Att vilja kunna – eller att vilja det man kan?

Åh, det där skulle jag också kunna vilja göra…

Känner du igen den? Den där lilla men intensiva stickningen i magen när någon berättar om sitt nya projekt, sin resa, sitt maraton, sin sidokarriär som keramiker eller sin trettionde surdegsstart. Och man ler och säger “vad kul!”, men inuti viskar något: varför gör inte jag något sånt där? Vad gör jag ens med mitt liv?

Det börjar så oskyldigt. En jämförelse. Ett snabbt ögonkast över till någon annans bana. Och plötsligt står man där och mäter sitt eget värde med någon annans måttband. Det är nästan imponerande hur snabbt hjärnan kan förvandla inspiration till självkritik. Från “Åh, vad spännande!” till “Jag är nog lite… medioker ändå.”

Jag inser att det ibland händer när jag berättar att jag tycker om att vinterbada. Att det förvandlas i betraktarens ögon från något som jag tycker om att göra, till att det är en duktig bedrift. Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte tyckte om att bada. Det är inte något duktigt. På samma sätt som att jag aldrig skulle utsätta mig för fallskärmshopp. Jag är inte duktig för att jag avstår kakan till kaffet heller, och den som tar en kaka till är ingen syndare. Vi gör helt enkelt olika val. 

Ofta vill vi ha exakt det någon annan har – deras energi, deras driv, deras talang. Vi vill äga deras resurser, deras förutsättningar. Som om det gick att byta liv som man byter jacka med varann i hallen. Men tänk om det är så att vi redan har det? Fast vi inte upptäckt det själva? För att det inte tar sig exakt samma uttryck?

Jag hade en arbetskamrat för många år sedan. Hon hette Agneta. Hon levde med ett reumatiskt handikapp som begränsade henne fysiskt på ett sätt jag knappt kunde föreställa mig. Hon sa ofta något som fastnade hos mig: “Jag tänker inte, att jag vill kunna göra det och det. Jag tänker i stället att jag vill göra det jag kan.” Tack för det, Agneta.

Det är en så enkel förskjutning. Nästan löjligt enkel. Men den öppnar mer än den begränsar. För plötsligt flyttas fokus från bristen till möjligheten. Från det som inte är, till det som faktiskt är.

För det finns en särskild sorts rastlöshet som uppstår i glappet mellan “det där vill jag kunna” och “det där kan jag inte”. Ett glapp som lätt fylls med självtvivel. Men tänk om vi i stället fyllde det med nyfikenhet? Att: jag kan inte vara den där personen. Men jag kan vara mig – fullt ut.

Det låter kanske klyschigt, men det är något radikalt i att acceptera sina ramar och ändå vägra låta dem definiera hela spelplanen. Att säga: det här är mina förutsättningar. Okej. Vad gör jag med dem?

Vi pratar ofta om potential som något storslaget, nästan bländande. Men tänk om potential ibland bara är att våga använda det man redan har? Den där energin du inte ser hos dig själv – den finns ofta i det som känns självklart. I det du gör utan att tänka. I det som inte får applåder men som ändå bär.

Kanske handlar det inte om att sluta inspireras av andra. Inspiration är fint. Den kan vara en gnista. Men den behöver inte bli en dom. Vi får låna glöden utan att samtidigt döma vår egen låga som för liten.

Så nästa gång den där tanken dyker upp – “Å, det där skulle jag också kunna vilja göra…” – kanske vi kan lägga till en rad: “…och vad av det kan jag göra, på mitt sätt?”

Det är inte alltid lika glamoröst. Inte lika Instagramvänligt. Men det är verkligt. Och det är ditt.

Och kanske är det mer än nog.

Att stå med ett silver men mötas av hjärtan av guld

 

Det var inte guld. Inte den där glänsande medaljen som alla väntade sig. Publiken suckade, rubrikerna skrev om “nästan” och “missad chans”. De såg "oss" Sverige, som förlorare av guldet.

Men det där silvret runt halsen och hjärtat fortfarande bultande efter allt slit, handlar om något annat. Om någon som har kämpat, fallit och rest sig igen, steg för steg, och gått i mål. Att ta sig hela vägen hit, trots smärta, tvivel och trötthet – det var vår verkliga seger.

Det är vad vi behöver lära oss, och hjälpa varandra att se. Att inte döma ut misslyckanden som förlorade vinster utan att se när små mirakel sker. varje gång någon reser sig upp igen. På eller utanför spåret. 

Ibland glömmer världen att prestationer inte är absoluta, och inte kan intecknas i förväg. Vi ser oss själva, i spegeln och i hjärtat, och vet att vi har gjort mer än många kan förstå. Vi har visat mod, uthållighet, och förmågan att resa oss när det var som svårast. Det är inte medaljen som definierar oss, utan kraften att fortsätta trots motgångarna. Och framför allt laget, hur det tar det, står bakom varandra. 

Självmedkänsla är den tysta triumfen. Att säga till dig själv: “Jag gjorde mitt bästa. Jag duger.”, även när världen dömer oss som förlorare. Perspektivet är allt. Vi kan låta andras ögon avgöra vårt värde, eller vi kan hålla fast vid vår egen sanning: att resa sig efter ett fall och gå i mål är den största vinsten och den sanna bedriften.

Och kanske, precis kanske, är det just där guldet egentligen ligger – inte i prispallen, utan i modet att fortsätta, trots att ingen ser allt det slit som ledde hit. Där, mitt i silverglansen, finns hjärtat som vet: vi har vunnit mer än någon kan ta ifrån oss. Det handlar inte om OS, det handlar om dig och mig...

Jag tror inte på Gud - just nu...

Jag tror inte på Gud.
Inte just nu.

Det är lätt att säga när marken ligger där den ska. När golvet är golv och inte en lucka som kan öppnas under dina fötter när som helst som när marken rämnar under dina fötter. I stället är kaffet är varmt, lönen kommer in och kroppen gör det den ska utan att knaka, blöda eller viska hotfulla ord på latin via en läkare.

Ja, det är skillnad på att ha fötterna på marken och att plötsligt inse att marken inte längre är mark utan mer av en tillfällig överenskommelse. Som när som helst kan tas ifrån oss. När allt fungerar kan Gud kännas lite som en brandvarnare i plast. Bra att ha, absolut. Men man tänker inte på den. Bara om man stekt köttet lite för hårt eller om batterierna tagit slut. De man byter till advent varje år och går vidare Ett år till. När tron är något man kan unna sig att bara ha en åsikt om. eller som barnens kommentar som små: mamma brinner det på riktigt eller lagar du bara mat?

Men så händer det. Samtalet mitt i natten. Orden man inte var beredd på. Blicken från någon man älskar som säger: ”Jag vet inte hur det här ska gå.” Eller: "Jag lämnar dig" Och plötsligt står man där och famlar i luften som om man tappat kanten på bassängen. Får ingen luft, allting tas ifrån dig. Hoppet, tron, framtiden, kärleken...

Det är då frågan byter form. När jag står där helt ensam. När allt det vi lutat oss emot är borta. 

När behöver vi då Gud? Är det nu jag behöver Gud? När vi har kontroll behöver ingen Gud alls. Då räcker kalendern, banken, prognoserna och det faktum att vi tränar tre gånger i veckan. Då är Gud mer av en utsmyckning i våra seder och vanor, markerar högtider och ledigheter.

Men när marken försvinner? När livet inte längre går att hantera med struktur och goda vanor? Då famlar vi efter något. Inte alltid av övertygelse. Ofta av instinkt.

Kanske är Gud just det: en krislåda. En safetybox bakom glas med texten ”Krossa vid behov”. Vi vill inte leva i den. Vi vill inte vara beroende av den. Men vi vill veta att den finns.

Och samtidigt skaver den tanken. För om Gud bara är en nödlösning, vad säger det om vår tro? Är den bara en mental försäkring? En existentiell hemförsäkring med låg självrisk?

Är du i ett : Jag tror inte på Gud – just nu. Men tänk hur snabbt ett ”just nu” kan ändras. När allting kastas omkull När marken rämnar under dina fötter. 

För det märkliga är att även den mest sekulära av oss tenderar att formulera böner när rummet krymper. Inte alltid med knäppta händer. Ibland bara som en viskning inombords: ”Snälla.” Till vem? Ingen aning. Men ordet går ut i rymden ändå.

Kanske är behovet av Gud inte ett bevis på att Gud finns. Kanske är det bara ett bevis på att vi är sårbara. Att vi är varelser som inte klarar att stå ensamma när allt rasar.

Eller så är det precis tvärtom. Kanske är det i fallet, inte i stabiliteten, som frågan om Gud finns, blir ärlig. Kommer från hjärtat.

När vi har fötterna stadigt på marken är det lätt att vara principfast. Ateist. Agnostiker. Troende. Kalla det vad du vill. När allt är snyggt sorterat i intellektuella lådor. Men när marken försvinner spelar etiketter mindre roll. Då handlar det inte om ideologi utan om överlevnad. Om hopp. Om att våga tro att det finns en botten även när man inte känner den.

Behöver vi Gud?
Kanske inte för att leva.
Men kanske för att orka när livet inte längre känns levbart.

Och kanske är det just där – i glappet mellan kontroll och kaos – som Gud, om han finns, inte är en krislåda.

Utan själva marken.
Vi märker det bara inte förrän den skakar.

Var är du då Gud?
Du måste finnas, du måste... vad vore jag om du inte fanns?

Jag tror på Mello? eller på vad?

Det finns något rörande i att stå i ett hav av konfetti och ropa: ”Jag tror på Mello!” Som om neonljusen vore kyrkfönster och pyroexplosionerna en sorts modern uppenbarelse. Melodifestivalen är vår mest påkostade liturgi – en lördagssamling där vi enas i sofforna, röstar med våra mobiler och låter hjärtat bulta i takt med basen.

Och missförstå mig rätt: jag älskar glitter. Jag älskar det kollektiva jublet, de stora gesterna, refrängerna som borrar sig in i märgen. Det finns något djupt mänskligt i att vilja tro på något tillsammans. Att få känna: det här är större än jag.

Men en tro med glitter och glamour är sällan något att hålla i handen när livet brister.

Den är fantastisk i tre minuter. Den är elektrisk när rösterna räknas. Den är varm i kroppen när favoriten går vidare. Men den bär inte när diagnosen kommer. Den viskar inte hopp när sorgen sätter sig som en tyngd över bröstet. Den står inte kvar när applåderna har tystnat och arenan släcks ner.

Att ta tron på allvar är något annat.

Det är att våga tro när ljuset inte är riggat. Att hålla fast vid något som inte drivs av tittarsiffror. Att leva med en övertygelse som formar hur jag möter min granne, hur jag förlåter, hur jag älskar. Och – ja – hur jag dör.

En tro att leva med och dö med är inte byggd av LED-skärmar. Den är byggd av förtröstan. Av tillit som inte behöver en scen. Den bär genom vardag, genom tvivel, genom tystnad. Den kräver mer än en röstningsapp; den kräver hjärta, mod och ibland uppoffring.

Kanske är det därför vi ibland nöjer oss med det glittrande. Det är enklare. Mindre riskabelt. Det kostar inget att heja. Det kostar något att överlåta sitt liv.

Men innerst inne vet vi skillnaden. Vi vet att underhållning kan inspirera – men inte frälsa. Att eufori inte är detsamma som hopp. Att en kväll i februari inte är detsamma som en livshållning.

Så ja – tro på musik. Tro på gemenskap. Tro på att människor kan skapa något vackert tillsammans. Men blanda inte ihop det med den tro som bär när allt annat faller.

För när glitterregnet lagt sig och scengolvet sopats rent, då återstår frågan: Vad håller jag i handen nu?

Jag tar en kula för dig...

AI genererad bild

 Det finns en väg som leder upp till Jerusalem. Den är kantad av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: Gubben i lådan. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Gud är inget man har som en safety box, att plockar fram bara när när det kniper. 

Det ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Det är en Gud som går rakt in i det mörkaste, rakt in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att stå kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana har vi sett en helt del av. Sista stenen glider över isen. Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut.

Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp.

Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.”

Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger:
Jag gräver min grav för dig.
Jag tog en kula för dig.
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg.
Inte ett misslyckande.
Utan livets seger.

När smälter det frusna? När orden tar slut.

Det är ett tag sedan jag bloggade.  Det finns stunder när språket stannar upp. När meningarna, som annars kommer så självklart, plötsligt står som bilar i kö på en vinterväg. Motorn går, tanken finns där – men inget rör sig. Orden tar slut. Eller rättare sagt: de fryser.

Jag gick för bi bäcken här på Harplinge kyrkogård. Den ser stilla ut, nästan död. Ytan är hård, ogenomtränglig, vit av kyla. Man kan gå förbi utan att höra något, utan att ana rörelsen. Men under isen fortsätter vattnet att strömma. Det ger inte upp bara för att ytan stelnat. Det letar sig fram i mörkret, runt stenar, genom smala passager. Livet där under är oberört av vår blick.

Så är det kanske med skrivandet också. När orden tar slut är det inte nödvändigtvis för att tanken är tom. Kanske är det för att något håller på att formas under ytan. Något som ännu inte hittat sin öppning. Vi lever i en tid som kräver omedelbar formulering – snabba svar, snabba åsikter, snabba reaktioner. Tystnaden misstänkliggörs. Pausen tolkas som brist.

Men tänk om pausen är en förutsättning?

Frosten kan vara en skyddande hinna. Den ger tid. Den tvingar oss att lyssna neråt, inåt. Att acceptera att allt levande inte syns på en gång. Att det finns processer som inte låter sig stressas fram.

När smälter det frusna?

Det gör det inte på kommando. Inte för att vi vill, inte för att deadline närmar sig. Isen släpper när temperaturen förändras. När något skiftar – utanför oss eller inom oss. Ett ord träffar rätt. En bild öppnar en spricka. Ett samtal värmer tillräckligt länge.

Och plötsligt hörs porlandet igen.

Det är inte dramatiskt. Ingen fanfar. Bara en rörelse som återtar sin riktning. En mening som börjar andas. En tanke som vågar rinna vidare utan att veta exakt var den ska landa.

Kanske var det i själva erkännandet av tystnaden som isen började spricka. I insikten att det levande aldrig riktigt slutade strömma. Att det bara behövde tid.

Orden tar slut ibland. Men under ytan fortsätter språket att leva. Och när islossningen väl kommer, bär den med sig något som är klarare, kallare, ärligare.

Som vatten som äntligen får se ljuset igen. 

Kanske var det nu det hände?

Bibelns loosers

Jag ska ha en ha en samtalsgrupp om Bibelns förlorare i vår. Eller vad man nu ska kalla dem. De bortglömda. De misslyckade. De som hamnar i skuggan, blir hånade, misstolkade eller bara nämns i förbifarten. De som inte riktigt passar in i berättelsen om framgång, trofasthet och seger.

Och det gör mig trygg. Att de också får vara med. För då finns det plats också för mig. För oss. För alla som inte alltid lyckas, inte alltid når fram, inte alltid får sista ordet.

Bibeln är full av sådana människor.
De som inte ens får ett namn.
De som bara relateras till någon annan.
De som förlorar – men vars förlust sällan räknas.

Ta Jobs hustru till exempel. Hon gifte sig till trygghet, familj och framtid. Och så sätts hennes man på prov. Åklagaren kliver in i berättelsen, och Job fråntas allt. Barnen. Rikedomarna. Hälsan. Och mitt i detta står hon. Hon förlorade också allt. Ändå blir hon nästan osynlig i texten. Job får sina vänner, sina samtal, sin teologiska kamp. Men vem tröstade hans hustru? I traditionen kallas hon Sitis eller Dina, men hon reduceras ofta till en enda replik, som om hennes liv och sorg kunde sammanfattas där. Hon är en av dem vi ska tala om.

Och Esau. Han som förlorade sin förstfödslorätt. Eller kanske gav upp den i hungerns akuta stund, för ett mål mat. Ett ögonblicks svaghet – och resten av livet på kant med sin familj, sin bror, sin historia. En förlorare, enligt berättelsen. Men också en människa av kött och blod, med behov, begär och konsekvenser.

Och så Pontius Pilatus. Han som gjorde allt för att inte döma Jesus. Han förhörde, tvekade, försökte släppa honom fri. Tvättade sina händer. Och ändå: varje söndag går han till historien som den som dömde Jesus till döden. Inget han gjorde räckte. Inte ens hans tvekan.

Just dessa berättelser gör Bibeln allt mer trovärdig för mig. För att den inte bara berättar om hjältar och segrar, utan också speglar något av mitt liv. Av våra liv. Det som inte blev som det var tänkt.

Och så den grälsjuka kvinnan i Ordspråksboken. Så som männen skriver om henne. Där den väna och den tysta är idealet. En sådan hustru ska man be om hos Herren. Men tänk alla dessa kvinnor som höjer sina röster för rätt och rättfärdighet i världen. De svarta mödrarna som står upp för sina fängslade barn. Alla vi som har en åsikt – och som när vi uttalar den kallas grälsjuka, besvärliga, för mycket.

Världen behöver dem också.

Världen behöver alla sina “losers”.

Det blir ingen riktigt mänsklig värld utan dem. 

Utan oss.

Gud,
tack för att det finns plats hos dig
också för oss som inte alltid lyckas.

När våra liv hamnar i skuggan,
när vi inte får sista ordet,
när vi bär skuld, tvivel eller förlust
som ingen riktigt ser –
påminn oss om att vi ändå hör hemma hos dig.

Hjälp oss att möta oss själva
med den nåd du redan visar.
Och att ge vidare den nåden
till varandra.

Amen.

Om du inte fanns... vad vore jag då?

 

Joh 4:46-54

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judéen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: "Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte."

Ämbetsmannen sade: "Herre, kom innan mitt barn dör." Jesus svarade: "Gå hem, din son lever." Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade:

"I går vid sjunde timmen lämnade febern honom." Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: "Din son lever", och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judéen till Galileen.

Trettondagen, 3 söndagen 

Jag har också stått där. Med ett litet barn i famnen. Ett barn som skulle haft hela livet framför sig – men som inte längre levde. Jag bad. Men hjärtat hade slutat slå. På förlossningen den natten fick jag frågan om tron gör sorgen lättare att bära. Det gör den inte. Sorg är aldrig lätt. Och de minsta kistorna är ofta de tyngsta att bära. Tron tar inte bort smärtan, men den kan hjälpa oss att uthärda den. Veta - jag är inte ensam.

I dag möter vi en pappa. En ämbetsman – van vid makt, resurser och inflytande. Förmodligen också van att bli åtlydd. Men inget av det hjälper när ett barn ligger för döden. Då finns bara kärleken kvar till barnet, och hoppet han lägger i Jesu händer. Han ber Jesus komma med honom hem till sonen i Kafarnaum.

Men Jesus följer inte med. I stället säger han till pappan och de andra runt omkring: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Orden låter hårda. Som om Jesus inte ser pappans förtvivlan. Och utnyttjar hans vanmakt för att tillrättavisa andra.

Men det sker två saker, två rörelser samtidigt. Det första är pappan. Han går från panik till bön:  Hjälp mig. Han rör sig från krav på Jesus: kom med mig – till tillit: Att lyssna till orden: Gå hem, din son lever.  Han får inga bevis. Ändå vänder han om. Litar på Jesus vad säger: Din son lever.

 Den andra rörelsen gäller alla runt omkring – och oss. När Jesus vill koppla bort tron från behovet av kontroll. Från kravet på tecken. Och pappan blir en förebild och en bärare av en tro som vågar lita på ordet, även utan bevis.

Där skulle den här predikan kunna sluta, genom att sätta på ett fromt andligt plåster på våra frågor. Och sen när livets verklighet kommer i kapp oss och när vi ser att tron inte är någon vaccination mot livets prövningar så gör det ont när det plåstret rycks av, och riskerar att ta vår tro med sig i det rycket. Där alla fromma förhoppningar om böner, under och mirakel landar platt.  För vi vet att alla berättelser inte slutar som denna. Att ett under sker. Min gjorde det inte. Jag gick hem – utan barnets andetag. Jag fick inget mirakel att peka på. Inget ”sjunde timmen” - ögonblick där allt vände.

Och ändå förlorade jag inte tron. Inte för att jag var stark. Inte för att jag förstod. Utan för att tron inte är en garanti för att allt blir som vi ber om. Tron är tillit till att bli buren också när undret uteblir. Kanske var det för mig där och då det under som har burit mig sedan dess genom livet.

Evangeliet lovar inte svar på varje bön. Är ingen postorder firma. Tron är inte ett kontrakt där Gud förbinder sig att ge tecken. Tron är tillit till att Gud är kvar, även när vi famlar. Där tro och tvivel får gå hand i hand. Som sången som Kristina från Duvemåla i Utvandrarna sjunger:

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, Ja, vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, Du måste Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns
”Du måste finnas. Vad vore jag om du inte fanns?”

Det är ingen triumferande bekännelse.  
Det är en överlevnadsbön.

Och kanske är det just där tron bor. Inte i förklaringarna, utan i att livet fortsätter öppna sig.  Att lita på Gud, trots allt, är att våga tro att det finns mer godhet kvar än jag kan se just nu.
Att även när jag är trött, rädd eller vilsen, så är jag inte övergiven.

Jag bärs. Och därför vågar jag gå vidare.

Tron säger inte: allt är löst.
Den säger: framtiden är inte stängd.
Och det räcker för att ta ett steg till. Ett steg till.