När smälter det frusna? När orden tar slut.

Det är ett tag sedan jag bloggade.  Det finns stunder när språket stannar upp. När meningarna, som annars kommer så självklart, plötsligt står som bilar i kö på en vinterväg. Motorn går, tanken finns där – men inget rör sig. Orden tar slut. Eller rättare sagt: de fryser.

Jag gick för bi bäcken här på Harplinge kyrkogård. Den ser stilla ut, nästan död. Ytan är hård, ogenomtränglig, vit av kyla. Man kan gå förbi utan att höra något, utan att ana rörelsen. Men under isen fortsätter vattnet att strömma. Det ger inte upp bara för att ytan stelnat. Det letar sig fram i mörkret, runt stenar, genom smala passager. Livet där under är oberört av vår blick.

Så är det kanske med skrivandet också. När orden tar slut är det inte nödvändigtvis för att tanken är tom. Kanske är det för att något håller på att formas under ytan. Något som ännu inte hittat sin öppning. Vi lever i en tid som kräver omedelbar formulering – snabba svar, snabba åsikter, snabba reaktioner. Tystnaden misstänkliggörs. Pausen tolkas som brist.

Men tänk om pausen är en förutsättning?

Frosten kan vara en skyddande hinna. Den ger tid. Den tvingar oss att lyssna neråt, inåt. Att acceptera att allt levande inte syns på en gång. Att det finns processer som inte låter sig stressas fram.

När smälter det frusna?

Det gör det inte på kommando. Inte för att vi vill, inte för att deadline närmar sig. Isen släpper när temperaturen förändras. När något skiftar – utanför oss eller inom oss. Ett ord träffar rätt. En bild öppnar en spricka. Ett samtal värmer tillräckligt länge.

Och plötsligt hörs porlandet igen.

Det är inte dramatiskt. Ingen fanfar. Bara en rörelse som återtar sin riktning. En mening som börjar andas. En tanke som vågar rinna vidare utan att veta exakt var den ska landa.

Kanske var det i själva erkännandet av tystnaden som isen började spricka. I insikten att det levande aldrig riktigt slutade strömma. Att det bara behövde tid.

Orden tar slut ibland. Men under ytan fortsätter språket att leva. Och när islossningen väl kommer, bär den med sig något som är klarare, kallare, ärligare.

Som vatten som äntligen får se ljuset igen. 

Kanske var det nu det hände?

Bibelns loosers

Jag ska ha en ha en samtalsgrupp om Bibelns förlorare i vår. Eller vad man nu ska kalla dem. De bortglömda. De misslyckade. De som hamnar i skuggan, blir hånade, misstolkade eller bara nämns i förbifarten. De som inte riktigt passar in i berättelsen om framgång, trofasthet och seger.

Och det gör mig trygg. Att de också får vara med. För då finns det plats också för mig. För oss. För alla som inte alltid lyckas, inte alltid når fram, inte alltid får sista ordet.

Bibeln är full av sådana människor.
De som inte ens får ett namn.
De som bara relateras till någon annan.
De som förlorar – men vars förlust sällan räknas.

Ta Jobs hustru till exempel. Hon gifte sig till trygghet, familj och framtid. Och så sätts hennes man på prov. Åklagaren kliver in i berättelsen, och Job fråntas allt. Barnen. Rikedomarna. Hälsan. Och mitt i detta står hon. Hon förlorade också allt. Ändå blir hon nästan osynlig i texten. Job får sina vänner, sina samtal, sin teologiska kamp. Men vem tröstade hans hustru? I traditionen kallas hon Sitis eller Dina, men hon reduceras ofta till en enda replik, som om hennes liv och sorg kunde sammanfattas där. Hon är en av dem vi ska tala om.

Och Esau. Han som förlorade sin förstfödslorätt. Eller kanske gav upp den i hungerns akuta stund, för ett mål mat. Ett ögonblicks svaghet – och resten av livet på kant med sin familj, sin bror, sin historia. En förlorare, enligt berättelsen. Men också en människa av kött och blod, med behov, begär och konsekvenser.

Och så Pontius Pilatus. Han som gjorde allt för att inte döma Jesus. Han förhörde, tvekade, försökte släppa honom fri. Tvättade sina händer. Och ändå: varje söndag går han till historien som den som dömde Jesus till döden. Inget han gjorde räckte. Inte ens hans tvekan.

Just dessa berättelser gör Bibeln allt mer trovärdig för mig. För att den inte bara berättar om hjältar och segrar, utan också speglar något av mitt liv. Av våra liv. Det som inte blev som det var tänkt.

Och så den grälsjuka kvinnan i Ordspråksboken. Så som männen skriver om henne. Där den väna och den tysta är idealet. En sådan hustru ska man be om hos Herren. Men tänk alla dessa kvinnor som höjer sina röster för rätt och rättfärdighet i världen. De svarta mödrarna som står upp för sina fängslade barn. Alla vi som har en åsikt – och som när vi uttalar den kallas grälsjuka, besvärliga, för mycket.

Världen behöver dem också.

Världen behöver alla sina “losers”.

Det blir ingen riktigt mänsklig värld utan dem. 

Utan oss.

Gud,
tack för att det finns plats hos dig
också för oss som inte alltid lyckas.

När våra liv hamnar i skuggan,
när vi inte får sista ordet,
när vi bär skuld, tvivel eller förlust
som ingen riktigt ser –
påminn oss om att vi ändå hör hemma hos dig.

Hjälp oss att möta oss själva
med den nåd du redan visar.
Och att ge vidare den nåden
till varandra.

Amen.

Om du inte fanns... vad vore jag då?

 

Joh 4:46-54

Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judéen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: "Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte."

Ämbetsmannen sade: "Herre, kom innan mitt barn dör." Jesus svarade: "Gå hem, din son lever." Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade:

"I går vid sjunde timmen lämnade febern honom." Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: "Din son lever", och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judéen till Galileen.

Trettondagen, 3 söndagen 

Jag har också stått där. Med ett litet barn i famnen. Ett barn som skulle haft hela livet framför sig – men som inte längre levde. Jag bad. Men hjärtat hade slutat slå. På förlossningen den natten fick jag frågan om tron gör sorgen lättare att bära. Det gör den inte. Sorg är aldrig lätt. Och de minsta kistorna är ofta de tyngsta att bära. Tron tar inte bort smärtan, men den kan hjälpa oss att uthärda den. Veta - jag är inte ensam.

I dag möter vi en pappa. En ämbetsman – van vid makt, resurser och inflytande. Förmodligen också van att bli åtlydd. Men inget av det hjälper när ett barn ligger för döden. Då finns bara kärleken kvar till barnet, och hoppet han lägger i Jesu händer. Han ber Jesus komma med honom hem till sonen i Kafarnaum.

Men Jesus följer inte med. I stället säger han till pappan och de andra runt omkring: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Orden låter hårda. Som om Jesus inte ser pappans förtvivlan. Och utnyttjar hans vanmakt för att tillrättavisa andra.

Men det sker två saker, två rörelser samtidigt. Det första är pappan. Han går från panik till bön:  Hjälp mig. Han rör sig från krav på Jesus: kom med mig – till tillit: Att lyssna till orden: Gå hem, din son lever.  Han får inga bevis. Ändå vänder han om. Litar på Jesus vad säger: Din son lever.

 Den andra rörelsen gäller alla runt omkring – och oss. När Jesus vill koppla bort tron från behovet av kontroll. Från kravet på tecken. Och pappan blir en förebild och en bärare av en tro som vågar lita på ordet, även utan bevis.

Där skulle den här predikan kunna sluta, genom att sätta på ett fromt andligt plåster på våra frågor. Och sen när livets verklighet kommer i kapp oss och när vi ser att tron inte är någon vaccination mot livets prövningar så gör det ont när det plåstret rycks av, och riskerar att ta vår tro med sig i det rycket. Där alla fromma förhoppningar om böner, under och mirakel landar platt.  För vi vet att alla berättelser inte slutar som denna. Att ett under sker. Min gjorde det inte. Jag gick hem – utan barnets andetag. Jag fick inget mirakel att peka på. Inget ”sjunde timmen” - ögonblick där allt vände.

Och ändå förlorade jag inte tron. Inte för att jag var stark. Inte för att jag förstod. Utan för att tron inte är en garanti för att allt blir som vi ber om. Tron är tillit till att bli buren också när undret uteblir. Kanske var det för mig där och då det under som har burit mig sedan dess genom livet.

Evangeliet lovar inte svar på varje bön. Är ingen postorder firma. Tron är inte ett kontrakt där Gud förbinder sig att ge tecken. Tron är tillit till att Gud är kvar, även när vi famlar. Där tro och tvivel får gå hand i hand. Som sången som Kristina från Duvemåla i Utvandrarna sjunger:

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, Ja, vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, Du måste Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans
Jag vore ingenting om du inte fanns
”Du måste finnas. Vad vore jag om du inte fanns?”

Det är ingen triumferande bekännelse.  
Det är en överlevnadsbön.

Och kanske är det just där tron bor. Inte i förklaringarna, utan i att livet fortsätter öppna sig.  Att lita på Gud, trots allt, är att våga tro att det finns mer godhet kvar än jag kan se just nu.
Att även när jag är trött, rädd eller vilsen, så är jag inte övergiven.

Jag bärs. Och därför vågar jag gå vidare.

Tron säger inte: allt är löst.
Den säger: framtiden är inte stängd.
Och det räcker för att ta ett steg till. Ett steg till.

Pappa, kan du hitta mig?

 Jag hade dop i kyrkan i dag. Ett sådant där dop som inte riktigt låter sig hållas inom ramarna för ordning och liturgi. Två små vildbasar till pojkar tog snabbt kyrkorummet i besittning. De sprang mellan bänkraderna, försvann bakom pelare, kröp under altaret och lyckades hitta en väg bakom altartavlan. Allt ackompanjerat av blinkande skor som lyste upp stengolvet som små blixtar. Kyrkan blev deras lekplats, helig och helt vardaglig på samma gång.

Vuxna log lite ursäktande. Någon försökte dämpa, någon annan gav upp. Och mitt i allt detta, mitt i rörelsen, kom plötsligt ropet som stannade kvar i rummet längre än alla psalmer:

Pappa, kan du hitta mig?

Det var som om hela gudstjänsten stannade upp där. För i den frågan fanns redan en predikan. Inte den som stod i manus, utan den som bara uppstår när livet själv tränger sig på.

För är det inte just så vi ropar ibland? Inte alltid högt, inte alltid med ord, men ändå med samma längtan: Kan du hitta mig? När vi sprungit lite för långt bort. När vi gömt oss. När vi gått vilse, med flit eller av misstag.

Och tron svarar, gång på gång, med bilden av en Gud som inte står kvar vid altaret och väntar artigt. En Gud som söker. Som längtar. Som går bakom altartavlor och in i våra snårigaste gömställen. En Gud som hittar oss – även när vi inte riktigt vet om vi vill bli funna.

Mot slutet av gudstjänsten hade tempot förändrats. Det lilla dopbarnet, som burits fram med löften och vatten, låg nu tryggt i sin mammas famn. Små händer knäppta, andningen lugn. Ett barn som somnat mitt i det heliga, utan att prestera, utan att förstå, bara buren och hållen.

Två gudsbilder i samma gudstjänst. Den sökande Guden som letar efter den som sprungit bort. Och den bärande Guden som låter oss vila, helt trygga, när vi inte orkar springa längre.

Kanske är det just där tron bor. I spännvidden mellan lek och vila. Mellan ropet “kan du hitta mig?” och den djupa sömnen i någons famn. Och kanske var det barnen som predikade bäst av alla den här dagen.

Vi älskar tidens spår – bara inte på oss själva

bilden är AI

Jag kunde inte låta bli att falla för AI-genereringen. Nyfikenheten vann. Jag laddade upp en bild på mig själv, angav min ålder och bad den visa hur jag skulle kunna se ut när jag är 85. Svaret som kom var vänligt, nästan smickrande. Texten försäkrade mig om att jag skulle behålla mina drag, min pigga blick och mitt glada uttryck. Sedan följde en saklig uppräkning av vad som händer med huden, rynkorna, tiden. Till sist kom frågan: vill du ha en bild?

Jag svarade ja. Det skulle jag inte ha gjort.

Bilden tänker jag inte visa. Inte för att den var grym eller grotesk, utan för att den väckte något oväntat i mig. För egentligen tar jag mitt åldrande med gott mod. Håret som bleknar. Huden som skrynklas. Fårorna runt ögonen som långsamt grävs djupare. Det hör livet till. Ändå var det som om bilden blottlade något mer än bara ett framtida ansikte – den blottlade vår kollektiva olust inför åldrandet.

Vi människor tycks avsky denna livets karta som gradvis framträder på våra kroppar. Vi suddar, stramar, filtrerar. Vill stanna tiden, eller åtminstone lura den. Samtidigt kan vi stå fascinerade inför ett uråldrigt olivträd, en riktigt gammal, fårig ek med krokiga grenar, och undra vad den har fått se under sitt ibland tusenåriga liv. Vi vördar sprickorna i stammen, knölarna, skevheten – där sitter berättelsen.

Samma sak händer när vi står inför en ruin eller en flera hundra år gammal målning. Tidens spår gör inte dessa ting mindre värda. Tvärtom. De ger tyngd, djup och mening. Varför är vi då så ovilliga att tillerkänna våra egna kroppar samma värdighet?

Kanske för att spegeln är obarmhärtig på ett annat sätt än naturen och konsten. Den visar bara nuet, inte sammanhanget. Tomas Tranströmer sätter ord på detta i sin dikt:

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ’jag’.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”

Det är något trösterikt i de raderna. En påminnelse om att rynkor inte är ett förfall, utan ett arkiv. Att kroppen inte bara åldras – den minns. Och kanske är det just det vi behöver bli bättre på: att se åldrandet inte som ett misslyckande, utan som ett bevis på att vi levt. 

Därför, var stolt för att du är människa, var stolt!

Gud,
lär mig att bära tiden med värdighet.
Ge mig mod att älska de spår livet ristar i mig,
och ögon som ser skönheten i det som mognar,
fördjupas och förändras.

Hjälp mig att minnas att jag är mer
än det spegeln visar,
och att varje år jag får
är en gåva, inte en förlust.

Amen.

Thats how the light gets in...

Ur Helgens psaltarpsalm

”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.”

Det är en kort mening, men den rymmer så mycket.

Precis som när Leonard Cohen sjunger:
“There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Orden fångar något djupt mänskligt. Våra liv är inte hela, inte täta, inte perfekta. Det finns sprickor – sår, misslyckanden, förluster, tvivel. Ofta försöker vi dölja dem, laga dem snabbt, eller låtsas som om de inte finns. Men kanske är det just där, i sprickorna, som ljuset hittar sin väg in.

Psaltarens ord talar inte om ett bländande ljus som suddar ut allt mörker. Det talar om ett ljus som gör det möjligt att se.

I ditt ljus ser vi ljus. Som om Guds ljus inte först och främst tar bort sprickorna, utan lyser igenom dem.

Livets källa finns inte i vår egen styrka eller helhet, utan hos Gud. Och ljuset kommer inte för att visa hur perfekta vi är, utan för att vi – mitt i vår bräcklighet – ska kunna ana riktning, hopp och liv.

Så får vi komma som vi är. Med våra sprickor. Med vår längtan. Och lita på att ljuset inte kräver fullkomlighet för att tränga igenom. Det räcker att vi vänder oss mot källan.

Bön

Gud,
hos dig är livets källa.
När våra liv känns torra, spruckna och ofullständiga,
påminn oss om att det är hos dig livet har sitt ursprung.

Du ser våra sprickor –
det vi bär av sår, tvivel och förluster.
Det vi helst döljer för andra
och ibland också för oss själva.

Tack för att ditt ljus inte kräver helhet,
inte perfektion,
utan söker sig fram just där vi är bräckliga.
I ditt ljus får vi se ljus –
en glimt av mening,
en riktning att gå,
ett hopp som bär även när allt inte faller på plats.

Hjälp oss att våga komma som vi är.
Att vända oss mot källan
med vår längtan, vår trötthet och vår tro.
Låt ditt ljus lysa genom våra sprickor
och göra oss levande.

Amen.

Allt kommer från Egypten, eller?

Det finns resor och så finns det resor. Sådana där man inte bara förflyttar sig i världen, utan också i olika perspektiv. En sådan har vi nyss kommit hemifrån, Egypten, från Luxor och Konungarnas dal, där solen ligger tung och historien sitter fastkilad uthuggen ur berget. Där stod vi tillsammans, vi som kom från alla olika håll utan att ha setts någon gång. Fast det visade sig att världen är bra liten och det är alltid någon som känner någon, i detta fall någon som väl kände min son på Tjörn. Dessutom blev jag väldigt stolt som mamma om det fantastiskt fina omdöme som han fick som ansvarig för bilverkstaden i Svanvik. KB- bil, by the way – den verkstán rekommenderas!  

Och så fanns där på bussen humoristerna med ett skämt redo i fickan, de autistiska med svar på allt, funktionalisterna med pannlampor – och framför allt världens bästa reseledare, som höll ihop allt med en nästan osannolik fördragsamhet. Plus en inhemsk guide som envist, vänligt och helt orubbligt hävdade att allt kommer från Egypten. Oavsett.

Humoristerna tog tillfället i akt direkt.
– Så alltså… även kaffepausen?
– Egypten, svarade guiden utan att blinka.
Det gick inte att argumentera mot. Det gick bara att acceptera. Och le.

De autistiska i gruppen tog platsen på största allvar. De visste exakt vilken farao som låg var, vilken dynasti som ersatte vilken och hur lång tid det tog att gå mellan varje grav. När reseledaren råkade kalla platsen i öknen som vi besökte för en oas uppstod ett ögonblick av spänning då en resenär rättade: – Detta är inte en oas. Det är en vacker plats. Därför heter den så. För här är det salt vatten och inte sött. Rätt ska vara rätt. Men helt säkert är, att platsen var vacker. Och under allt salt finns det alltid något sött! I det här fallet med, om man bara gräver lite ovanför ytan. 

Funktionalisten hade allt man eventuellt skulle behöva, pannlampa för toabesök i den svarta ökennatten, papper som behövs efteråt, kameror som kunde följa solnedgången. Reseledaren var lika skicklig, vattenflaskor delades ut innan någon ens hunnit bli törstig, och någon hade redan räknat ut exakt när solen skulle gå ner så att vi inte skulle missa den. Och när maken i stod i kön till grillen i restaurangen på hotellet blev han överraskad av den ljudlösa autisten som smög sig på bakifrån och plötsligt från ingenstans sa: - kyckling! Som om vi inte visste vad som låg på grillen. eller när han såg märket på min schal - Lindex! Jo, jag minns var jag köpte den ;)

Vilken lyx sa någon annan på lunchen på båten på Nilen, att det är nötkött. Jag försökte försiktigt säga, nja, gris blir det knappast, här, i ett muslimskt land. Men väldigt mycket kyckling! Som däckade oss totalt när vi sedan insåg hur man hanterade den. Handskar hade man fått lära sig att man ska ha, men att hantera tillaga rå kyckling och färdiggrillad med samma hand, då hjälper inga handskar, den kunskapen hade gått förbi. Det löste reseledaren. Vilka fina piller vi fick! Ett dygn senare var vi på benen igen. Och undvek – kyckling…

Mitt i detta myller av personligheter på vår resa fanns reseledaren. Som tog emot skämt, faktarättelser och praktiska ingripanden utan att tappa riktning. Som höll ihop gruppen inte genom att styra, utan genom att förstå. Som visste när guiden skulle få sista ordet – även när det löd:
– Demokrati? Egypten.
– Astronomi? Egypten.
– Bussresor? Egypten.

Det var där, bland gravkammare och envisa sanningar, som insikten slog mig: varje chef borde vara med på en sådan här resa. Inte för att lära sig historia, utan för att uppleva ledarskap i verkligheten. Där fördragsamhet och tålamod är den viktigaste kompetensen av alla. Att inse att inte alla är stöpta i samma form.

En chef som klarar Konungarnas dal – med humorister, funktionalister, faktabärare, en obeveklig lokal guide och allt däremellan – kommer hem förändrad. Mindre fixerad vid att ha rätt. Mer fokuserad på att hålla ihop.

När vi lämnade dalen låg historien kvar, orörd. Skämten var färre. Pannlamporna nedpackade. Fakta fortfarande exakta. Guiden fortfarande övertygad.

Allt kom från Egypten.

Och på något sätt gjorde även vi det.