Puss kram vink, vi ses i morrn

När min dotter var liten och skulle gå och lägga sig hade vi alltid en liten dialog på tröskeln till hennes sovrum.

Puss puss. Kram kram. Vink vink. Natti natti. Ses i morgon. Det var vårt sätt att säga god natt. Och vi fortsätter att säga det ibland, trots att hon är vuxen nu. Och när vi säger: Vi ses i morgon, så finns där en självklar förväntan. Att vi ska vakna till en ny dag. Att livet ska fortsätta. Att vi får mötas igen. Men vi vet ju inte när det sista god natt blir sagt, när den sista kramen ges eller när vi för sista gången vinkar någon, farväl. Och kanske skulle livet bli svårt att leva om vi hela tiden tänkte att varje avsked kan vara det sista.

Men i dag får vi stanna upp på den där tröskeln. Tänka på dem som inte längre finns här hos oss. På rösterna vi saknar, händer vi inte längre kan hålla och de där alldeles vanliga stunderna. Då vi saknar den som brukade sitta mitt emot oss vid frukostbordet. Någon som alltid ringde. Som vi kunde säga god natt till och räkna med att få träffa nästa morgon.

Ibland kan ett minne vara så levande att det nästan känns som om den vi saknar finns alldeles intill oss. Vi kan höra skrattet, minnas blicken och nästan känna närvaron. Men kan inte längre sträcka ut handen och röra vid den vi längtar efter. Men kärleken upphör inte för att en människa dör. Sorgen är som en kärlek som inte riktigt vet var den ska ta vägen.

Därför behöver vi den här dagen. En dag då vi får minnas, tända ljus och nämna namnen på dem som fattas oss. En dag då vi inte behöver låtsas att allt är som vanligt. Men Allhelgona handlar inte bara om döden och om det som vi har förlorat. Den handlar också om hoppet. Om att döden inte får sista ordet.

I Johannesevangeliet säger Jesus: ”Jag är uppståndelsen och livet. Det är stora ord. Kanske nästan för stora när sorgen är ny och saknaden gör som mest ont. Vi vet inte hur livet hos Gud ser ut. Vi kan inte beskriva himlen eller förklara vad som händer när vi dör. Men vi får hålla fast vid Jesu löfte: att livet är buret av Gud, också när det liv vi känner tar slut.

Här kan orden från min dotters sovrumsdörr får en annan betydelse. Vi ses i morgon. Idag kan de orden få bära på något mer. En längtan som går bortom den morgondag vi själva kan se. Ett hopp om att det finns en morgondag också bortom döden.
Ett hopp om att avskedet inte är det sista. Att Gud, som har burit oss genom livet, också bär oss genom döden. Och att vi en dag får mötas igen, inte därför att vi kan förklara hur det ska gå till, utan därför att vi litar på Guds kärlek.

Det är vårt kristna hopp. Inte att vi slipper sorgen. Inte att vi alltid måste vara starka eller förstå allt som händer. Utan att vi mitt i sorgen får tro att vi och våra döda är omslutna av en kärlek som är större än döden. Vi får lämna dem vi älskar i Guds händer. Att våga säga de där orden som ibland kan låta så självklara: Puss puss, kram, kram, vink, vink.

Vi vet inte hur många morgnar vi har kvar. Men vi vet att just den här dagen är en gåva. Och när vi i dag tänder våra ljus för dem som har dött, får ljusen påminna oss om både kärleken och hoppet. Ljuset kan inte ta bort mörkret helt, men det lyser i det. Och vi behöver inte bära mörkret ensamma. För Gud är med oss i sorgen. Gud är med oss i minnena. Och Gud är med dem som har gått före oss.

Därför får vi, också när avskedet gör ont, våga hoppas på en morgon vi ännu inte sett. På ett möte vi ännu inte känner. På en kärlek som inte tar slut. Och kanske får vi en dag, när vår egen vandring är över, åter höra orden som vi så många gånger har sagt till någon vi älskar:

Puss puss. Kram kram. Vink vink. Vi ses igen. Amen.

Samla inte på synder - förlåt dem

Ett av de allra bästa citaten jag har hört är: ”Samla inte på synder – förlåt dem.” 

Tänk så ofta vi fokuserar på våra svaga sidor. I så gott som alla arbetsintervjuer jag har varit på så har jag fått samma fråga. Nämn tre svaga och tre starka sidor hos dig själv. Och jag själv precis som jag tror många andra gör, börjar lite ödmjukt att prata om sin svaga sida, eller flera av dem. Och vi kan ibland räkna upp betydligt fler än tre. Men sedan blir vi lite blygsamma när vi ska prata om våra starka sidor. 

För visst är det märkligt hur bra vi är på att samla på våra misstag, våra tillkortakommanden, våra misslyckanden. Och inte minst det som andra har gjort mot oss där vi också kan ha svårt att släppa taget. Jag kan själv älta oförrätter länge, eller snarare fundera över varför jag inte stått upp mer för mig själv. Vi bär ibland med oss sådant i åratal. Vi plockar fram det, vänder och vrider på det och funderar över vad vi borde ha gjort annorlunda. Eller varför någon annan gjorde som den gjorde.

Nämn tre starka och tre svaga sidor hos dig själv.

Jag försöker identifiera mina styrkor och svagheter, rannsaka mig själv och fundera över vad jag behöver utveckla. Det är självklart både nyttigt och nödvändigt att kunna se sina egna brister. Men tänk om min svagaste sida faktiskt är att jag fokuserar så mycket på dem? Att vi inte får glömma bort våra goda gåvor och inte alltid jämför oss med andra?

För när jag går lite djupare upptäcker jag något annat. Att mina misstag, mina sorger och mina misslyckanden är inte bara sådant jag önskar att jag kunde göra ogjort. De är också en del av min berättelse. En del av det som har format mig till den människa jag är i dag. Och det gäller inte bara sådant jag själv har gjort. Det finns saker som har hänt mig, sådant jag har fått bära utan att själv ha valt det. Erfarenheter som gjort ont, men som också gett mig insikter jag kanske aldrig annars hade fått. Att förlora ett barn, att ofrivilligt gå igenom en skilsmässa, att förlora en nära vän. Att byta tjänst för att kunna stå upp för min värdegrund. Men allt detta har lärt mig mer om medmänsklighet, sårbarhet och förmågan att möta andra människor utan att så snabbt döma.

Vi vill alla bli sedda för våra bästa sidor. Det är djupt mänskligt. Vi vill att andra ska se vår omtanke, vår styrka, vår förmåga och allt det goda vi försöker göra. Men då behöver vi också påminna oss om att också det vi skäms för, det vi sörjer och det vi helst vill gömma undan kan ha bidragit till att göra oss till de människor vi är. Gjort dig till den fantastiska människa du är! 

Det betyder förstås inte att allt som händer oss är gott. Ett svek blir inte mindre smärtsamt för att vi lär oss något av det. Ett misstag upphör inte att vara ett misstag bara för att vi växer av konsekvenserna. Men det som har hänt behöver inte få definiera oss för alltid.

Vi säger ibland: "Frågan är inte hur vi har det, utan hur vi tar det." Tänk om vi skulle vända på det ordspråket en aning? Frågan är kanske inte bara vad vi har misslyckats med, utan snarare vad erfarenheten har gjort med oss. Hur vi har hanterat det. Vad du har lärt dig. Hur du har hanterat livet. Att det som en gång fick dig att känna dig otillräcklig i dag är det som faktiskt kan hjälpa dig att förstå en annan människa lite bättre. Kanske är det just där förlåtelsen och försoningen börjar. Inte i att förneka det som blev fel, utan i att sluta låta det vara hela sanningen om oss själva eller någon annan.

Så samla inte på synder. Varken dina egna eller andras. Bär med dig lärdomarna, men försök att släppa skulden, bitterheten och det ständiga ältandet. Förlåt när du kan. Be om förlåtelse när det behövs. Och kom ihåg att du är mer än dina sämsta dagar och dina svåraste erfarenheter. Det är inte det som definierar dig. Den kan också ha lärt dig något om livet som gör att du i dag kan möta en annan människa med större djup, större ömhet och större förståelse. Det är väl ändå en betydligt bättre sak att samla på?

Skäms inte för att du är människa - Var stolt!

Inom dig öppnar sig valv bakom valv oändligt!

Skyd ente - Här är fôlk

 

Krig rasar, människor tvingas fly och barn växer upp med bomber i stället för framtidsdrömmar. Vi ser bilderna på nyheterna, förfäras och känner vanmakt. Sedan går livet vidare. Vi lagar middag, går till jobbet och planerar för morgondagen. Men någonstans finns en människa som inte vet om det finns någon morgondag. På mitt kontor hänger en broderad tavla som jag fått av min vän Ingela. Där står, på kärv och träffsäker Tjörndialekt: ”Ä i garna som skyder ser i ente att här är fôlk, sa tjörnbun som va ude i kriget.”

Den 24 oktober är det FN-dagen. FN bildades för att världens länder skulle samarbeta för fred, mänskliga rättigheter och människors värdighet. Ändå ser vi hur krig fortsätter, städer förstörs och familjer slits sönder. Det är lätt att fråga sig vad en broderad tavla eller en FN-dag egentligen kan göra när bomberna faller. Men kanske hjälper orden oss att minnas det allra viktigaste: Bakom varje konflikt finns människor. I Bibeln finns en vision om en annan värld. Profeten Mika skriver: ”Då skall de smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” Vilken bild! Vapen som använts för att döda blir redskap som hjälper livet att växa. Det som förstörde får i stället bygga upp. Det kan kännas långt borta när vi ser dagens krig. Men vi behöver visionen om en annan värld. En värld där vi använder vår kraft och våra resurser till att skapa liv i stället för att förstöra det.

Fred handlar inte om att blunda för motsättningar. Det handlar om att stå upp för den som hotas, skydda den som är utsatt och aldrig sluta se en medmänniska i den vi uppfattar som vår fiende. FN kan samla länder, förhandla och försvara mänskliga rättigheter. Men ansvaret för människors värdighet finns också hos oss. I hur vi talar om andra, hur vi bemöter varandra och hur vi reagerar när någon behandlas illa. Vi kan inte stoppa alla krig. Men vi kan hjälpa människor på flykt, trösta den som sörjer och vägra vänja oss vid andras lidande. Vi kan välja medmänsklighet framför förakt och hopp framför uppgivenhet.

Inför FN-dagen tänker jag på min broderade tavla. Jag önskar att orden hängde på väggarna i världens parlament, förhandlingsrum och militära högkvarter. Men kanske behöver de framför allt finnas inom oss själva. För våldet börjar när vi slutar se den andre som en människa. När vi bara ser en fiende och glömmer att också där finns någon som älskar, sörjer och längtar efter trygghet. Fred börjar inte bara när vapnen tystnar. Den börjar också när vi ser varandra, lyssnar och vägrar göra någon människa osynlig. Kanske är det just där vi måste börja. Med de enklaste och viktigaste orden:

Här är fôlk.

 

 

Bön inför FN-dagen

Gud, du som har skapat varje människa till din avbild,

Vi ber för alla som lever i krig och rädsla,
för dem som sörjer, flyr och längtar efter fred.
Ge världens ledare mod att söka fred
och vishet att värna människors liv.

Hjälp oss att se människan
bakom varje gräns och konflikt.
Låt oss inte vänja oss vid andras lidande.

Ge oss mod att välja medmänsklighet
framför förakt och hopp framför uppgivenhet.

Påminn oss om det allra viktigaste:

Här är fôlk.

Amen.

Ack och Tack

”Tack för allt jag minns, Tack för allt som finns.

Tack för himmel, Tack för kväll, Tack för vinden, Tack för fjäll.

Tack för allt jag ser, Tack för allt som sker.

Jag har det så bra, Jag har det så bra.”

Det är Elviras sång från Beppe Wolgers film Dunderklumpen från 70 talet. Elvira Fattigan, den där lite trasiga, fattiga och samtidigt så kloka gumman.  Tack för allt jag ser. Tack för allt som sker. Det är en ganska fantastisk livshållning. Elvira har inte allt. Hon lever inte något särskilt bekvämt liv. Har inga rikedomar att skryta med. Men hon ser det hon har. Och hon säger: Tack. Tacksamheten behöver inte alltid vara stor och högljudd. Men den behöver få finnas. Precis som vårt rop till Gud behöver få finnas.

Men jag tänker att det finns ett ord till som måste få plats. Som bara skiljer sig från tack med en enda bokstav. Ack. Och kanske är det just där vi människor befinner oss. Mellan ack och tack. När vi ser oss omkring i världen just nu så vill vi säga:  Ack. Ack, så som det står till. Och här finns också våra egna ack. Det som gör ont i våra liv.  Det vi ångrar. Det vi oroar oss för. Det som drabbar människor vi älskar.  Vi bär alla på våra ack.

Tacksägelsedagen handlar inte om att vi ska låtsas att allt är bra. Kristen tro rymmer hela livet. Där finns jublet och lovsången. Men också ropet: ”Herre, förbarma dig!” I kyrkans gudstjänst kallar vi det för Kyrie och Gloria.

Där Kyriet får vara vårt Kristusrop, vårt ACK:
Herre förbarma dig över oss och vår värld.

Som följs av Gloria - Vår lovsång och vårt TACK.

Det är inte så enkelt som att våra problem plötsligt försvinner. Utan för att våra problem inte får bli hela sanningen om våra liv. För mitt i allt det svåra finns det fortfarande något att tacka för.

Jag tänker på en vän som var handikappad och hade många saker i livet som hon inte kunde göra. Sånt som många av oss tar för givet. Men hon sa något som jag aldrig har glömt:

”Jag vill det jag kan.”  Inte:  ”Jag önskar att jag kunde allt det där andra.” Jag vill det jag kan.

Det finns en stor livsvisdom i de orden. För vi är ofta väldigt upptagna av det vi inte kan. Det vi inte längre klarar. Det får vara vårt ack.  Men någonstans behöver vi också ställa frågan:
I vad finns mitt Tack?

Min vän Agneta kunde inte allt. Men hon ville det hon kunde. Och kanske är det en hållning som vi alla behöver. Jag vill det jag kan. Och resten får jag lämna i Guds händer.

För vi bär alla på både våra ack och våra tack. Man kan vara ledsen och tacksam samtidigt. Det ena tar inte bort det andra. Gud ber oss inte att lämna våra ack hemma. Vi behöver inte komma till Gud och först städa undan allt det jobbiga. Vi får komma med hela livet.

Men Ett ”ack” utan ett ”tack” kan lätt bli resignation. Man kan fastna i allt som är fel. Medan ett ”tack” utan ett ”ack” kan också bli falskt. Då riskerar tacksamheten att bli ett sätt att blunda för det som gör ont. Därför behöver vi båda.

Det får du ta med dig idag - Ditt Ack och ditt Tack.

Jag vill det jag kan.  Och det jag inte kan – det får jag lägga i Guds händer. För både våra ack och våra tack har en adress. Gud själv. Det är dit vi får komma med våra bekymmer. Det är dit vi får bära vår glädje. Det är där vi får lägga våra frågor. Och det är där vi får säga tack.  

Tack för allt jag minns.
Tack för allt som finns.
Tack för allt jag ser.
Tack för allt som sker.

Och när vi inte kan säga tack – då får vi säga ack.

Och när vi inte vet vad vi kan göra eller förmår – då får vi minnas:

Jag vill det jag kan. Och resten får Gud bära.

Tack och lov för det.

Godisklubbor och andra välsignelser

 Ur söndagens psaltarpsalm hör vi:

”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”

När jag var liten fjällvandrade jag ibland med mamma och pappa. Jag minns särskilt det där med att gå uppför. Man gick och gick och tyckte att nu, nu måste väl toppen ändå vara där. Men så kom ännu en backe. Det var inte alltid så lätt att motivera ett barn att fortsätta uppåt. Men min pappa hade ett knep. Han gick lite före på stigen och planterade godisklubbor.

Och jag lovar – jag var helt övertygad om att det faktiskt grodde godisklubbor överallt där jag gick fram. Det var en ganska bra motivation för ett barn. Hade jag då förstått min framtida kallelse utifrån den erfarenheten hade jag förmodligen blivit försäljare på Godiskungen.

”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”

Det är stora ord för en vanlig dag. För vi vet ju att det inte alltid gror där vi går fram. Ibland går vi och undrar om det vi gjorde egentligen gjorde någon skillnad. Vi försöker få något att fungera och möter motstånd. Vi tar ett steg framåt och känner sedan att vi nästan hamnar tillbaka på samma plats. Och ibland är det vi själva som står still. Ändå är vi kallade att gå.

Det är kanske en av pilgrimens viktigaste insikter: vi är inte framme. Vi kan ha gått långt. Vi kan ha många år bakom oss och mycket erfarenhet med oss. Vi vet hur saker brukar fungera. Vi känner vägarna och vet var de brukar leda. Men erfarenhet kan också bli en bekvämlighet. Vi börjar göra det vi alltid har gjort, säga det vi brukar säga och gå samma väg en gång till – även när verkligheten har förändrats. Och kanske riskerar vi då att missa några av de där godisklubborna som någon har planterat framför oss.

För frågan är:

Vågar vi själva vara på väg?
Vågar vi låta människor vi möter förändra oss?
Vågar vi pröva något nytt?
Vågar vi plocka upp den där klubban från marken?
Och vågar vi låta det sammanhang dör vi finns se annorlunda ut än de gjorde när vi själva började gå? Det kan vara allt ifrån arbetsplatser, relationer, eller vårt eget liv som vi lever.

Att vara på väg är också att acceptera att vägen inte alltid är rak.
Ibland går vi fel.
Ibland måste vi vända.
Ibland behöver vi förlåta oss själva för våra felaktiga val eller beslut.
Ibland tvingas vi lämna en väg som vi trodde var den enda möjliga.
Och kanske är det just där förvandlingen börjar.

För vår uppgift är inte bara att bevara det vi har fått. Det är också att upptäcka vad Gud vill göra med det som ännu inte finns. Psalmisten säger:

”Där du går fram gror det.”

Det finns något väldigt befriande i de orden. För det betyder att det inte är vi själva som ska få allting att växa. Vi har ett ansvar – men vi har inte hela ansvaret.
Vi ska gå.
Vi ska så.
Vi ska vattna.
Vi ska göra vårt.
Men vi kan inte tvinga fram växten.

Det finns något som sker bortom vår kontroll, bortom vår förmåga och ibland också bortom vår syn. Vi är inte Gud. Vi går tillsammans med Gud. Och kanske är det just det som är trons vila: att Gud redan är på väg före oss.

Gud planterar sådant som vi ännu inte ser.
Öppnar vägar som vi ännu inte känner.
Låter något gro, också när marken ser torr och ofruktbar ut.

”Där du går fram gror det.”

Idag behöver jag inte godisklubbor för att fortsätta uppför.
Men jag behöver fortfarande påminnas om att vägen har en riktning och ett mål. Också i motlut. Så kanske är frågan vi får bära med oss idag inte bara:

Vad ska jag göra?
Utan: Vem går före mig?

För om Gud går före, då behöver jag inte se hela vägen. Jag behöver bara ta nästa steg. 
Och kanske upptäcker jag, när jag kommer runt nästa krök, att någon redan har planterat något gott där.

”Du kröner året med goda gåvor, där du går fram gror det.”

Fyra slickepottar och lite självransakan

 Nyss hemkommen från en semestervecka utomlands unnade jag mig en extra ledig dag. Inte för att göra något särskilt. Bara för att landa. Inte bara på jorden efter en vecka på resande fot, utan också lite i själen. När kläderna hade hamnat i tvättmaskinen och sedan på torkställningen började jag se på vårt hem med lite nya ögon. Det var nästan som om tröskeln till varje rum låg där och blinkade åt mig. Kom igen. Ge mig lite kärlek. Och kanske lite höststädning. Det var egentligen inte särskilt stökigt. Men det var… för mycket.

Så jag började med garderoben. Sommarkläderna fick flytta upp på vinden några månader och sandalerna gjorde dem sällskap. Ner kom höstjackan. Sedan grillen. Och därefter kökslådorna. Det var då frågorna började. Varför har jag fyra slickepottar? Tre vispar? Och varför finns det en massa andra saker som jag inte ens kan minnas när jag senast använde? Inte minst i garderoben. kan inte det där plagget var till större glädje för någon annan? Som de tre prästunikorna som jag hade växt ur. Åt rätt håll i alla fall. De såldes för en liten peng på nolltid. Det är ju inget plagg som man skänker till Erikshjälpen precis.  

Det märkliga med att börja röja hemma är att man ganska snart upptäcker att man inte bara röjer bland saker. Man börjar också röja bland sina egna föreställningar. Varför har jag sparat det här? Varför köpte jag det där? Och framför allt: varför trodde jag att jag behövde fyra slickepottar? De där dubbletterna hamnade i en låda. Kanske får de ett nytt liv hos någon annan. Det är trots allt en ganska vacker tanke – att något man själv inte längre behöver kan vara precis det någon annan saknar.

Efter några timmar började jag förstå att en ordentlig röjning hemma kan vara nästan lika arbetsam som att gå i terapi. Ju längre in man rotar, desto mer hittar man. Och någonstans mellan kökslådorna och garderoben börjar man tänka. På saker man samlat på sig. På sådant man borde ha släppt för länge sedan. På sådant man håller fast vid bara för att det en gång hade betydelse.

Kanske är det därför höststädning kan kännas så befriande. Det handlar inte bara om att få ordning på utsidan. Det blir också en liten resa inåt. Man hinner vända och vrida på saker. Rannsaka sig själv en smula. Vad behöver jag egentligen? Vad kan jag vara utan? Vad är det som bara tar plats? Och vad vill jag faktiskt behålla? Precis som Jesus säger: Akta er för allt habegär. Där er skatt är ska också ert hjärta vara.   

När jag till sist behövde ny energi åkte jag ner till havet. Tog ett riktigt långt dopp i det avsvalkande vattnet. Femton grader. Det var ungefär som att trycka på kroppens stora reset-knapp. På stranden började jag prata med en annan badare och berättade om mitt lilla röjningsprojekt. Hon tittade på mig och sa: ”Det där borde jag också göra.”  Det var verkligen inte meningen att ge någon annan dåligt samvete.  För det handlar ju inte om att någon annan borde städa mer. Vi har alla våra högar, våra överfulla lådor och våra små samlingar av sådant vi en gång trodde att vi behövde.

Det viktiga är kanske inte att ha ett perfekt hem. Utan att ibland våga fråga sig vad som faktiskt hör hemma där. Och kanske gäller detsamma oss själva. Vad ska få vara kvar? Vad kan få flytta vidare? Vad har gjort sitt? Och vad vill vi ge lite mer plats? I dag vaknade jag till en ny arbetsdag. Kläderna är rena. Sommarkläderna är på vinden. Grillen har fått gå i ide. Kökslådorna går faktiskt att öppna utan att något ramlar ut. Det är ordning och reda. Och vilken känsla!

Det är märkligt hur lite mindre röra omkring oss ibland kan skapa lite mer luft inuti. Och jag? Jag har fortfarande två slickepottar. En vit. Och en rosa. Någon måtta på självutplåningen får det ändå vara. 

Man måste ju ha lite att jobba med nästa höst.

Jom Kippur i Kazimierz

Det är något märkligt med att befinna sig i Kazimierz i Kraków just i dag. För oss var det bara den första dagen på en veckas semester. Men det visade sig vara en alldeles särskild dag. Jom Kippur. Inte minst med tanke på att vi bor längst in i de judiska kvarteren, på hotell Rubinstein – förmodligen uppkallat efter Helena Rubinstein, en av kosmetikens drottningar. Jag hade inte koll på den här dagen, som vi inte heller har om vi inte är berörda, koll på långfredag, ramadan, eller exempelvis jom kippur. 

Jag gick idag genom Krakóws gamla judiska kvarter. Samma gator som varje dag fylls av turister, restauranger och sorl ligger i dag nästan stilla. Men det är också Jom Kippur – den judiska försoningsdagen,  för det judiska folket en av årets heligaste dag.

Synagogorna är stängda för turister idag. Vi får komma tillbaka i morgon. Heligheten ska man inte betrakta utifrån. Den ska man delta i. Därför är dörrarna som annars står öppna för nyfikna besökare i dag till för dem som kommer för att be. Det känns på något sätt rätt. Här finns en gräns som inte är till för att fotograferas eller passeras av en turist.

Jom Kippur handlar om försoning. Om att stanna upp och se sitt liv som det blev. Om det man gjorde och det man inte gjorde. Om människor man sårat och människor man själv behöver förlåta. Men också om möjligheten att börja om. Det är en stark tanke att befinna sig just här en sådan dag – med tanke på det som händer i världen, men också i våra egna liv. När vi längtar efter helande, fred och försoning.

Samtidigt går det inte att tala om försoning som om den vore en genväg förbi ansvar. Försoning får aldrig betyda att övergrepp förminskas, att offer tystas eller att förövare slipper stå till svars. Judarnas lidande är inte en symbol bland andra, och Förintelsen är inte en allmän metafor för mänsklig ondska. Den var ett historiskt brott mot Europas judar – genomfört av människor, stater och institutioner – och dess konsekvenser lever fortfarande. Det märker vi hela tiden.

Kazimierz är också en stadsdel som bär på så mycket historia. Här levde en gång ett stort judiskt samhälle: omkring 65 000 människor. Nu finns här cirka 1 000–1 500 judar. Här fanns hem, skolor, affärer, synagogor och ett vardagsliv som på många sätt inte skilde sig från någon annans. Sedan kom Förintelsen och bröt sönder allt.

Och ändå finns platserna kvar. Szeroka ligger där. Remuhsynagogan. Den gamla synagogan. Kyrkogården. Husen. Väggarna. Stenarna.

Jom Kippur är också en dag då de döda minns. I gudstjänsten finns Yizkor – minnesbönen. Och kanske blir den bönen särskilt stark just här, på en plats där så många människor som en gång hade namn, familjer och ett vardagsliv inte längre finns.

I dag läses också berättelsen om Jona. Den motvillige profeten som försöker fly undan Gud. Men Gud ger inte upp om honom. Inte heller om människorna i Nineve. De får möjlighet att vända om. Tänk om det kunde bli en uppmaning i dag – till alla parter: att sluta fly undan sanningen, att erkänna lidandet och att förstå att ingen fred kan byggas på förnekelse, kollektiv bestraffning eller på att civila liv görs förhandlingsbara.

Världen är inte färdig, inte på långa vägar. Vi måste stanna upp. Erkänna. Sörja. Förlåta – men inte utan ansvar. Be om förlåtelse. Och försöka gå vidare på en annan väg. En väg där judars säkerhet och liv tas på allvar, där palestiniers frihet och värdighet tas på allvar, och där ingen människas lidande används för att rättfärdiga nya övergrepp.

Framåt kvällen kommer Neilah, den avslutande gudstjänsten. Namnet betyder ungefär ”stängningen”, när portarna håller på att stängas. Till slut ljuder shofaren och fastan bryts.

Jag kommer troligtvis inte att höra den. Men att få gå här i dag, genom Kazimierz, räcker långt. För ibland behöver man inte kliva in i en gudstjänst för att förstå att något heligt pågår.

Ibland räcker det att gå långsamt genom en gammal stadsdel och låta tystnaden tala.

I dag är Kazimierz en sådan plats. Och kanske är det just det Jom Kippur påminner om: att historien aldrig bara handlar om det som har varit. Den handlar också om vad vi gör med det som finns kvar.

Och om möjligheten att börja om – utan att glömma, utan att förneka och utan att förminska någon annans lidande. För hela världen.