Inget mindre än det bästa!

Två kvinnor, båda längtar efter kärlek efter någon att leva med, dela livet tillsammans med. Båda har sökt kärleken, längtat efter den, vunnit den och förlorat den. Så berättar den ena kvinnan för den andra, jag har gått ut på Internet, jag har träffat en man och han är helt underbar. Det känns så himla gott och allting känns så rätt. Den andra kvinnan svarar;

Hur i hela friden kan det vara att du går ut och träffar en rätte med en gång och att jag aldrig gör det? Jag hakar upp mig på än det ena än det andra. Den andra kvinnan svarade: Men jag förväntar mig inget annat än att träffa den allra bästa!

Vad är då kopplingen mellan denna berättelse om dessa kvinnors längtan efter kärlek och vårt evangelium idag? Jo, att vi genom tron på Jesus Kristus faktiskt kan förvänta oss allt! I går när vi träffade våra konfirmander, vi var faktiskt här i Åstols missionshus. Vi talade om Gudsbild, om vem Gud är. Flera av dem kanske inte ens vet om de tror på Gud, men det behöver inte betyda att de inte har någon uppfattning om vem Gud är. Det kom många olika bilder, en gubbe med vitt skägg, en skallig man, en kraft osv. Man kan ju göra sig en bild även av det man inte tror på, jag tror inte på spöken men

fantiserar ibland om hur spöken ser ut..

Men ett sätt att beskriva Gud var genom att visa de men bild från deras egen konfirmandbok. Con Dios. Gud är nådig. Och bilden visar ett glas som inte bara är fyllt till bredden av vatten utan också är ett flöde som rinner över. Det är bilden av hur Gud handlar med oss. Genom överflöd. Inte bara så där lagom så mycket som vi behöver för att klara oss utan faktiskt överflödande nåd. Så att det både räcker och blir över. Och den nåd som spiller över i ditt liv får också får spilla över till andra.

Gud kan inte älska bara så där lagom mycket. Gud handlar i överflöd. Evangelium idag handlar om ett under. En son får livet tillbaka, en änka får både tillbaka sin son och sin trygghet och framtid säkrad.

Ändå är det så att många av oss både bett om under och bönesvar utan att fått uppleva det. Men kan vi ta det som intäkt för att under aldrig heller kommer att ske i framtiden? Kvinnan som på Internet träffade sin käraste, hon hade också gått på många nitar genom livet och blivit sviken. Men hon slutade inte tro, hon slutade inte hoppas. Hon förväntande sig inte mindre än kärlek. Och fann den.

Att tro på mirakel är ingen enkel match. Att göra det omöjliga möjligt. Och vi har rätt att ha stora förväntningar på Jesus. Att helt enkelt göra honom rättvisa, han som har givit sitt liv för oss. Som har kraft att förvandla liv. Som vill fylla vår bägare till bredden.

För en sak är säker, att om vi lägger locket på för Gud i vårt eget liv så minskar också Guds handlingsutrymme med oss. Det kan vara skillnaden mellan de två väninnorna. Att den ena faktiskt vågar hoppas och tro, medan den andra kvinnan har givit upp hoppet. Och kanske måste vi precis som Maria, när ängeln Gabriel kommer till henne med bud från Gud, släppa frågan: hur ska det kunna ske? Och låta det förvandlas till ett: ske med mig som du har sagt. Då faller någonting som gör att de oöverstigliga hindren blir möjliga.

Vågar du tro på att Gud vill ha med ditt liv att göra? Bryr sig om hur du har det? Då är du välkommen tillsammans med alla oss andra, som ofta misslyckas men ändå vågar tro, som ofta går på nitar men inte tvekar att försöka igen. Men Guds hjälp är det möjligt.

Att älska någon tillbaka till livet

Läser i Expressen om en familj som skulle ta farväl av sin för tidigt födde son som förklarades död efter återupplivningsförsök. De talade med honom, smekte honom och berättade hur mycket de älskade honom. Till slut så fick han livet tillbaka efter att ha kippat efter andan några gånger... Blir djupt berörd av kärlekens kraft att kunna vända död till liv. Också Gud älskar sin Son tillbaka till livet. Förstå att kärlekens kraft övervinner allt! Kärleken är starkare än döden!

Kärleken vänder död till liv, ditt och mitt liv, vår kärlek till varandra, till den vi älskar, till våra barn, Guds kärlek till oss. Det är ett mirakel, varje gång vi får vara i någon annans kärlek till oss.

Trespassing

Tittar på doktor Phil. Medger att jag gör det ofta med stor behållning. Familjekonservativ är han men det är jag med, kanske därför jag gillar det. Under en längre tid har det talats om otrohet. Jag fick själv frågan vid ett tillfälle. vem bröt äktenskapet? Vi som kvinnor har ofta en tendens att lägga skulden på vår rival, den förförande kvinnan som förleder männen. Men vem bryter äktenskapet? Den som lockar bort, eller den som drar sig ur? Vem har avgivit löftet och vem bryter det?

För övrigt om att bryta löften. Jag tror att vi alldeles för ofta låter just otroheten vara det som vi anser avgör att ett äktenskap bryts itu, går isär. Men det ligger något i de gamla orden lång och varaktig söndring". När vi slutar bry oss om varandra, ta ansvar för varandras behov av att vara sedda och älskade i både nöd och lust så förlorar vi något på vägen. Lusten har vi sällan problem med, men att orka med varandra i nöden? Det är en prövning. Då är det inte konstigt att gräset verkar grönare på andra sidan. Trespassing var överskrivet, att gå över gränsen, vi är många som gör det på olika sätt och har vårt eget ansvar för det. Men vi tycks ha olika uppfattningar om det. För mig finns det sådant som är förbjuden mark, att gå emellan. Vad jag än känner. Frågan är det vem som går över gränsen och vem som öppnar grinden. Men var och en av oss har ansvar för de val vi gör och de steg vi tar. Inget kan ta det ifrån oss.

bröllopskoordinator?

Tittade som hastigast på lite revival från kungahusets förra bröllop. Vad det krävde och vad det kommer att krävas för sommaren. Då säger man att man behöver en bröllopskoordinator som håller i alla trådar. Sådant är vanligt i USA, men inte här i Sverige. Att planera ett bröllop anses vara ett halvtidsjobb. Jag har haft många bröllop genom åren för både kända och okända... Ett halvtidsjobb? Ja, det är möjligt. men det jag önskar mest av allt är att alla de äktenskap oavsett hur de förbereds rent praktiskt får vara ett heltidsjobb i framtiden. För ett 'äktenskap sköts inte med vänsterhanden, utan för oss som är vänsterhänta förstås... Ett äktenskap är så mycket mer än tid och pengar. Jag önskar att det inte bara är en ekonomisk fråga för den stora dagen utan ett åtagande som får gälla hela livet...Och det går lång bort om meyer och klänningar...

Kan man vara snällare?

Idag mamma var du snällare än du kan va...

vet inte riktigt grunden till uttalandet... Om jag ska tolka det som att jag aldrig är snäll eller om jag helt enkelt hade överträffat mig själv efter att jobbat med barnens cyklar i två timmar. Stöd, belysningar, punkteringar, det ena med det andra... Skulle jag tolka det positivt eller negativt. Jag tror att jag väljer att stava det NÅD... När vi lyckas med mer än vi egentligen förmår, när vi får mer än vi förtjänar. När vi får ta emot en kärleksbetydelse med 7-åringens enkla logik. 7-åringen som hade givit upp hoppet om att jag någonsin skulle få ordning på cykeln. Och aldrig har jag sett ett cykellås för 19.90 orsaka en så stor glädje, låsa, låsa upp, låsa fast, sätta fri. Hitta band att bära nyckeln i... Jag torr att nyckeln stod för ansvar, för förtroende. Detta är min... Nu står dagbok med lås på nästa lista.... Och en gång kommer agen då jag vill låsa fast mina barn men måste låta dem ta språnget fritt. Men just idag nöjer jag mig med glädjen att helt enkelt lyckats med att vara övermåttan snäll... Det är stort nog...

Lycka är...

När sonen kommer hem med kepsen full av kantareller...

Slänggungan - för att jag älskar dig!

Min dotter frågade om jag ville åka slänggunga med henne för hon ville inte åka ensam. Jag är skräckslagen för att´åka slänggunga. Jag gjorde det första gången med henne för att veta att hon klarade det. En gång för alla tänkte jag. Nu bad hon mig igen... Jag föll för hennes böner och gav mig upp i gungan. På svindlande höjder helt övertygad om att jag skulle dö. Då åker jag hellre Balder på Liseberg, än slänggungan. Längst upp i gungans varv ropar jag till henne: Detta gör jag bara för att jag älskar dig! Vad bra mamma, svarade hon, då åker vi en gång till? Nä, sa jag, en gång för alla, en gång räcker, nu har jag delat det med dig, nu vet jag hur det är och att du klarar det ensam... men visst är det så att vi vill ha sällskap av den som älskar oss. Som är beredd att göra allt för oss. Som säger - För att jag älskar dig...

Kaninhus och andra byggen

Jag bygger ett kaninhus. Det kommer säkert att bli bra, jag gör det på mitt eget och enligt grannens uttalande "kreativa sätt". Dvs jag börjar att bygga, kollar vad jag har, tänker lite, bygger vidare, saknar lite saker, inser att det är söndag, inga affärer öppna. Lägger bygget till vila och låter kaninen ha det lite lagom primitivt. Men under tiden som jag sitter där och ser henne nyfiket upptäcka de nya utrymmena så ser jag ju också vad hon behöver och vad hon tycker om. Tänk om jag gjorde en färdig ritning från början som inte alls stämde med hennes behov... Just nu består det av lite hus, för lite väggar, men bra staket, dåligt tak och kompletterande bur. Måste ses! men det kommer bli bättre, jag lovar, på måndag när jag har tillgång till både gångjärn och hönsnät... Frågan är förresten om man verkligen får bygga på en söndag... Mellan gudstjänsterna...

Men som så ofta så går mina tankar mellan projekt och planer till liv och verklighet, också kyrkans. Tänker på det stora projekt kyrkan är på väg in i samkönade äktenskap. man kan ha många olika tankar och uppfattningar kring det och det har vi, sådan är vår kyrkan, vi är inte en åsiktsgemenskap utan en måltidsgemenskap, för att citera känd biskop. Det finns en mångfald i många olika sammanhang i kyrkans nav, på nådens hav. Men det som gör mig orolig är de senaste uttalandena från kyrkans centrala ledning är att "beslutet får komma först och teologin sen". När det gäller kaninhus så går det att snickra lite här och där, men vad gäller tro och liv så måste vi veta vad vi gör och varför och för den som så vill, varför vi inte kan och varför vi inte gör det. Annars är jag rädd att det kommer att rasa. Vi behöver veta vad vi gör och varför, vi behöver se över våra rum, för vem finns det rum och hur ska vi samsas... På vilket sätt kan vår kyrka få vara ett gott hem för alla? Där ingen ställs utanför?

Jag tycker du är värd det...

Sonen köper för egna pengar en födelsedagspresent till mig, jag fick gå ut ur affären medan han valde. Sedan ville han gärna berätta vad den kostade. 49 kronor mamma. jag tycker att du är värd det.

Och då inser jag att mitt värde är oskattbart, för om en son på 9 år lägger i princip alla pengar han har i plånboken, nästan tre veckors veckopeng, 49 kronor för att köpa någonting till mig då lägger han allt. Precis som med änkans skärv, som lade minsta av alla men gav av hela sitt hjärta... Detta var den dyraste kärleksförklaring jag fått på länge...

Och eftersom han inte riktigt kan hålla sig tills på onsdag så sa han att jag kommer att ha stor glädje av den på söndagkvällar... och det är definitivt ingen whisky så jag ser med nyfikenhet fram emot att få öppna den...

Det vet alla - alltid

Det vet alla barn, alltid, att mammorna och papporna älskar sina barn... sa dottern när jag berättade för henne att jag älskar henne. Jag önskar att alla barn, stora som små skulle få känna det, som jag och mina barn kan känner. Men jag vet, att det finns många vuxna barn som inte får höra de orden, som inte får känna sin mammas och pappas villkorslösa kärlek... Som så mycket längtar efer att få höra de orden: Mitt älskade barn...

Finns det plats för en till?

Det finns hittills nog bara en sak som kan få mig att omedelbart byta kanal på TVn eller slå av den och det är Citibanks reklam. Finns det plats för en till. Vem har inte sett den? Paret som sitter i soffan, mannen som kommer och vill slå sig ner med frågan - finns det plats för en till? Visst är det så att vi ska haja till, fatta med en gång att det otänktbara egetnligen inte är tänkbart, att det i en relation finns utrymme för fler än två... Det är säkert en jätterolig reklam, för den som tycker att det är lika kul att skoja om mannen som göms i garderoben etc... Jag tycker inte att det är roligt... Inte ens lustigt. För den som har mött detta som en reelll verklighet, insett att det i en relation som skulle vara för två plötsligt finns en tredje part, föreslår jag, byt kanal... Och anlita inte Citibank.

Måste jag förlåta?

Ibland gör det så ont. Minnen poppar upp och påminner mig om den smärta som jag upplevt. Varför blev det som det blev? Hade jag kunnat göra på ett annat sätt? Jag vet inte. Min son vill ofta skruva tiden tillbaka. För att han tror att det går att rätta till saker och ting så att det blir så som han tror skulle vara det bästa. Men inte heller det vet vi, om det skulle varit bäst. Istället tänker jag tillbaka på ett annat barncitat. En liten fyraåring vid frukostbordet som säger: "Det är som det är, det går som det går." Jag vet inte var han fick den levnadsvisdomen ifrån. Inte från mig i alla fall. Jag tar till mig hans tankar, var han än snappade upp dem ifrån. För det låg något positivt och förväntansfullt i orden. Och samtidigt kanske detta att vi inte kan styra allt, inte ställa i allt. Ibland så ser vi bara det ske... som sker.

Nu är vi här, där vi är. Ibland gör det ont, fruktansvärt ont. Att stå mellan minnen och framtid, mellan nutid och dåtid. Allt det jag har idag har ett pris... Och jag vill inte vara utan det jag har... Så mycket glädje har det varit på vägen och samtidigt så mycket smärta. För mig är det ett tecken. Att Gud hela tiden går vid min sida, går med mig genom det allra svåraste. Och det svåraste av allt är - att förlåta. Därför ställer han sig vid min sida och stavar orden till mitt hjärta. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... Och han är där, när jag försöker, när jag förlåter. Och han är där och läker de sår som fortfarande blöder. Gud förlåter och glömmer, vi "bara" förlåter. Vi gör vad vi förmår att göra. Och jag tänker att han inte begär mer av oss än så. För vissa saker vill jag inte glömma. Att det i den smärta som jag fick uppleva också bodde en stor kärlek - som jag förlorade. Men det fanns också en kärlek som jag vann. Som jag inte vill leva utan. Som jag aldrig vill förlora.

Vi vill så gärna att livet ska vara bara det ena, men det är också så mycket av det andra... Måste jag förlåta? var rubriken. Ja, det måste vi. Men inte för att någon tvingar oss, inte ens för att det är ett påbud från Gud själv genom Jesus. Ingen kan tvinga oss att förlåta, det kan vi bara välja själva. Men oförsonlighetens bojor är tyngre att bära än något annat. Och om vi tycker att den vi förlåter slipper undan med för lite... ja, låt så vara. Den största vinnaren är du själv, när du förlåter. Det är inte bara den andres bojor du låser upp och skuld du efterskänker, utan först och främst dina egna bojor. Oförsonlighetens tunga börda som med tiden bara blir tyngre och tyngre. Att förlåta, den andres skuld för din egen skull... Men så svårt det kan vara...

Med människors kärlek är det som...

kolsyran i en läskflaska... Det var sonens slutledning då vi vid maten diskuterade varför vi bara skulle öppna en läskflaska istället för två. Om det bara är lite kvar i flaskan så går kolsyran bort ganska fort. Vi hade två öppnade flaskor med mycket i varje och jag föreslog att vi skulle dricka ur en och spara den andra som då skulle hålla sig, istället för att ha två halvdruckna. Om det är mycket kvar i flaskan så håller kolsyran längre. Det är precis som med människorna säger sonen då. Kolsyran "hjälper varandra" precis som människan hjälper varandra. När människorna är tillsammans så hjälper de varandra så att alla får mat och allt de behöver.... Tänk om det vore så enkelt. Att det vore lika enkelt för människorna att älska varandra som det är att bevara kolsyran i en läskflaska...

Joh 15:9-12 Jesus säger:
“Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.”

Det är köksbordsteologi... Från en 9-årings perspektiv.

Gör allting i kärlek

En kärleksrelation är ingen solokarriär. Musiker gör ju sådana ibland, bryter sig ur ett band och gör en solokarriär. Ett liv tillsammans i kärlek är precis tvärtom. Att gå från singel och solo till att knyta ihop ett band. Ett oupplösligt band. Kärleken är stark som döden... För det livet önskar jag dessa fyra ord... Gör allting i kärlek (1 Kor 16:14).

Kärleken knyter samman. Kärleken är ett oupplösligt band. Tänker på bilden av livet, gemenskapen, kärleksrelationen som ett orkesterstycke. Eller åtminstone en duett. :-) Vi spelar i alla fall i samma band, min vän och jag. Ibland får ett instrument lite extra utrymme, de andra instrumenten backar tillbaka och släpper fram honom eller henne. Så tänker jag att vi också får göra med varandra. Ge varandra plats och utrymme istället för at försöka överrösta varandra. Vi har olika instrument och olika gåvor, och får komplettera varandra. Om vi "gör allt i kärlek".

Att spela kräver övning. Det är ett minne från fioltidens dagar. Jag hoppas att jag är bättre på relationer än på fiol. Eller så var det helt enkelt fel instrument. Den som spelar vet att det inte fungerar utan övning, det är inget som gör sig självt. Det är så att det skär sig ibland, innan vi hittar rätt. Då är det bra med viss fördragsamhet. Och tåliga öron, men framför allt ett stort hjärta. Ett sådant där hjärta som en förälder har på sitt barns första violinkonsert, typ… Att lyssna med hjärtat. Jag hoppas på det, att jag alltid ska lyssna med hjärtat och inte med misstänksamhetens eller ofördragsamhetens öron.

Att få göra allting i kärlek. Att vi ska få se på varandra med kärlek även då vi inte är överens. Att se på varandra med kärlek och respekt och tillgivenhet. Inte bara med passion och glöd, utan också med beslutsamhet och engagemang. Gör allt i kärlek.

Det låter stort och mäktigt, och det är det. Men det är inte övermäktigt, för vi är inte två utan tre. Gud är med oss! Han spelar i samma band. Och jag hoppas att Gud inte ska få spela andrafiolen, utan ska få bryta igenom och göra sin stämma hörd. Gud som älskar, Gud som välsignar, Gud som säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut… I med- och motgång, till uppmuntran och stöd. Att vila i kärleken hos varandra men också i Guds kärlek till oss. Vi är inte ensamma. Allt vad vi gör i kärlek har sin källa i Honom som är kärleken. Amen

Den goda frukten

Det är snart dags att skörda den goda frukten, i alla fall från äppelträdet. Detta år hänger grenarna tunga och på varje gren massor av röda äpplen. Det borde plockats bort en hel del kart egentligen, för att ge den resterande frukten kraft att växa. För att frukten verkligen ska bli god. Det här äppelträdet som nu kommit i min väg har inte nöjt sig med att skjuta några frukter. Det har också vilket jag aldrig sett på ett fruktträd skjutit två extra stammar. Från dessa kom nästan ingen frukt, men grenarna nästlade sig in i lövverket och såg nästan likadana ut som de andra. Något ljusare i löven bara. Jsg sa som det var till ägaren av trädet att detta hör inte hemma här. Det finns risk för att den goda frukten inte får växa. Och som alltid från dessa bilder så växer det fram ytterligare en från vårt eget liv. Hur många gånger oftare än vi gör borde vi inte gå till komposthögen med våra sidoskott, de som suger kraften ifrån oss och som hindrar de goda frukterna att växa till. Senast jag använde bilden så handlade det om mossmattan på min garageuppfart som är så go att sätta fötterna på. Det går att lura sig även på detta grenverk. Det blir lätt så med våra synder att de växer ihop med oss själva, vill bli ett med oss. Och då är de svåra att göra sig av med. Men nu har sågen åkt fram, det finns mer att ta, men jag ska ansa försiktigt, vill inte skada de goda frukterna som faktiskt är på tillväxt. Snart dags för skörd. Ja, allt har sin tid, också beskärandet, men inte för att förminska utan för att ge möjlighet till växt.

Plötsligt kommer en annan bild för mig. Att så här kan det också vara i våra gemensamma liv, tillsammans med vår livskamrat. Att vi kan stötta och uppmuntra varandra, ge frukten livsrum, glädjas åt varandra, njuta av varandras frukter. Eller så förminskar vi varandra, tränger in den andre i ett hörn utan handlingsutrymme. Så vill Gud inte göra med oss och så borde inte vi göra med varandra. Tänk att kunna njuta av varandras frukter, se på den andre och säga; väx mer, skjut mot höjden, sträck på dig. Att uppmuntra den goda frukten. Utan avundsjuka, utan med stolthet! Ett liv där vi inte behöver växa i varandras skugga, där vi bara kan överträffa varandra i ömsesidig aktning.

Sidoskott kan man vara utan. En stam och en rot, fast rotade i tron där vi får växa mot himlen. Och om mina grenar sedan skulle sträcka sig in mot ett annat träd och fläta mina grenar in i hans, så tänker jag; låt oss växa tillsammans. :-) Min vän vill ha skugga och jag vill ha sol. Tänk så bra. Om jag kan få skugga honom och han kan unna mig att stå i solen. Det är så det ska vara!

För tio år sedan

Söndagen den 6 september eller hellre 13 söndagen efter trefaldighet som det var i söndags, så höll jag min installationspredikan här på Tjörn. Precis som med livet för övrigt så hade jag ingen aning om vart det skulle föra mig. men en sak är säker, jag trodde inte att livet skulle bli så som det nu är. Det har blivit både bättre och sämre än jag trodde att det skulle bli, men framför allt vilket är viktigast, har det blivit mer annorlunda än jag någonsin kunde föreställa mig. Och det är det jag vill ta fasta på. Jag är inte mycket för jämförelser eller graderingar. Barnen älskar sådant, allt ska ställas upp på en skala, bästa kompisen, bästa sommarminnet etc. Bästa leksaken, mysigaste gosedjuret. Jag vet vad som toppar min lista. Allt annat får blandas i en röra efter det. Han som har lovat att gå vid min sida alla dagar till tidens slut. Om allt annat har förändrats på de här åren, så står det fast. Jo, jag bor visserligen i samma hus som jag flyttade in i då. Men nu bor jag ensam här med barnen, det gjorde jag inte då. Vi flyttade in med sorgen och saknaden efter Samuel som föddes död 8 månader tidigare, i december 1997. I prästgården i Sibräcka har jag fått ta emot två barn till. Som en vecka bor här, nästa vecka bor hos sin pappa. Dom är inte ensamma om att ha det så... jag är inte ensam om att tänka att det var inte så det skulle gå.

Och jag tänker mig att man emellanåt kommer till sådana här stunder av summeringar. När man lämnar något bakom sig eller när man är på väg att ta ett nytt steg. För mig är det ett både och, det är väl ofta så. Att man måste lämna för att bygga något nytt. Riva det gamla. Lägga en ny hörnsten. Nu är det tyst och lugnt denna måndagsförmiddag. Barnen är i skolan. Jag är ensam hemma. men jag är inte ensam, det är stort, jag är inte ensam.

Läste just igenom predikan som jag höll för tio år sedan just denna söndag enligt evangelieboken. Ofta lever vi efter datum och kalendrar, men ibland får vi hellre följa evangelieboken... Och i denna dag av summering, framtidstro och tillbakablick så finns en stor portion av självrannsakan. Inte minst efter vad jag skrev i gårdagens blogg. Längtan efter fördjupning i kyrkans tro och liv och förkunnelse. Och när jag läser de predikningar jag själv höll för tio år sedan så ser jag att något saknas. Som jag hoppas att jag är på väg mot att finna mer av. Längtar efter. Vill ge vidare av. Att gå på djupet. Det är skönt att se att jag inte var färdig då. Att Gud bara hade börjat sitt verk. Väl är det, får jag säga. Och jag hoppas att han inte är färdig med mig!

Förresten har jag lagt min båt i sjön. En kommentar så här på slutet. Det betyder ganska mycket för mig. Ska skriva lite mer om det en annan gång. Lägger i båtar gör folk här ute varje år. Men knappast så sent som i mitten på augusti. Min båt har väntat länge på detta. Jag med. För mig var det ett stort steg. Små saker kan betyda mycket. För mig ar det stort att få vara kapten på min båt. Nu vill jag lägga ut, på djupa vatten. Och jag är inte ensam i min båt...

10 höjdpunkter

Det låter som en rubrik för ett koncept att tjäna pengar på. "Berätta om ditt livs höjdpunkter så ska jag säga dig vem du är." Ett framgångskoncept för självförverkligande... Men tanken utmanade mig. 10 avgörande punkter i mitt liv. Är de höjdpunkter eller bottenmärken? Om du trodde att jag skulle rada upp dem här så blir du besviken. Om du känner mig kan du förmodligen nämna några i förvissning om att din gissning är rätt. Men när jag valde mina tio höjdpunkter i mitt liv så slog det mig omedelbart att alla inte var förknippade med enbart glädje, somliga också med stor sorg och smärta.

Men några kännetecken hade de alla tio. De handlar om relationer, till människor som betyder mycket för mig och om relationen till Gud. Och det handlar om kärlek. Stunder, val, möten förknippade med djup kärlek, av att älska och att vara älskad. Ingenting handlade om materiella saker eller om framgång på arbete och karriär. inte för att jag tror att någon skulle gissa det heller. Frågan jag kommer att ställas och ställa mig vid livets slut, om det nu ställs några sådana frågor, kommer aldrig att handla om hur mycket pengar jag förlorade på att vabba för mina barn, (vård av sjuk barn för den som undrar) hur mycket kapital jag byggt upp på banken eller vilken pensionsförsäkring jag skrapat ihop.

Jag hoppas att ingen ska behöva ställa frågan: Har du älskat? Jag ber att den kärleken ska ha fått lysa igenom i mitt liv. Så mycket som vi kan älska, vi trasiga, söndrade människor.

Ganska säkert kommer jag att dö som jag har levt, ett liv där jag spenderat alla resurser... utan att någonsin lägga på hög... (skulder möjligen) men jag hoppas att jag ska ha levt ett liv rikt på kärlek. Men faktiskt så fick jag bara ihop nio punkter. För jag tror att jag har en kvar. Som kommer att överglänsa alla dem andra tillsammans... Det känns rätt bra att ha en punkt kvar, även för det jordiska livet, inte minst för en sådan som jag, som har så svårt för att spara. Att leva livet i förväntan och veta att det finns minst en punkt kvar. Det är ett gott liv... Och även den kommer garanterat att handla om kärlek!

Jag vill vara med min älskade...

Jag vill vara tillsammans med den jag älskar. Jag vill känna hans närhet, söka hans blick, bli berörd av honom. Jag vill att våra liv ska mötas och att kärleken till varandra ska få en plats att växa på. Jag tror att det är så med kärleken. Att vi bara vill ha mera av den vi älskar. Av den som älskar oss.

Men varför är det inte alltid så med tron? Ett annat samtal kommer för mig när vi talar om detta, några vänner och jag. När vi talar om längtan efter kärlek och gemenskap. Längtan efter en livskamrat. Men när man inte vill ha mer av Gud? Här i Bohuslän så är det flera som drar sig för att gå fram till nattvarden. Det är något man gör sällan, det är en helig stund som inte ska slitas på... En del går inte till nattvarden någon gång mer efter sin konfirmation... Nattvarden blir såsom ett dop, en engångshändelse när vi får ta emot vad Gud vill ge. Själv går jag ofta och gärna. Tar emot brödet ur Jesus händer, när han sträcker sig själv till mig. Sitt liv för mitt liv.

Honom vill jag vara nära. Och jag vill bara ha mer. Inte bara en gång utan gång på gång. Precis som jag älskar min älskades kyssar. Inte säger jag väl: "Det var så fantastiskt den första gången du kysste mig att jag vill leva på minnet av det som var". Nej, jag vill bara ha mer! Den vi älskar vill vi vara nära. Och älskar vi Gud vill vi vara nära Honom - som älskar oss, som säger "Den som kommer till mig ska jag inte visa bort". Inte någon gång sade han till någon: "Akta dig, du kan riskera att få för mycket av mig..." Vi kan aldrig få för mycket av Jesus!

Att vara älskad

Jag andas ut min ensamhet,
jag andas in att jag är din.


(Martin Lönnebo)

Du är mitt hav, jag är din strand

Vid stranden möts hav och land, och havet är inget hav utan strand och stranden ingen strand utan hav. Stranden skiljer sig från havet och havet är inte på något sätt likt stranden. Så olika och just därför hör de samman. Så kan den bilden också få beskriva ett äktenskap. De två ska bli ett säger vi om äktenskapet och ett liv tillsammans. Men då får vi också komma ihåg att havet inte upphör vara hav och stranden inte upphör att vara strand bara för att de lever sida vid sida. Även om vi är ett i kärleken så kommer vi alltid att fortsatt vara den vi är. Kärlekens stora uppdrag, att ge varandra livsrum, att få vara den vi är, tillsammans. Varje gång havet och stranden möts så är det ett "komma hem". Så är också kärleken och äktenskapet vara ett hem. Att leva tillsammans är att alltid komma hem. Att längta hem. Att mötas med vardagens ständiga återseende glädje.

Men livet också går upp och ner, känslor går upp och ner, det finns inga perfekta äktenskap, om man i den meningen menar ett utan brister, utan skavanker. Jag tänker att det stora i att leva tillsammans är snarare att våga leva det liv tillsammans som inte alltid är perfekt. Att leva ett liv där det finns plats för både misstag, förlåtelse och försoning. Om tryggheten finns där, som grunden i gemenskapen. Vad vore ett hav utan sin strand, och vad vore en strand utan ett hav. Sådan är också Guds kärlek till oss. Vi hör ihop med Honom. Allt vad vi är, är vi i Gud. Här får vi hämta vår kraft och inspiration. Mål och mening. Vi får vila i välsignelsen och löftet från Jesus som säger - Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Du är mitt hav, jag är din strand...