något fint att stanna upp inför. För Guds skapelse är inte bara de perfekta sommardagarna. Den finns i regndropparna på fönstret, i fågelsången tidigt på morgonen, i doften av nyklippt gräs och i den där första kaffekoppen ute på trappan.

Sommaren påminner oss om att livet inte bara handlar om att hinna och prestera. Naturen har sin rytm. Träden stressar inte fram sina löv. Blommorna jämför sig inte med varandra. De får helt enkelt vara det Gud har skapat dem till.

Kanske är det också en påminnelse till oss. Att vi får vila lite mer i att vara de människor Gud har skapat oss till. Inte perfekta, men älskade. Och oavsett om sommaren bjuder på solsken eller något som liknar ännu en syndaflod, så bärs vi av samma Gud som har skapat himmel och jord och som varje dag låter sin kärlek växa fram mitt i livet. 

Bön

Gud, tack för sommaren som ligger framför oss.
Tack för solen när den skiner och för regnet
som får jorden att leva.
Hjälp oss att se din skapelse med öppna ögon
och tacksamma hjärtan.
Ge oss vila när vi behöver vila,
glädje när vi behöver glädje
och hopp när vi behöver hopp.
Låt oss känna att vi är en del av din stora och vackra värld.
I Jesu namn. Amen.

Välsignelse

Må Gud välsigna dig i sommarens dagar.
Må solen värma dig när den tittar fram,
och må regnet påminna dig om att allt som lever behöver växa.
Må du få tid att stanna upp, att njuta av det som är nära,
och att upptäcka glädjen i det enkla.
Må Gud gå med dig på skogsstigen,
sitta bredvid dig på bryggan
och finnas hos dig i vardagens alla stunder.
Må du få vila, kraft och hopp.

I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen.

Minnen i all ära – men kaffet är varmt nu - apropå Facebook

Det är något lite märkligt med oss människor och Facebook-minnen. Plötsligt dyker det upp en bild från 2014 där någon står med en räkmacka på en färja i ösregn och skriver: “Vilka tider!” Och man tänker lite tyst för sig själv: Ja… fast du såg mest frusen ut.

Det är som att Facebook blivit ett stort digitalt fotoalbum där vi sitter och myser över gamla vardagsbilder. Och ändå fortsätter vi. Eller ja, jag gör det faktiskt inte så ofta själv. Ibland kan jag ta en skärmdump och skicka till den det berör. Men inte lägga ut det till hela världen. För ärligt talat – hur många är egentligen intresserade av min campingsemester i Jämtland 2012?

Kanske gör vi det för att nuet känns lite för vanligt ibland. För livet består ju mest av tvätt, matlådor och att leta efter glasögon som redan sitter på huvudet.

Men minnen är förstås också trygga. Det som varit vet man ju hur det slutade. Nuet däremot är mer osäkert. Lite som att bygga IKEA-möbler ihop utan instruktion. Man hoppas på ett fint skåp men det kan lika gärna sluta i dålig stämning och att någon går iväg och muttrar. Vi har faktiskt slutat montera ihop hemma… Och det är definitivt inget man delar på Facebook. Snarare en tillrättalagd verklighet där vi båda står och ler vid vår nya fina bokhylla. 

Samtidigt undrar jag ibland om vi missar livet medan vi håller på att återberätta det. Medan vi lägger upp “för åtta år sedan…” så händer ju livet nu. Kaffet är varmt nu. Solen skiner nu. Barnbarnet skrattar nu. Någon man tycker om sitter kanske mitt emot och vill prata medan man själv letar fram gamla bilder från en regnig husvagnssemester.

Kanske borde vi ibland byta “Facebook Memories” mot “Face life”.

Inte för att minnen är oviktiga. Tvärtom. De är fina att ha med sig. Men man kan inte bo där hela tiden.

För livet händer ju inte för nio år sedan.

Det händer mitt i en helt vanlig onsdag.

Tre enig Gud - vilken soppa ;)

Vi sitter här tillsammans runt en sopplunch. Det är något fint i det enkla måltidsögonblicket – skålar som fylls, samtal som börjar, och en värme som sprider sig, inte bara från maten utan från gemenskapen.

På söndag firar vi treenigheten, Heliga Trefaldighets dag som handlar om Gud som Fader, Son och Ande. Tre sätt att tala om Gud – men ändå en och samma kärlek som bär allt liv.

Med den är det lite som med soppan vi äter.
En god soppa består av olika smaker som behöver varandra.
Lite syra som ger liv och friskhet – som när livet väcker oss och bryter igenom det stelnade.
Lite sälta som framhäver smaken och påminner oss om det som är viktigt och sant.
Lite styrka – värme, kraft, något som mättar och bär oss genom dagen.
Och så balansen, som gör att allt hänger ihop och blir mer än sina enskilda delar.

På samma sätt kan vi ana Gud.
Som den som ger oss livets syra – som väcker och förnyar.
Som den som ger sälta – riktning, mening, det som håller livet på plats.
Som den som ger styrka – när vi behöver bäras genom det tunga.
Och som den som håller allt i balans – den helhet vi ibland bara anar men lever i.

Fadern som skaparen och bäraren.
Sonen som går in i vår vardag och delar allt med oss.
Anden som smakar av liv och närvaro här och nu.

Och kanske är det just så Gud ofta möter oss – inte som något avlägset, utan som något som redan är blandat in i livet vi lever, som smaken i soppan vi äter.

Så låt oss ta emot både maten och stunden som en påminnelse om att vi är burna, sedda och del av något större.

Bön:
Gud, tack för denna måltid och denna gemenskap.
Tack för livet som bär smak, djup och värme.
Hjälp oss att leva i din balans, din närvaro och din kärlek.
Amen.

 

I morgon är en annan dag

Ja, det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… Plötsligt dyker Povel Ramel upp i bakhuvudet: “Gräsänklingsblues”. Den där känslan av att världen har snurrat lite för fort, eller att något stort just har hänt – och man själv står kvar och försöker förstå vad som egentligen blev kvar i köket efter festen.

Lite så kan det faktiskt kännas med pingsten också. Som om lärjungarna står där, inte med kaffekopp och sömniga måndagsögon, men ändå med samma typ av efterklang i kroppen: det har hänt något alldeles stort. Vind, eld, språk som öppnas, mod som plötsligt finns där det inte fanns igår. Allt har förändrats – och ändå ser allt ut som vanligt runt omkring dem. Och ändå inte.

Och så kommer den där måndagsfrågan, så mänsklig och så igenkännbar: Vad händer nu? För det är ju ofta där det svåra börjar. Inte i undret, inte i höjdpunkten, utan efteråt. När högtiden, festen byts ut till den vanliga vardan igen. Inte längre så märkvärdig. När disken ska diskas, människor ska mötas, beslut ska fattas, och ingen längre står och talar i tungor i rummet för att ge oss en riktning.

Och kanske är det just därför annandag pingst – eller känslan av den – är så viktig, trots att den försvunnit ur almanackan. Den påminner oss om att tron inte bara är eld och vind, utan också fortsättning. Utan blixtar och dunder och magiska under. När himlen öppnade sig…

Jesus säger: “Jag är ljuset som har kommit hit i världen…” Inte bara för ögonblicket när allt känns tydligt, utan för tiden efteråt också. När det som hände ska bli liv. När undret ska bli vardag.

Och kanske är det där vi känner igen oss mest i lärjungarna: inte i själva pingstdagen, utan i måndagen efter. När vi har gått igenom någon omtumlande. Himmelskt eller jordiskt men förfarande lite osäkra på vad som har hänt. Med en stark upplevelse bakom oss – och en ganska vanlig dag framför oss. Vad händer nu? Och svaret, åtminstone så som evangeliet fortsätter viska det, är kanske inte så dramatiskt som man skulle tro.

 

Nu händer livet. Nu, en vanlig måndag, tisdag, onsdag…

För om pingsten säger något, så är det kanske just detta: att Gud inte bara kommer i undret – utan blir kvar i vardagen.

Annandag pingst – en annan dag…

Ja. En annan dag som i grunden betyder: alla dagar.

 

Gud,
Tack för din Ande som inte bara hör till högtiden
utan till vardagen.

När vi vaknar till ännu en måndag
med tankar som dröjer sig kvar och frågor som inte fått svar,
påminn oss om att du är där ändå.

I det vanliga, i det ofärdiga, i det som bara rullar på –
där vill du vara ljus.

Ge oss mod att leva denna dag
med det vi har fått,
och med förtröstan på att du går med.

Amen.

Spelar regnet någon roll? Egentligen?

 “Rain is just a matter of mind. If you don’t mind it, it doesn’t matter.”

Jag fastnade direkt när en vän sa de orden till mig häromdagen. Först skrattade jag åt det där finurliga engelska ordleken. Men sedan stannade det kvar. Som vissa meningar gör. De lägger sig inte bara i huvudet utan någonstans djupare, där livet pågår på riktigt. För är det inte ganska ofta så vi lever våra liv? Som om allt hänger på vädret. Inte bara det som faller från himlen, utan livets alla sorters regn. Förseningarna. Oro. Besvikelserna. Det som inte blev som vi tänkt oss. Människor som sviker. Kroppen som inte orkar. Planer som rasar. De där dagarna när allt känns lite grått utan att man riktigt kan förklara varför.

Vi lägger enorm energi på att försöka undvika regn. Vill gardera oss mot sorg, kontrollera framtiden, slippa osäkerhet och helst få livet serverat i lagom temperatur och medvind. Och visst, det är mänskligt. Ingen tycker egentligen om att frysa. Men kanske blir livet tyngre när vi börjar tro att lycka betyder frånvaro av regn. För sanningen är ju att regnet kommer ändå. Det gör det i varje människas liv. Ingen slipper undan. Frågan är inte om det ska börja regna, utan hur vi lever när det väl gör det.

En del människor verkar bära ett slags inre paraply. Inte för att deras liv varit lättare än andras, utan för att de har lärt sig något viktigt: att allt inte behöver bekämpas. Att vissa dagar inte måste räddas. Att man faktiskt kan bli blöt utan att gå sönder. Kanske var det vad min vän ville förmedla när på den regniga stranden i maj. För vad spelar det för roll om det regnar om du ändå ska bada?

Jag tänker att mycket av vår samtid också handlar om motstånd. Hur vi hanterar det. Vi ska optimera oss själva, tänka rätt, känna rätt, prestera rätt. Nästan som om livet vore ett projekt där allt obehag är ett misslyckande. 

Men kanske är mognad något helt annat. Kanske handlar det mindre om att kontrollera livet och mer om att kunna gå genom det. Att kunna stå kvar när himlen mörknar. Att kunna skratta lite åt det ofrånkomliga. Att kunna säga: ”Jaha. Idag regnar det. Då får jag väl gå ändå.”

Det finns människor som alltid väntar på bättre väder innan de börjar leva. När jobbet lugnat sig. När barnen blivit större. När ekonomin ordnat upp sig. När oron släppt. När kroppen känns starkare. När allt fallit på plats. Men livet står sällan helt färdigt och solsäkert framför oss. Det verkliga livet händer mitt i det ofärdiga. Mitt i osäkerheten. Mitt i regnskurarna.

Och kanske är det där de klokaste människorna skiljer sig från oss andra. Inte genom att de har mindre bekymmer, utan genom att de inte låter varje moln definiera dagen.

De vet att man fortfarande kan dricka kaffe i regn.
Fortfarande skratta.
Fortfarande älska människor.
Fortfarande leva.

Fortfarande bada.

Kanske är det just det uttrycket försöker säga: Att frihet inte alltid handlar om att förändra vädret — utan om att inte låta vädret styra hela ens sinne. Och det är något märkligt hoppfullt i det. För om regnet inte alltid går att stoppa, kanske livet ändå går att bära. Och att det är okej att bli lite blöt ibland. 

I livets mellanrum, väntan på hjälparen

 Det finns märkliga mellanrum i livet. Tider då vi inte riktigt vet vart vi är på väg. När det gamla är borta men det nya ännu inte har kommit. Vi lever ofta som lärjungarna gjorde efter långfredagen och före påskdagens morgon – i väntan, i ovisshet, i längtan efter ett tecken på att vi inte är ensamma.

Och just denna söndags tema är: Hjälparen kommer. Livets ande. Den helige Ande som Jesus lovar ska följa oss genom allt det där vi själva inte orkar bära. Den ande som påminner oss om att vi aldrig behöver färdas genom livet ensamma.

I evangeliet säger Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Det är nästan tröstande att höra. Till och med lärjungarna fick leva med frågor som ännu inte hade svar. De fick stå ut med mellanrummet.

Men Jesus lämnar dem inte åt sig själva. Han säger: Vänta. Stanna kvar. Hjälparen kommer.

Kanske är det också därför Jesus ibland ber oss att stanna upp. För att vi inte ska rusa iväg ensamma i vår egen kraft. För att vi inte ska leva som om allt hängde på oss själva. Livets ande vill hinna ifatt oss.

Jag minns när barnen var små och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet. De stod ofta i hallfönstret och tittade ut i kvällsmörkret mot den långa uppfarten där bilen skulle dyka upp. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ingen kunde ringa och säga: ”Nu är jag på väg.” Ändå väntade de. De visste vem de längtade efter.

Och jag minns också den där andra tiden i småbarnsåren, när barnen ännu inte förstått att man kommer tillbaka bara för att man lämnar rummet några minuter. Hur gråten kunde komma direkt. Den där nästan bottenlösa känslan: Har du övergett mig nu?

Kanske var det så lärjungarna kände det mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Det totala vakuumet. Rädslan. Tystnaden från Gud. Allt det som tidigare varit självklart hade slitits undan.

Och ändå var Jesus redan på väg mot dem.

Det är kanske just där tron föds på djupet – inte när allt är klart och tydligt, utan i mellanrummet. I väntan. I längtan. I hoppet som håller sig kvar trots att mörkret ännu ligger över uppfarten.

Men det finns något mer. Vi talar ofta om människans längtan efter Gud. Men kanske längtar Gud ännu mer efter oss.

Det påminner mig om ett barndomsminne. De långa bilresorna från Skåne till Stockholm för att hälsa på mormor. Ofta reste vi på natten för att vi barn skulle sova i bilen. Och kanske minns jag fel, men varje gång jag tänker tillbaka ser jag henne där bakom gardinen i fönstret när vi kom fram. Vaken. Väntande.

Som om kärleken inte riktigt kunnat somna och komma till ro innan vi var hemma.

Kanske är det en bild av Gud.

Gud som står där vid grinden varje afton och varje morgon och väntar på sina barn. Inte med förebråelser utan med öppna armar. Inte för att döma vår vilsenhet utan för att möta vår blick.

Vad är ditt mellanrum just nu? Var finns din längtan? Finns det stunder då du känner dig vilse eller övergiven?

Om så är – ta en titt ut genom fönstret. Eller lyft blicken mot himlens fönsterkarm.

Kanske upptäcker du att någon redan står där och väntar på dig.

Och att Hjälparen redan är på väg dig till mötes.

För du är aldrig ensam.
Alltid väntad.
Alltid älskad.