Sommaren är kort...

 "Sommaren är kort, det mesta blåste bort." Men nu är den här, terminen börjar igen. Efter att ha suttit nästan ensam på kontoret i flera veckor kommer jag till jobbet och plötsligt kryllar det av bilar på parkeringen. Kontoren är bemannade, skrivaren kör igång igen och arbetskamrater möts för planeringar, korrigeringar och korrekturläsningar. Datum ska bestämmas, kalendrar fyllas i och vid förmiddagskaffet kommer de där självklara frågorna:

– Hur har du haft det på semestern?
– Vad pigg och utvilad du ser ut!

Och visst är det skönt att vara igång igen. Men semester handlar egentligen inte om att längta bort från jobbet. För mig handlar den mer om glädjen i att få möta något annat. Nya platser, nya människor, nya smaker, nya vyer. Att få se sådant man inte sett förut och göra sådant man inte brukar göra. Att låta dagarna öppna sig lite mer än vanligt. Och kanske är det just därför det är så gott att komma tillbaka. För också vardagen har sin tjusning.

Det finns något härligt i det där välbekanta surret på förmiddagskaffet. I kalendern som fylls, frågorna som dyker upp och människorna man möter igen. I arbetet som väntar och i känslan av att vara en del av något tillsammans med andra. Det ena behöver inte stå emot det andra. Vi behöver både vardagen och det oväntade. Både arbetet och ledigheten. Både det välbekanta och det som bryter av. Kanske är det där balansen finns. Att kunna glädjas åt att vara ledig – inte för att slippa vardagen, utan för att få upptäcka något nytt.

Och att sedan kunna glädjas åt att komma tillbaka – inte för att semestern var dålig, utan för att också vardagen är värd att längta till. Så nu börjar terminen igen. Och jag ser faktiskt fram emot det.
Men jag kan redan nu börja längta lite efter den där bonusveckan i september. Inte för att komma bort från jobbet. Utan för att få se vad som finns runt nästa hörn.

Liten blir stor

Det finns en märklig sak med oss människor. När vi är små vill vi så gärna bli stora. En sexåring säger stolt:– Jag fyller faktiskt snart sju! En trettonåring vill gärna bli tagen för femton. Och när man väl blivit femton vill man gärna vara sjutton. Sedan kommer körkortet, första jobbet, den första egna lägenheten. Man ska vidare. Bli lite mer vuxen. Lite mer erfaren. Lite mer framgångsrik. Det verkar finnas en inbyggd längtan i oss efter att bli större.

Och så, någonstans på vägen, händer något. man står där på Systembolaget och den unga kassören säger: – Jag behöver se legitimation. Och man blir alldeles varm inombords. Äntligen! Någon tycker att man ser ung ut. Det är samma människa som trettio år tidigare kunde ha blivit förolämpad av exakt samma fråga. Livet är märkligt. Först vill vi inget hellre än att bli äldre. Sedan gör vi allt vi kan för att åtminstone se ut som om vi fortfarande är det vi en gång längtade efter att lämna. Men det är inte bara ålder vi vill växa i.

Vi vill bli större också på andra sätt. Lite viktigare. Lite mer behövda. Lite mer framgångsrika. Lite mer uppskattade. Och det där är inte något nytt. Det verkar ha följt människan genom alla tider. Och så sitter  lärjungarna där och diskuterar en fråga som känns väldigt mänsklig: Vem av oss är egentligen störst? Man kan nästan höra samtalet. Petrus kanske lutar sig tillbaka och tänker att han nog ligger ganska bra till. Han har trots allt gått på vattnet. Johannes kanske inte behöver säga så mycket. Han vet ju att Jesus kallar honom den lärjunge som Jesus älskar. Jakob funderar kanske på om hans namn borde nämnas lite oftare.

Det är nästan som ett personalmöte där alla försöker låtsas att de inte bryr sig om vem som får mest ansvar, mest uppskattning eller det största rummet.

Vi känner igen det.
Vem har gjort mest?
Vem betyder mest?
Vem är mest lyckad?
Vem har kommit längst?

Och då gör Jesus något som måste ha förvånat dem. Han hämtar ett barn och ställer det mitt ibland dem. Och plötsligt förändras hela samtalet. För på Jesu tid var ett barn inte den självklara medelpunkt som det ofta är för oss. Ett barn hade ingen titel. Ingen makt. Inga meriter. Inga pengar. Ingen position. Ett barn kunde inte imponera på någon.

Och just därför ställer Jesus barnet mitt ibland dem. Som om han säger:

Ni tittar åt fel håll.
Ni frågar vem som är störst.
Jag frågar vem ni ser.
Det är en ganska stor skillnad.

För Jesus verkar inte vara särskilt intresserad av vår rangordning.

Han säger inte att erfarenhet är oviktig. Han säger inte att det är fel att lyckas, utvecklas eller ta ansvar. Men han påminner oss om något som vi människor så lätt glömmer:

Ditt värde är inte detsamma som dina meriter. Du är inte värd mer för att du har lyckats. Och du är inte värd mindre för att du har misslyckats. Du är inte mer älskad för att du är stark. Och du är inte mindre älskad för att du behöver hjälp. Det är kanske där barnet kommer in.

Ett barn behöver inte först prestera för att få kärlek. Barnet behöver inte komma med ett CV.
Det behöver inte säga: "Se vad jag har åstadkommit." Det får helt enkelt vara. Och kanske är det precis det Jesus vill lära oss. Att inför Gud får vi vara människor innan vi är någonting annat.

Jag tänker ibland på Ronja Rövardotter. Ronja rymmer hemifrån. Hon går sin egen väg. Hon gör det hon måste göra, även när det innebär att hon måste lämna det trygga och välbekanta. Och Mattis letar efter henne. Han ger inte upp. Till slut möts de igen vid den lilla skogstjärnen. Och då är det inte längre frågan om vem som hade rätt. Inte vem som vann. Inte vem som var starkast. Där finns bara kärleken. En pappa som aldrig slutat söka efter sitt barn. Och ett barn som vågar komma hem. Jag tycker om den bilden. För den säger något om Gud. Vi tänker så lätt att vi måste hitta tillbaka till Gud. Att vi måste skärpa oss. Be lite mer. Göra ifrån oss lite bättre. leverera lite mer. Bli lite bättre människor. Som om Gud sitter någonstans och väntar på att vi äntligen ska få ordning på oss själva. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om Gud hela tiden söker efter oss? Tänk om Gud står kvar när vi går vår egen väg? När vi tappar bort oss själva. När livet blir annorlunda än vi tänkt. När vi känner oss långt borta. Gud ger inte upp. Och kanske är det därför bilden av barnet är så viktig. För inför Gud behöver vi inte vara stora. Vi behöver inte vara duktiga. Vi behöver inte vinna. Vi behöver inte jämföra oss. Vi behöver inte ens ha alla svar. Vi får komma som vi är. Det är en ganska radikal tanke i en värld där nästan allt går att mäta. 

Hur gammal är du?
Hur mycket tjänar du?
Hur många följare har du?
Hur många har läst det du skrev?

Jag får erkänna att jag själv har en liten svaghet där. Jag kan mycket väl gå in och kolla statistiken på min blogg varje dag för att se hur många som läst. Man vill ju gärna veta. Man vill gärna vara lite större än man var igår. Men Jesus säger något annat. Han säger: Du behöver inte bli större för att vara värdefull. Och kanske är det just där den verkliga storheten finns. För när jag inte längre behöver vara störst, kan jag se den som är liten. När jag inte längre måste hävda mig, kan jag lyssna. När jag inte längre behöver bevisa mitt värde, kan jag älska någon annan utan att fråga vad jag får tillbaka. Och när jag själv vågar vara liten inför Gud, då blir det kanske möjligt att göra något stort för en annan människa.

Ett vänligt ord.
En hand på en axel.
Ett telefonsamtal.
Att sitta kvar en stund när någon annan helst vill att tiden ska gå fortare.

Det är kanske så Jesus vänder upp och ner på våra föreställningar om storhet. Den störste är inte den som står högst upp. Den störste är den som ser den som står längst ner. Den som kan böja sig ner.

Den som kan lyssna.
Den som kan älska.

Så kanske behöver vi inte vara så rädda för att bli små.

För inför Gud är det inte storleken som räknas.
Inte prestationen.
Inte titeln.
Inte åldern.
Inte hur långt vi har kommit.

Gud ser något annat. Gud ser sitt barn. Och Gud säger: Du är min. Du är älskad. Du är värdefull. Du behöver inte bevisa det. Kanske är det först när vi vågar tro på det som vi verkligen börjar växa. Inte uppåt. Utan inåt. Inte för att bli större än någon annan. Utan för att bli mer människa. Och kanske är det den märkligaste paradoxen av alla:

Det är först när vi slutar försöka vara stora som vi kan bli riktigt stora. Kanske är det därför Jesus säger att den minste är den störste. Inte för att göra världen upp och ner. Utan för att ställa den rätt igen.

Carpe Diem

Var dag är en sällsam gåva. Så står det i psalm 180. "En skimrande möjlighet". En enkel mening, men kanske också en ganska stor utmaning. För vi säger gärna Carpe diem – fånga dagen. Vi slänger oss med de latinska orden och låter dem nästan bli en livsvisdom. Men landar orden verkligen i våra liv? För ofta är det ju så att vi går omkring med gårdagen hängande över axlarna. Vi fastnar i det som blev fel, i det vi önskar att vi hade sagt eller gjort annorlunda. Vi bär på besvikelser, oro och sådant som fortfarande skaver. Och då är det inte så lätt att fånga dagen. Händerna är redan fulla.

Det finns en märklig och ganska hård formulering av Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda. Men gå du och förkunna Guds rike.” Det låter nästan brutalt. Ska man bara lämna sina nära och kära? Men kanske handlar det egentligen inte om det uta nom något betydligt mer befriande. Att Jesus i stället säger: Låt det som hör gårdagen till få vara gårdag. Låt det döda få vara dött. Du behöver inte leva om det som redan har hänt. Du behöver inte bära med dig allt in i den nya dagen.

Följ mig. Det är som om Jesus säger: Titta upp. Här är livet. Här är dagen. Här finns fortfarande människor att möta, kärlek att ge och ta emot, och en framtid som ännu inte är skriven. För det är kanske det Carpe diem egentligen handlar om. Inte om att leva utan eftertanke, utan om att våga vara närvarande i det liv som faktiskt finns framför oss.

Var dag är en sällsam gåva.

Också den här dagen.

Så låt oss lägga det som varit i Guds händer. Det vi ångrar, det vi saknar, det vi inte kan förändra. Och låt oss istället öppna händerna för det Gud vill ge oss idag.

Här.
Nu.
Den här dagen.

Låt oss stå upp!

 

Jag skulle precis säga de ord jag säger vid nästan varje begravning: Låt oss stå upp. Men orden fastnade. Jag hann tänka efter – och ändrade mig. Framför mig satt tio personer. Fem av de 10 som satt i församlingen var rörelsehindrade. Vi skulle ta avsked av en äldre man som under större delen av sitt liv bott på olika boenden. Nu satt hans vänner från den lilla enheten där tillsammans med den personal som följt honom genom vardagen. De hade kommit för att göra det sista de kunde göra för honom – vara med när han fick sitt avsked.

Plötsligt blev de invanda orden fel. Så lätt det är att använda uttryck utan att tänka på vad de betyder för den som hör dem. Jag försöker därför allt oftare säga i gudstjänsten: Låt oss som har möjlighet stå upp. Ett litet tillägg, men för någon kan det betyda att känna sig inkluderad i stället för utpekad. Just den här dagen kändes inte ens det rätt. Ingen behövde resa sig för att visa respekt. Respekten fanns redan där. Den fyllde hela rummet. "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du."

Jag har sjungit den psalmen många gånger. Men den här dagen landade orden på ett nytt sätt. Hans liv gjorde kanske inga stora rubriker. Han blev aldrig känd eller berömd. Men måste ett liv synas för att vara betydelsefullt? Jag tror inte det.

Vi människor har en märklig förmåga att mäta värde i prestation, självständighet och framgång. Gud verkar mäta med ett helt annat mått. I Guds ögon är varje människa oersättlig. Ingen är en kopia av någon annan. Inte ens enäggstvillingar. Ingen annan som kan fylla just den platsen.

Vi var många som blev berörda idag. Inte bara de som kommit till begravningen, utan också vi som tjänstgjorde. När allt var över tittade begravningsentreprenören på mig och sa med tårar i ögonen: – Får man gråta nu? Den frågan säger kanske mer än många långa tal. För ibland möter vi människor som samhället lätt placerar i skymundan. Människor som inte gjort stora avtryck i historieböckerna, som sällan hamnat i rampljuset. Men deras liv är inte mindre betydelsefulla.

Därför är psalmen så viktig, uttjatad för många men bär på ett djup vi behöver. Att se på oss själva och på varandra så som Gud ser på oss.

"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. *Accepterad för din egen skull, för ingen annan är som du." För det är inte bara en vacker sång. Det är en påminnelse om hur Gud ser på oss. Varje människa har en plats i skapelsen. Varje människa bär ett okränkbart värde. Ingen är för obetydlig för att älskas.

Låt oss stå upp. Ja, det är kanske just där vi andra har vår uppgift. Att stå upp för dem som inte alltid blir sedda. Att använda ord som inkluderar i stället för att utestänga. Att påminna varandra om att människovärdet aldrig sitter i vad vi kan prestera, hur starka vi är eller om vi kan resa oss upp.

För ibland är det viktigaste inte att stå upp.

Det viktigaste är att stå upp för varandra.

Guds kärlek är som stranden...

Jag älskar att bada. Det finns något särskilt med att gå ner till stranden tidigt på morgonen, innan dagen riktigt vaknat. I morse gick vågorna ganska höga. Jag stod där med fötterna i sandbotten och lät havet komma emot mig. Våg efter våg sköljde in. Jag behövde inte kämpa emot. Jag bara stod kvar och lät havets kraft omsluta mig.

Då kom psalmen till mig: "Guds kärlek är som stranden och som gräset." Här på vår halländska kust kallas den ofta Steningepsalmen. Egentligen heter den Guds kärlek är som stranden och som gräset, men den har fått sitt smeknamn därför att det sägs att Anders Frostensson fick inspirationen till psalmen när han gick längs stranden i Steninge. Och kanske är det inte så märkligt. Det är svårt att stå vid havet här utan att orden kommer tillbaka. Stranden, vinden, vågorna och den vida horisonten gör psalmen levande.

När jag står i vattenbrynet känns det nästan fysiskt. Som om Guds kärlek sköljer över mig, precis som vågorna. Den frågar inte om jag varit tillräckligt duktig. Den mäter inte min tro eller min fromhet. Den bara kommer. Om och om igen.

Visst kan vågorna vara kraftiga. Ibland får man ta ett steg bakåt för att inte tappa balansen. Livet är sådant också. Men sanden under fötterna finns kvar, även när vattnet drar sig tillbaka. Och havet kommer alltid tillbaka med en ny våg.

Kanske är det därför psalmen, 289, Guds kärlek är som stranden, som vind och vidd och ett oändligt hem, berör så många. Den talar om en kärlek som inte tar slut, en kärlek som inte stänger någon ute. En kärlek som är större än våra misslyckanden och djupare än våra tvivel. Guds kärlek är inte något vi ska förtjäna eller prestera oss fram till. Den finns redan där – lika självklar som stranden under våra fötter och havet som aldrig upphör att röra sig.

Jag lämnade stranden i morse med saltstänk på benen och en känsla av att ha blivit påmind om något jag egentligen redan visste: Guds kärlek behöver inte jag skapa. Jag behöver bara stiga ut i den.

Precis som i havet.

Att äga eller vara ägd - det är frågan

 Lyxfällan och livet

Har ni sett tv-programmet Lyxfällan? Det börjar nästan alltid på samma sätt. Någon säger: "Jag förstår inte vart pengarna tar vägen." Sedan granskas kontoutdragen. Småköp efter småköp. Hämtmat, nätshopping, kreditkort och abonnemang. Varje köp verkar obetydligt, men tillsammans berättar de en historia om hur livet faktiskt levts.

Det som berör mig mest är inte skulderna, utan ögonblicket när deltagarna ser sanningen om sitt liv. Förändringen börjar först när de slutar förneka verkligheten.

Där möter dagens evangelium oss. Förvaltaren i Jesu liknelse har misskött sitt uppdrag och får beskedet: "Nu är det dags att lämna räkenskap." Han inser att allt inte kan fortsätta som förut. Han börjar tänka om och ändrar riktning. Det är inte hans ohederlighet Jesus berömmer, utan att han till slut vaknar upp och handlar.

Sedan säger Jesus: "Den som är trogen i smått är trogen också i stort." Våra liv formas av de små valen. Ingen blir generös, trofast eller kärleksfull över en natt. Precis som skulder växer fram steg för steg, gör också tron, tilliten och kärleken det.

Och så kommer Jesu allvarliga ord: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Mammon är mer än pengar. Det är allt det som börjar äga oss – status, prylar, bekräftelse eller jakten på mer. Pengar är en god tjänare, men en dålig herre.

Precis som i Lyxfällan börjar förändringen när man vågar se sanningen. Men där slutar likheten. I tv-programmet får man en ekonomisk nystart. Hos Jesus erbjuds en ny början för hela livet. Vi har en släkting som inte längre lever men som en gång ställde frågan till sin hustru: är det vi som äger huset eller är det sakerna som äger oss? När källaren började fyllas med kvarlåtenskap från generationer, inte för att man ville ha dem utan för att det inte gick att släppa taget om dem. Det handlade förvisso inte om förskingring, i stället för att slösa samlade man i stället på sig. Men det slutar ändå till sist med vad som har makten över vårt liv. Eller som Martin Luther sa, det du sätter din lit till, det är din Gud. Att vi behöver ställa oss frågan om vad vi sätter på vårt altare och håller för heligt. 

Men vad händer då om vi har slarvat bort vårt liv? Med vad har vi då att komma inför Gud? Det är då vi förstår, kanske först när vi kommer nakna och tomhänta, avskalade som vi inser att Gud är inte den stränge revisorn som bara letar fel. Han är den som säger: "Nu har du sett sanningen. Nu kan du börja om." Det är evangeliet. Ingen människa är körd. Hos Jesus finns alltid en väg tillbaka, alltid en ny början och alltid ett hem att komma till.

Krympflation

 

Häromdagen skulle jag köpa ett paket Bregott. Det var extrapris, så jag tänkte att det var ett bra köp. Men så upptäckte jag något. Paketet var inte längre 600 gram, utan 500. Samma känsla har nog många haft: "Var tog innehållet vägen?" Det kallas krympflation – förpackningen ser nästan likadan ut, men innehåller mindre.

När jag läser Amos kommer jag att tänka på det. Han säger: "Ni ska minska måtten och lägga på priserna." Han talar förstås om något allvarligare än storleken på ett smörpaket. Han avslöjar människor som medvetet fuskar för att tjäna mer och låter de svaga betala priset.

Men orden får mig också att tänka på något annat. Vi människor är ganska skickliga på att krympa sådant som inte borde krympas. Vi krymper våra felsteg. Vi tonar ner våra ord. Vi säger: "Det var väl inte så farligt." Vi gör våra överträdelser lite mindre än de egentligen är. Samtidigt förstorar vi gärna andras.

Inför Gud finns ingen anledning att vare sig förminska eller förstora. Vi får komma som vi är, med sanningen om våra liv. För Gud möter oss inte för att döma oss bort, utan för att förlåta, upprätta och ge oss ett nytt hjärta.

Tillbaka till verkligheten?

Nu hörs frågan överallt. "Hur var semestern?" Det är en av de vanligaste frågorna så här års när man kommer tillbaka till de vanliga rutinerna. När alla är tillbaka vid kaffebordet efter avslutade semestrar så delar vi berättelser om om resor, bad, husbilsutflykter, barnbarn, glassar, regniga dagar och vackra solnedgångar.  Men så slår det mig att vi nästan aldrig ställer den motsatta frågan: "Vad har du varit med om på jobbet idag?" Det är märkligt egentligen. Som om det riktiga livet bara händer under de där fyra semesterveckorna, medan resten av året mest är en transportsträcka.

Häromveckan berättade jag för min son hur min arbetsdag hade sett ut. Jag hade haft vigselsamtal med ett par som planerar sitt gemensamma liv. Jag hade lett en begravning där en familj tog farväl av någon de älskat. Jag mött en barnfamilj som ska döpa sitt barn. Och sedan suttit i ett sorgesamtal med människor vars liv plötsligt förändrats.

Han tittade på mig och sa: – Hur kan du göra allt det där på en och samma dag? Jag svarade: – För mig är det en ganska vanlig arbetsdag. Men det fick mig att tänka. För det som är vardag för den ene kan vara helt ofattbart för någon annan. Tänk då på den som arbetar på akuten. När arbetspasset börjar vet ingen om nästa timme kommer att innehålla ett brutet ben, ett nyfött barn eller en kamp för att rädda ett liv. Eller polisen som inte vet om nästa larm gäller en borttappad cykel eller en familj i djup kris. Läraren som möter en elev som äntligen vågar läsa högt. Hemtjänstpersonalen som kanske är den enda människan en äldre person träffar den dagen. 

Det verkliga livet pågår inte bara på semestern. Det pågår varje dag. Kanske är det just i vardagen de största berättelserna utspelar sig. Där människor möts, hjälper varandra, skrattar, gråter, älskar, förlåter och börjar om. Semestern ger oss tid att andas. Den behöver vi. Men vardagen är inte en väntsal mellan ledigheterna. Vardagen är själva livet.

Och kanske är det därför Gud så ofta möter människor mitt i deras arbete. Mose vaktade får. Petrus lagade nät. Maria utförde sina vardagssysslor när ängeln kom. Jesus kallade inte människor bort från livet – han mötte dem mitt i det.

Så nästa gång någon frågar hur semestern var hoppas jag att frågan följs av en annan: "Hur ser ditt vanliga liv ut?" För kanske är det där, mitt i det vanliga, i vardagen som vi finner de största berättelserna.