Bloggen tar semester en vecka!

 

Ge inte upp!

 ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Det är kanske de mest uppgivna orden i hela berättelsen. En pappa har kommit till Jesus för sin svårt sjuka dotters skull. Och så kommer beskedet: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Jesus längre.” Det finns inget mer att göra. Gå hem.

Och det är här berättelsen börjar handla om oss. För det är inte bara människor som kan dö. Också annat kan dö – eller åtminstone kännas som om det har gjort det. En relation som en gång var självklar. En dröm som aldrig blev verklighet. En livsglädje som långsamt försvann. En tro som en gång var levande men tystnat. Där kan rösten komma: Det är ingen idé längre. Släpp det. Besvära inte Jesus med det där. Det går ändå inte att förändra. Men Jesus säger bara: ”Var inte rädd. Tro bara.”

Det verkar lite för enkelt, men kanske handlar det främst om att inte stänga dörren helt. Att säga: Jag vet inte vad som är möjligt. Jag vet inte om det kan bli annorlunda. Men jag vill inte ge upp riktigt än.

Jesus följer med mannen hem. Där inne är det fullt av människor som gråter. Alla vet redan hur berättelsen slutar. Flickan är död. Det finns inget mer att göra. När Jesus säger: ”Hon är inte död, hon sover” börjar de skratta åt honom. Och jag kan faktiskt förstå dem. För hopp kan vara provocerande, särskilt när man själv har slutat hoppas. Människorna i rummet ser döden. Jesus ser flickan. Det är en viktig skillnad.  Han sedan går fram till henne, tar hennes hand och säger: ”Stig upp.” Inte: Skärp dig.
Ta dig samman. Han tar hennes hand. Som om han säger: Jag är här. Du är inte ensam. Det finns fortfarande liv.

Och sedan händer något nästan komiskt vardagligt. När flickan har rest sig säger Jesus: ”Ge henne något att äta.” Efter det stora undret kommer det alldeles vanliga. En smörgås. En tallrik mat. Någon som bryr sig. Som om Jesus säger: Nu börjar livet.

Och Jesus lämnar inte människorna runt flickan som åskådare. Han ger dem något att göra: Ge henne något att äta. Det är väldigt konkret. Och kanske är det också där berättelsen blir aktuell för oss. För vilka människor har vi gett upp om? Vi sätter etiketter och stoppar människor i fack. Och efter ett tag är det lätt att se etiketten i stället för människan. Jesus gör tvärtom. Han ser människan bakom allt det där. Han ser flickan. Kanske är det en av kyrkans viktigaste uppgifter i vår tid: att se den som andra har slutat se. Att hålla fast vid en människa också när andra har börjat räkna bort henne. Att våga säga:
Du är mer än det som har hänt dig.
Du är mer än din sjukdom.
Du är mer än dina misslyckanden.
Du är mer än den etikett som andra har satt på dig.
Och kanske framför allt:
Din berättelse är inte färdigskriven.

”Ge henne något att äta.” Det är en konkret handling som säger: Du hör fortfarande till livet. Och det är kyrkans uppdrag.
Att hjälpa människor tillbaka till livet.

Kanske finns det också någon här idag som själv har börjat tänka att det är för sent.  Då kommer Jesus inte med en föreläsning. Han tar din hand och säger: ”Stig upp.” Inte som en order.
Inte som ett krav på att du ska vara stark. Utan som en inbjudan. Till liv. För Gud ser inte bara det som är. Gud ser också det som kan bli. Det vill evangeliet vill säga till oss idag: Ge inte upp. Inte om dig själv. Inte om människan bredvid dig. Inte om den som samhället redan har räknat bort.

För det som ser dött ut behöver inte vara slutet på berättelsen. Ibland är det där en ny berättelse börjar.

För livet är inte bara något vi ska hoppas på.

Det är också något vi får hjälpa varandra att leva.

I väntan på målfotot - om att höra till

Vi befinner oss i en mellantid. Vi väntar på resultat. Det handlar förstås om valet. Någon kommer att bli glad när det slutliga resultatet står klart. Någon annan kommer att bli besviken. Så är det i en demokrati. De senaste veckorna har vi också påmints om vårt starka behov av att höra till en grupp, hitta en åsiktsgemenskap.

Apropå det så börjar det den här veckan en TV-serie där psykiatrikern Anders Hansen talar om människans flockbetende. Genom hela vår historia har flocken varit avgörande för vår överlevnad. För att hitta mat, skydda oss och ta hand om varandra. Ensam har människan varit utsatt. Men det behovet handlar inte bara om att överleva rent fysiskt. Vi behöver andra människor. Ensamheten gör ont, att inte vara sedd, att inte känna att man har en plats någonstans kan vara förödande. Men det finns också en baksida. Det har historien visat oss. När den får människan att göra sådant vi annars aldrig skulle ha gjort.

Kyrkan också på ett sätt en flock. Jesus talar gång på gång om gemenskapen, att vi hör samman. Om att vi ska vara ett. Paulus beskriver oss som en enda kropp och att vi är ett i Kristus. Men redan de första lärjungarna hade svårt med det där. De kunde träta om vem som var störst. Vem som skulle få den främsta platsen. När vi delar upp oss i rätt och fel, innanför och utanför, de som förstår och de som inte tycker som vi.

Men kyrkan grundar sig inte på åsiktsgemenskap, utan på att vi hör samman i tron. Ändå får kyrkan ibland kritik för att vara politisk, när hon talar om rättvisa, solidaritet, människovärde och omsorgen om de minsta. Men evangeliet är inget partiprogram. Samtidigt som det aldrig vara likgiltigt inför människans nöd. När någon står utanför kan kyrkan inte bara rycka på axlarna. När någon är hungrig kan kyrkan inte nöja sig med att tala om himmelska ting. När den svage trängs undan måste kyrkan våga ställa sig bredvid. Det är inte att vara politisk. Det är att vara kyrka. Kyrkan har alltid varit radikal. Kyrkan har alltid varit obekväm. För mitt bland alla våra dogmer, teologiska diskussioner bland guld och mässingsornament i våra kyrkor och ibland ganska komplicerade resonemang anar vi fortfarande mannen som står där i sina sandaler. Som går fram till människan. Som inte börjar med att fråga:
Vilken grupp tillhör du?
Har du rätt åsikter?
Är du en av oss?
Utan i stället: Vad kan jag göra för dig?

Kristen tro handlar ytterst inte om att hitta den perfekta flocken. Den handlar om att upptäcka att Gud redan har sökt upp oss. Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som hörde ropen från en döende soldat, övergiven mellan skyttegravarna. Prästen kröp ut till honom på slagfältet, tog den sårade soldaten i sina armar och viskade några tröstande ord. Den unge soldaten öppnade ögonen och tittade förvånat på prästen. ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Kanske behöver vi höra de orden just nu. När vi väntar på målfotot. När någon kommer att känna sig som vinnare och någon annan som förlorare. När vi återigen riskerar att hamna i våra olika flockar. Då behöver kyrkan påminna om något större. Att det finns en gemenskap som är större än våra gränser, våra partier, våra åsikter och våra flockar.

Vi kanske inte tillhör samma flock.

Men vi tillhör samma Gud.

Född till kung – men vald av ingen

 

Jag har ingenting emot kungafamiljen som personer. Det är kanske bäst att börja där. De verkar vara trevliga människor. De representerar Sverige, håller tal, klipper band och försöker leva med den märkliga uppmärksamhet som följer med att födas in i en av landets mest offentliga familjer. Jag kan mycket väl förstå att människor tycker om dem.

Jag vet att jag provocerar många med detta. Men det är inte personerna det handlar om, det är ämbetet. Monarkin.  Och frågan om monarkin är en rimlig samhällsordning i en demokrati. Det är lätt att betrakta dagens kung som en vänlig symbolisk figur och tänka att så har det alltid varit. Men historiskt var kungen något helt annat. Kungen var makten. Kungamakten stärktes genom krig, maktövertaganden och statskupper. Gustav III statskupp 1772 är ett tydligt exempel. Den stärkte kungens makt och minskade riksdagens inflytande.

Men kanske fick man nog.1809 avsattes Gustav IV Adolf efter en statskupp. Han hade kastat in Sverige i ett krig med Frankrike och sen förlorade vi Finland och Österbotten. Och ja, lika bra är det. För inte vill vi väl göra en Putin och hänvisa till att "det en gång var vårt". Sverige befann sig i en djup politisk kris. Gustav IV Adolf försvann utomlands och dog fattig och alkoholiserad. Den nya regeringsformen begränsade kungens makt och stärkte riksdagens ställning.

Men sen skulle man skulle absolut fortfarande ha en kung! Men vem? Farbror Karl XIII var gammal och barnlös. Först utsågs en dansk prins till tronföljare, men han dog. Då gjorde Sverige något som med dagens ögon känns nästan märkligt.

Man vände sig till Frankrike – det land Sverige nyligen hade varit i krig med – och hämtade en fransk marskalk. Jean Baptiste Bernadotte. I augusti 1810 valde riksdagen i Örebro honom till svensk tronföljare. Han adopterades sedan av Karl XIII och blev 1818 kung Karl XIV Johan. Den svenska kungadynasti som fortfarande sitter på tronen började alltså med ett politiskt val i en någorlunda demokratisk ordning. De kunde tillsätta, men går det att avsätta? Det gick uppenbarligen bättre att göra det förr än det går nu. 

Sedan dess har det fortsatt. Kungens politiska makt har steg för steg förflyttats till riksdagen och regeringen. Demokratin har alltså inte vuxit fram ur monarkin. Demokratin har vuxit fram genom att kungamakten successivt har begränsats. Tack och lov.  År 1974 slog regeringsformen fast den demokratiska grundprincipen:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Kungen blev statschef, men utan politisk makt. Och där är vi i dag. Den moderna monarkin behöver därför inte stå i motsats till demokratin. Eller hota den. Frågan är om den är förenlig med den. En kung kan vara opartisk, representativ och respektera de demokratiska spelreglerna. Det blir tydligt när den nytillträdde kung Haakon VIII talar om ambitionen att leda en monarki som är ”närvarande och lyssnande”, för att förstå hur människor har det i olika delar av samhället. Det är fina ord. Och jag har egentligen inget emot dem.
Men här finns en viktig skillnad:

Att monarkin fungerar demokratiskt är inte samma sak som att monarkin i sig är demokratisk.
Det är demokratin som har förändrat kungens roll. Inte tvärtom. Kungen (eller drottningen för den delen) regerar inte. Stiftar inte lagar. Bestämmer inte över regeringen. Är enbart en  symbolisk statschef. Och det är alldeles utmärkt.

Men då återstår frågan: Varför ska själva ämbetet fortfarande gå i arv?

Det är då historien om Bernadotte blir nästan lite ironisk. För en gång i tiden kunde Sverige faktiskt välja en kung. En fransk marskalk kunde bli svensk tronföljare genom ett beslut av riksdagen. I dag har vi vänt på principen. Nu behöver den som ska bli kung inte väljas alls. Det räcker att födas.

Vår kung blev inte kung därför att svenska folket valde honom. Han blev kung därför att han föddes i rätt familj. Det är själva kärnan i min invändning. Vi har i nästan alla andra delar av samhället lämnat tanken på privilegier som bygger på börd. Vi har sagt att människor ska ha samma värde och samma rättigheter. Men just när det gäller statschefen accepterar vi fortfarande principen att vissa föds till sitt ämbete. 

Förr kunde man välja och välja bort, tillsätta och avsätta. men inte nu längre. 

Jag önskar kungafamiljen allt gott. Jag kan uppskatta deras arbete och förstå människor som tycker om dem.  Men jag tycker ändå att själva ämbetet bör försvinna. Inte för att kungen är dålig. Inte för att kungafamiljen är osympatisk. Inte ens för att monarkin i dag hotar demokratin. Utan för att demokratins princip är större än traditionen. Vi kan behålla högtidligheten. Vi kan fira historien. Vi kan uppskatta människor som representerar Sverige.
Men låt oss utse dem på demokratiska grunder. För det är kanske den stora paradoxen med den svenska monarkin:

Den har överlevt genom att demokratin har tagit ifrån kungen den makt som en gång gjorde honom till kung.

Och det är kanske dags att låta demokratin ta det sista steget. Att säga tack och hej till monarkin. Att skilja på människorna och principen.

För i ett demokratiskt samhälle borde ingen människa födas till ett offentligt ämbete.
Ingen ska bli statschef för att han eller hon föddes i rätt familj.
Det borde räcka att vara född i Sverige för att ha möjligheten.
Och kanske är det den vackraste formen av kontinuitet vi kan ge vårt land:

Att låta demokratin gå i arv – inte makten. 

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Enhet och Mångfald

Vi är inne i valtider. Det märks. Vi får löften om bättre ekonomi, större trygghet och – förhoppningsvis – ett bättre liv. Men Jesus kommer inte med några vallöften i dagens evangelium. Han säger något både enklare och svårare: ”Jag ber att de alla skall bli ett.” Och vad betyder det? Att vi ska tycka lika? Tänka lika? Nej. Tack och lov för det! Jesus ber inte om likriktning, utan om enhet. Det betyder inte att vi ska tycka, tänka eller vara lika. Enhet betyder att vi hör ihop – också när vi är olika.

Här utmanar oss Jesus. För frågan är inte bara vad jag tycker. Frågan är också hur jag ser på den som tycker annorlunda än jag. Är den andre någon jag måste besegra? Någon jag måste övertyga? Eller är den andre en människa som, trots våra olikheter, fortfarande hör ihop med mig? Det är en viktig fråga – inte minst i valtider, när det är så lätt att hamna i ett vi och dom.

Men kyrkan säger något annat. Vi säger inte bara: Jag tror.
Vi säger: Vi tror. Att vi får vara en del av kyrkans tro. Ibland är min tro stark och då kan jag kanske bära någon annan. Ibland är min tro svag och då behöver jag luta mig mot någon annans tro.

När någon inte orkar hoppas, kan någon annan hoppas åt dem. När någon inte hittar orden, kan någon annan be. Det är kyrkans stora VI. Ett vi där vi inte behöver vara lika för att höra ihop. För tänk om mångfalden inte är ett problem som måste lösas, utan en gåva som måste tas emot?

Tänk om Gud inte har skapat oss som kopior av varandra, utan för att vi tillsammans ska spegla något av Guds oändliga rikedom och variation? Här finns plats för den som tror. För den som tvivlar. För den som söker. För den som är säker – och för den som inte är säker på någonting alls. Vi behöver inte vara lika. Men vi behöver höra ihop.

Det finns en berättelse från första världskriget om en präst som kröp ut ur skyttegravarna till en sårad soldat. Prästen tog honom i sina armar och försökte trösta honom. Soldaten öppnade ögonen och sa: ”Fader, jag tillhör inte din kyrka.” Prästen svarade: ”Det är möjligt. Men du tillhör min Gud.”

Den säger något viktigt kyrkan. Om vårt uppdrag som kyrka.
Inte: Du måste tycka som jag.
Inte: Du måste tro som jag.
Utan: Du hör till. Vi hör ihop. Du är en del av vårt vi.

Det är en enhet som inte kräver likriktighet. En gemenskap där mångfalden får finnas. Ett vi som är större än våra olikheter. För

Jesus ber inte:   ”Gör dem lika.” Han ber: ”Gör dem till ett.”
Det är inget vallöfte. Det är något mycket större. Det är Guds löfte. Amen.

 

 

 

Bön

Gud, tack för att vi inte behöver tro ensamma.

När vår tro är stark – låt oss bära andra.

När vår tro är svag – låt oss våga luta oss mot andra.

När vi tvivlar – håll oss kvar.

När vi möter någon som tänker annorlunda än vi,
hjälp oss att se människan före åsikten.

Lär oss att inte söka enfald, utan enhet.

Tänd ditt ljus i oss igen
när det nästan har slocknat.

Och gör oss till ett stort vi,
ett vi där olikheter får finnas,
ett vi där ingen behöver stå ensam
och där varje människa får höra:

Du hör till. Amen.

Harplinge kyrkogård - en plats där himmel och jord möts

I söndags var det Kyrkogårdens dag på Harplinge kyrkogård. Det regnade lite. Det blåste lite. Det var, om vi ska vara ärliga, kanske inte det där perfekta vädret som man beställer till en utomhusdag. Men människor kom ändå. Och plötsligt fylldes kyrkogården av ovanligt mycket liv. Det blev vandringar mellan gravarna. Vi stannade vid gravstenar och berättade om människor som levt här, arbetat här, älskat, kämpat, skrattat och gråtit. Livsöden – stora som små. För bakom varje namn finns en människa. Och varje människa bär på sin historia.

Det är något alldeles särskilt med att gå runt på en kyrkogård och låta blicken fastna vid ett namn. Någon man känner igen. Någon man aldrig hört talas om. Ett födelsedatum. Och ibland ligger årtalen mellan födelse och död alldeles för nära varandra och stenen vittnar om en stor sorg. På andra stenar står platsen där man bott, kanske hela sitt liv. Eller en titel eller symbol för vad livet har fått handla om och hela stenen blir som en levande QR kod och berättar ett livs historia. Plötsligt blir historien inte bara historia. Den blir personlig.

Och så var det korvgrillning och kaffe. Den här gången fick kaffet flytta in i kyrkan på grund av vädret. Men det gjorde egentligen ingenting. För en kyrkogård är inte bara en plats för de döda. Här finns så mycket liv. Träden växer. Blommorna blommar. Humlorna arbetar på som om de hade väldigt bråttom någonstans. Fjärilarna fladdrar mellan blommorna. Fåglarna bryr sig inte särskilt mycket om våra gränser mellan liv och död. De sjunger ändå. Och vår katt Luna spatserar runt som om hon vore drottning av Harplinge, vilket hon är.  Och människor kommer hit . Inte bara för att besöka en grav. Jag tror att många kommer hit för något mer. Kanske för att få vara stilla en stund. Kanske för att tänka. Kanske för att minnas någon man saknar. Eller kanske bara för att få andas lite långsammare.

Här finns Tankehuset, en plats för meditation och eftertanke. En plats där man inte behöver prestera någonting. Man kan bara sitta ner. Det finns något vackert i det. För mitt i en tid där så mycket handlar om att hinna, göra, välja och prestera finns det platser där vi får göra precis tvärtom. Här behöver ingen vara effektiv. Ingen behöver lyckas. Här får man bara finnas. Och kanske är det därför Harplinge kyrkogård betyder så mycket för så många. Den påminner oss om att livet är större än det vi just nu kan se. Här finns det som varit. Här finns det som är. Och för den som tror – också det som ännu ligger bortom vår horisont.

Kyrkogården blir på så sätt en plats för både avsked och närvaro. För sorg och skönhet. För minnen och framtid. En plats där himmel och jord får mötas. Kanske var det just det vi fick uppleva i söndags. Trots regn och rusk var kyrkogården full av liv. Och kanske är det precis så det ska vara.

Det bästa med jobbet? Att få gå dit!

 Det händer ganska ofta. Jag möter någon som nyligen blivit pensionär och säger att jag ska gå till jobbet. Svaret kommer nästan alltid med en blandning av förvåning och medlidande: 
– Oj! Ska du jobba? Vilket slit. Det är mycket bättre att vara pensionär.

Jag brukar le. För jag tänker precis tvärtom. Skulle vilja svara, stackars dig, vilket jobb har du haft? För jag älskar mitt arbete. Jag ser faktiskt fram emot att arbeta i åtminstone tio år till. Och om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att jag skulle bli alldeles odräglig om jag bara skulle gå hemma. Inte få skriva. Inte få predika. Inte få möta människor. Inte få finnas med i de där märkliga, vackra och ibland svåra skiftena i livet – dop, konfirmation, vigslar, begravningar, gudstjänster och alla de samtal som uppstår däremellan.

För mig är det inte bara ett arbete. Det är ett sammanhang. Det är människor. Det är mening. Jag har aldrig haft någon särskilt utpräglad luthersk syn på arbete. Jo, visst finns det en plikt i att arbeta om man kan. Det bidrar till ett rikt samhälle. Det hör vi också i valdebatterna just nu: kan du arbeta, så ska du arbeta. Men för min egen del handlar det om något mycket mer än plikt. Arbetet bidrar till ett rikt liv. Eller som Karl-Bertil Jonsson säger på julafton: Kanske är jag lite som Karl-Bertil Jonsson. På julafton får han höra av sin mamma att det är synd om honom som måste arbeta. Då svarar han: ”Man måste göra sin plikt här i livet. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Jag håller kanske inte riktigt med Karl-Bertil om att arbetet först och främst är en plikt. Men resten av hans resonemang tycker jag faktiskt om. För ett arbete kan ge något mer än lön. Det kan ge sammanhang, gemenskap och känslan av att behövas. Det ger mig en plats där jag hör hemma, arbetskamrater att skratta och prata med, människor att möta och en möjlighet att faktiskt göra skillnad där jag befinner mig. Jag tycker om känslan av att ha en uppgift. Att det finns människor som väntar på mig och saker som behöver göras.

Jag tycker om en vilodag. Verkligen. Jag kan njuta av att vara ledig, ta det lugnt och göra precis ingenting. Men jag trivs precis lika bra med en arbetsdag. Och märkligt nog är en av de saker jag uppskattar mest efter semestern att få komma tillbaka. Att träffa arbetskamraterna igen. Höra vad som hänt. Få in rutinerna. Känna att vardagen börjar rulla. Kanske är det därför jag ibland blir lite fundersam när jag hör människor säga att det bästa med pensionen är att de äntligen slipper arbeta. Vad har man egentligen haft för arbete om det bästa med livet är att slippa det?

Nu menar jag inte den som har slitit ut sin kropp efter ett långt arbetsliv. Den som har haft ett tungt arbete, kanske med kroppen, och som verkligen behöver få vila. Där är pensionen något fantastiskt. Att få vakna på morgonen utan att ryggen värker av tanken på dagens arbetspass. Att få rå om sin tid. Det unnar jag verkligen människor. Och det finns också arbeten som människor vantrivs med. Arbeten där man känner sig felplacerad, stressad eller aldrig riktigt får vara den man är. Då kan pensionen naturligtvis kännas som en befrielse.

Men jag tänker att det måste vara en gåva att få ha ett arbete som man faktiskt tycker om. Ett arbete där man känner: Här hör jag hemma. Här behövs jag. För mig är mitt arbete som präst ett sådant arbete. Det betyder inte att varje arbetsdag är fantastisk. Det finns möten som är tröga, administration som borde kunna försvinna från jordens yta och dagar när man hellre hade velat dra täcket över huvudet. Så är det väl med allt. Och jag vill inte heller arbeta jämt. Jag behöver ledighet. Jag behöver luft. Jag behöver kunna lägga ifrån mig jobbet och vara något annat än präst. Balans är viktigt. Men just därför blir jag lite provocerad när arbete och liv ställs mot varandra, som om det ena vore ett nödvändigt ont och det andra det riktiga livet.

Tänk om arbetet faktiskt kan vara en del av det goda livet?

Tänk om det är en rikedom att ha något att gå till?

Någonstans där man behövs. Någonstans där man möter människor. Någonstans där man får använda det man kan och samtidigt fortsätta lära sig. Jag hoppas att jag får fortsätta gå till jobbet länge än. Och den dag jag verkligen går i pension hoppas jag att jag kan se tillbaka och känna tacksamhet – inte över att jag äntligen slipper arbeta, utan över att jag fick arbeta med något jag älskade.

För det är en väldig skillnad.

Att längta efter ledighet är mänskligt.

Men att längta till jobbet är faktiskt också en sorts rikedom.