God smiles at me!

Det var några tjejer som semestrade i Skärhamn en sommar för något år sedan. Dom kom hit från havet och såg upp som många gör mot Skärhamns kyrka, väl synlig från sin plats på berget, inte minst lockade av kyrkans leende. Efter att ha varit uppe i tornet och sedan blivit sittande med en kopp kaffe här på berget så sa de: När vi gick nere i hamnen och såg upp mot kyrkan som log så vill vi le tillbaka. Och vi gjorde det!

Deras berättelse blev en berättelse om att vara sedd. Att vara efterfrågad. Precis som när Jesus möter oss och säger sitt Följ mig… Till var och en av oss. Som den vi är. Det allra första ett litet barn ser när det kommer ut i den här världen är nog ett ansikte, någon som ser. Kanske också ett leende, ja inte bara ett förresten, utan många. Och hur många har inte noterat i barnens första bok datum för det allra första leendet och mot vem barnet log. Barnet ler ofta mot den som kanske var den allra första att se det och le mot det, mamma eller pappa.

Så när alla som Passerar Tjörns västra sida och ser på Skärhamns kyrka, kan känna samma känsla av välkommen! Gud som ser och älskar och en kyrka som hjälper oss att känna oss sedda. Gud som ler mot oss, någon som var den allra första att se oss, som visste om oss innan någon annan visste att vi var till. Livets Gud, leendets och kärlekens Gud. Gud som älskar. Därför ler Skärhamns kyrka, för att vi har något att berätta om Gud. Om Guds kärlek, Guds som ser mot oss och ler mot oss, det där igenkännande lyckliga leendet som man ger till den man håller av. Guds leende som berättar: Du är oändligt älskad.

En besökare vid en av våra sommarkyrkoinvigningar kom hela vägen från Chicago, han hade vänner här i Sverige på Västkusten och hade fått höra om kyrkans leende. Han hade ritat av kyrkan med text. God smiled at me! Tänk om vi alla kan får bära med oss detta i alla våra möten med Gud. Att det finns någon som älskar och ler!

Därför möter Skärhamns kyrka oss ännu ett år, ännu en sommar med ett smittande leende. Och vi ler tillbaka. Sedda, älskade. Det är ett leende som drar oss till sig. Som gör att vi känner oss hemma. Påminner oss om vårt ursprung. Om at vi får vara himmelrika. Att det är Guds kärlek kyrkans leende vill återspegla till oss.

Vem är då Gud? Om det kan leendet också berätta. Att du redan på långt håll är sedd och efterlängtad. Välkommen hem! Nu är det sommar i vår kyrka! Vi se!

Vänd inte ditt ansikte bort från mig

Jag var i Uddevalla idag. Tog en snabb lunch och medan jag satt och åt så gick två unga mammor ut med sina barn efter att förmodligen ha gjort detsamma som jag just nu gjorde. Ätit. Små barn i sittålder, under året kanske, rullades ut i chica barnvagnar, suffletten drogs upp för att skydda dem mot duggregnet. Där satt de, och tittade framåt mot en värld som de inte kan tolka, ännu mindre förstå. Suffletten bildar ett effektivt skydd mot all form av tilltal från barnets mamma. Jag har precis lyssnat till en vän som återgav en föreläsning hon varit med om. Hur oerhört viktigt det är för det lilla barnet att spegla sig i en annan vuxen, i sin förälder, inte nödvändigtvis mamma. Hur barnet, imiterar, svarar på och efterhärmar, ord och ljud och minspel. Men om vi vänder vårt ansikte bort från barnen? Om vi själva blev bemötta på ett annat sätt?

Herren vände sitt ansikte till dig...

Är det inte just i en människas blick som vi faktiskt blir till? Förstår att vi är människor tillsammans med andra ämnniskor? I mötet, gemenskapen, samtalet och kärleken.

Jag minns, när mina barn var små, hur svårt det var att tala med dem på telefon, hur det tog lång tid innan vi kunde föra just det samtalet, utan attt kunna se varandras ansikten... Det är inte så enkelt nu heller, ändå är de ganska stora. Själv har jag fortfarande ett oerhört stort behov av att se den jag talar med. Kan det verkligen vara så annorlunda med små barn?

Så blir också vi till i Guds blick, i Gud som ser oss och möter oss... och vänder sitt ansikte till oss...

Saligt byte

Bytte till vinterdäck idag. Det borde man inte göra på en söndag, jag vet... Men det var bara idag jag hade tid och det var inte på gudstjänsttid. I alla fall inte i vår församling. Men medan jag bytte däck så lyssnade jag till gudstjänsten i P1 från Domkyrkan. Biskopen predikade, riktigt bra! Därför blev däckbytet också ett saligt byte... Inte ens en fågel faller till marken utan Gud. Punkt. Så står det i den grekiska grundtexten. Jag har inte läst på tillräckligt noga. Det gör ju en avsevärds skillnad från översättningar som att inte en fågel faller till marken utan Guds vilja...

När vi faller faller vi i Gud, Gud är med oss i fallet. Inte i något fall är jag borta från Gud. Det tröstar mig, både när jag faller eller när jag går. Gång på gång berättar Bibeln om människor som lämnar Gud, men Gud överger oss aldrig. Vi kan gå bort från Gud men Gud går inte bort från oss. Vänder oss inte ryggen. Gud står kvar och när vi ropar är Han där...

Poetisk teologi

Lyssnade till ett föredrag idag. Eric A Michelsen. Rubriken var poetisk teologi. Kan stämma in i att bibelord på ett sätt är poesi, men att poesi inte är det samma som en narrativ verklighet. Att bilderna kan ha något att berätta just som bilder och tilltala till oss i våra egna liv betyder inte att det inte bakom bilden finns en levande verklighet. Inte minst med Jesu under och vad han har gjort för oss. Vi talar inland om dessa under och mirakel som en narrativ sanning, att det under ordet enbart ligger en underliggande psykologiskt tolkad bild med andlig innebörd för att ta till oss, utan faktiskt fysisk verklighet. Vilket emotsägs av de människor som idag i Jesu namn faktiskt heölas och upprättas i sina liv inte bara mentalt utan i fysiskt radikalt tillfrisknande utan annan förklaring än undrets och miraklets.

Att förneka det vore att göra under och mirakel, Jesu ord: talita Koum, eller Effata till enbart skulle vara av andligt bildlig karaktär. Var drar man gränsen mellan vad som ärdet ena och vad som är det andra? Och i vilken tradition stod evangelisterna som på nogsammaste sätt dokumenterade allt Jesus sa och gjorde? När kan vi dra gränsdragningarna mellan vilket som är vad och på vilka grunder? Om Herren ser att det är med nödvändigthet för att rädda världen som han måste börja om på nytt ,sosom med den förste Adam, att världen enbart kan räddas genom att helt och hållet börja om med människoan från grunden, och därför kommer till Maria jungfrun och överskuggar henne med sin heliga Ande och nöärvaro? Är vårt tro så liten att vi inte kan tänka oss att det kan ske? Om vi tror på en Gud som bara genom sin blotta vilja upprätthåller välrden och dess existens?

Om detta bara är möjligt genom en ny Adam spsiom Krisus kommer till världen, där Maria får vara ett tempel för Herren under den tid hon väntar sitt barn, så måste det ju verkligen vara det han gjorde, reellt genom jungfrufödelsen med Marias hjälp. Vilket ju Paulus så ofta utvecklar i sitt get resonemang om de nya människan, den nye Adam genom vilken Gud vill försona sig med Eller var det bara en bild, ett sätt att säga att jag skulle vilja börja om från börja ett sätt för Gud att säga, eller var det bara Guds bild för en önskan att kunna få göra så?

Skulle kunna dra parallellen över hur Jesus genom sin död på korset stryker ett verkligt streck över all min skuld, gör han det på riktigt eller är det en narrativ poetisk berättelse att jag ska känna att jag kan börja om på nytt, eller har han verkligen tvättat mig ren med sitt blod som han säger att han gör. Eller bära jag fortfarande på min byk? är jag pånyttfödd eller inte eller är det bara så att det är min personliga upplevelse av att vara det utifrån bibelordet som är viktig eller har Guds Ande i sitt innersta rört vid mitt innersta? Vilket jag inte kan förneka... Kan man bortförklara de historiskt verkligt dokumentera händelserna i bibel och även gör dem till poetiskt skildringar av ett folks upplevelser på väg. Fick Moses aldrigmöte herren på berget Sinai. Och framför allt när vi kommer till Jesu egna ord, hur intepreterar vi, tolkar dem, både hans egna ord, ingen kommer till Fadern utom genom mig, och när han säger " jag är vägen Sanningen och livet. Ord som människor litat på förströstat på, blivit förföljda och dödade för. Hur lätt ar bi beredda att låta Bibelns ord väga?

Poetisk teologi, ett intressant föredrag av Michelsen från Köpenhamn, kanske kunde jag ionte riktigt fånga vad han verkligen ville säga, det penldade mellan stor glädje och emellanåt lika stor förvirring. jag behöver mer. Men om det är poesi. Med poesi tolkar vi världen i poetiska uttryck men det vi uttrycker behöver inte vara mindre sant för det. Visst, den osäkerheten idag anade jag på prästsällskapet, att vi med poesins hjälp kan sopa GT under mattan men låter NT tala så mycket mer historia, vilket upplevs besvärarande med alla sina naturvetlenskapliga omöjligheter. Men är inte just precis det, dokumenterad historia om vad Jesus sa och gjorde, men vad han förunnade och hur han helade,m gjorde under och mirakel, ord om vem han var och varför han har kommit, ord och profetior om det so en gång kommer att leda till världens slut. Var det verkligen poetiska brev Paulus skrev, om sin nöd, om sin resor, om det motstånd han och lärjungarna mötte med livet som insats.

Poesi är stort, men poetisk teologi ger mig intryck av en teologi som går att förminska, förpassa i det narrativa facket där inte ens Jesus död och uppståndelse behöver vara verklig, utan bara en hjälp att tolka vår troserfarenhet. Det var lite svårt att få grepp om föredraget, hjälp mig gärna om jag har förstått fel, om jag inte har det står jag någon kvar mod min någon luddiga med kritiska hållning till de slutsatser som drogs ur ett delvis mycket bra föredrag. Är det förresten en allmän mening att gamla testamentet inte har med vår världs historiska skeende att göra utan enbart resultat av människor upplevelser av tro som man velat uttrycka på detta sätt? Eh... Svara gärna någon...

Apollo 11

Större än att få se människan gå på månen, är att se Gud gå på jorden. Neil Armstrong.



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Treenigheten

Det finns en djup ödmjukhet i treenigheten, mellan de tre. Gud Fader Skaparen låter sin Ande utgjutas över världen, genom sin Ande genomströmmas världen av det liv som Gud ger. Gud som är bortom allt skapat om vilken vi inte ens kan säga att han finns eftersom begreppet "finnas" ju ligger inom det skapade och Gud är så mycket mer än det. Så vittnar Anden om Skaparens verk och visar vägen tillbaka till Skaparen bakom allt. Och så sänder Gud sin son sin älskade, sin utvalde, till världen, Jesus Kristus. Och vad gör Jesus? Säger han "allt ljus på mig? Nej, han säger för visso att ingen kommer till Fadern utom genom honom, men han är redskapet, vägen, för att leda oss hem till tillbaka till Fadern. Och sedan när lärjungarna protesterar och inte vill att Jesus ska lämna dem så säger han, det är inte gott för er att jag är kvar, för om inte jag lämnar er så kom,mer inte Hjälparen. Anden ska komma i mitt ställe. Jesus visar oss till Anden. och vad gör Anden? Jo vänder våra hjärtan till Kristus som för oss hem till Fadern... Dessa tre, oskiljaktiga som alla tre visar oss vägen hem. Ingen av dem är större eller mindre utan samverkar för att världen ska bli hel. Tar vi bort någon av dem så dör världen. Utan Skapare ingen värld, utan Ande inget liv, utan esus Kristus, ingne försoning...

Ibland tänker jag mig dessa tre, samlade ivrigt samtalande, inte om sin egen storhet utan om varandras... Ett gudomligt kärleksgnabb... För att de vet att de inte kan vara utan varandra... Inser vi det? Att vi inte kan vara utan någon av dem?

Detta med två pappor...

Under aftonbönen igår utbrast dottern på sex år: Det är bra att vara kristen för då har man två pappor. En i himlen och en på jorden, men den i himlen är bäst. Och jag vill inte byta nån, inte min mamma heller, jag vill bara ha den mamman och pappan som jag har!

Att hon inte vill byta någon av sina föräldrar är ju förstås en lättnad. Men om hon skulle börja gå runt och tala om att hon har två pappor kunde nog göra en och annan bli lite förvirrad - om hon inte förklarade sig mer än så. Att hon tycker vår Far i himlen är bäst gör mig glad och tacksam. Med Gud kommer aldrig någonsin mitt eget föräldraskap kunna mäta sig och förmodligen inte hennes pappas heller. I det sammanhanget vinner Gud i himlen med hästlängder, både vad gäller kärlek och tålamod. Men vi gör vårt bästa, och hon vill i alla fall inte byta ut oss!

Men det fick mig ändå att fundera lite. Detta med att hon talar om Gud som sin pappa. Jag har nämligen aldrig hört barnen vidare associera till Gud såsom manlig eller man. Tänker på det inte minst nu då vi står inför ett byte i församlingen av bönen Fader Vår till den nya ekumeniska översättningen Vår Fader, det har ju väckt både tankar och diskussioner. En av dem har handlat om just detta med tilltalet till Gud såsom Fader. Hur upplever människor det tilltalet om de själva växt upp i avsaknad av en far? Eller kanske inte haft någon god förebild i någon av sina föräldrar? Hur fungerar då tilltalet i bönen och hur påverkar det vår gudsbild? Märk väl att jag inte propagerar för någon modern tappning av bönen, såsom "Vår Fader och Moder..." Det är mig främmande, eftersom Jesus när han hjälper oss att be själv använder ordet Fader, eller snarare Pappa, på arameiska Abba. Tilltalet signalerar kärlek, värme, närhet och innerlighet. Att tala om Gud som Moder skulle stänga in vår gudsbild i könsmönster snarare än att öppna upp. Jag låter mina egna barn vara en indikation på det. De kan tala om Gud som sin pappa utan att påstå att Gud för den skull skulle vara man.

När mina barn talar om Gud så är det så jag anar att de känner värmen och kärleken, och visst jämför dottern med sin pappa här på jorden. Hon har förmånen att ha goda, positiva associationer. Det har inte alla. Men jag känner också barn och ungdomar där det är mamma som har svikit eller aldrig älskat. Och det sveket har minst lika stor betydelse för hur vi tar till oss Guds kärlek eller hindras att komma till tro. Det finns en psalmstrof som lyder: det var bortom bilderna du kom... Jag tror det är angeläget att ta fasta på det. Att det finns en Gud bortom orden, bortom bilderna. Vi behöver många bilder för att förstå. Därför finns det inte bara en bild för Gud, eller ett namn... För att hjälpa oss att tro. Liknelserna som Jesus använder säger någonting om det. Men när han talar direkt till Gud i bön så säger han: Abba (Pappa) Fader. Det är okej för mig med att göra det!

Och att dottern älskar Gud mer än mig, det känns gott. Gud älskar också mer än jag någonsin kommer att kunna göra. Det känns också gott. Att hur mycket jag än älskar så finns det någon som älskar oss båda ännu mer. Och om hon vill hålla fast vid den kärleken så kommer det att bli så mycket lättare för mig att släppa taget. Och när vi inte längre finns där, så har hon pappa i himlen...

större än Universum

- Mamma, jag vill att Gud ska komma ner på jorden och hålla mig i famnen precis som du gjorde nyss... Säger dottern, 6 år gammal. Vi har precis sjungit "Som när ett barn kommer hem om kvällen"... Så var det för mig att komma till Gud. Sara längtar ofta efter Gud, efter att få se Gud, hon vill till himlen till Gud, men hon vill inte dö...

Min son, som ofta tar den undervisande rollen i familjen, berättar om hur stor Gud är... "Så häääär långa är Guds armar, dom når tretusen varv runt jorden och alla barn i hela världen får plats på hans finger..." För en gångs skull kommer hans överdrifter väl till pass, men räcker ändå inte till... -Nähä... svarar dottern, förundrad. - Är han så stor? Sedan sjunger de, större en Eiffeltornet... Större än USA, större än hela Universum, och jag vet att han älskar mig...

Tänk att en del gör det så svårt att tro. Tänk att få tro som ett barn. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in... Och han tog dem i famnen och välsignade dem. Det måste vara den famnen som Sara tänker på och längtar efter. Jag förstår henne. Där vill jag också vara, som ett barn...