Det bästa med jobbet? Att få gå dit!

 Det händer ganska ofta. Jag möter någon som nyligen blivit pensionär och säger att jag ska gå till jobbet. Svaret kommer nästan alltid med en blandning av förvåning och medlidande: 
– Oj! Ska du jobba? Vilket slit. Det är mycket bättre att vara pensionär.

Jag brukar le. För jag tänker precis tvärtom. Skulle vilja svara, stackars dig, vilket jobb har du haft? För jag älskar mitt arbete. Jag ser faktiskt fram emot att arbeta i åtminstone tio år till. Och om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att jag skulle bli alldeles odräglig om jag bara skulle gå hemma. Inte få skriva. Inte få predika. Inte få möta människor. Inte få finnas med i de där märkliga, vackra och ibland svåra skiftena i livet – dop, konfirmation, vigslar, begravningar, gudstjänster och alla de samtal som uppstår däremellan.

För mig är det inte bara ett arbete. Det är ett sammanhang. Det är människor. Det är mening. Jag har aldrig haft någon särskilt utpräglad luthersk syn på arbete. Jo, visst finns det en plikt i att arbeta om man kan. Det bidrar till ett rikt samhälle. Det hör vi också i valdebatterna just nu: kan du arbeta, så ska du arbeta. Men för min egen del handlar det om något mycket mer än plikt. Arbetet bidrar till ett rikt liv. Eller som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton: Kanske är jag lite som Karl-Bertil Jonsson. På julafton får han höra av sin mamma att det är synd om honom som måste arbeta. Då svarar han: ”Man måste göra sin plikt här i livet. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Jag håller kanske inte riktigt med Karl-Bertil om att arbetet först och främst är en plikt. Men resten av hans resonemang tycker jag faktiskt om. För ett arbete kan ge något mer än lön. Det kan ge sammanhang, gemenskap och känslan av att behövas. Det ger mig en plats där jag hör hemma, arbetskamrater att skratta och prata med, människor att möta och en möjlighet att faktiskt göra skillnad där jag befinner mig. Jag tycker om känslan av att ha en uppgift. Att det finns människor som väntar på mig och saker som behöver göras.

Jag tycker om en vilodag. Verkligen. Jag kan njuta av att vara ledig, ta det lugnt och göra precis ingenting. Men jag trivs precis lika bra med en arbetsdag. Och märkligt nog är en av de saker jag uppskattar mest efter semestern att få komma tillbaka. Att träffa arbetskamraterna igen. Höra vad som hänt. Få in rutinerna. Känna att vardagen börjar rulla. Kanske är det därför jag ibland blir lite fundersam när jag hör människor säga att det bästa med pensionen är att de äntligen slipper arbeta. Vad har man egentligen haft för arbete om det bästa med livet är att slippa det?

Nu menar jag inte den som har slitit ut sin kropp efter ett långt arbetsliv. Den som har haft ett tungt arbete, kanske med kroppen, och som verkligen behöver få vila. Där är pensionen något fantastiskt. Att få vakna på morgonen utan att ryggen värker av tanken på dagens arbetspass. Att få rå om sin tid. Det unnar jag verkligen människor. Och det finns också arbeten som människor vantrivs med. Arbeten där man känner sig felplacerad, stressad eller aldrig riktigt får vara den man är. Då kan pensionen naturligtvis kännas som en befrielse.

Men jag tänker att det måste vara en gåva att få ha ett arbete som man faktiskt tycker om. Ett arbete där man känner: Här hör jag hemma. Här behövs jag. För mig är mitt arbete som präst ett sådant arbete. Det betyder inte att varje arbetsdag är fantastisk. Det finns möten som är tröga, administration som borde kunna försvinna från jordens yta och dagar när man hellre hade velat dra täcket över huvudet. Så är det väl med allt. Och jag vill inte heller arbeta jämt. Jag behöver ledighet. Jag behöver luft. Jag behöver kunna lägga ifrån mig jobbet och vara något annat än präst. Balans är viktigt. Men just därför blir jag lite provocerad när arbete och liv ställs mot varandra, som om det ena vore ett nödvändigt ont och det andra det riktiga livet.

Tänk om arbetet faktiskt kan vara en del av det goda livet?

Tänk om det är en rikedom att ha något att gå till?

Någonstans där man behövs. Någonstans där man möter människor. Någonstans där man får använda det man kan och samtidigt fortsätta lära sig. Jag hoppas att jag får fortsätta gå till jobbet länge än. Och den dag jag verkligen går i pension hoppas jag att jag kan se tillbaka och känna tacksamhet – inte över att jag äntligen slipper arbeta, utan över att jag fick arbeta med något jag älskade.

För det är en väldig skillnad.

Att längta efter ledighet är mänskligt.

Men att längta till jobbet är faktiskt också en sorts rikedom.

När tar vi helg?

Förra helgen var jag ledig efter att ha arbetat många helger i rad. Och fick höra: ”Det är du värd.” Och ja… det var jag faktiskt. Men när jag tänkte på det, så insåg jag att vila egentligen inte är något man ska få när man varit duktig. Vila är inte en belöning. Vila är också en skyldighet – mot oss själva och mot livet. När jag bodde på Tjörn hörde jag en gång en berättelse från den ganska fromma ön Klädesholmen. Här bor knappt 400 människor och det finns tre kyrkor, för 20 år sedan fanns det 5. Och där hade man synpunkter på sommargäster som klippte gräset på söndagen. Då gick man över till grannen och sa: ”Så gör vi inte här, inte på en söndag.” Gräset fick vänta.

Och jag började fundera: Vad är det egentligen vi försöker skydda när vi säger: ”Så gör man inte på söndagen”? Är det Gud? Söndagen? Eller våra egna regler? Jag tog upp frågan i vårt badgäng på Båtabacken. Då kom den självklara kommentaren: ”Men om man jobbar hela veckan – när ska man annars klippa gräset? Mitt svar är, skaffa en robot som gör jobbet. Dessutom tyst utan att störa, och du behöver inte lyfta ett handtag. 

Sen kom jag att tänka på Astrid Lindgrens Fattig bonddräng.

Prästen får ju sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Och för sjuksköterskan, vårdbiträdet, brandmannen, busschauffören eller den som arbetar i äldreomsorgen kan söndagen vara vilken arbetsdag som helst.

Jesus säger: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.”  Och det finns fortfarande människor som gärna skriver oss på näsan med regler. Som kan vara väldigt noga med formen och samtidigt missa människan. Men Jesus vänder på hela perspektivet, som vanligt. Reglerna är till för livet – inte livet för reglerna. Och vi behöver fråga oss själva: Är vår tro något som hjälper människor att leva, eller har vi blivit så upptagna av att göra rätt att vi glömmer människan som står framför oss? Jesus säger: ”Hallå – ni har missat poängen!”

Sabbaten finns inte för att Gud behöver en ledig dag i kalendern. Den finns för vår skull. För att vi ska få vila, andas och slippa leva hela livet som ett enda prestationsprojekt. Men vilan får inte bli ännu en prestation. Att vi ska vila på rätt dag, på rätt sätt och absolut inte klippa gräset.

Men tänk om Jesus vill befria oss också från det sättet att tänka. Gud ser inte först till kalendern. Gud ser människan. Så kanske är frågan inte: ”Vilken dag ska jag vila?” 

Utan: ”Var finns min sabbat?” Den kan finnas i en kyrkbänk, vid havet, över en kopp kaffe eller på en promenad. Eller i ett kallbad. En stund där telefonen får ligga kvar och där man inte behöver vara nyttig. Själv rensade jag ogräs hela förra helgen. Det var inte särskilt vilsamt för ryggen – men väldigt vilsamt för själen. Det var min sabbat. Inte för att jag låg stilla. Inte för att jag följde någon regel. Utan för att få göra något helt annat en stund.

Så kanske behöver vi inte alltid leta efter vilan där vi tänker att den borde finnas.

Så kanske är frågan vi får ta med oss idag:
”Vad får min själ att andas?”
När vi hittar det, har vi kanske hittat vår sabbat.
Även om det skulle handla om att rensa ogräs. Eller klippa gräset.

Mörkret får inte övervinna ljuset

 Det finns händelser som gör att orden tar slut. Händelser som skakar om ett helt samhälle och som får oss att stanna upp och fråga: Hur kunde det hända? Händelserna i Fagersta och skolskjutningen har lämnat sorg, rädsla och många frågor efter sig. Mitt i allt detta finns en särskild oro för barn och ungdomar. Skolan ska vara en plats där man får lära sig, växa och vara den man är. En plats där vuxna finns nära och där man ska kunna känna sig trygg. Ingen ung människa ska behöva gå till skolan med rädsla för att något fruktansvärt ska hända. Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg barndom och en trygg skolgång. Därför behöver vi vuxna stå upp för det goda. Inte bara när det onda redan har hänt, utan varje dag. Vi behöver se barnen omkring oss. Våga fråga hur någon mår. Våga reagera när någon far illa. Våga säga ifrån när hat, hot och våld får ta plats. Och framför allt behöver vi visa att det finns något annat.

 

Jesus säger: ”Ni är världens ljus.”

Det är stora ord. Men kanske är de viktigare än någonsin. Att vara ljus betyder inte att vi kan lösa allt eller att vi kan ta bort all världens ondska. Men vi kan vara det ljus som gör mörkret mindre kompakt. Ett vänligt ord kan vara ett ljus. En vuxen som ser ett barn kan vara ett ljus. En hand som sträcks ut kan vara ett ljus. En människa som vågar säga ifrån mot hat och våld kan vara ett ljus. Det är lätt att känna sig maktlös inför det som hänt. Men just därför behöver vi påminna varandra om att mörkret aldrig får bli det enda vi ser.

Vi får sörja. Vi får vara rädda och arga. Vi får ställa de svåra frågorna. Men vi får inte ge upp hoppet om varandra.

 

Som kyrka har vi ett särskilt uppdrag att bära hoppet, att stå nära människor när livet gör ont och att påminna om att varje människa är oändligt värdefull. Ingen människa är bara en elev, en siffra eller en del av en nyhetsrapport. Bakom varje liv finns en familj, vänner, drömmar och en framtid. Därför behöver vi tillsammans bygga ett samhälle där barn får vara barn, där ungdomar får växa upp utan rädsla och där trygghet inte är ett privilegium utan en självklarhet. Mörkret får inte övervinna ljuset. Det är inte ett löfte om att mörkret aldrig kommer. Det är ett löfte om att vi inte behöver möta det ensamma. Och kanske är det just där vårt uppdrag börjar: att vara människor som tänder ljus för varandra.

”Ni är världens ljus.” 

Låt oss ta de orden på allvar.

Förbön för skolan 

Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat
ett nytt skolår efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan,
lära, växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått
sin känsla av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den
som behöver en hand att hålla i,
ett ord av tröst eller någon som vågar stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa
trygghet och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.

Amen

Förbön för skolan

 Gud, vi tackar dig för alla som just har börjat ett nytt skolår

efter sitt sommarlov.

Tack för att barn och unga i vårt land får gå i skolan, lära,
växa och utvecklas.

Låt dem känna glädje i att upptäcka och lära sig nya saker.
Hjälp oss att se till att ingen blir ensam eller lämnad utanför.

Efter den tragiska händelsen i Fagersta ber vi
för alla barn och unga som känner oro, rädsla eller otrygghet.
Var nära dem som är rädda och dem som har fått sin känsla
av trygghet rubbad.

Vi ber för dem som drabbats av det som hänt,
för deras familjer och vänner.
Bär dem som är i sorg, chock och förtvivlan.
Låt ingen behöva bära sin rädsla eller sorg ensam.

Gud, låt våra skolor få vara platser där barn och unga
kan känna sig trygga, sedda och välkomna.
Hjälp oss vuxna att vara uppmärksamma på den som behöver
en hand att hålla i, ett ord av tröst eller någon som vågar
stanna kvar.

Vi ber för alla lärare och all skolpersonal, skolledare
och andra som har ansvar för våra skolor.
Ge dem vishet, kraft, tålamod och mod att skapa trygghet
och gemenskap.

Välsigna detta skolår och alla som finns i skolans värld.
Amen

Vad är ett ogräs när du ser på det?

Jag var ute hela helgen och rensade ogräs på gården utanför vårt hus i Bohuslän. Vi hade bara varit borta några veckor, men under tiden hade de små gröna växterna verkligen jobbat på. De hade tagit varje chans att breda ut sig, klättra, slingra och slå rot.

Och jag rensade. Jag drog och slet, böjde ryggen och fyllde den ena skottkärran efter den andra. Efteråt var ryggen stel, men jag var märkligt nöjd. Det blev ju så fint! Men medan jag stod där och betraktade resultatet började jag fundera på det där med ogräs. För vad är egentligen ett ogräs?

Någonstans har vi bestämt oss för vad som hör hemma och vad som inte gör det. Den ena växten får växa, blomma och breda ut sig. Den andra ska bort. Lupinen kan vara fantastisk när den blommar, men betraktas samtidigt som invasiv och ska bekämpas. Parkslide kan vara imponerande i sin växtkraft, men får oss snarare att ta fram spaden än kameran. Samma växt kan alltså vara vacker – och oönskad.

Jag tänker att det ibland kan finnas en frestelse att göra något liknande också när vi betraktar människor. Utan alltför extrema jämförelser och utan att dra några långdragna politiska slutsatser. Men visst har vindarna förändrats. Jag minns bilderna från 2015, när människor stod vid våra gränser med nallar, filtar och mat. Vi talade om att öppna våra hjärtan. Några år senare hade orden blivit annorlunda. Vindarna kallare. Löften dragits tillbaka och gränserna hårdare.

Jag tror att det behövs balans. Ett samhälle måste kunna sätta gränser. Vi måste kunna diskutera vad som fungerar, vad som inte fungerar och hur vi tillsammans ska bygga ett gott samhälle. Men vi behöver veta varför vi gör det vi gör. Och kanske är det just där ordet invasiv blir problematiskt. Det kan vara ett alldeles utmärkt ord när vi talar om växter eller djur som hotar biologisk mångfald. Men det är ett ord som aldrig får användas om människor.

Människor är inte ogräs. Ingen människa är en växt som råkat hamna på fel plats. Därför måste vi, hur vi än väljer att agera, göra det med varsamhet, kärlek och eftertanke. För vem vill bli betraktad som ett ogräs? Vem vill höra att man egentligen inte hör hemma här?

Och så tänker jag på maskrosen. Den som vi så envist försöker få bort ur gräsmattan. Den som tränger upp där vi minst av allt vill ha den. Men låt den stå en stund på rätt plats, i rätt ljus, och den är faktiskt oerhört vacker. Gul och lysande, nästan trotsig. Kanske behöver vi ibland se lite längre än till det som stör vår ordning.

För det finns något hoppfullt i en växt som vägrar ge upp. Som tränger genom sprickorna i asfalten, söker sig mot ljuset och slår ut i blom. 

Jag vill som en blomma stark växa uppigenom
asfaltvägens hårda mark och slå ut i blom.

Det är kanske en ganska god bild också för människan. Inte ett ogräs. En människa som vill växa, slå rot, söka ljuset – och en dag få slå ut i blom.

Skapelsens predikan

Martin Luther lär ha sagt att Gud inte bara skriver sitt evangelium i Bibeln, utan också i träden, blommorna, molnen och stjärnorna. Jag tycker om den tanken. För kanske är det så att Gud har skrivit sitt stora manifest över hela skapelsen. Inte med bläck på papper, utan med knoppar, fågelsång, höstlöv, hav och stjärnljus. Och budskapet återkommer gång på gång: Det finns liv efter det som ser ut som slutet. Titta på ett träd om våren. För några månader sedan såg det dött ut. Grenarna var kala och marken kall. Men så händer något. Nästan omärkligt först. En liten knopp. Ett ljusgrönt blad. Sedan ännu ett. Trädet predikar utan ord: Det är inte slut bara för att det ser dött ut. Det gör också löken som legat gömd under jorden hela vintern. Fröet som först måste falla ner i mörkret. Blomman som vissnar och försvinner, men lämnar efter sig nya frön.

Hela skapelsen tycks känna till något som vi människor så ofta glömmer: Livet är större än det vi kan se just nu. Kanske är det därför naturen berör oss så starkt. Den är inte bara vacker. Den är också ett evangelium i sig. Och samma sak händer varje höst. Löven faller. Det som varit grönt blir gult, rött och brunt och till slut ligger det på marken. Det ser ut som förlust.

Men under jorden pågår något annat. Det som vissnar blir näring för det som ska växa. Skapelsen predikar att döden inte får sista ordet. Det är också kyrkans tro. Vi tror inte på en Gud som bara hjälper oss att stå ut med döden. Vi tror på en Gud som uppväcker. På Jesus som går genom döden och kommer ut på andra sidan. På stenen som rullas undan. På graven som inte längre kan hålla kvar livet.

Gud lämnar små påminnelser om detta överallt omkring oss.

I fågeln som återvänder.
I ljuset som bryter igenom molnen.
I havet som aldrig upphör att röra sig.
I fröet som spricker.
I människan som efter en svår tid plötsligt vågar börja om.

Det är därför jag tycker så mycket om Psalm 712: O Gud, som skapat vind och hav. Den börjar i själva skapelsen – vinden och havet – men låter skapelsen leda vidare till sången, till glädjebudet och till det nya livet. Och där finns också en viktig rörelse: från det Gud har skapat till det Gud fortfarande gör.

Vi ser vind och hav. Vi ser frön och blommor. Vi ser död och nytt liv. Och vi sjunger. För tron är inte bara att förstå. Den är också att våga sjunga en sång som ännu inte riktigt syns. Psalm 712 talar om hoppets nya sånger. Det tycker jag är en stark bild. För ibland måste vi sjunga hoppet innan vi känner det. Ibland måste vi sjunga om nytt liv medan vi fortfarande står mitt i det gamla. Ibland måste vi sjunga om morgonen medan det ännu är natt.

Vi vill gärna ha bevis innan vi vågar hoppas. Gud tycks göra tvärtom. Han låter hoppet ligga gömt i skapelsen långt innan vi kan förstå det. Så när du går ut i den underbara sommaren, stanna upp en stund. Kanske är det inte bara en blomma eller ett träd du ser. Kanske är det en predikan. En liten bit av Guds stora manifest. Kanske är fågelsången en lovsång. Kanske är vinden en påminnelse. Kanske är havets rörelse en bild av Guds ständiga skapande. Och kanske säger skapelsen, alldeles utan ord:

Det som ser ut att vara slut behöver inte vara slut. Det finns liv i det som ännu inte syns. Det finns en morgon efter natten. Det finns uppståndelse. Det finns nytt liv. Och därför får vi göra som psalmen säger: sjunga de nya sångerna.

Inte för att livet alltid är enkelt.
Utan för att Gud fortfarande skapar.
Gud har skrivit sitt evangelium i skapelsen.
Och kanske är det största underverket av alla att Gud fortfarande skriver.

I världen.
I skapelsen.
Och i våra liv.

Kanske det?

 När jag häromdagen satt och korrekturläste en krönika som jag skrivit till höstens församlingsfolder upptäckte jag något märkligt. Jag hade använt ordet kanske tio gånger. Tio gånger! Det fick mig att fundera. Varför skriver jag kanske så ofta? Ibland för att jag faktiskt inte vet. Ibland för att det inte finns något enkelt svar. Och ibland för att livet helt enkelt inte låter sig sammanfattas i ett bestämt ja eller nej. Kanske är egentligen inget dåligt ord. Tvärtom. Det kan vara ett ord för ödmjukhet. Ett sätt att säga: Jag vet inte riktigt. Jag vill tänka ett varv till. Jag vill lämna lite utrymme för dig att tänka själv. Ibland är det faktiskt inte tid för snabba svar. Det finns frågor där det vore ganska arrogant att komma med ett tvärsäkert svar. 

Men när jag såg alla mina kanske på rad började jag också ana något annat. Ibland använder jag nog ordet för att gardera mig. För att jag "nästan" har sagt vad jag tänker – men inte riktigt vågar stå för det. Då blir kanske en liten säkerhetsväst. Jag säger något, men lämnar samtidigt en öppning för att snabbt kunna backa. Och där går någonstans gränsen. För det finns en skillnad mellan att vara ödmjuk och att vara velig. Jag vill inte låta som en politiker som svarar så försiktigt på en enkel fråga att ingen efteråt vet vad han eller hon egentligen sa. Och jag vill inte heller vara en präst som vänder kappan efter vinden. Kyrkan behöver inte ha svar på allt. Men kyrkan behöver våga säga något.

Vi får säga: Jag tror. Jag hoppas. Jag menar. Jag tycker. Och ibland - Jag vet inte. Och ibland får vi säga: Kanske. Men tänk om jag får frågan från den jag älskar: Älskar du mig? Då skulle jag aldrig svara: Kanske. Där måste ett ja få vara ett ja. Inte för att jag med det kan lova hur alla morgondagar kommer att se ut. Inte för att kärleken aldrig kommer att prövas. Utan för att vissa saker behöver sägas utan gardering. Så också med tron. Vi behöver inte låtsas att vi vet allt. Vi får leva med frågor, tvivel och sådant vi inte kan förklara. Men det finns också ett ögonblick när vi behöver våga säga vad vi faktiskt håller fast vid.

Jag tror. Inte kanske. Jag tror. Och kanske är det just där kanske har sin rätta plats: inte som en flykt från det vi egentligen vill säga, utan som ett ärligt erkännande av det vi ännu inte vet. Så jag tänker inte stryka ordet kanske ur mitt språk. Men jag ska nog vara lite försiktigare med var jag sätter det. Ibland behöver vi lämna frågan öppen. Och ibland behöver vi säga:

Ja!