Inte bara lite tandsten...

 Det började som en kallelse. Ett brev, ett sms, en liten påminnelse om något man helst inte tänker på i vardagen: tandläkarbesöket. Inte för att det gör ont – inte nödvändigtvis – utan för att det är en sådan där stund då man blir brutalt medveten om sin egen kropp på ett sätt som annars är lätt att ignorera.

jag fyllde i hälsodeklaronen riktigt noga, med uppgift om mediciner och hur ofta jag borstar tänderna, använder tandtråd etc. Utan att ljuga för mycket. Det kommer de ju upptäcka ändå. Sitter på jobbet och tänker att jag har god tid tills jag plkötsligt tittar på klockan och behöver rusa iväg. Adressen? Har aldrig varit hos denna tandläkare förut. Ringer maken. ge mig adressen så att jag kan programmera gps. Sen, hitta parkering, tre våningar upp. 2 minuter försenad och möts av go och härlig avslappnad personal. 

Sen är det dags att avslappnat luta sig bakåt, som om det vore den naturligaste saken i världen då någon annan granskar ens mun med kirurgisk precision. Dom mätte till och med hur stort jag kan gapa. Ja, den som gapar efter mycket... Och sedan det där skoningslösa ljuset som riktas rakt in i ens mest privata lilla grotta. Man gapar, lite för stort, lite för stelt, och försöker hitta en position där både käken och värdigheten kan överleva. Det var en fin tavla i taket med en himmel och ett vackert träd med sina lövade grenar. men trädgårdsmästaren tänkte genast, det är ett par grenar som måste beskäras eller tas bort. Kanske precis som tandstenen...

Sedan började det, Det där skrapandet. Inte smärtsamt, men obarmhärtigt. Tandsten som byggts upp i tysthet, lager för lager, under månader av kaffe, stress och slarviga kvällar, ska bort. Och det går inte att förhandla med tandsten. Den ger sig inte frivilligt.

Det är ett märkligt möte mellan skam och lättnad. Skam över att något så basalt som tandborstning inte alltid räckt till. Lättnad över att någon faktiskt tar hand om det nu, metodiskt, utan att döma.

Eller – visar det sig – inte ens i närheten av att döma. För mitt i allt detta händer något oväntat.

Man har liksom förberett sig på en liten utskällning. En diskret höjning av ett ögonbryn. Någon kommentar om hur det “kan bli så här om man…” Men istället kommer något helt annat:

“Vad roligt att få skrapa så mycket tandsten.” De menar det. Både tandläkaren oc tandsköterskan. jag som var beredd på en utskällning. eller i alla fall lite tillrättavisande. 

Men dom menade det, Inte ironiskt. Inte passivt aggressivt. Utan med en sorts yrkesglädje som nästan är smittsam. För dem är det här inte ett misslyckande – det är ett arbete med tydligt resultat. Något som går att förbättra, fixa, återställa. Ett före och ett efter.

Och plötsligt händer något i en själv. Hela den där inre rättegången ställs in. Det som kändes som något pinsamt blir istället… meningsfullt. Nästan tacksamt mottaget. Som att man omedvetet burit på något som någon annan faktiskt är glad att få ta hand om.

Och någonstans där, med munnen uppspärrad och tankarna fria att vandra, slår det en:

Det här är ju nästan religiöst. Jag hade faktiskt kragen på under besöket, och fick kommentaren, ni är nog den enda yrkesgruppen som verkligen får ta er i kragen ;) 

Och vad är tandsten, om inte små, förkalkade spår av sådant man inte riktigt tagit hand om? Små försummelser som lagts på hög tills de blivit något som måste bort med kraft. Och vad är tandläkarstolen, om inte en modern biktstol – bara med bättre belysning och sämre möjlighet att prata sig ur situationen? Eller ingen alls, man pratar inte med en massa instrument i munnen... 

Ligger bara där och blir genomgången. Här är det som behöver åtgärdas. Här har det samlats på.

Och ändå: ingen vrede. Ingen moralpredikan. Bara ett stilla konstaterande – och, visar det sig, ibland till och med entusiasm. Det finns något djupt trösterikt i det.

För när skrapandet är klart, när man sköljer och sätter sig upp igen, händer något som är större än bara känslan av rena tänder. Det är som om något också lossnat inombords. Som om det som varit lite fel, lite skavande, nu är… åtgärdat.

Inte för att man blivit en bättre människa. Men för att man fått en chans att börja om på en liten punkt.
Nu ska jag borsta tänderna!

Syndernas förlåtelse, i sin mest vardagliga form, är kanske inte ett dramatiskt ljus från ovan. 

En röst som säger: “Så där, nu ser det fint ut” – eller till och med: “Vad roligt att få göra det här.”

Och man tror på det. Och lämnar mottagningen med en märklig blandning av ömhet och lättnad. Tungan vandrar över de släta ytorna, nästan förundrat. Allt känns nytt, eller åtminstone nollställt.

Och precis som efter en bekännelse lovar man sig själv: nu ska det bli annorlunda.

Nu ska man ta hand om det här. och samtidigt vet hur det brukar gå.

Men just då – med rena tänder, ett lättare bröst och en oväntad vänlighet i ryggen – känns det faktiskt möjligt.

Under regnbågens alla färger - är vi alla barn till Gud!

 

Det var en gång en liten färg som bodde i regnbågen 🌈
Den lilla färgen visste inte riktigt vem den var.

Ibland kände den sig gul – varm och glad.
Ibland blå – tyst och lugn.
Och ibland röd – full av energi.

“Vilken färg är jag egentligen?” undrade den lilla färgen.

Den tittade på de andra färgerna.
De verkade så säkra.
“Jag är grön!” sa en.
“Jag är blå!” sa en annan.

Men den lilla färgen kände:
“Jag är ju lite av allt…”

Så en dag gick den lilla färgen till Gud och frågade:
“Har jag en egen färg? Eller är jag fel som ändras?”

Och Gud log och sa:
“Du är inte fel. Du är underbar.
Du är som regnbågen själv.”

“Regnbågen?” sa den lilla färgen.

“Ja,” sa Gud.
“Regnbågen har många färger.
Och alla behövs.
Och ibland skiftar färgerna lite – men den är alltid lika vacker.”

Den lilla färgen blev tyst en stund.
Och så kände den något varmt inuti.

“Så jag får vara olika?” frågade den.

“Ja,” sa Gud.
“Du får vara den färg du är idag.
Och en annan imorgon.
Och jag älskar dig alltid – precis som du är.”

Då log den lilla färgen stort 🌈
För nu visste den:

Den hade alltid haft en plats.

Och kanske är det så för oss också…
att vi får vara olika färger olika dagar…
men alltid hör hemma i samma vackra regnbåge.

Bön
Kära Gud,
tack för att vi får vara som vi är.
Tack för alla våra färger.
Hjälp oss att komma ihåg
att vi alltid har en plats hos dig.
Amen.

Var är du, Gud?

 Predikan Långfredag

Var är Gud i all den djävulskap vi ser i världen?
Var är du Gud? Har du övergivit oss?

Vi behöver ge plats också åt vår vanmakt. Vår totala hjälplöshet och uppgivenhet. Ge uttryck för vårt och världens Kyrie:  
Herre, förbarma dig. Kyrie eleison.

Bibeln berättar gång på gång om människor som ropar ut sin uppgivenhet och vanmakt. Jesus gör det själv på korset:
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Kanske är det just där – i ångesten och övergivenheten
– som Jesus går hela vägen in i vår mänsklighet.
Delar vårt tvivel. Vår uppgivenhet.

Det är ingen stiliserad bild av Jesus på korset som beskrivs idag på Långfredagen.  Det är smärta, det är hammarslag.  Som teologen Jurgen Moltman uttrycker i sin bok The cruzified God:
Jesus korsfästes inte mellan två stearinljus på ett altare utan mellan två rövare på de förlorades plats utanför stadsporten.

Det är en Långfredagstro som tar på allvar och speglar smärtan och tvivlet i tillvaron. Det är också en tro som vågar ställa frågan: Var är du Gud?   För om Gud har all makt över himmel och jord, varför ställer Gud då inte allting till rätta? Stoppar krigen, våldet, och terrorn i världen?

 

Det står faktiskt inte alls mycket om Guds allmakt i evangelierna.  Inte heller så mycket om riket, makten och härligheten som vi ber i Herrens bön. Det har andra redigerat dit efteråt. När Jesus lär oss att be så avslutar han bönen med orden: Rädda oss från det onda.

Att vi talar om Guds makt och härlighet beror kanske på att vår mänskliga impuls ofta är att vända oss till en makt, för att vi alltid har gjort det. För att maktens ränder sitter så djupt.

Men Långfredagen visar oss på att Guds makt handlar om något helt annat. För vilken fasa det skulle vara att tro på en Gud som har möjlighet att ingripa men som väljer bort att göra det. Vilken Gud vore det – som kan ingripa men låter bli?
Det är inte min Gud.

Jesus visar i stället på en annan sorts makt. En makt som inte bygger på kontroll – utan på kärlek.  Korset ser ut som ett nederlag. Men det är kärlekens seger.

Jesus dör – men:
Mörkret kan inte släcka honom.
Hatet kan inte böja honom.
Makten kan inte vinna över honom.
Kärleken segrar. Inte genom våld – utan genom att ge sig själv.

Det är Långfredagens budskap: Inte tro på en allsmäktig superkraft, utan på en Gud som delar våra liv. Och när Jesus säger: Det är fullbordat – då har Guds verk bara börjat.

När skämten börjar bli skämda... i en värld av fejk news

 Det brukade vara så enkelt.

Den första april vaknade man med en lätt misstänksamhet i kroppen, men också med ett leende. Man visste att något var på gång. Kanske hade en tidning planterat en absurd nyhet om fyrkantiga ägg eller ett nytt förbud mot att gå baklänges i offentlig miljö. Kanske hade en kompis tejpat fast en plastspindel under kaffekoppen. Man gick på det ibland, absolut – men det var liksom poängen. Att bli lurad var en del av leken.

Nu är det annorlunda.

Inte för att vi slutat skämta. Utan för att verkligheten själv börjat låta som ett dåligt aprilskämt.

Vi lever i en tid där rubriker kan vara så orimliga att man instinktivt tänker: “Det där måste vara ett skämt.” Men så är det inte det. Eller så är det det – fast någon vill att det ska se sant ut. Eller tvärtom. Det är just det som är problemet. Gränsen har blivit suddig. Inte lite suddig, utan nästan helt utsuddad.

Förr kunde man läsa något absurt och känna tryggheten i att “det här är för dumt för att vara sant”. Idag är det snarare en varningssignal. För ofta är det just det orimliga som visar sig vara verklighet.

Så vad händer då med första april?

Den dagen som byggde på ett kontrakt: vi luras, men vi gör det med glimten i ögat, och alla är med på det till slut. Ett kollektivt “gotcha” som avslutas med skratt, inte med misstro.

Men i en värld där desinformation sprids medvetet, där människor faktiskt försöker lura varandra på riktigt – politiskt, ekonomiskt, ideologiskt – blir aprilskämtet något helt annat. Plötsligt är det inte längre oskyldigt. Plötsligt finns där en tvekan:

Är det här ett skämt… eller försöker någon manipulera mig?

Och när den frågan väl dyker upp, så dör lite av magin.

För ett bra skämt kräver tillit. Det kräver att vi i grunden litar på varandra tillräckligt mycket för att kunna bli lurade – och sedan skratta åt det. När tilliten försvinner, blir varje skämt potentiellt ett hot, varje skratt en risk.

Kanske är det därför första april känns lite… trött idag. Inte för att vi blivit humorlösa, utan för att vi blivit försiktiga. Cyniska, till och med. Vi dubbelkollar, googlar, kollar källor. Inte för att vara duktiga, utan för att vi måste.

Och någonstans där, bland alla faktagranskningar försvinner utrymmet för det där lilla, harmlösa lurendrejeriet.

Det är svårt att dra ett aprilskämt i en värld där verkligheten redan känns som ett.

Så kanske är den största ironin att vi inte längre behöver första april.

Vi lever i den – året runt.

Tro´t om du vill! Vi gör det!

 Ord på vägen - Svenska kyrkan i Harplinge Steninge

 

1 april kommer cirkusen till Haverdal. Kanske sneglar du ut genom fönstret eller bilrutan om du ska få se något exotiskt. Man vet ju aldrig. Jag läste en gång om en kvinna som fick uppleva just det där “man vet ju aldrig” – fast på riktigt. Hon tittade ut i sin trädgård en helt vanlig dag och där, mitt bland rabatterna, gick en elefant och betade. En elefant. I ett svenskt villasamhälle. Hon gjorde det enda rimliga: ringde SOS Alarm. “Det är en stor elefant i min trädgård”, sa hon. Hon blev inte trodd. För hur stor är sannolikheten, egentligen, att det går lösa elefanter bland syrenbuskar och studsmattor? Men det visade sig vara sant. Cirkusen hade kommit till stan, och elefanten hade tagit sig en liten promenad på egen hand.

Man kan tänka att folk skrattade åt historien efteråt. “Ja, den med elefanten, den var bra.” Men man undrar ju lite hur det gick för kvinnan. Där går hon, tänker man kanske, hon som ser elefanter mitt på ljusa dagen. Samtidigt visste hon ju vad hon hade sett.

Kanske var det så det var för kvinnorna vid graven den där första påskmorgonen. De kom med ett budskap som lät minst lika osannolikt: Jesus Kristus lever. De hade sett honom. De visste vad de hade upplevt. Men de blev inte trodda. Lärjungarna tänkte nog som vi ofta gör: “Det där låter… tveksamt.” Kanske trodde de att kvinnorna inbillade sig, att sorgen spelade dem ett spratt. Vi känner igen det där. Vi vill gärna ha bevis. Helst något vi kan ta på, mäta, väga och dubbelkolla. “Jag tror det först när jag ser det”, säger vi.

Men med tron är det lite tvärtom. Den vågar hålla fast vid något, även när omgivningen höjer på ögonbrynen. Fast ibland letar vi efter Gud på de mest spektakulära platser. Som när astronauten Christer Fuglesang fick frågan om han sett några spår av Gud i rymden – och svaret blev nej. Men kanske handlar det inte bara om var vi letar, utan hur vi ser.

För i berättelsen pekar Jesus inte upp mot stjärnorna. Han säger i stället: “Var inte rädda. Gå till Galiléen så ses vi där”. Det var en plats de kände till där de var trygga, kände sig hemma. Kanske har vi också ett sådant Galiléen. Inte som en avlägsen punkt på kartan, utan något mycket närmare.  Problemet är bara att vi ibland missar det. Vi letar så intensivt efter det extraordinära att vi blir blinda för det som redan står framför oss. Kanske finns vårt eget Galiléen redan mitt ibland oss, där vi redan lever och andas. Om vi bara vågar se med öppna ögon. Då kan vi behöva någon som pekar och säger: “Titta där.” 

För detta är påskdagens verkliga revolution: Jesus bryter in i våra liv, vänder upp och ner på det gamla och förvandlar det vanliga till något märkligt och nytt. 
Tro´t om du vill – vi gör det!

Och håll ögonen öppna, om du skulle du se en elefant i din trädgård så är det kanske sant. Trots att det är 1 april.

 

Av egen kraft lyckas ingen

 

På söndag läser vi i Första Samuelsboken : 

av egen kraft lyckas ingen. 

Och jag måste erkänna – jag känner igen mig. Så ofta försöker jag klara saker själv. 

Tänker att jag borde vara tillräckligt stark, tillräckligt klok, tillräckligt kapabel.

Kanske känner du igen dig också.

Men gång på gång märker jag att min egen kraft inte räcker hela vägen. 

Jag blir trött, osäker, eller tappar riktningen. 

Och det är kanske just där jag påminns om att jag inte är tänkt att bära allt själv.

Att luta sig mot Gud är för mig att våga säga: Gud, jag klarar inte det här utan dig. 

Inte bara i det svåra, utan också i det vanliga livet.

Det är en stilla tillit. En påminnelse om att jag får vara buren.

Så idag vill jag försöka släppa taget lite – och i stället luta mig mot Gud. 

Inte för att jag måste ge upp, utan för att jag får ta emot en styrka som är större än min egen.

Vill du?

Då får sällskap på vägen.

Skavmaxa - att inte välja den enklaste vägen

                                     

Det är något djupt mänskligt i att välja den enklaste vägen. Vi glider med, rundar det som skaver och skjuter det obekväma framför oss som om det vore ett diskberg som på något magiskt sätt ska försvinna av sig självt. Minsta motståndets lag är bekväm, har blivit något av vår livsfilosofi. Den är mjuk. Den är… lite förförisk. Att välja det som känns enklast i stunden.  Men någonstans där, i all bekvämlighet, tappar vi också något. Kanske modet. Kanske skärpan. Kanske själva livet.

Idag fick jag höra ett nytt ord: att skavmaxa. Att göra tvärtom, medvetet välja det som skaver lite, som känns obekvämt på ytan men som känns rätt någonstans djupare ner. Att vi inser att det är i friktionen vi växer, inte i friktionsfriheten.

Det kan vara små saker. Att kallprata med frisören, fast du egentligen helst vill sjunka ner i stolen och bara bli ompysslad i tystnad. Att ringa i stället för att skicka ett sms. Att ta det där samtalet du drar dig för – direkt – i stället för att låta det ligga och gnaga i bakhuvudet som ett lågintensivt brus.

Vi vet ju hur det fungerar. Ju längre vi väntar, desto större blir det obekväma. Det som hade kunnat vara en snabb kalldusch förvandlas till något betydligt kallare och mer utdraget. Och plötsligt går vi runt och fryser i onödan.

Kanske är det därför jag dras till vinterbadet. Den där brutala sekunden när kroppen skriker nej och hjärnan försöker förhandla fram en reträtt. Och så går man i ändå. Det är prövande, nästan chockartat. Men när man kommer upp – då händer något. Klarheten. Stoltheten. Lugnet. Som att kroppen viskar: “Du klarade det.”

Vi behöver fler sådana ögonblick. Fler situationer där vi går rakt in i det obekväma i stället för att smyga runt det. Att ta ett planerat kallbad direkt i stället för att få sig en kalldusch efteråt. För när vi undviker det som skaver, betalar vi ofta med något annat – energi, tid, eller en gnagande känsla av att vi inte riktigt tog tag i det vi borde. För när vi inte tar tag i det som skaver, då sipprar det ut över allt annat. Små irritationer, uppskjutna beslut, osagda ord. Det blir som en kall dusch som aldrig riktigt tar slut – en ständig, låggradig obehagskänsla.

Att skavmaxa är inte att göra livet svårare än det behöver vara. Det är att sluta göra det svårare i längden genom att alltid välja det enklaste nu. Då är vi troligen i förlängningen också snällare både mot oss själva eller andra.

Så nästa gång du står där och tvekar – stanna upp en sekund. Fråga dig själv: vad är det som skaver här? Väljer jag det enkla nu, eller det som faktiskt betyder något?

Och kanske är det precis där du ska börja.

Och vem vet. Kanske är det just i det där lilla motståndet som livet känns