Jag tar en kula för dig...

AI genererad bild

 Det finns en väg som leder upp till Jerusalem. Den är kantad av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: Gubben i lådan. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Gud är inget man har som en safety box, att plockar fram bara när när det kniper. 

Det ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Det är en Gud som går rakt in i det mörkaste, rakt in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att stå kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana har vi sett en helt del av. Sista stenen glider över isen. Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut.

Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp.

Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.”

Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger:
Jag gräver min grav för dig.
Jag tog en kula för dig.
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg.
Inte ett misslyckande.
Utan livets seger.

Gud spelar skjortan av den onde

Jag var för några år sedan på resa i Polen och mitt i skogen i en dalgång vid sidan om vägen stod en bro. Den vilade på pelare i varje ände högt upp utan att vara förbunden med någon väg i någon ände. Utan början eller slut, mening eller mål… aldrig fullbordad. Kanske ett misslyckat EU-projekt. Det ofullbordade kan ibland vara vackert. Ett ofullbordat konstverk kan ändå vara lysande. Schuberts "Ofullbordade" anses av en dela höra till ett av musikens mästerverk.

Men tänk om det hade varit med korset på samma sätt som med den där bron i Polen. Att korset skulle vara enbart ofullbordad och meningslös handling. Men så är det inte. Det som för lärjungarna och Jesu följeslagare den där fredagen verkade fullständigt meningslöst och ett nederlag var i själva verket en seger. Fast det inte verkar så just då. För lärjungarna är korset enbart nederlag, i total motstridighet till Jesu egna ord på korset: att allt är nu fullbordat. Han säger det inte när han stiger ut ur graven utan redan här på korset: Det är fullbordat. Korset blir brytpunkten för världen. Livet segrar. Här finns både mål och mening, början och slut.

Korset blir förbundstecknet. Brofästet. Som knyter ihop det gamla förbundet med det nya, mänskligheten, människan med Gud. - Like a bridge over troubled waters I will lay me down. Som en bro över mörka vatten ska jag lägga mig ner, ska jag bära dig. Hem. Gud som en gång spände regnbågen som ett löfte över himlen till sitt folk spänner nu genom Jesu död och uppståndelse sin kärlek som en bro över allt det som skiljer oss åt från Gud. Kärlekens bro. Allt blir helt genom Jesus. Fullbordat.... I fredags var det Långfredag, igår var det påskafton, en slags mellandag, mitt emellan död och liv. Själv satt jag på sonens innebandymatch. Tyvärr förlorade sonen en av matcherna med 2-3 men det blev oavgjort i den andra. Det viktigaste var förstås att han hade roligt.

Men samtidigt tänkte jag korset handlar om något helt annat! Det handlar inte om att få ut nåt så länge det varar. Det är större än så. För trots att man rycker kläderna från Jesus och pryglar honom så är det faktiskt i Gud som spelar skjortan av den Onde. Och tar hem segern på det allra mest oväntade sätt. Till det yttre kan man inte tro annat än att det är det onda som segrar när Jesus blir korsfäst. Men den onde som känner kraften i korset vet bättre än så. Det är därför den onde gör allt för att fresta Jesus att välja bort korsets väg. Men Jesus vet att det han gör, inte är något tillfälligt utspel i historien utan är en del av Guds egen frälsningsplan. Det är ingen bro i tomma intet. Den har både en början och ett slut. Korset är avgörande för oss! För trots att lärjungarna inte förstår någonting då så saknar korset varken mening och sammanhang.

Men vi, precis som lärjungarna kan tycka oss befinna oss i någon slags mellantid, mitt emellan Långfredag och påskdag. Vi vill tro, men vet inte om vi kan göra det. Vi vill hoppas men vet inte om vi kan det. Då blir löftet tydligt för oss idag bland annat genom dopet som vi snart ska fira och nattvarden som vi ska få dela. Dopets löfte: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Alla dagar! Så ofta ni gör det till min åminnelse är jag mitt ibland er.

Han är här. Han har lovat det. Och vi får tro det. Uppståndelsen säger oss att hans kärlek besegrar allt, till slut, inte genom att undvika det svåraste, men genom att gå rätt igenom det. Närvarande, i det liv där vi är och lever. Någon som är med oss alla dagar, varje dag hur den än ser ut. Även om vi som lärjungarna faktiskt inte riktigt begriper någonting så får vi med vår tro omfatta uppståndelsens glädje – genom hans löfte. Detta märkliga att vi får leva våra liv vissa om att segern en gång för alla är vunnen, och samtidigt befinna oss i en mellantid då vi fortfarande väntar på den stora Uppståndelsens dag. Fram till des får vi göra och leva så som Jesus säger. Göra andra till och själva lärjungar, vissa om att Han är med oss alla dagar till tidens slut. För detta bekänner vi att Jesus Kristus, mot all sannolikhet, sannerligen är uppstånden, inte sannolikt, utan sannerligen för att ge världen liv.