Jag tar en kula för dig...

AI genererad bild

 Det finns en väg som leder upp till Jerusalem. Den är kantad av förväntningar, rädsla, maktspel och missförstånd. Den ser, vid första anblick, ut som vägen mot ett totalt haveri. Ändå är det just där – i det som ser ut som ett nederlag – som påskens budskap bränner till som starkast.

”Jag gräver min grav för dig. Jag tog en kula för dig.” Så sjunger Daniel Adams Ray i sången: Gubben i lådan. Det är en helt annan sak än Lill Lindfors slagdänga: "tänk att ha en man i byrålådan, i en ask bland andra grejer". Gud är inget man har som en safety box, att plockar fram bara när när det kniper. 

Det ingen Gud som tassar runt våra liv och hoppas att vi ska klara oss hyggligt själva. Det är en Gud som går rakt in i det mörkaste, rakt in i det vi helst vill slippa se. Vägen till Jerusalem är inte ett misstag i Guds plan. Den är en följd av vem Gud är. Kärlek, om den ska vara på riktigt, kan inte stå bredvid när våldet regerar. Den måste kliva in. Och det är precis det som händer i påsken.

Vi tänker gärna på makt som att vinna. Att stå kvar sist. Att få sista ordet. Att trycka undan motståndaren från banan. Och visst – i dessa OS-tider kan man nästan se det framför sig som en avgörande match i curling. Sådana har vi sett en helt del av. Sista stenen glider över isen. Tystnaden. Spänningen. Och så: träffen. Motståndarens sten slås ut.

Men tänk om det är Gud som lägger den sista stenen? Inte för att sopa bort oss som misslyckats. Inte för att visa hur överlägsen Gud är. Utan för att slå ut det som hotar livet. För att ge döden en ordentlig smäll. Korset ser ut som förlusten. Uppståndelsen är Guds sista drag. Livet som tränger undan döden. Kärleken som vägrar ge upp.

Det är det som är så omvälvande. Jesus kommer inte som en kung som delar ut medaljer till de mest vältränade själarna. Gud sitter inte på en tron och poängsätter våra prestationer. Gud “curlar” oss inte genom livet så att vi slipper motstånd. Tvärtom.

Jesus går före. Hela tiden. Också när vägen är svår. Också när oron kryper under huden och nätterna är för långa. Han delar vår utsatthet. Han tjänar. Han ger sitt liv. Han sätter sig bredvid – inte ovanför. Inte långt borta. Nära nog att viska: ”Jag är här. Jag lämnar dig inte.”

Det är en annan sorts makt. En makt som inte trycker ner utan lyfter upp. En makt som inte mäter värde i prestation utan i närvaro. En Gud som inte får plats i en ask bland andra saker vi samlar på oss. Inte en prydnad i livets bokhylla.

Utan en Gud som säger:
Jag gräver min grav för dig.
Jag tog en kula för dig.
Jag har givit dig allt.

Och i en värld där våldet ofta verkar få sista ordet är det ett rasande hoppfullt budskap. Det betyder att mörkret inte är slutstationen. Att graven inte är slutpunkten. Att kärleken, hur sårbar den än ser ut, är starkare än döden.

Det är Kärlekens väg.
Inte ett misslyckande.
Utan livets seger.

Jesus som skattletare

I helgen när jag var på konfirmandåterträff på Åh stiftsgård så råkade jag lägga bort min handväska. Jag kunde helt enkelt bara inte hitta den. tänkte till slut att: den ligger nog i kyrkan. Men det gjorde den inte heller. Jag försökte tänka ut överallt där jag skulle kunnat ha varit. Jo, i vita rummet i Västgötasalen. Där var jag ju. Och till slut så hittade jag den. Vilken lycka, vilken glädje. För det är ju inte bara en handväska, det är ju hela mitt liv. I den finns allt jag behöver. Plånbok, nycklar hem och till bilen, mitt pass med visum till Kina, mina identitetshandlingar, läppstift och oljan för smörjelse. Mer än så kan man inte behöva. Hela min identitet finns ju där. vad skulle jag ha gjort om jag inte hittat mitt pass? Då hade det inte blivit någon resa till Kina.
Samma morgon skulle jag ha morgonbön för konfirmanderna. Jag hade bestämt mig för texten om mannen som finner skatten i åkern. med himmelriket är det som...
I sin glädje över vad han har funnit så går han och säljer allt han äger för att köpa åkern. Just den här morgonen blev glädjen alldeles särskilt påtaglig. Jag kunde verkligen känna igen mig i den.

Den är för övrigt lite rolig den här texten. Vad i himmelens namn gör mannen på en åker som inte är hans egen? För att dessutom gräva efter gömda skatter i den? Och inte nog med det. Sen går han till ägaren av åkern och köper den utan att berätta om skatten. Jag tycker det är lite roligt när Jesus går över traditionella gränser i sitt berättande för att få oss att lyssna.

Samtidigt tänker jag att många som kommer till kyrkan eller på något sätt möter tro kan känna sig som att man är på en främmande åker. Till och med våra konfirmander som kommer till Åh kan  ibland känna sig främmande här på vår Åhker. men så kan det vara så att man börjar att gräva och faktiskt då hittar något oväntat. Känslan av att sätta spaden i jorden och det klingar till av något. Den är fantastisk. Men lika härligt som det är att finna något är det även att bli funnen. För det är inte bara du och jag som söker skatter. Jesus gör det med. och Jesus är en skattletare som aldrig ger upp. Som alltid är ute och söker. Som är beredd att gå över gränser för att finna oss.
Den som söker ska finna, men också bli funnen. Det är gott och tänk vilken glädje när du och Gud får finna varann. Vilken skatt!

Vad vill du att jag ska göra för dig?

Igår ringde det på dörren, en ung driven skolpojke försökte sälja på oss strumpor och kokosbollar. Vi var inte intresserade av varken det en eller det andra. Det är sällan de knackar på vår dörr, oftare ringer de på vår telefon. De som vet precis vad jag inte visste att jag behöver. Eller försäljare som försöker locka mig till det bästa telefonabonnemanget när jag bara åkt till Torp för att handla. I Sverige respekterar försäljarna att ett nej är ett nej. Men när vi var i Indien, och i Kina, Tomas och jag var det betydligt värre. Där kunde de springa efter oss till man fick höja tonen rejält för att tala om att man inte var intresserad.

Jesus möter oss aldrig som någon försäljare, trots sitt fantastiska erbjudande. All kärlek vill han ge till dig, sitt liv ger han för dig, för att du ska få evigt liv och får bo i Guds hjärta. Till vilket pris? Inget alls… Det finns inga bakomliggande dolda avtal eller agendor. Jesus betalar själv för dig, med sitt eget liv. Jesus försöker inte sälja in sig hos oss som någon amerikansk TV-predikant. Det sättet är förresten långt ifrån hur Jesus möter människor.

Idag möter vi Jesus när han berättar för lärjungarna vad som kommer att hända då de kommer till Jerusalem. Men fokus flyttas snart till vägkanten då de är på väg mot Jeriko. Jesus ser det som de flesta andra kanske väljer att gå förbi och inte låtsas om. Den blinde mannen som sitter och tigger. Den blinde däremot kan inte välja vad han vill se eller inte. Nu hör han folkhopen komma märker han att det inte är de vanliga byborna som passerar och han frågar vad det är som pågår.

När han hör att det är Jesus som kommer så ropar han: Jesus, Davids son förbarma dig över mig. Han blir åthutad att hålla tyst men då ropar han ännu högre. Jesus, Davids son förbarma dig över mig. Jesus ber dem föra fram mannen till honom frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad vill DU att JAG ska göra för DIG? Vilken fråga. Det är ju alldeles uppenbart, att det är seende den blinde vill bli igen. Den blinde har hört vilka krafter Jesus består. Han vet vad han kan begära av Jesus.

Och här skiljer sig Jesus markant från hans amerikanska TV-evangelister… Jesus utgår inte från sig själv utan från dig och mig. Vad vill du att jag ska göra för dig? Gör så att jag kan se igen, säger mannen. Jesus svarar: Din tro har hjälpt dig. Den blinde mannens bön om förbarmande blir också hans trosbekännelse. Jesus, Davids son…, förbarma dig!

Vid ett annat tillfälle frågar Jesus en lam man: Vill du bli frisk? Lika naivt som den till den blinde mannen; vad kan jag göra för dig. Vill du bli frisk? Vilken idiotfråga! Svaret är väl självklart, kan man tycka. Ändå svarar inte mannen JA, utan börjar förklara och bortförklara istället för att lyssna till vad Jesus kan erbjuda honom.

Det påminner mig om någon jag mötte som borde sluta röka om hon ska behålla hälsan, men hon vill inte, hon skämtar om svårigheterna att tugga nikotintuggummi och röka på samma gång. Hon vill inte bli frisk. Jesus tvingar sig inte på oss. Men det kostar oss ingenting att ta emot hjälp från Jesus. Allt är nåd, allt är gratis. När vi ropar hans namn så tvekar han inte att komma fram till oss och fråga; vad kan jag göra för dig.

Att ”förbarma sig” betyder att ”visa barmhärtighet emot”. Det kommer från latinets miser cors – fattig och hjärta. En barmhärtig människa är någon vars hjärta inte redan är överfullt av sig själv, någon som har plats i sitt hjärta för andra. Herre förbarma dig! Vår egen bön - Gud, låt mig få en plats vid ditt hjärta!

Men glöm inte att Guds svar på vårt Herre! Förbarma dig! ofta kommer genom en annan människa. Att Gud kan använda våra andra händer för att möta världen med kärlek, Att Gud går i våra skor till de ensamma och behövande. Att Gud vill öppna våra ögon för världens nöd, våra öron för att höra de nödställdas rop, våra armar för att hålla om och trösta.

Kärlekens väg är temat för dagen, och ofta handlar det om att det är vi som ska ge till dem som behöver, tid, kärlek, omsorg, gåvor.

Men med oss in i fastetiden får vi också ta Jesu fråga: Vad kan jag göra för dig? Jesus tvekar inte att stanna och lyssna, och ställer den enkla men livsavgörande frågan – Vad vill du att jag ska göra för dig. Och har tid att vänta på svaret.

Parabolhjärta

I påskas förra året flyttade vi in i familjens nyinköpta hus i Skärhamn. Det var spännande, att få starta på något helt nytt tillsammans, ta rummen i besittning, utforska omgivningen och inte minst trädgården. Drömma och planera. Någon månad tidigare när vi skrev köpeavtal så såg det ut ute som det gör nu, fast ännu snöigare och ännu isigare. Då var det tidig mars. Men om ni minns påskhelgen för knappt ett år sedan i slutet av april så kanske ni kommer ihåg att det var underbart varmt och soligt.

Men i alla fall. På självaste påskdagen skulle vi försöka få till kontakt mellan parabolen och satelliten för att få in våra TV-kanaler. För barnen var det viktigare än både soffor och sängar. Högprioritet alltså. Men det var helt omöjligt, det gick inte att få in någon signal. Och på självaste påskdagen så sa vår inlånade montör sa att trädet i trädgården stod i vägen. Vi hade tre stora björkar som har växt sig stora längs klippkanten ner i vår trädgård. Och nu när alla löven slagit ut så skymde de ”sikten” helt för att få in signaler från satelliten.

Vad gör vi? Vi måste ju få ordnat detta idag. Vi måste ta ner trädet. Kan vi göra det på självaste påskdagen? Ja, vi måste, och det gjorde vi. Motorsågen fällde på några minuter det stora trädet medan barnen sökte skydd uppe på klipporna. Och plötsligt så fick vi mottagning. Och ännu en bonusvinst som vi inte hade räknat med. Vilken rymd det blev i vår trädgård! Vilket ljus som plötsligt föll in över oss och in över altanen! Och det tog bara tre veckor och sedan fälldes även nästa björk. Den tredje står kvar för vi tror att vi kan behöva den till hängmattan…

Och varje gång solen skiner och jag går ut i trädgården så tänker vi, vilken rymd, vilket ljus!
Och att det första trädet föll på självaste påskdagen blir också en stark symbolik. En påminnelse om att det är på påskdagen som vi firar hur ljuset övervinner mörkret. Vi firar att bandet mellan människan inte var brutet, inte kan brytas. Att Jesus Kristus, världens ljus har övervunnit det. Ljuset träder fram, och vi människor får liksom en parabol fånga upp avsändarens signaler från himlen. Han är inte död, han har uppstått, se han lever.

Det är vad som händer med Symeon och med Hanna. De ser, de fångar upp signalerna som Gud sänder från himlen genom Sonen som kommit som ett litet barn till jorden och som nu vilar som en liten trasselsudd i mammas och pappas famn när kommer till templet. För Symeon har ett parabolhjärta. Ett öppet hjärta. Han fångar upp signalerna som helig Ande sänder till honom. Se, det är detta som du har väntat på som jag lovat att då ska få se. Ljuset, Frälsningen.
Ljuset är också vår kallelse. Att göra plats för ljuset i vår egen livs trädgård. Att bli mottagliga för när Gud sänder sin Son, sin Kärlek till oss. Att öppna vårt hjärta som en parabol mot himlen. Och för att kunna göra det kan ett och annat träd som skymmer, i alla fall bildligt talat, behöva sågas ned. För att vi ska bli mer mottagliga. För att vi ska se ljuset.

Ljuset är vår kallelse. Att se och ta emot Ljuset från honom som säger Jag är världens ljus. Men det stannar inte där. Jesus säger också till dig och mig: Ni är världens ljus. Det betyder att vi även behöver ett parabolhjärta som är riktat mot världen. Riktade till människor som längtar efter tro, eller tyst ropar ut sin nöd. Gud vill och kan använda dig. Men även om vi vill leva med ett öppet hjärta så fördunklas livet ibland. Vi hamnar i ett skuggläge där olika saker kommer mellan oss och Gud.

Ibland kan kontakten mellan Guds hjärta och ditt hjärta kan skadas i stormen. Gud sänder, men vi tappar vår mottaglighet. Det kommer sådant i vägen som gör att ljuset skyms. Det känns som om det blir mörkt. Och vad vill jag säga med det? Jo, att det ligger något i devisen, klaga inte på mörkret, tänd ett ljus. Kanske är det du som kan komma med ljus till någon som fastnat i mörkret, som inte själv förmår? Att det finns mycket vi kan göra för att släppa in ljuset. Det kan växa igen även i vårt eget inre liv och vi kan behöva röja upp ibland. Men även om vi övermannas av mörkret så får vi tro på honom som har övervunnit det. För det allra största hindret, den stora stenen framför graven utanför Jerusalem har Jesus själv kastat undanröjt. Ljuset segrar. Ljuset är vår kallelse. Att våga tro på det kan göra ditt och mitt hjärta till en parabol för Guds kärlek. Det är i alla fall vad jag tänker när jag tittar ut i trädgården där hemma och ser hur ljuset bryter fram.

Jesus i stormen

Förra söndagen, den första söndagen i advent låg jag på en sandstrand på Indiens västkust, i Goa. På förmiddagen hade vi varit på en gudstjänst i den lokala kyrkan, den var på indiska så vi förstod inte mycket, men ett Amen är alltid ett Amen. Jag fick höra att gudstjänsten i Skärhamns kyrka blivit inställd denna söndag, på grund av stormen. Och faktum är att vi fick vår egen storm som drog in från Arabiska sjön, havet röt och floden steg, vågorna slog sönder stränderna och i havet rådde badförbud. Hade ni badförbud på Tjörn med?

Och trots att livräddarna i sina röda tröjor gick längs stranden och blåste upp människor så att de skulle lämna de alltför stora vågorna så var det en del som fortsatte att bada i rent oförstånd. Det varit inte modigt, det var dumt. 8 st räddades till livet av livräddare som såg dem driva ut mot havet med strömmarna.

Men det är inte farligt att vara rädd. Att vara rädd innebär att du är rädd om dig, värderar och bedömer och gör de rätta valen. Att kaxigt kliva ut i de stormande vågorna är inte modigt. Men modiga var de livräddare som inte tvekade att rädda livet på en annan människa, det var det uppdraget de hade fått. Att övervaka, varna och om det gäller rädda.

På Tjörn och runt omkring varnade man människor för att gå ut. Man varnade människor och uppmanade dem att göra vad som är rätt för dem. För deras egen säkerhet. Det är – vad Jesus gör i dag när han talar med oss om den yttersta tiden. Någon kanske tycker att det är väl hårda ord. Men frågan som vi får ställa oss tillbaka är – vill vi lägga våra liv i händerna på någon som, oavsett vad som händer fortsätter att upprepa, Allt är väl, allt är väl!?

Om jag skulle gå ut i vågorna utan att inse farorna av mitt val vill jag att någon är där och säger till mig att låta bli. Då vill jag att Jesus, som min livräddare, ska blåsa i pipan och säga mig att det val jag nu gör kan få konsekvenser för hela mitt liv. Jag vill inte att Jesus ska gå längs stranden och se hur jag går förlorad att göra någonting åt det. Utan att ens varna mig. Jag tror på en Gud som inte bara håller oss i sin hand och har omsorg om oss, men också på en Gud som inte bara är beredd att, utan också går i döden för oss, för att vi ska leva, för att vi ska bli räddade.

Han är den som kommer till dig i de höga vågorna, han är den som är beredd att ge allt för din skull! Lita på honom, tro på honom. Lita på hans ord. Han är här hos dig idag, och han kommer dig till mötes på den stora dagen. Han är den som ger oss mod att våga leva!

Den som dör med flest leksaker vinner..

17 söndagen efter trefaldighet

”Den som dör med flest leksaker vinner” Står det på en gravsten på Alta Mesa Memorial Park i Kalifornien. Den som dör med flest leksaker vinner.

Vem som formulerat texten för sin minnessten vet jag inte men på samma kyrkogård har i veckan stoftet av Steve Jobs, grundaren av Apple gravsatts. Hur hans sten kommer att se ut vet vi ännu inte men att den kommer att bli lågmäld och diskret är ganska säkert eftersom han trots att han räknas till en av världens största och mest framgångsrika.

Men hans framgångar i telefon och datamarknaden, hans innovationer, kunde inte stoppa cancerns framfart i hans kropp och natten efter att Apples senaste innovation presenterades avled Steve Jobs.

Bibeltexterna idag handlar om rikedom, om framgångar. Om hur vi hanterar dem. Idag talar Jesus om den rike mannen som är så uppfylld av sina egna framgångar och tillgångar att han inte ser den fattige tiggaren som sitter hungrig vid hans port. Men i himlen blir rollerna de omvända och den rike mannen ber att få en smula av vad Lasaros blir serverad.

Men vad får han för svar? Du fick ut ditt goda medan du levde medan Lasaros fick ut sitt onda. Och när den rike mannen inser att han inte kan förändra läget för sig själv så ber han att hans fem bröder som fortfarande lever ska bli varnade i tid för att inte göra om hans misstag. Men Jesus är tydlig i sin liknelse. Det är inte sådana under och mirakel som att någon står upp från de döda som förändrar eller förvandlar oss. Lösningen finns redan hos oss själva.

Roten till det onda ligger inte i tillgångar och framgångar utan hur vi förhåller oss till dem. Steve Jobs lät sig inte förblindas av sina. Bill Gates på Microsoft sägs vara världens rikaste man, han arbetar idag i sin stiftelse för välgörenhet som är världens största.

Och om vi någon gång under livet kommer till ett Memento Mori, insikten om att vi ska dö även om vi inte tror att den är nära förestående så kan det göra att vi omprioriterar våra tillgångar, det gäller inte bara de ekonomisk. Många människor berättar om hur tiden tillsammans med dem vi älskar blir den största rikedomen, och att den rikedomen inte går att sätta in på något konto eller samla på hög. Det är de rikedom som bara växer när vi slösar av den.

”Den som dör med flest leksaker vinner…

Så är det inte. Du vet det, jag vet det. Och mannen som formulerade sin gravsten så vet det förmodligen också, nu. Kanske, vi vet inte, skulle han vilja såsom den rike mannen i Jesu liknelse att någon skulle komma tillbaka och tala med oss om att den största vinsten i livet inte handlar om tillgångar.

Lösningen finns hos oss själva. Eller som Jesus säger, vi har Mose, lagen och profeterna. Och vi har evangelisten Johannes ord i dagens episteltext. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.

För vad hjälper det människan om hon vinner hela världen men förlorar sin själ… Orden står i min konfirmationsbibel från 1982. Dom kommer tillbaka gång på gång. Inte minst den här söndagen då temat är ”Rik inför Gud”. Detta med rikedom eller snarare girighet är ju på tapeten eller i alla fall på löpsedlarna sedan några dagar tillbaka.

”Den som dör med flest leksaker vinner”

Så är det inte, du vet det, jag vet det.

Livets rikedom stavas på ett helt annat sätt.

Med helt andra ord.

Sätt ord på dina skatter. Ge dem namn, ge dem tid, ge dem rum.

Där ditt hjärta är ska också din skatt vara. Amen

En Kristus för alla

En Kristus för alla

Titta mamma jag är nästan lika lång som du! Säger sonen lyckligt och sträcker på sig lite extra. Den som känner mig vet att det inte tar så lång tid för en 12-årig gänglig pojke att passera min längd. Jag är ganska kort i rocken och växa om mig går rätt så fort. Men längtan efter att vara stor gör att jämförelsen kommer tillbaka gång på gång, med kanske någon millimeters skillnad från förra mätningen. Lärjungarna ägnar sig emellanåt också åt jämförelser av lite skarpare slag. Det handlar om vem som är störst, eller om vem som ska få sitta närmast Jesus i himlen. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."
Förmodligen var lärjungarna inte så särskilt många år äldre än min son. Den barnsliga förtjusningen i jämförelsen och viljan att få betraktas som vuxen förmodligen fortfarande i. Vem av oss är störst? För sonens del räcker det med att vara lika lång, än så länge. Längtan efter en känsla av samhörighet. Ett spegla sig i en annan människa.
Det sägs i en tysk legend om en kyrka i Wittenberg att det där en gång fanns en underbar Kristusbild. I motsats till andra heliga bilder som är snidade och målade av människohand så var den här sig aldrig lik från dag till dag. Kom det en stor och ståtlig man in i kyrkan för att be så växte bilden och blev än tum högre än han. Men kom det en liten gumma så krympte bilden till den bara var en tum större än hon. Så kunde var och en som kom in för att be möte Jesus ansikte mot ansikte, i ögonhöjd. Och om det kom in flera människor i kyrkans samtidigt och samlades inför bilden så såg var och en av dem Kristus på sitt eget vis, i sin egen storlek, så när som på en tum.
Tänk om vi vågar komma till Jesus med barnets glädje, längtan efter identifikation, efter att känna igen oss, känna att vi hör ihop och säga till Jesus, - Jag är nästan lika lång som du… Indirekt, jag vill vara som du. Ingen är för liten, det är dagens evangelium. Och Jesus möter oss ansikte mot ansikte, så när som på en tum.