Hold on...

 Vi satt i ett gott samtal. Glasen stod halvtömda på bordet. Någon skrattar. I bakgrunden spelar musiken, mest som ett behagligt sorl mellan orden. Maten var utäten från bordet och jag skulle strax servera desserten. Och så händer det. De första tonerna. Everybody Hurts. REM Mitt favoritband. Men när tonerna och sången kommer sitter jag inte längre runt det där bordet. Jag är nu någon annanstans. I ett annat rum. I en annan tid. Ligger i en sjukhussäng, har nyss fått besked om att vårt efterlängtade barn inte längre lever, i 9e månaden. Så nära, efter så många missfall. Och sedan sitter jag vid min sons lilla kista. Vi spelar samma sång. When you feel like let it go... 

Lille Samuel som aldrig fick bli större än så här. Så är det dags att stänga locket på kistan i slutet av vår begravningsgudstjänst. Det är kanske svåraste ögonblicket i mitt liv. Jag inser att det är sista gången jag får se hans ansikte. Hans lilla kropp, klädd i min egen lilla babyskjorta som jag hade som liten, Det finns ögonblick som delar i livet i ett före och ett efter. Det här är ett sådant. Sedan är jag plötsligt tillbaka igen. Runt grillen. Bland människor som inte känner min historia. Som inte vet varför ögonen plötsligt fylls av tårar. Som frågar, och jag försöker förklara. För ett ögonblick blir sorgen synlig. Kanske blottar jag inte bara min sorg – utan också min kärlek och min saknad.

Det märkliga med sorg är att den aldrig riktigt försvinner. Den läker, ja. Den blir inte lika skarp. Man lär sig leva igen. Man skrattar, arbetar, älskar och hoppas. Men sorgen finns kvar, som ett ärr. Inte öppet och blödande, men invävt i den man blivit. Och ibland räcker det med några toner för att den ska ge sig till känna. Då kommer tårarna. Inte för att såret är nytt, utan för att kärleken fortfarande lever.

På min högra vrist står tre namn tatuerade. Samuel 97 . Ludvig 99. Sara 02. Två av namnen springer omkring för fullt i livet av sig själva, ut på egna äventyr. Ett av dem springer bara genom mitt hjärta.  Samuel kom först. Ibland tänker jag att det är märkligt att ett barn kan sätta så djupa spår, trots att tiden tillsammans blev så kort. Men kärlek mäts inte i antal dagar. Den mäts i hur djupt någon får bo i ens liv. Och Samuel har för alltid en plats i mitt liv och hjärta Så har jag även en fjäril tatuterad som barnen bad mig om, in som en symbol för mig själv, tillsammans med barnens namn. Stark men ändå skör, behöver tid att krypa upp ur sin puppa och våga sträcka ut sina vingar. Och nu gör jag det!

Så när Michael Stipe sjunger "Hold on" känns det nästan som om orden letar sig förbi öronen och rakt in i hjärtat. Håll ut. Håll ut! Livet väntar på dig där, du har bara ingen aning om hur det kommer att bli. Så därför  - Släpp inte taget. Det är på ett sätt enkla ord. Men de bär mer på mycket mer än man först anar. Livet då innehåller dagar när man vill ge upp. När sorgen känns större än framtiden. När mörkret lägger sig så tätt att man har svårt att tro att det någonsin ska ljusna. Då räcker det ibland att någon finns där och säger: Hold on. Det är också den ton som går som en stilla melodi genom Bibeln. Inte ett löfte om ett liv utan tårar eller förluster, utan ett löfte om sällskap. Om en Gud som inte går därifrån när livet brister, utan som säger: Jag är här. Jag håller dig. Släpp inte taget, för jag släpper inte dig.

Sedan Samuel dog har jag upptäckt något som jag aldrig skulle ha önskat att få lära mig. Det finns ingen mening med att ett barn dör. Ingen förklaring som gör det begripligt eller rättvist. Men det kan växa fram en mening ur det som hänt. I dag lever jag fullt ut, både i glädjen och i tårarna. Tårarna överväldigar mig ibland som den hör kvällen, men dom är varken främmande eller skrämmande, de får bara vara att vara tillåtna där de är och när de kommer. Sorgen har lärt mig att se människor har gjort mig mindre rädd för det sköra och mer tacksam över det vanliga. Samuel gav mig inte sorgen, utan gav mig en kärlek som fortfarande formar mitt liv. En kärlek som inte tog slut när hans liv tog slut. Sorgen blir en hand att hålla i. När Everybody Hurts tonar ut sitter jag kvar vid bordet. Samtalet fortsätter. Någon fyller på glasen. Någon skrattar igen. Jag torkar bort en tår. Inte därför att jag har glömt Samuel. Utan därför att jag fortfarande älskar honom. Och någonstans, mitt i livet, hör jag fortfarande de där enkla orden:Hold on. Ibland är det allt vi behöver höra.

Med vind i seglen

Vi blev medbjudna på en seglingstur idag. En sådan där dag då havet glittrar, vinden tar tag i seglen och båten lutar precis så mycket att man känner sig levande. Det var något särskilt med att sitta vid rorkulten. Att upptäcka hur en nästan omärklig rörelse med handen får båten att ändra kurs. Små justeringar som gör stor skillnad. Vi sa till varandra det som nog de flesta säger när det börjar gå undan:

– Så fort det går! Men vår båtkapten log tillbaka och svarade:
– Det känns så eftersom vi har vinden emot oss. När vi seglar hem kommer vi att ha medvind. Då går det faktiskt fortare, men det kommer inte att kännas lika mycket.

Det där fastnade hos mig. Hur ofta luras vi inte av fartvinden? Vi tror att det går som snabbast när motståndet känns mest. När håret blåser bakåt och det tar emot i ansiktet. Men ibland är det precis tvärtom. Det är när vinden ligger bakom oss, när allt flyter och båten nästan ljudlöst skär genom vattnet, som vi egentligen gör vår bästa fart. Kanske är det likadant i livet.

Det finns perioder då vi kämpar. Kalendern är full, besluten många och vardagen känns som en ständig kryss mot vinden. Då känns det åtminstone som att det händer mycket. Vi är upptagna, trötta och tänker att vi måste vara på väg någonstans. Men medvind ser annorlunda ut. Då finns inte samma fartvind i ansiktet. Arbetet flyter, relationerna bär och dagarna har ett lugn över sig. Det är lätt att tro att vi står stilla, fast vi egentligen rör oss snabbare än någonsin.

Kanske är det därför vi ibland blir fartblinda. Vi mäter livet efter hur mycket det känns, inte efter vart vi faktiskt är på väg. Segling handlar heller inte om att köra rakt fram. Den som har vinden emot sig måste kryssa. Det blir en omväg, men ändå den snabbaste vägen mot målet. Livet ser ofta ut så. Vägen är sällan spikrak. Ibland får man ändra kurs, slå över och ta en annan riktning. Inte för att man har gett upp, utan för att det är så man kommer fram. När vi kom tillbaka till hamnen hade jag lärt mig något mer än hur man håller en rorkult. Jag hade lärt mig att fartvind inte alltid är medvind. Och kanske behöver vi påminna varandra om det ibland, särskilt de dagar då livet känns stilla. Bara för att det inte blåser i ansiktet betyder det inte att du inte är på väg.

Kryssa lugnt!

Öppet mål?

Vi sitter i soffan och tittar på fotbolls-VM. Plötsligt utbrister vi: Men det är ju öppet mål! Försvararna är borta. Planen ligger fri. Allt känns avgjort redan innan bollen lämnar foten. Den kommer ju att gå rakt in. Men den gör inte det. För där står målvakten. Så liten han ser ut i jämförelse med målet, stolparna och det väldiga nätet. Ändå är det han som fyller hela bilden när bollen kommer. Skottet går rakt på honom. Han fångar den lugnt och spelet börjar om. Jag sitter kvar med en tanke. Hur många gånger i mitt eget liv har jag också trott att målet legat rakt framför mig?

Jag har haft drömmar, ambitioner och platser jag velat nå. Jag har tänkt: Bara jag kommer dit … bara jag får uppleva det … bara det här blir verklighet … bara jag får resa till just den platsen, beta av den där upplevelsen på min bucket list – då har livet nog blivit som det ska. Men när jag ser tillbaka är det sällan de stora målen som har burit mitt liv.

I stället hittar jag livet någon annanstans. I ett samtal som blev längre än planerat. I en kopp kaffe med en vän – eller med någon jag just mött. I ett oväntat skratt . I de där små ögonblick som aldrig hamnar på någon lista över saker att uppnå, men som ändå visar sig vara själva livet. Kanske är det därför bilden av målvakten stannar kvar hos mig. Tänk om Jesus ibland står där som den som stoppar de skott jag själv är övertygad om måste slå i mål. Jesus som inte vill hindra mig från att leva, utan för att rädda mig från att jaga fel mål.

Jag kan bli besviken när dörrar stängs eller planer inte blir som jag tänkt. När det känns som att något eller kanske allt gick förlorat. Men först senare har jag ibland förstått att det också fanns en större tanke bakom det som inte blev. Ibland har livet själv fått göra en passning i en annan riktning. 

Ibland har jag misslyckats. På riktigt. Det som jag inte klarar av att förklara bort eller ens kan vända till något vackert eller meningsfullt. Men som i längden ändå blivit det. Där jag har anat att Gud ändå funnits kvar, i bakgrunden, liksom för att vänta in vilka steg jag själv är redo att ta. I min egen takt, i min egen insikt. Inte för att sudda ut mina misstag, utan för att hjälpa mig att resa mig och fortsätta spela.

För det finns ett mål som är större än alla de mål jag själv sätter upp. Det handlar inte om framgång, prestation eller att kunna bocka av ännu en dröm. Det handlar om att bli lite mer den människa jag är tänkt att vara. Att lära mig mer kärlek, mer förlåtelse och tacksamhet och kanske allt fördragsamhet. Kanske finns därför det största målet inte långt borta, utan mitt i den här helt vanliga dagen.

När Jesus säger: "Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd", talar han inte om ett liv som börjar den dag alla våra drömmar är uppfyllda. Han talar om livet som redan finns framför oss. Här och nu. Och kanske är det också här fotbollen kan lära oss något. Ingen vinner en match ensam. Någon passar bollen. Någon springer bredvid. Någon hjälper den som fallit att resa sig igen. Det är så ett lag fungerar.

I kyrkan använder vi ett annat uttryck: att vi är Kristi kropp. Händer, fötter, ögon och öron. Vi hör ihop. Vi bär varandra. Vi delar både glädjen när bollen går i mål och besvikelsen när den inte gör det.

Jag har många gånger i mitt eget liv försökt spela ensam. Som om jag tänkte att jag skulle klara allt själv. Och att det skulle vara särskilt beundransvärt. Som om jag trodde att det skulle imponera – inte bara på människor utan också på Gud. Så fåfäng var jag. Är jag? Kanske fortfarande, även om det är svårt att erkänna.

Men Gud verkar inte vara särskilt imponerad av starka solospel. Trots att vi ofta imponeras av de stora spelarna som kommer in på planen. Som vi förlitar oss på. När vi inser att Gud gläds mer åt människor som vågar ta emot hjälp, dela livet med andra och fortsätta gå, också när vägen inte blev som de tänkt.

Därför hoppas jag att nästa gång någon ropar: "Men det är ju öppet mål!", ska jag också minnas målvakten. Som inte alltid låter bollen gå dit jag själv vill. Som ibland stoppar mina planer, mina ambitioner och mina försök att själv avgöra matchen. Inte för att ta ifrån mig livet – utan för att hjälpa mig att hitta det liv jag nästan höll på att missa.

För kanske är det så att jag hela tiden har letat efter målet långt där borta, medan Gud har funnits mitt på planen hela tiden. I människorna omkring mig. I de oväntade mötena. I de små stunderna som aldrig hamnar på någon lista, men som ändå visar sig vara de viktigaste.

Och kanske är det just därför vi inte går den här vägen ensamma. Livet är ingen straffläggning där bara en får ta på sig äran av att ha lyckats och tagit hem segern. Vi är ett lag, som har spelat hela vägen fram. När vi får passa bollen, hjälpa varandra upp när någon faller och glädjas när någon annan gör mål. Till slut handlar det kanske inte om hur många mål jag själv lyckades göra. Utan om att jag fick vara med i matchen. Att jag fick spela tillsammans med andra. Att jag fick lära mig att ta emot den kärlek som Gud hela tiden försökt ge mig. Även om jag inte alltid förstått att jag behövde den coachen. Så när den sista signalen en dag ljuder hoppas jag inte att jag står där och räknar mina segrar och förluster. Utan att jag får upptäcka att det största målet aldrig var något jag skulle erövra. Att det var vad som hände på vägen...

Att resa är också att komma hem

Vi säger ibland att vi reser för att komma bort. Bort från vardagen, rutinerna och det invanda. Det ligger mycket i det. Men ju mer jag reser, desto mer tänker jag att det också finns en annan rörelse i resandet. Man kommer faktiskt hem.

Inte nödvändigtvis till sitt hus eller sin hemstad. Utan till insikten om hur märkligt nära vi människor egentligen lever varandra.

Det händer gång på gång. Och vi utbrister "vad världen är liten ändå". Jag sitter vid ett middagsbord någonstans i Europa och samtalet börjar trevande. Var kommer du ifrån? Vad arbetar du med? Sedan kommer de där oväntade frågorna.

“Känner du honom?”

“Vet du också vem hon är?”

“Men bodde inte du på den gatan? Där har ju jag bott.”

Plötsligt upptäcker vi att våra vägar inte riktigt har korsats, men ändå har gått bredvid varandra. Samma kvarter. Samma människor. Samma händelser. Ibland med flera års mellanrum, ibland bara några steg ifrån varandra utan att vi någonsin mötts. Det är som om livet lagt ett enormt pussel där bitarna först långt senare visar sig passa ihop.

Jag tycker om den känslan. Den gör världen mindre utan att göra den trängre. Tvärtom. Den fyller den med sammanhang.

Vi tror gärna att våra liv är unika berättelser, men kanske är de snarare kapitel i samma bok. Vi går in och ut ur varandras historier utan att veta om det. En människa vi möter på en bussresa i Alperna visar sig ha arbetat tillsammans med någon vi växte upp med.. Någon har gått på samma skola eller konfirmerats i samma kyrka.

Och just där händer något. Främlingen blir inte längre riktigt främmande. Resor handlar därför inte bara om nya landskap eller länder. De handlar om att upptäcka de osynliga trådar som binder oss samman. Att inse att världen är full av sammanträffanden som egentligen kanske inte är några sammanträffanden alls.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om att resa. Inte bara för bergen, kyrkorna eller de vackra vyerna. Utan för människorna. För de oväntade mötena som påminner mig om att våra liv ständigt rör vid varandra.

Man reser för att komma bort. Men ibland kommer man hem till något större än sitt eget hem.

Man kommer hem till den märkliga gemenskap som vi människor delar, även när vi ännu inte vet om det.

Hiss mot himlen - Örnnästet

Jag kom inte hit till Örnnästet för att beundra. Men jag är samtidigt fascinerad. Byggnaden högt uppe på berget är en makalös prestation. Arkitekturen, materialen, precisionen – allt vittnar om en mänsklig skaparkraft som nästan tar andan ur en. Mässingshissen för oss nästan ljudlöst mot toppen, högt upp på berget. Meter efter meter. Och glänser som guld.

Men jag kommer också hit för att begrunda. För det är omöjligt att stå här utan att tänka på människans ständiga längtan att nå högre. Inte bara högre byggnader, utan också högre status, större rikedom och större makt. Rekorden måste slås. Tornen måste bli högre. Världen ska häpna.

Det är svårt att inte tänka på Babels torn. Människorna som  ville göra sig ett namn. Ville bygga sig ända upp till himlen. Inte för att komma närmare Gud, utan för att de trodde att de kunde klara sig utan.

Har egentligen så mycket förändrats? Vi bygger fortfarande våra torn. De är bara annorlunda utformade. I glas och stål. I börskurser och miljardförmögenheter. I följare på sociala medier. Jag måste medge, jag kollar statistiken på besöken på min blogg. Så mäter vi framgång i höjd, synlighet och inflytande. Och ändå tycks människan inte bli lyckligare.

Tvärtom lever vi i en tid där ensamheten växer, oron breder ut sig och världen tycks bli allt mer våldsam. Vi kan konstruera hissar som skjuter oss hundratals meter upp i luften, men vi verkar ha betydligt svårare att bygga fred mellan människor på jorden.

Mässingshissen går rakt upp mot toppen. Men den leder inte till himmelriket. För himlen nås inte med teknik. Inte med pengar. Inte med rekord. Inte med högmod. Jesus pekade på en annan väg. Inte uppåt, utan nedåt. Inte mot självförhärligande, utan mot tjänande. Inte mot den högsta platsen och positionen utan mot den lägsta. Därför tvättade han sina lärjungars fötter. Därför red han in i Jerusalem på en åsna och inte på en stridshäst. Därför bars hans krona inte av guld utan av törnen. Det är den paradoxen som vår tid har så svårt att förstå: att den verkliga storheten inte mäts i hur högt vi kan bygga, utan i hur djupt vi kan älska.

När hissen stannar högst upp breder utsikten ut sig. Bergen. Horisonten. Korset längst upp på toppen. Allt är hisnande vackert. Men den viktigaste resan återstår fortfarande. Den börjar inte när dörrarna öppnas högst upp. Den börjar när människan böjer knä. För mässingshissen kan ta mig till byggnadens topp. Men bara Gud kan leda mig hem.

Gruss gott - ett hej med himlen i fickan

Det finns hälsningar som vi ibland bara slänger ur oss. Ett snabbt “hej”, ett “tjena”, ett “hallå”. Ord vi kastar iväg utan att egentligen tänka på dem.

Och så finns det hälsningar som bär på en berättelse.

Här i Österrike där vi är på semester möter vi dem överallt. När liftdörrarna öppnas och någon kliver in i linbanan. När expediten räcker över brödet i den lilla bybutiken. När vi passerar en vandrare på stigen. Samma ord, om och om igen.

Grüss Gott.

Två små ord som betyder så mycket mer än “hej”. Ungefär: “Må Gud hälsa dig.” Eller: “Gud vare med dig.”

Det låter varken högtidligt eller högtravande. Kanske man inte ens tänker på att man uttalar Guds namn. Hälsningen bara finns där, invävd i vardagen. Jag tycker om det. Inte för att jag tror att alla som säger det här nödvändigtvis är djupt troende. Men kanske är tron lite mer en del av vardagen här än hemma.  Orden påminner om att den människan som syår framför mig är värd en välsignelse. Att vårt möte är något mer än ett snabbt passerande. För ett ögonblick blir vi medmänniskor. I ett möte, under en och samma himmel.

Det får mig att tänka på ett annat gammalt uttryck som vi nästan tappat bort i svenskan. Adjö. Vi använder det sällan numera. Kanske känns det högtidligt eller gammaldags. Men ordet kommer från franskans À Dieu. "Gå med Gud.”

Det är egentligen en fantastisk avskedshälsning. Inte bara ett “vi ses”, utan en bön och en önskan om att Gud ska följa den andre på vägen. Jag använder ofta de orden när jag avslutar en begravning.

“À Dieu.” Gå med Gud.

Då känns orden fyllda av hopp. Som en sista välsignelse innan människor skiljs åt. Och plötsligt ser jag nu hur de två hälsningarna hör ihop.

Den ena möter människan när hon kommer.

Grüss Gott.

Den andra följer henne när hon går.

À Dieu.

Mellan dem ryms hela livet. Ett välkomnande och ett avsked. Ett möte och en välsignelse. Som om Gud får vara med både när våra vägar korsas och när de skiljs åt.

Kanske är det just sådana ord vi behöver lite mer av i vår tid. Ord som inte bara fyller tystnaden utan också fyller mötet med innehåll.

Vi behöver kanske inte börja säga Grüss Gott på ICA eller ropa À Dieu över parkeringen. Men vi skulle kunna återerövra tanken bakom orden.

Att varje människa jag möter får vara någon jag önskar Guds närhet.

Och varje människa jag lämnar får gå vidare med en välsignelse.

Det är en fin livshållning. Och ett förhållningssätt till varandra.

Ett hej som ber. Ett adjö som välsignar.

Och däremellan – ett liv levt inför Gud och tillsammans med varandra.

Den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan...

 "I denna ljuva sommartid..." Orden klingar så självklart i våra öron. De doftar syrén, nyklippt gräs och jordgubbar. De påminner om skolavslutningar, fågelsång och långa kvällar när solen dröjer sig kvar lite längre än vanligt. Men samtidigt skaver de. För medan vi njuter av sommaren brinner skogar, människor flyr från översvämningar och värmeböljor slår nya rekord. För många är tillvaron allt annat än ljuv. Den är glödhet. Jorden har feber.

Det är svårt att förstå hur någon fortfarande kan avfärda det vi ser med egna ögon. Visst, någon invänder att jorden alltid har förändrats. Den har haft istider, torrperioder och till och med syndafloder. Det stämmer. Klimatet har alltid varierat. Men då var det jorden själv som styrde förändringarna. Nu är det vi.

Bibeln berättar att Gud skapade världen och såg att den var god. På den sjätte dagen skapades människan, inte som ägare utan som förvaltare. Det är ett vackert ord. Förvaltare. Någon som vårdar det som egentligen tillhör någon annan.

På den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan.

"Because then we took over".

Vi började gräva djupare, hugga snabbare, konsumera mer och kasta bort lättare. Vi tog för givet att skapelsen alltid skulle orka lite till. Att naturen alltid skulle städa upp efter oss.

Men skapelsen protesterar nu. Och kanske är den största frestelsen inte att förneka klimatförändringarna. Kanske är den att tro att någon annan ska lösa dem. Att min flygresa, min bil, min konsumtion eller mina val ändå inte spelar någon roll. Fast förvaltarskap börjar aldrig med "alla andra". Det börjar med mig. Den kristna tron handlar inte bara om att hoppas på en ny himmel och en ny jord en gång. Den handlar också om att älska den jord vi redan fått. Att vårda det vi har medan vi har det. Att plantera ett träd även om vi själva kanske aldrig får sitta i dess skugga. För vi ska bruka jorden, inte förbruka den.

"I denna ljuva sommartid" är inte bara en psalm om tacksamhet. Den kan också bli en bön.

Gud, hjälp oss att inte älska bekvämligheten mer än skapelsen. Hjälp oss att vara de förvaltare du tänkte dig från början.

Så att också kommande generationer får sjunga samma psalm – och mena vartenda ord.