I livets mellanrum, väntan på hjälparen

 Det finns märkliga mellanrum i livet. Tider då vi inte riktigt vet vart vi är på väg. När det gamla är borta men det nya ännu inte har kommit. Vi lever ofta som lärjungarna gjorde efter långfredagen och före påskdagens morgon – i väntan, i ovisshet, i längtan efter ett tecken på att vi inte är ensamma.

Och just denna söndags tema är: Hjälparen kommer. Livets ande. Den helige Ande som Jesus lovar ska följa oss genom allt det där vi själva inte orkar bära. Den ande som påminner oss om att vi aldrig behöver färdas genom livet ensamma.

I evangeliet säger Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Det är nästan tröstande att höra. Till och med lärjungarna fick leva med frågor som ännu inte hade svar. De fick stå ut med mellanrummet.

Men Jesus lämnar dem inte åt sig själva. Han säger: Vänta. Stanna kvar. Hjälparen kommer.

Kanske är det också därför Jesus ibland ber oss att stanna upp. För att vi inte ska rusa iväg ensamma i vår egen kraft. För att vi inte ska leva som om allt hängde på oss själva. Livets ande vill hinna ifatt oss.

Jag minns när barnen var små och väntade på att mamma eller pappa skulle komma hem från jobbet. De stod ofta i hallfönstret och tittade ut i kvällsmörkret mot den långa uppfarten där bilen skulle dyka upp. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ingen kunde ringa och säga: ”Nu är jag på väg.” Ändå väntade de. De visste vem de längtade efter.

Och jag minns också den där andra tiden i småbarnsåren, när barnen ännu inte förstått att man kommer tillbaka bara för att man lämnar rummet några minuter. Hur gråten kunde komma direkt. Den där nästan bottenlösa känslan: Har du övergett mig nu?

Kanske var det så lärjungarna kände det mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Det totala vakuumet. Rädslan. Tystnaden från Gud. Allt det som tidigare varit självklart hade slitits undan.

Och ändå var Jesus redan på väg mot dem.

Det är kanske just där tron föds på djupet – inte när allt är klart och tydligt, utan i mellanrummet. I väntan. I längtan. I hoppet som håller sig kvar trots att mörkret ännu ligger över uppfarten.

Men det finns något mer. Vi talar ofta om människans längtan efter Gud. Men kanske längtar Gud ännu mer efter oss.

Det påminner mig om ett barndomsminne. De långa bilresorna från Skåne till Stockholm för att hälsa på mormor. Ofta reste vi på natten för att vi barn skulle sova i bilen. Och kanske minns jag fel, men varje gång jag tänker tillbaka ser jag henne där bakom gardinen i fönstret när vi kom fram. Vaken. Väntande.

Som om kärleken inte riktigt kunnat somna och komma till ro innan vi var hemma.

Kanske är det en bild av Gud.

Gud som står där vid grinden varje afton och varje morgon och väntar på sina barn. Inte med förebråelser utan med öppna armar. Inte för att döma vår vilsenhet utan för att möta vår blick.

Vad är ditt mellanrum just nu? Var finns din längtan? Finns det stunder då du känner dig vilse eller övergiven?

Om så är – ta en titt ut genom fönstret. Eller lyft blicken mot himlens fönsterkarm.

Kanske upptäcker du att någon redan står där och väntar på dig.

Och att Hjälparen redan är på väg dig till mötes.

För du är aldrig ensam.
Alltid väntad.
Alltid älskad.