Hiss mot himlen - Örnnästet

Jag kom inte hit till Örnnästet för att beundra. Men jag är samtidigt fascinerad. Byggnaden högt uppe på berget är en makalös prestation. Arkitekturen, materialen, precisionen – allt vittnar om en mänsklig skaparkraft som nästan tar andan ur en. Mässingshissen för oss nästan ljudlöst mot toppen, högt upp på berget. Meter efter meter. Och glänser som guld.

Men jag kommer också hit för att begrunda. För det är omöjligt att stå här utan att tänka på människans ständiga längtan att nå högre. Inte bara högre byggnader, utan också högre status, större rikedom och större makt. Rekorden måste slås. Tornen måste bli högre. Världen ska häpna.

Det är svårt att inte tänka på Babels torn. Människorna som  ville göra sig ett namn. Ville bygga sig ända upp till himlen. Inte för att komma närmare Gud, utan för att de trodde att de kunde klara sig utan.

Har egentligen så mycket förändrats? Vi bygger fortfarande våra torn. De är bara annorlunda utformade. I glas och stål. I börskurser och miljardförmögenheter. I följare på sociala medier. Jag måste medge, jag kollar statistiken på besöken på min blogg. Så mäter vi framgång i höjd, synlighet och inflytande. Och ändå tycks människan inte bli lyckligare.

Tvärtom lever vi i en tid där ensamheten växer, oron breder ut sig och världen tycks bli allt mer våldsam. Vi kan konstruera hissar som skjuter oss hundratals meter upp i luften, men vi verkar ha betydligt svårare att bygga fred mellan människor på jorden.

Mässingshissen går rakt upp mot toppen. Men den leder inte till himmelriket. För himlen nås inte med teknik. Inte med pengar. Inte med rekord. Inte med högmod. Jesus pekade på en annan väg. Inte uppåt, utan nedåt. Inte mot självförhärligande, utan mot tjänande. Inte mot den högsta platsen och positionen utan mot den lägsta. Därför tvättade han sina lärjungars fötter. Därför red han in i Jerusalem på en åsna och inte på en stridshäst. Därför bars hans krona inte av guld utan av törnen. Det är den paradoxen som vår tid har så svårt att förstå: att den verkliga storheten inte mäts i hur högt vi kan bygga, utan i hur djupt vi kan älska.

När hissen stannar högst upp breder utsikten ut sig. Bergen. Horisonten. Korset längst upp på toppen. Allt är hisnande vackert. Men den viktigaste resan återstår fortfarande. Den börjar inte när dörrarna öppnas högst upp. Den börjar när människan böjer knä. För mässingshissen kan ta mig till byggnadens topp. Men bara Gud kan leda mig hem.

Gruss gott - ett hej med himlen i fickan

Det finns hälsningar som vi ibland bara slänger ur oss. Ett snabbt “hej”, ett “tjena”, ett “hallå”. Ord vi kastar iväg utan att egentligen tänka på dem.

Och så finns det hälsningar som bär på en berättelse.

Här i Österrike där vi är på semester möter vi dem överallt. När liftdörrarna öppnas och någon kliver in i linbanan. När expediten räcker över brödet i den lilla bybutiken. När vi passerar en vandrare på stigen. Samma ord, om och om igen.

Grüss Gott.

Två små ord som betyder så mycket mer än “hej”. Ungefär: “Må Gud hälsa dig.” Eller: “Gud vare med dig.”

Det låter varken högtidligt eller högtravande. Kanske man inte ens tänker på att man uttalar Guds namn. Hälsningen bara finns där, invävd i vardagen. Jag tycker om det. Inte för att jag tror att alla som säger det här nödvändigtvis är djupt troende. Men kanske är tron lite mer en del av vardagen här än hemma.  Orden påminner om att den människan som syår framför mig är värd en välsignelse. Att vårt möte är något mer än ett snabbt passerande. För ett ögonblick blir vi medmänniskor. I ett möte, under en och samma himmel.

Det får mig att tänka på ett annat gammalt uttryck som vi nästan tappat bort i svenskan. Adjö. Vi använder det sällan numera. Kanske känns det högtidligt eller gammaldags. Men ordet kommer från franskans À Dieu. "Gå med Gud.”

Det är egentligen en fantastisk avskedshälsning. Inte bara ett “vi ses”, utan en bön och en önskan om att Gud ska följa den andre på vägen. Jag använder ofta de orden när jag avslutar en begravning.

“À Dieu.” Gå med Gud.

Då känns orden fyllda av hopp. Som en sista välsignelse innan människor skiljs åt. Och plötsligt ser jag nu hur de två hälsningarna hör ihop.

Den ena möter människan när hon kommer.

Grüss Gott.

Den andra följer henne när hon går.

À Dieu.

Mellan dem ryms hela livet. Ett välkomnande och ett avsked. Ett möte och en välsignelse. Som om Gud får vara med både när våra vägar korsas och när de skiljs åt.

Kanske är det just sådana ord vi behöver lite mer av i vår tid. Ord som inte bara fyller tystnaden utan också fyller mötet med innehåll.

Vi behöver kanske inte börja säga Grüss Gott på ICA eller ropa À Dieu över parkeringen. Men vi skulle kunna återerövra tanken bakom orden.

Att varje människa jag möter får vara någon jag önskar Guds närhet.

Och varje människa jag lämnar får gå vidare med en välsignelse.

Det är en fin livshållning. Och ett förhållningssätt till varandra.

Ett hej som ber. Ett adjö som välsignar.

Och däremellan – ett liv levt inför Gud och tillsammans med varandra.

Den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan...

 "I denna ljuva sommartid..." Orden klingar så självklart i våra öron. De doftar syrén, nyklippt gräs och jordgubbar. De påminner om skolavslutningar, fågelsång och långa kvällar när solen dröjer sig kvar lite längre än vanligt. Men samtidigt skaver de. För medan vi njuter av sommaren brinner skogar, människor flyr från översvämningar och värmeböljor slår nya rekord. För många är tillvaron allt annat än ljuv. Den är glödhet. Jorden har feber.

Det är svårt att förstå hur någon fortfarande kan avfärda det vi ser med egna ögon. Visst, någon invänder att jorden alltid har förändrats. Den har haft istider, torrperioder och till och med syndafloder. Det stämmer. Klimatet har alltid varierat. Men då var det jorden själv som styrde förändringarna. Nu är det vi.

Bibeln berättar att Gud skapade världen och såg att den var god. På den sjätte dagen skapades människan, inte som ägare utan som förvaltare. Det är ett vackert ord. Förvaltare. Någon som vårdar det som egentligen tillhör någon annan.

På den sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde inte människan.

"Because then we took over".

Vi började gräva djupare, hugga snabbare, konsumera mer och kasta bort lättare. Vi tog för givet att skapelsen alltid skulle orka lite till. Att naturen alltid skulle städa upp efter oss.

Men skapelsen protesterar nu. Och kanske är den största frestelsen inte att förneka klimatförändringarna. Kanske är den att tro att någon annan ska lösa dem. Att min flygresa, min bil, min konsumtion eller mina val ändå inte spelar någon roll. Fast förvaltarskap börjar aldrig med "alla andra". Det börjar med mig. Den kristna tron handlar inte bara om att hoppas på en ny himmel och en ny jord en gång. Den handlar också om att älska den jord vi redan fått. Att vårda det vi har medan vi har det. Att plantera ett träd även om vi själva kanske aldrig får sitta i dess skugga. För vi ska bruka jorden, inte förbruka den.

"I denna ljuva sommartid" är inte bara en psalm om tacksamhet. Den kan också bli en bön.

Gud, hjälp oss att inte älska bekvämligheten mer än skapelsen. Hjälp oss att vara de förvaltare du tänkte dig från början.

Så att också kommande generationer får sjunga samma psalm – och mena vartenda ord.

Ju fler händer - desto snabbare det händer

Vi var på soptippen idag. Eller ja, numera heter det väl återvinningsanläggning. Det låter betydligt finare än vad innehållet i släpkärran gjorde. Vi hade lastat fullt med sådant som samlats genom åren i hörn, bakom uthus och längs staket. Gamla plankor. Presenningar som sett sina bästa dagar för länge sedan. En rostig kätting. En soptunna i plåt. Lastpallar. Ved som ruttnat till oigenkännlighet.

Sådant som ingen egentligen vill ha kvar. Och ändå hade det blivit kvar. Det slog mig att det är märkligt hur ofta vi människor gör så. Vi sparar på saker som vi redan när vi stuvar undan dem vet att vi aldrig kommer att använda igen. Men kanske kan de vara bra att ha. Kanske någon gång. Kanske i framtiden. Den där framtiden kommer sällan. Så sällan vi faktiskt plockar fram det där som vi tänkte skulle kunna komma till användning.

Och som tur var fick vi hjälp av våra tyska grannar på landet. Vi tackade dem efteråt och konstaterade att arbetet gått mer än dubbelt så fort tack vare deras insats. Då fick jag höra ett tyskt uttryck: "Viele Hände, schnelle Hände." Flera händer, snabbare händer. Och så är det ju. Inte bara på en återvinningsanläggning utan i livet. När vi hjälper varandra blir bördorna lättare att bära. Det som känns övermäktigt ensam blir möjligt tillsammans.

När sista lasset var tömt och gårdsplanen plötsligt såg större ut än på många år kände jag nästan en sorts lättnad i kroppen. Kanske till och med något som liknade katharsis – en rening. Jag försökte förklara känslan för grannarna. Jag vet inte hur kyrkligt bevandrade de är, men jag sa att det nästan kändes som syndernas förlåtelse att bli av med allt skräp. Inte för att gamla lastpallar är syndiga. Men därför att vi ibland bär på sådant vi inte längre behöver. Saker, bekymmer, gamla oförrätter, misslyckanden och sådant som för länge sedan tjänat ut sitt syfte. Ändå sparar vi det. Flyttar runt det. Ställer det i ett nytt hörn och tänker att det kanske kan vara bra att ha. Kanske är försoning ofta mindre komplicerad än vi tror. Kanske börjar den när någon hjälper oss att rensa. När någon kommer med en extra hand, en kärra, ett vänligt ord eller bara sin närvaro. När vi tillsammans vågar släppa taget om det som inte längre ger liv.

Att odla sin trädgård handlar inte bara om att plantera nytt. Det handlar också om att rensa bort det som kväver växtkraften. Och det gör vi sällan ensamma. Med Guds hjälp, men också med människors. Med vänners. Med familjens. Och ibland med goda grannar från Tyskland som påminner oss om en enkel sanning:  Flera händer, blir snabbare händer. Och kanske också lite lättare hjärtan.

Att scanna ett liv

En del av semestern har jag ägnat åt något som först verkade ganska praktiskt: att scanna gamla fotografier ur familjealbumen. Men det visade sig snabbt vara mycket mer än ett tekniskt projekt. Det blev en resa genom livet.

Bild efter bild har passerat förbi. Här finns sorgen över dem som inte längre är kvar. De stora ögonblicken som fortfarande får hjärtat att slå lite snabbare – barnens födelse, de första stegen, de där dagarna man visste var speciella redan när de hände. Och så alla de andra bilderna. Vardagen. Kalasen. Utflykterna. Skratten som nästan går att höra fortfarande.

Och hunden. För övrigt en fråga som väcktes flera gånger under arbetets gång: Hur många bilder kan man egentligen ta på en hund? Svaret verkar vara: väldigt många. Sedan kommer barnen och tar över kamerarullens alla motiv, ja, det här var ju på den tiden vi satte in en rulle i kameran, tog ut den och skickade iväg dem för framkallning. Utan att ha en aning om motiven blev bra eller inte. Men betala för dem fick man ju göra ändå. Och sedan väntade man ivrigt på när de skulle komma hem i brevlådan. Och nu är det dags att digitalisera dem. 

Sedan kommer bilder från alla födelsedagar, semesterresor, julfiranden och en helt vanlig tisdagar, minnen av stunder som ingen då trodde skulle bli minnen värda att spara.

När man bläddrar genom ett liv på det här sättet ser man också hur berättelsen förändras. Bilderna gick från att handla om ett "vi" till att sedan gå över till ett "jag och barnen". Sedan kommer nya kapitel. Nya människor. Nya konstellationer. Ny glädje. Ny kärlek. Livet står inte stilla, hur gärna vi än ibland skulle vilja hålla kvar vissa ögonblick.

Man kan inte radera sin livshistoria. Och kanske ska man inte ens försöka. Det som har varit har format oss. Det bär både glädje och sorg, vinster och förluster. Allt hör samman. Vår uppgift är inte att skriva om berättelsen, utan att ta emot den, bearbeta den, vårda den och så småningom lämna den vidare. Och jag gör det nu genom att ge den här gåvan på en sticka till barnen. Deras liv och historia. 

När jag ser tillbaka på alla dessa fotografier ser jag inte bara mitt eget liv. Jag anar spåren av en Gud som varit med genom allt. Inte som någon som skyddat från varje sorg eller undanröjt varje svårighet, utan som en trofast följeslagare genom livets alla årstider. På vissa bilder är det lätt att se välsignelsen. På andra får jag leta lite längre. Men när jag ser hela berättelsen växer en visshet fram: Jag har aldrig gått ensam. Också när livet inte har varit något vidare så har Någon hjälpt mig att gå vidare.  

Kanske är det något av tacksägelsens mysterium. Att tacksamhet inte bara handlar om det som blev som vi önskade. Den rymmer också det som gjorde ont, det som förändrades och det som vi tvingades släppa taget om. Att tacka är inte att förneka sorgen. Det är att se hela livet och ändå säga: Det var mitt. Jag fick vara med om det. Tack.

Den kristna tron talar om att våra liv vilar i Guds händer. Inte bara framtiden, utan också det som ligger bakom oss. Därför behöver vi inte kämpa för att hålla fast vid allt som varit. Vi får minnas med kärlek, lämna det i Guds omsorg och samtidigt gå vidare. Det som har varit är inte förlorat. Det är buret.

När jag ser på bilderna känner jag en så stor glädje över mycket som varit. Jag tar emot min historia med tacksamhet och ödmjukhet. Och jag tar emot det liv jag har idag på samma sätt. Det märkliga är att när man gör det blir inget hotat och inget förlorat. Minnena finns kvar. Människorna bärs med. Det som varit får sin plats, utan att hindra det som ännu väntar.

Så jag fortsätter att bläddra bland bilderna. Förundras över hur små barnen en gång var. Minns människor jag saknar. Och känner samtidigt en stilla glädje över nuet. Jag har fått det liv jag har fått. Och jag vill ta vara på det som kommer. Med tacksamhet för det som varit. Med kärlek till det som är. Och med vissheten att Gud också går med in i det som ännu väntar. För det var bortom bilderna Du kom... (Psalm 717 Ylva eggehorn)

Gud,

Tack för minnena som formar våra liv –
för glädjen och skratten,
för kärleken och gemenskapen,
och också för det som gjort ont.

Tack för att du har gått med genom livets alla årstider.
När vi ser tillbaka anar vi spåren av din trofasthet,
och vi får vila i vissheten att vi aldrig gått ensamma.

Hjälp oss att ta emot vår historia med tacksamhet,
leva i nuet med kärlek
och möta framtiden med förtröstan.

I Jesu namn.

Amen.

VM – en match med dubbel utgång

Vilken match som i skrivande stund ligger framför oss. Eller precis har haft när du läser det här. Fotbolls VM Sverige mot Tunisien. Här sitter vi i kyrkbänkarna på morgonkvisten. Kanske med en extra kudde bakom ryggen, både den som är här nästan varje söndag och den som är lite mer kyrkbänksovan. Och nej – det här är inte första gången det serveras popcorn i Harplinge kyrka. Vi som samlats okristligt tidigt (ja, trots att vi är i en kyrka) för VM-matchen har alla samma mål i sikte: svensk seger mot Tunisien. Och Luna har redan för en vecka sedan spått hur det går. Hon fick två tallrikar mat att välja mellan, och under varje tallrik låg en hemlig lapp med ett land. Luna valde förstås Sverige. Sedan gick hon raskt över till den andra tallriken också – med slukande aptit. Man får tolka det som man vill, men Tunisien kan alltså få det tufft.

Vi visar matchen i Harplinge kyrka för kyrkan är en plats där livet får ta plats. Nära livet – nära dig. Här ryms både det som går bra och det som går snett. Både jubel och sorg. Både vinnarkänsla och den där frågan “hur blev det egentligen så här?”-känslan.

Lunas val fick mig att tänka på det där med två möjliga utgångar. Vi brukar inte längre tala om en strikt “dubbel utgång” i evigheten. Men i fotbollens värld är det fortfarande så brutalt: det finns en vinnare och en förlorare. När domaren blåser av är allt avgjort. Resultatet står kvar.

Men Gud verkar, tack och lov, vara betydligt mindre intresserad av att sortera människor i färdiga lag än vi är. För i fotbollen måste vi delas upp i motståndarlag. Vi och dom. Mål och miss. Vinster och förluster. Och vi dras in i det varje gång – känslan, hoppet, spänningen. Hur snabbt vi börjar heja, hoppas och identifiera oss.

Det är något väldigt mänskligt i det där. Hur en boll som rullar över planen kan få hela hjärtat att följa med. Hur sekunder kan kännas som en evighet. Just därför är det fint att se matchen i kyrkan. För här påminns vi om något annat: gemenskapen. Att få vara tillsammans i glädje, spänning, besvikelse och skratt. Att dela ögonblick vi inte kan kontrollera. Här behöver vi inte prestera för att få vara med. Vi behöver inte vinna för att höra till. Vi får bara vara.

För mitt i allt detta finns också en djupare bild, som smyger sig in vare sig vi vill eller inte: Jesus där framme i koret, med törnekronan. Han som i mänskliga ögon såg ut att förlora allt. Men som vände nederlag till seger – inte genom makt, utan genom kärlek som inte ger upp. Där det som till det yttre eller ytliga ser ut som förlust inte får sista ordet. Törnekronan förvandlas till segerkrans.

Och mitt i detta himmelska hus får vi vara så jordnära. Det är helt okej att det prasslar i bänkarna, att någon tappar ett popcorn precis i fel ögonblick när hela rummet håller andan samtidigt. Så ser gemenskap ibland ut: lite rörig, lite skrattig – men väldigt levande.

Efteråt fortsätter morgonen, bara i annan form. Vi samlas runt frukosten. Kaffet, smörgåsarna och samtalen som glider mellan matchen och livet i stort. Som om kvällen inte tar slut, bara byter ton. Så oavsett hur det slutar finns en trygghet som inte beror på resultatet. Ingen av oss behöver stå kvar som förlorare.

Och när slutsignalen kommer kan det kanske låta så här:

Om Sverige vinner:
Då exploderar glädjen. Vi jublar, någon kramar någon de knappt känner, och kyrkan fylls av ett “vi gjorde det tillsammans”-humör. Vi vann!

Om Sverige förlorar:
Suckarna vandrar uppför altargången. Vi skakar på huvudet, hur kunde det gå så här? Men sedan kommer samtalet i gång igen, leendena kommer tillbaka. Popcornen smakar fortfarande salt, och frukosten smakar ändå hopp.

För kanske är det just där kyrkan är som mest Kyrka: inte i resultatet, att vi får vara tillsammans, oavsett hur det går. Och du läser detta vet du hur det gick.

Och vad gäller tron – så vet vi vem som segrar.

När du behöver luft - körandas!

På sommarkonserten igår hände något som egentligen händer varje gång en kör sjunger tillsammans, men som plötsligt blev väldigt tydligt för mig.

Vi stod där med den sista tonen. Den där riktigt långa sluttonen som dirigenten vill att man ska hålla kvar lite till. Och lite till. Och lite till. Ingen människa kan hålla hur länge som helst. Förr eller senare måste man andas. Men det märkliga är att tonen ändå fortsätter.

När jag behöver fylla mina lungor finns det någon annan som fortfarande sjunger. När den personen sedan behöver andas tar någon tredje över. Ingen bär tonen ensam, men tillsammans bär vi den längre än någon av oss skulle kunna göra själv.

Det kallas ibland för körandas. Jag tycker om det ordet. För egentligen handlar det om något mycket större än sång. Det handlar om livet.

Vi människor är skapade för gemenskap. Ändå lever många av oss som om allt hängde på oss själva. Vi ska orka, prestera, bära ansvar, hålla ihop vardagen och helst också vara starka när livet skaver. Men ingen människa kan hålla tonen hela tiden. Förr eller senare behöver vi andas. Då behöver det finnas någon annan som bär en stund. Någon som lyssnar när orden tar slut. Någon som tror när vår egen tro känns tunn. Någon som hoppas när vi själva tappat riktningen. Någon som orkar sjunga vidare när vi behöver hämta luft. Och det vackra är att rollerna ständigt växlar.

Ibland är det du som bär mig.

Ibland är det jag som bär dig.

Ingen av oss klarar hela sången ensam, men tillsammans kan melodin fortsätta.

Kanske är det just så en god gemenskap ser ut. Inte att alla är starka hela tiden. Inte att ingen någonsin behöver hjälp. Utan att vi turas om att hålla tonen. Så att den som behöver andas får göra det. Och sedan, när lungorna fyllts igen, kan stämman komma tillbaka och bära någon annan. Kanske är vi människor egentligen ett enda stort andetag. Ett nät av liv som hör samman mer än vi anar. Där min styrka ibland blir din vila, och din styrka ibland blir min.

Som i en kör.

En ton som aldrig hade kunnat leva så länge om vi inte sjöng den tillsammans.