Dumpad eller dumpat?

 Sista dagen på semestern igår ägnades åt att rensa i skåp och förråd, se vad jag inte behöver och framför allt vad jag vill bli av med. Det var en välsignelse att få göra sig av med sådant som varit en belastning eller ett irritationsmoment. Att se hur ordningen i skåp och lådor förvandlades till en genomtänkt organisation fyllde hela mig av välbehag. Sedan fanns det också sådant som gick till second hand. Ett svettigt arbete var det i 27 graders värme. Och faktiskt också en djup andlig process där tankarna fick sväva fritt kring det som är både långt borta och nära i livet. Kanske var det dessutom den enda dagen på semestern som jag inte tänkte på mitt arbete. (Vilket jag tyvärr gör för ofta på min ledighet). Och samtidigt som jag slängde, sorterade fysiska saker, pågick samma arbete i min inre process. När jag sedan kom till tippen, förlåt återvinningsanläggningen ;) så gällde det att sortera allt på rätt plats i rätt container utan att få bannor från personalen. Jag var där precis innan jag skulle till första arbetsdagen och var redan klädd för arbete, med kragen på. Jag brukar försöka undvika det annars för att inte ge kyrkan dåligt ryckte om jag gör fel.  När personalen kom fram och frågade om jag behövde hjälp så visst behövde jag det. Det är skönt att få dumpa sa jag. Och han svarade kvickt att: det är betydligt bättre än att bli dumpad. Och det är sant. Vi samspråkade ett tag och jag sa att detta att få slänga, det är som att få syndernas förlåtelse och gå vidare med tomt bagage. Och tillade: att hos Gud får man dumpa allt, utan att bli dumpad. Skillnaden mellan återvinningen på jorden och tippen i himlen är möjligen att ingenting ska återvinnas. Fast det är på ett sätt ändå inte sant. Gud glömmer, men vi glömmer inte, och våra minnen får vi förvandla till erfarenheter framåt i livet, att ta vara på för att bli ännu mer sann människa, mot sig själv, mot andra och mot Gud. Det kommer att gå åt fler sopsäckar, både fysiska och andliga innan jag är klar i det här livet. Fast ett är jag övertygad om, att den dagen då jag kliver in i det himmelska riket, kommer ingenting av det som jag har fått försonat vänta på mig där. I himlen finns bara nåd.   

Vårstädning

Igår var det Askonsdag. Och det känns lite om vår i luften. Om vi vill pynta och göra lite vårfint till påsk så känns det gott att vårstäda innan. För inte pyntar man ett kök med smutsiga bänkar och kladdigt golv. Fastetiden som vi idag går in i inför påsk är också en sådan storstädning. Så småningom kommer festen, påskdagen. Och fram till dess får vi göra rent hus.

Och om vi går till oss själva, för vi ska definitivt inte försöka oss på att rannsaka någon annan, så vet bara du vet vad som finns där, av gott och ont, givande och tagande, av generositet och egoism, förtroende och misstro, av engagemang och likgiltighet. Vi bär på de här motsatserna inom oss. Det som bär och det som tynger.

Jesus säger "Där din skatt är, där skall också ditt hjärta vara. "

I vår inre kammare bär vi på sådant som vi inte alltid vill visa för någon annan. Det kan vara något så värdefullt att din skatt kan skadas om för många fingrar på den. Den kan vara skör och behöva behandlas varsamt. Men ditt inre rum kan också ha blivit en plats för gammalt bråte. Kanske har skattkammaren förvandlats till en skräpkammare, där den goda ordningen störs av det som vi inte orkat ta i och i stället kastat undan.

Men det som händer om vi vågar oss in i vår inre kammare är att någon kommer oss till möte mitt i all oreda. Någon som vet vilka skatter som bär och vilka som binder. Någon som kan det här med att källsortera och se varifrån allting kommer. Ett möte med Gud. Att tillsammans med Gud stå ansikte mot ansikte med vårt eget, att ta reda på vem vi är och om vi är den vi vill vara.

Att fira fasta handlar om att inte rygga tillbaka får det mötet. I fastan får vi lyfta upp frågan om vad som är viktigt. "Där din skatt är, där skall också ditt hjärta vara ".Att finna den gnistrande pärlan bland allt damm och bråte. För att finna den måste vi jobba oss igenom allt det andra. För att söka det äkta bland allt vi samlat på oss.

Längtan efter det äkta - efter vårt hjärtas skatt. Och Jesus står inte som gästen i farstun som den som skall inspektera när allting är städat, fejat och färdigt. Jesus vill arbeta tillsammans med oss, hjälpa oss att skilja det som är viktigt från det som är oväsentligt, det som är äkta från det oäkta, vilka skatter som bär till himmelen och vilka som binder oss vid jorden.

Fastan är en tid för att stanna upp, rensa ut, lämna över och ta till vara. Men det handlar också om att våga nytt, om att söka vidare. Och om vi gör det, om vi söker i vår inre kammare då får vi se något bortom allt som är pålagt, skadat eller brustet. Fastan handlar om försoningen och kärleken som ryms i mötet med Gud.

Räkenskap och skulder

I morse tog jag hand om en del som "blivit över" efter kontorsstädningen. 4 pärmar stod på golvet och det fanns inte plats för dem i hyllan. Jag tänkte att de skulle arkiveras på något sätt. Men så började jag bläddra i dem och det visade sig vara 4 års räkenskap och skulder som var insatta i kronologisk ordning, månad för månad, år för år. Varför hade jag sparat dem? De var ju redan betalda. Kanske är det så vi fungerar, vi människor. Att vi sparar på gamla skulder som redan är betalda. Både ekonomiska och andliga.

Så idag när jag kom till kyrkan och skulle leda syndabekännelsens bön så stod det alldeles klart, mina skulder är redan betalda. Jag kan stryka ett streck över dem och kasta dem i glömskans hav. Han ska skapa en ny himmel och en ny jord och det som varit ska man inte längre minnas. Jesaja... för 2700 år sedan. Det ar en klok man. Tänk att samma nyskapelse kan få komma till stånd i mitt eget liv, i mitt eget inre. Att jag får komma till Gud med alla tunga pärmar och öppna dem och överlåta allt till honom. Och på var och en sätter han sitt signum, betalt med mitt blod... På korset en gång för alla.

Nu har jag tömt pärmarna, pappren går förmodligen i behållaren för återvinning. Hemma har jag en som det står bara papper på. I kyrkan åptervinner vi inga bekända skulder, det som är förlåtet kan aldrig vända vända tillbaka till oss eller vändas mot oss. Det som är betalt är betalt!

I natt jag drömde...

Att jag skulle undervisa konfirmander om förlåtelse och försoning. Jag drömde att jag hade en stor knipa ballonger i ett snöre. Jag skulle berätta om hur synden får oss att drunkna och gå under men att Jesus var det som lyfte oss upp ur allt. Men det hände att jag lyfte mer än jag någonsin kunnat drömma om. Först med några hoppande steg som lyfte allt högre. Sedan insåg jag att nu lyfter det ännu högre, jag började komma upp i trädtopparna och försökte ta tag i grenarna men fick inget tag. Min konfirmandassistenter försökte ta tag i repet men lyckades inte. Och jag lyfte mot himlen. Sen vaknade jag. Men jag vet att även om just heliumballongerna var en dröm så är inte försoningen det. Det är genom Jesus Kristus som våra fötter lyfts upp ur dyn (Psaltaren 40) och sätts på en fast klippa. Han lyfter mig mot himlen och gör mina steg lätta.

om att ta på sig skuld...

Vi satt i bilen på väg till Göteborg och lyssnade tillsammans med barnen på Munken och Kulan. Denna gången handlade det om att Munken skulle förstå varför Jesus ger sitt liv för oss. En vän är en som ger sitt liv. Först när kompisen Mats riskerar sitt liv för Munken i en skolbrand som Munken själv har anlagt så förstår Munken hur det står till med Jesus död - för får skull, för vad vi har gjort. Först tyckte han att allt var så orättvist, att Jesus skulle dö oskyldig, det räckte inte med försäkringarna, att han i alla fall klarar sig på slutet... Det är ju orättvist! Jesus tar på sig våra skulder... Dör för vår skull/skuld...

Samtidigt som vi lyssnar på detta så uppstår ett bråk i baksätet mellan barnen, förvisso inte särskilt ovanligt. Jag säger att jag inser att det är jag som är orsaken till bråket, genom mitt agerande från början. Mot mig vänder sig en blick som tänker precis vad jag samtidigt säger högt - jag är ju värre än Jesus, på att ta på sig skuld... Att se och bryta med sina synder handlar också om att inte ta på mig skuld som inte är min och att kunna förlåta mig själv när jag inte bår upp till toppen varje gång...

Jag är dålig

nej, jag gjorde fel

Det är ett helt universum mellan dessa två meningar

fördömelse eller förlåtelse
skam eller skuld

Mina barn är kloka nog att se skillnaden...

Är vi?

helad trasighet

Jag har precis flyttat, det har nog inte undgått någon som följer denna blogg. Varje dag går åt att tänka, fundera och organisera min tillvaro till nya väggar och nya rum. Färre väggar och färre rum. Någon har bott här tidigare som tyckte väldigt mycket om att göra hål i väggarna, det har gått åt både spackel och tapet för att laga och få det som jag vill. men i köket går det inte att göra något åt, fem skruvhål rätt in i väggen som jag inte kunnat dölja. Vad gör jag? Jo, jag tog det som jag har mycket av, ikoner. Så satte jag helt enkelt upp en ikon för varje hål. och så kom bilden, från en vän, att så är det också med våra egna liv, att vi är som trasiga väggar, vi bär spår är märkta av livet, det har borrat sig in i oss och hur vi än försöker så finns de där, såren.... men då kommer Jesus och lägger sin hand över allt, läker våra sår. Vill man så kan man tänka som så att det med en from tro går att låtsas som om såren inte finns där. Men både jag och Jesus vet vad som finns där i väggen, trasigheten. Det handlar inte om att vi döljer vårt skräp bakom en from fin fasad med Jesus på utan istället just precis detta. Att Jesus gör något vackert av det som är vårt liv, med all vår trasighet. Och ju trasigare vi är, desto fler sår vi bär, desto mer lägger han sin kärlek över vårt liv. Mitt liv, mina väggar bär på många ikoner... Sliten, men älskad!

Att sluta fred med sina sår..

Jag har problem med sår. De vill inte läka, det tar lång tid och blir fula ärr. Varje sår minns jag, ärren påminner mig om hur jag fick dem och den långa läkprocessen. Ibland läker de - nästan, och så går de upp igen. Så är det också med de inre såren. Bitterheten slår rot i dem och vill aldrig ta slut. Just som man tror att man är fri och hel, så blommar det upp igen, vreden, hatet, oförsonligheten, oförmågan att förlåta. Ibland vet jag inte vilket som gör mest ont, såret eller bitterheten. Det kommer en dag då bitterheten tar slut. Jag tror det. Ärret kommer alltid att vara kvar. Och vi vet att ärr kan klia och blossa upp ibland. Även om ytan är hel. Det som tröstar mig mest är att HAN som tröstar också bär sår. Till honom får jag komma, han som vill liv, han som vill omvända mitt liv att gå i Hans riktning. Den vägen leder bort från bitterheten. Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är... Det är lätt att säga de fina orden, formulera den plats dit jag vill komma. Men ibland kommer verkligheten ikapp mig, min egen verklighet. Min sårbarhet och litenhet. Jag tror att jag behöver sluta fred med mina oläkta sår. Jag vill inte vara ett offer för min bitterhet.. Eller göra mig till ett. Det är lätt att lägga skulden på någon annan för mitt olevda liv, för att framtiden gått i baklås. Men om jag inte vill röra mig framåt trots att det är som det är trots allt som hänt så är det mitt ansvar. Jag kan ha skäl att vara bitter, men det gör inte mindre ont. Jag behöver sluta fred med mina sår... Gå vidare...

Det finns ingen synd... eller?

är det lätt att utropa i debatter och i TV-soffor, i kulturfilmer, i teologiska och humanistiska forum. Men, om man som Anders Piltz i GP idag jämför, skulle skriva samma ord över portalen på väg i till Auschwitz, det finns ingen synd, så smakar plötsligt orden lite mer beskt än kultursoffans något hjärtligare svammel. Det finns synd, det finns ondska, det finns död. Jag har just nu i den underbart vackra sommarmorgonen suttit på prästgårdstrappan och sett ut över min trädgård, det lever växer och frodas, med kaffekoppen och ostsmörgåsen bredvid mig läser jag tidningen. Synd, ondska död. Jag skulle egentligen bara kunna gå till mitt eget liv, mitt inre liv mina tankar, men också till mina handlingar och underlåtenheter för att snabbt erkänna, jo visst finns det synd.

En del har svårt för att ta det, kanske för att synden begär en bekännelse och en omvändelse, och med handen på hjärtat, vem vill vända om i alla lägen? Vill vi inte som den förlorade sonen ibland hellre ta vårt arv och springa ut och leva livet, leva loppan? Jag vill, ibland i alla fall. Men det resulterar mest i ett vilset liv och i att jag längtar hem igen, längtar hem till den stora famnen som förlåter redan innan jag hunnit få bekänna. Som längtat mig hem till sig igen. Visst finns det synd, och visst finns det nåd. Inte den moraliserande, vad var det jag sa nåden som man kan få höra från besserwissande omgivning som gärna vill njuta av att redan innan veta att det inte skulle gå vägen... Som inte ser sin egen synd. precis som den hemmavarande brodern, han som inte trodde sig vara förlorad, han som trodde sig vara hemma men inte riktigt tycktes ta sin faders kärlek på allvar. Inte sin broders heller.

Jo visst finns det synd... Annars skulle det inte finnas ondska och död. Annars skulle tidningar och rubriker inte skrivas med så svarta rubriker varje dag om en trasig värld. Det står inte så mycket om Gud som gråter, det står inte så mycket om hur Gud med sitt eget blod på marken visat vägen till ett liv utan död. Men där, från honom med de de trasiga händerna sträckta mot oss finns nåden, kärleken, försoningen... Han som gick in i världen och konfronterade synden, ondskan och döden. Han som också är trasig kan hela mig som är trasig,m kan hela världen som är trasig. Men om vi inte förmår se vårt trasighet, hur ska vi då bli helade?

Skräpgöra

Det är måndag, för många den första veckan på dagen. Som Kristi Kyrka kan vi på historiskt vis säga att den första dagen var igår. Att veckan får börja med söndagen, starta hos Herren. Det gjorde även min vecka. Med församlingens gudstjänst, denna gången lite särskild, eftersom vi hade pontificalmässa, dvs biskopen var där på visitation. Men förutom den lite extra kryddade gudstjänsten så fanns just det som jag behövde, förlåtelsen och försoningen, samt Kristi kropp och blod. Alltid detsamma trots att vi klätt upp oss lite extra i kaftaner. Jag hör till de präster som efter 15 år i tjänst fortfarande får på mig min. :-) Den är till och med lite för stor.

Men idag är det måndag. Det innebär en tidig morgon då barnen kommer iväg till skolbussen, sedan brukar jag krypa ner i sängen en stund igen, eftersom det är min lediga dag. Men idag började jag att städa källaren, sortera vinden. Det blir en runda till tippen, vilket också hör till mina måndagar. Att få göra mig av med allt skräp. Det är frustrerande att se vad man samlar på sig, men befriande att lägga av sig det. Tänker på Jesu ord, kom till mig alla ni som är tyngda av bördor. Visst är det större bördor som vilar på mina axlar är skräpet i källaren, men jag har skrivit det förut och återkommer till det.

Samtidigt som processen pågår i mitt hus källare pågår även en annan process, att sortera och bearbeta. Att få saker och ting på sin plats. Tankar och känslor, känna efter var allting hör hemma, var jag hör hemma. Det kan bli överaskande upptäckter. Men jag tror att för att kunna leva måste vi också göra rent hus. Våga se och möta det som vi har ställt undan för att vi inte orkade ta tag i det. Tillsammans med Jesus ska jag nu sortera upp mitt liv. och jag vet att han inte kastar bort det som är värt att bevara. Det är varsamma händer som jag har till min hjälp. Och han lämnar mig inte ensam, inte ens om jag går i den mörkaste källare överger han mig....

Om jag inte kan förlåta?

blir jag då inte förlåten? Samtalet var kort och intensivt i sakristian innan begravningen skulle börja, ett kort möte, med en stor fråga. Förlåt oss så som vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.. Men om vi inte har förlåtit, får vi inte förlåtelse då? Är det inte just för vår ofullkomlighet vi behöver bli förlåtna? Det finns bara en som är fullkomlig... orden från Jesus i bönen får aldrig förminskas eller bortförklaras, göras till mindre än vad de är. Att mitt liv lever jag inte bara i relation till Gud utan också till min nästa. Om jag inte kan förlåta...? Men kanske kan jag be om uppskov? Säga till Gud, jag vill men kan inte, jag jobbar på det, men det funkar inte nu. Jag vill komma dit en dag då jag kan säga att allt jag har förlåtit allt, och hoppas på att allt som jag själv har gjort skall bli mig förlåtet. Förlåt mig Gud... Såsom jag själv vill förlåta...

När man faller för frestelsen...

Frestelser kommer alltid vid fel tillfälle. Jag lovar. Precis när du har bestämt dig för att sluta med sötsaker så serveras det både gräddtårta och semla på jobbet. Det är så svårt att stå emot, trots att du vet vad du vill och har bestämt dig för det. Är du stark och beslutsam så går det att stå emot, är du trött och utmattad så kan det vara helt kört. Det vet den som vill vinna en match, eller en debatt, att det gäller att vara pigg och laddad! Att ha garden uppe och försvara oss.


Och idag i vår bibeltext så är det verkligen ett guldläge för Frestaren. Efter 40 dagar och 40 nätter i öknen utan mat är Jesus utmattad, hungrig och försvagad. Han har kallats av Anden ut i öknen. Det är ingen guidad turisttur, ingen sightseeing från kamelryggen i solnedgången. Istället är det långa heta dagar utan skugga och iskalla nätter. ”För att sättas på prov” står det. Gud gör så ibland, kallar oss bort för att få vår odelade uppmärksamhet. Men nu är det så att vår gemenskap med Gud är ett jätte hot för Guds fiende. I Bibeln beskrivs denne fiende med starka ord, med namn som Satan och Djävulen. Och det som händer är att ju närmare vi kommer Gud desto mer angelägen blir den onde att skilja oss åt. Långt borta från Gud så utgör vi helt enkelt inget hot.


Det gäller oss och det gäller Jesus. Jesus har varit länge ensam och nära Gud men nu är han försvagad och blir av Frestaren frestad att tillfredsställa sina egna behov, just nu sin hunger. Frestelser kommer alltid vid fel tillfälle som jag sa, det är själva poängen med dem.


Faller för frestelsen gör vi ibland, och det är väl ingen fara om det ”bara” handlar om en semla. Men den store Frestaren har helt andra mål i sikte än att öka på ditt midjemått. Frestaren vill ha makt och kontroll och vill framför allt hindra dig från att stå under guds vilja och inflytande och gör allt för att förhindra det. Den makten finns överallt där någon vill göra sig själv till Gud. Den kan visa sig genom politiska diktatorer och religiösa sektledare. Det kan handla om mobbning och trakasserier. Och det kan handla om dig och mig. Och hur också vi kan användas som brickor i det spelet. Om det är svårt att tänka så låt oss lyssna till en dialog mellan Jesus och lärjungen Petrus. Petrus är en av Jesu närmaste vänner, nu när de njuter och rider på vågen framgång så börjar Jesus plötsligt att tala med dem om korset. Och Petrus är snabb att säga emot honom. Må Gud bevara dig Herre! Petrus måste blivit chockad av hur Jesus svarar honom. Med samma ord som från vår bibeltext idag. – Håll dig på din plats, Satan! Petrus, hans trognaste följeslagare av vän, kallas av Jesus för den onde själv. Petrus som bara ville väl. Men också när vi menar som allra bäst så kan det ändå bidra till att bryta sönder gemenskapen med Gud.


Och detta är samma sak som vad den Frestare som nu träder fram i öknen till Jesus vill. Hindra Jesus från att korsfästas. Men Petrus vet ingenting om det som den onde vet, kraften i korset. Petrus kommer så småningom att lära känna den kraften och kommer också att bli buren av den, därför gör den onde allt för att förhindra Jesus från att gå den vägen. Det är inte enda gången Jesus frestas. Han ställs inför mänskligt sett helt orimliga val. Precis som om natten i Getsemane och blir frestad att vilja avstå att gå den svåra väg som väntar honom. Om det är möjligt, låt denna kalk gå för bi mig, men ske din vilja inte min…

Och nu i öknen används Jesus egna ord för att fälla honom. Frestaren har inte så stort ordförråd utan använder gärna både bibelns ord och Jesu egna för att snärja honom. Orddueller kan vara effektiva. Man snärjer in sig och vet till sist inte vad man har sagt. Om du nu är Guds son så… Visa då lite av vad du kan. Ta stenarna och förvandla det då till bröd. Visst vore det frestande att briljera lite! Vinna lite beundran, uppmärksamhet, kanske till och med lite avund. Men Jesus låter stenarna förbli sten. Han avstår från att vara den som imponerar. Han vet att det bara finns en väg för att en trasig värld ska bli räddad och det är att med sitt eget liv att hela den. Det är korsets, kärlekens och försoningens väg. Att han går i vårt ställe.

Därför är han här, också när vi frestas och riskerar faller, eller faller för den. Han är med oss där har varit där före oss. I Hebréerbrevet idag blir det så tydligt:

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram inför nådens tron i den stund vi behöver hjälp.


Det är ord med hopp till oss idag. Att vad som än händer i ditt eget liv, om du faller och när du faller, för frestelsen, för makten, när du vet att du är på fel spår… Så vet du att det finns en väg tillbaka. Du är inte ensam. Jesus tar emot dig när du behöver hjälp. Jesus som själv varit människa som du och vet hur svårt det är att stå emot frestelser. Han känner alla dina svaga punkter, som kanske är fler än du själv vet om. Din sårbarhet, din utsatthet.

Och när vi vill leva nära Gud så får vi också be om hjälp när vi utsätts för den frestelse och för prövning som det innebär att leva i med Gud. Men det är inte Gud som är Frestaren. Vi vet att vi kommer att både frestas och prövas att bryta vårt band med Jesus. Därför, får vi både när vi står emot och när vi faller säga: Tack Jesus för att du inte föll. Tack för att jag får falla in i din famn av förlåtelse och försoning. I Jesu namn Amen

Du är förlåten... du kan gå fri...

Vi var på lovsångsmässa, jag och barnen. Efter sista sången, Spikarnas lovsång, sa 9-årige sonen: "Mamma jag började gråta..." Den rörde starkt vid hans hjärta. På väg hem levde sången högt, i alla fall de strofer han kom ihåg, och som den medievane frågade han sedan om man kan ladda ner den i mobilen. "Den skulle jag vilja lyssna på varje kväll."

Är det inte så vi vill avsluta våra dagar? Med att lämna över det som blev fel, tacka för det som var gott och be om en ny dag och en ny möjlighet? Det är ju det vi gör i familjen, varje gång någonting gått tokigt. Vi ber varandra om förlåtelse. Det kanske inte sker med en gång, men det kommer ikapp oss, känslan av att vi inte är hela tillsammans när osämjan eller de hårda orden bor kvar mellan oss.

Vem har sagt att syndanöd är en vuxen känsla, att bara den vuxne skulle vara religiöst mogen att längta efter upprättelse? Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn... Det betyder ju inte, som någon trodde, att om man inte har tagit emot tron som barn så är det kört sen... Men barnet är som ett öppet kärl mot himlen, kärleken faller som ett regn och fyller det. Och ikväll rörde Gud vid ett ungt hjärta. Som somnade med frid i sitt bröst, nynnande orden: Jag är förlåten... En bekräftelse att allt är väl, allt är gott.

Måste jag förlåta?

Ibland gör det så ont. Minnen poppar upp och påminner mig om den smärta som jag upplevt. Varför blev det som det blev? Hade jag kunnat göra på ett annat sätt? Jag vet inte. Min son vill ofta skruva tiden tillbaka. För att han tror att det går att rätta till saker och ting så att det blir så som han tror skulle vara det bästa. Men inte heller det vet vi, om det skulle varit bäst. Istället tänker jag tillbaka på ett annat barncitat. En liten fyraåring vid frukostbordet som säger: "Det är som det är, det går som det går." Jag vet inte var han fick den levnadsvisdomen ifrån. Inte från mig i alla fall. Jag tar till mig hans tankar, var han än snappade upp dem ifrån. För det låg något positivt och förväntansfullt i orden. Och samtidigt kanske detta att vi inte kan styra allt, inte ställa i allt. Ibland så ser vi bara det ske... som sker.

Nu är vi här, där vi är. Ibland gör det ont, fruktansvärt ont. Att stå mellan minnen och framtid, mellan nutid och dåtid. Allt det jag har idag har ett pris... Och jag vill inte vara utan det jag har... Så mycket glädje har det varit på vägen och samtidigt så mycket smärta. För mig är det ett tecken. Att Gud hela tiden går vid min sida, går med mig genom det allra svåraste. Och det svåraste av allt är - att förlåta. Därför ställer han sig vid min sida och stavar orden till mitt hjärta. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... Och han är där, när jag försöker, när jag förlåter. Och han är där och läker de sår som fortfarande blöder. Gud förlåter och glömmer, vi "bara" förlåter. Vi gör vad vi förmår att göra. Och jag tänker att han inte begär mer av oss än så. För vissa saker vill jag inte glömma. Att det i den smärta som jag fick uppleva också bodde en stor kärlek - som jag förlorade. Men det fanns också en kärlek som jag vann. Som jag inte vill leva utan. Som jag aldrig vill förlora.

Vi vill så gärna att livet ska vara bara det ena, men det är också så mycket av det andra... Måste jag förlåta? var rubriken. Ja, det måste vi. Men inte för att någon tvingar oss, inte ens för att det är ett påbud från Gud själv genom Jesus. Ingen kan tvinga oss att förlåta, det kan vi bara välja själva. Men oförsonlighetens bojor är tyngre att bära än något annat. Och om vi tycker att den vi förlåter slipper undan med för lite... ja, låt så vara. Den största vinnaren är du själv, när du förlåter. Det är inte bara den andres bojor du låser upp och skuld du efterskänker, utan först och främst dina egna bojor. Oförsonlighetens tunga börda som med tiden bara blir tyngre och tyngre. Att förlåta, den andres skuld för din egen skull... Men så svårt det kan vara...

Bara den som är utan synd?

Jag hörde ett samtal för ett tag sedan, de visste inte att jag var präst, man kan säga att jag tjuvlyssnade... Men det var inget hemligt samtal, utan ett samtal som fördes på öppen plats. Det handlade om präster, eller i det här fallet om en speciell präst, vem vet jag inte. Hur kan han som... predika evangelium och tala om för oss andra hur vi ska leva? Det var väl själva kontentan av samtalet. Ibland så blir jag arg på mig själv för att jag håller tyst när jag borde tala, andra gånger är det motsatsen, att jag talar när jag borde hållit mun. Men orden klingar tillbaka från ett annat sammanhang i Bibeln, när Jesus står med den nästan stenade kvinnan, efter det att stenarna har fallit från de anklagandes händer. Den som är utan synd, kasta första stenen...

Ingen av oss är utan synd, det vet Gud, själva har vi ibland lite sämre koll på det. Tror nästan inte att Gud ens förväntar sig att vi ska vara syndfria, det är ju själva poängen med att Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset, att försoningen inte är någonting som vi grejar själva. Inte utan hans hjälp. Men så tillbaka till prästen. Det slog an någonting i mig som jag själv ibland tänkt. Känslan av litenhet inför min församling. Vad kan jag ha att komma med, hur ska jag kunna visa vägen, jag, en syndare bland syndare. Och samtidigt som jag tänker det så hör jag någon viska i mitt öra: Förminska inte det jag vill göra genom dig. Om Gud har kallat mig i sin tjänst, vågar jag då inte lita på att han rustar mig med det jag behöver?

Det finns två diken (minst) att falla i vad gäller synden, den ena är att toleransens dike. Det är i det diket det viskas: men man måste ju får vara människa (dvs syndig), då synden snudd på förvandlas till en dygd istället för en bister insikt att vi inte tycks kunna leva utan att undvika den. När synden försvaras istället för att förklaras.

Det andra diket är fåfängan. Jag möter ibland människor som älskar att tala om sin synd, om sin förkrosselse. Människor som glömt bort att Jesus har kommit för att förlåta synderna, inte älta dem. Någon slags omvänd självrättfärdighet. Som om det skulle imponera på Gud, att jag är viss om mina synder. Eller kanske tror vi att nåden blir större om vi håller fast vid våra synder? Paulus skriver något om det... Om risken med det diket.

Än slant han hit, än slant han dit... Jag slinter emellanåt i allehanda diken. Vilket jag befinner mig i är jag inte alltid så säker på, det kan nog min omgivning avgöra lite bättre. Men så tillbaka till samtalet som jag fick avslyssna. Kanske förs sådana samtal även om mig. Jag vet att det vilar ett stort ansvar på oss präster, att vi inte kan leva våra liv hur som helst eller utan ansvar. Vi är en förebild. Och som förkunnare också i ett utsatt läge för människors blickar och bedömningar. det är då jag lutar mig tillbaka på min kallelse, vissheten om att Gud vill och hela tiden försöker använda mig, att Han har ställt mig på den här platsen. Och om jag trodde att jag var utan synd och levde som det, som förkunnare och pastor, då finns det en risk att också jag en dag skulle stå där med en sten i min hand. Då blir mötet med Jesus inget nådigt möte. Då drabbar mig insikten om att jag liksom resten av mänskligheten faktiskt har bara ett enda att göra, att krypa till korset. Att komma till Jesus och lägga av oss allt. Varenda synd, även dem som vi har lite svårt att släppa taget om.

Nej, jag är inte bättre än någon annan, att hävda det skulle vara dubbelmoral. Här får vi bara bekänna våra synder för varandra, bröder och systrar och vandra vidare och tjäna Guds rike där Gud faktiskt har kallat oss att vara. Och lära känna nåden gör vi bara genom insikten om synden. Och bekänna den. Kan man ha en präst som också är en syndare? Ja, för det är den enda man får... För det är inte om oss själva vi ska förkunna utan om Honom, att få bli allt mer lika honom. Men på vägen slinter vi än hit och än dit... Och den insikten är ganska smärtsam...

Som hjorten trängtar...

Tankar från 42 Psalmen i Psaltaren och evangelietexten om Marta och Maria

För länge sedan vandrade vi i fjällen, min familj och jag. I sällskap hade vi vår hund. Vi gick längs fjällkanten. Långt nedanför glittrade den avlånga fjällsjön. Men vi hade inget vatten att dricka, det hade tagit slut sedan vår förra rast. Hunden sökte i varje ravin efter ett vattendrag. Vi visste vad vi längtade efter, vad vi behövde. Och ju längre vi gick desto tyngre blev packningen på våra axlar. Samtalet tystnade på våra torra läppar. Vi tänkte samma sak: Vatten!

Som hjorten trängtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma… när får jag träda fram inför Gud? Ständigt frågar man mig: Var är din Gud? Ps 42

Ibland kan vi söka, irra och längta efter något som vi ännu inte vet vad det är. Varför är du så tyngd av sorg min själ, vad är det som fattas dig? En del går hela livet med sin längtan, vet inte var de ska släcka sin törst. Dricker ur olika källor men går lika otillfredsställda därifrån. Säger: "Jag tror att det finns något eller någon. Men var finns vattnet som släcker törsten?" Medan andra finner källan och dricker sig otörstiga av strömmarna från det levande vattnet. En del söker länge, någon annan befinner sig på en plats där de varit många gånger förut men där Gud nu har stämt till möte. Gud som vet var vi finns och vet vart vi brukar gå.

Minns ni kvinnan vid Sykars brunn? Varje dag gick hon dit för att hämta vatten, vid en tidpunkt då ingen annan var där. Denna gång möter hon Jesus. De får vara ensamma. Ofta när Jesus möter människor så frågar han vad han kan göra för dem. Men den här gången är det han som ber: "Ge mig något att dricka." "Inte kan väl jag", svarar hon... Det samtalet leder till ett möte, en upprättelse, en bekännelse och en omvändelse. Det som för en del kan ta många år sker i denna kvinnas liv vid ett enda ögonblick och tillfälle.

Vi vet inte varför det är så men vi får vara trygga i att Gud inte ger upp sitt sökande efter någon människa, någonsin. Att längta efter Gud. Jag tänker på Marta i dagens evangelietext. Det är Marta som bjuder hem Jesus när han kommer till deras by medan det är Maria som genast slår sig ner vid hans fötter. Man undrar ibland om Marta inte unnade sin syster att få lyssna på Jesus? Eller var det så att hon önskade innerst inne själv att få sitta där? Att ensam få prata med honom. När ska jag få komma? När ska jag få träda fram inför Gud?

Kvinnan vid Sykar visste inte vad hon längtade efter, men visste att det fanns något eller Någon. I mötet med Jesus fick denna längtan ett hem. Det var dig jag väntade på. Här var den friska källan där hon kunde dricka sig otörstig på det levande vattnet. Sedd och funnen av Jesus.

Men Marta känner sig inte sedd. Säg åt min syster att hjälpa till! Jesus ser du inte mig? Jag vill också tala med dig. Som hjorten trängtar efter bäckens vatten... När Marta ser Jesus komma in i byn anar hon svaret på sina frågor och sin längtan. Nu går tiden och hon ser hur tillfället riskerar att gå förbi. Den lite frimodigare Maria tar all plats och uppmärksamhet. Är Marta rädd att Jesus ska gå innan hon hinner tala med honom? Är det därför hon ber Jesus att säga åt Maria? Marta säger till Jesus precis som hon känner!

När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud…

För en del av oss blir vårt möte med Jesus som Marias. Någon öppnar dörren för att bjuda in Jesus och du finner dig plötsligt också där vid Jesu fötter. Medan det för någon annan, kanske någon som påminner lite om Marta, är en kamp, en riktig troskamp. Att slitas mellan olika viljor. Att vilja men inte våga. Det som verkar så enkelt för andra, dessa Marior som bara går fram och tar emot. Vad svarar Jesus oss på det? Gör dig inga bekymmer, ett är nödvändigt. Och där är vi idag i vår gudstjänst. Inför honom, vid hans fötter. Vi får komma med alla våra böner, vår längtan och vårt hopp, vår förtvivlan och vårt missmod. Vi får uttrycka det på vårt eget sätt. Släcka törsten i Jesus, i källan av liv. Vår längtan. Vårt hopp.

När vi gick längs fjällkanten för många år sen så ville vi bara släcka vår törst. Då vi äntligen fann vatten så gjorde vi något innan vi böjde oss ner på knä och drack. Vi lade ner vår packning på marken. Den som har gått länge med tung packning vet hur det känns att ta av den. Det är som om hela kroppen lyfter. Så befriande. För att ta emot behöver vi också lägga av. Det får vi göra också idag. Låt oss ta emot några ord från Gud innan vi lägger allt i Guds hand genom vår
överlåtelsesång.

Kasta alla era bekymmer på honom ty han sörjer för er. 1 Pet 5:7

Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig. Ps 55

Du som hör bön. Till dig kommer alla människor” Ps 65:3

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Helige Fader bevara dem i ditt namn" Joh 14:9

Som hjorten trängtar efter bäckens vatten, så längtar jag till dig O Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. Varför är du så tyngd av sorg min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag ska åter få tacka honom min räddare och Gud. Psalm 42

Jesus ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Joh 7:37

Rena mig med elden från din Ande. Rena mig och gör mig mer lik dig. Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv. Använd mig, Gud, som Du vill.

Sopa rent framför egen dörr

När man arbetar rutinmässigt som jag gjort idag (sopat) blir det mycket utrymme för tankar. Jag har varit ute och arbetat i min trädgård, den asfalterade delen. Sopat rent framför egen dörr, rent bokstavligt. Jag har inte brytt mig så mycket om allt skräp som samlats, har vant mig vid det. men nu ser jag löven, grenarna, och gruset. Det ser stökigt ut. Ovårdat. Och när jag tar tag i arbetet så gör jag som alltid, med frenesi och noggrannhet Och så nu när jag kom till slutet så insåg jag att det är med mitt kristenliv och böneliv som mitt trädgårdsarbete. Att det börjar med inspiration och kraft, jag läser min bibel, ber ofta. Lever mitt liv nära Gud som jag vill ha det. marken jag går på visar spår Guds närvaro i mitt liv. Men så avtar kraften, jag börjar slarva lite, blir mer tolerant mot det jag missar. Jag bär ju ändå bort rätt så stora lass. Men det där som har bitit sig fast i asfalten som döljer den orkar jag inte riktigt ta tag i. Mossan. Till slut blir jag praktisk och tänker att det är nog lite fint med mossa i alla fall. Så här är det också med våra synder. Det är inte de synder som hänger lite löst slängda här och där i våra liv som vi har problem att göra oss av med, utan de som har bitit sig fast i oss och vill vara ett med oss. När vi inte kan bli av med dem så blir vi ett med dem.

Men det är inte så enkelt. Kristenlivet är något vi måste jobba på hela tiden. När jag har rensat upp framför min egen dörr, bildligt och bokstavligt så återstår det allra svåraste. Att se bjälken i mitt eget öga innan jag ser flisan i min grannes. Jag har en vän som alltid tycker att jag har det så städat hemma, det är inte sant. Jag har det, ibland. Jag rycker upp mig och tar tag i saker, men trillar dit i oredan lika fort igen. Det kommer att samlas mer skräp på min garageuppfart. Det kommer att ta ett tag innan jag ser det, ännu längre tid att ta tag i det. Men känslan av att ha gjort rent hus mellan mig själv och Gud är befriande. Jag vill inte leva ett liv där synden växer som mossa på min stig. Och luras att det är okej bara för att det är skönt att sätta ner fötterna på...

fast jag är lat...

Vi sjunger en sång till maten varje dag. Sången är barnens val och de sjunger den med stor inlevelse och lär ut den till varje gäst som äter med oss. En del kan ta till sig den, andra reagerar negativt på texten

Gud är god mot mig

Gud är god mot mig

Han ger mig mat fast jag är lat

Gud är god mot mig! Hej!

Det är när vi kommer till detta med "lat" som gör att många reagerar. Jag är väl inte lat! Jag har minsann förtjänat både min lön och maten som står på mitt bord... Och vem vill föresten kallas lat... De allra flesta av oss sliter ihop ett gott dagsverke innan vi går och lägger oss. Mina barn har inga problem att ta till sig detta att de är lata... De vet att de inte har gjort ett dugg för att maten ska stå på bordet. Men de vet också vem de har att tacka. Före maten tackar vi Gud för Guds gåvor, efter maten tackar de mig för att jag tillagat den efter bästa förmåga. Ibland låter det så här. Tack för maten, fast det inte var så gott...

Vi lever i en tid som är så oerhört fokuserade på våra meriter. På vad vi gör och vad vi förtjänar. Det är som om vi glömt bort nåden och från vem allting i grunden kommer ifrån. Visst, har jag förtjänat mitt levebröd, min lönecheck. Men vad är pengar om inte Gud ger oss av sin skörd? Man kan inte äta pengar, eller arbetstimmar... Eller goda gärningar. Jag tror att vi behöver flytta vårt fokus bort från mänsklig strävan till Kristus för att kunna förstå nåden. Att vi behöver klä av oss en del av vår självtillräcklighet. Se att Guds kärlek och nåd inte är beroende av våra förtjänster. Inte heller maten på vårt bord. Det innebär inte att det är fullständigt egalt det vi gör. Att vi kan synda på nåden. Att vi inte ska bry oss om att göra ett gott arbete eller leva ett gott liv. Men vi får inte glömma bort vem vi har att tacka. Och komma ihåg att det inte är våra gärningar eller förtjänster han vill ha, inte heller vår självrättfärdighet. Han vill att vi ska leva det liv som utgår från honom, att vi inte ska gå i vår egen kraft utan i Hans.

Han ger mig mat fast jag är lat. Precis som med lönekuvertet. Det är i princip lika stort varje gång. Det händer att jag tycker att jag får mer än jag förtjänar. (Säg inte det till min chef!) Andra gånger har jag slitit riktigt hårt för det. Men Gud är god mot mig. Guds kärlek och nåd får jag varje dag, inte efter mina förtjänster utan för vad han en gång gjort för mig på korset. Det som han gjorde för dig och mig. Och även om vi var den ende syndaren som stod där nedanför korset så skulle han kliva upp på korset ändå. För min skull. I det perspektivet har jag inte mycket att komma med. Det är inte meningen heller. För om vi kunde allting själva skulle vi inte behöva Honom. Det är inte våra prestationer som Gud vill ha, utan att vi vänder oss till honom i glädje, lovsång och tacksägelse. Det betyder som sagt inte att vi ska synda på nåden... att vi kan bete oss hur som helst. Men det betyder att vi alltid får komma tillbaka till honom. Fast vi är lata ibland...

Lukas 12:24 "Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?".

Att komma hem...

Småbarnsförälder som jag är så blir det många filmer för barn och familjer. Vi tittade på Ronja Rövardotter... Ett uttryck har etsat sig in i vår familj, det är en regnig sommar vi har, det är en blåsig sommar vi har, säger Ronja och Birk till varandra när hösten drar in. Vi säger så när i aldrig tycks få någon sommar... Det stämmer idag med... Sommaren kom, log och vände om... =/

Det finns några scener i den filmen som är starkare än andra. Ronja rymmer med Birk eftersom deras två rivaliserande föräldrar inte kan acceptera deras vänskap. Men trots att de inte kan försonas så är Ronja och pappa Mattis sjuka av längtan efter varandra. De kan inte försonas men de kan heller inte leva utan varandra. Till slut övervinner Mattis sig själv och går ut för att leta efter och försonas med sin dotter. Dag och natt rider han runt i skogarna och ropar sin dotters namn. Till slut sätter han sig vil källan dit han vet att Ronja kommer för att hämta vatten. Han gråter och är förtvivlad, sitter med huvudet lutat i händerna. Till slut kommer Ronja fram ur skogen och deras ögon möts.

- Med ett skrik rusade hon fram och kastad sig i hans famn. ”Mitt barn, viskade Mattis. Sedan ropade han med hög röst, ”Jag har mitt barn”. Ronja grät i hans skägg och frågade snyftande: Är jag ditt barn nu, Mattis, är jag verkligen ditt barn igen? Och Mattis grät och svarade: ja, som du alltid har varit, Ronja mi! Mitt barn, som jag har gråtit dagar och nätter. Min Gud vad jag har lidit!”

Det är inte ofta som rövarhövdingen tar Guds namn i sin mun. Men nu är det enda sättet för honom att uttrycka den smärta som en far upplever när hans barn vänt honom ryggen. Så är det också med guds kärlek. Gud som längtar efter alla sina bortsprungna... Som letar dag och natt och ropar vårt namn, som inte ger upp förrän han finner oss. Och där vid källan, hos honom får vi dricka oss otörstiga, av Livets vatten...

älska, glömma, och förlåta...

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Det finns ett talesätt som stått broderat på bonader på många stugväggar ovanför kökssofforna. "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta". En enkel stugväggsteologi som hör ihop med Jesus egen när han säger: ”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig” (Luk. 6:36. Insikten om att kärlek oupplösligt hör ihop med förlåtelsen.

Barmhärtighet” är ett gammalt ord. På grekiska, Nya Testamentets språk, säger vi eleos. Ropet som kommer tillbaka i bönen Kyrie eleison, Herre förbarma dig... Ropet efter Guds barmhärtighet. På hebreiska heter det hesed. Det översätts ofta helt enkelt med ”kärlek”. Kärlek och barmhärtighet, de går inte att skilja från varandra. Tillsammans stavas de nåd. Så som Gud den nådefulle, älskar oss med kärlek och med barmhärtighet och nåd. Och eftersom vår historia tillsammans med Gud redan från början är en historia med brutna löften och nya begynnelser gång på gång, på gång, på gång... så måste en sådan villkorslös kärlek med nödvändighet vara barmhärtig.

Det här kommer jag aldrig att kunna förlåta… Jag känner en person som använder ofta de orden. Det gör ont i magen varenda gång jag hör dem. För att jag inser att här kommer det aldrig att finnas någon väg tillbaka om någonting gått fel. Och där inte förlåtelse finns trivs inte heller kärleken. En gång använde jag också de orden: det här kommer jag aldrig att... jag prövade smaken av dem och satte upp en gräns för hur långt min förlåtelse skulle kunna sträcka sig. Men det var när jag vände orden mot mig själv som allting förändrades. Vem är jag som inte kunde förlåta, den dagen då jag själv behöver bli förlåten? När jag står där i all min ofullkomlighet och behöver be om kärlek och barmhärtighet? Om jag då har sagt; det där skulle jag aldrig kunna förlåta. Och tänk om Gud skulle säga så när vi kommer för att be; Herre förbarma dig. Och Gud skulle svara: Nej, det där kommer jag aldrig att förlåta. Vem är den Gud att älska?

Kan jag någonsin be om att få bli förlåten om jag i egen oförsonlighet och självrättfärdighet nekar någon jag älskar som ber om min förlåtelse? Kärleken tänjde ut gränsen för vad som är möjligt att förlåta. Faktiskt suddade ut, utplånade den. Insikten om att kärlek inte kan leva utan barmhärtighet. Är det inte med en sådan kärlek vi själva vill bli älskade? Det vi i grunden vill höra är inte: hur du än är, älskar jag dig i alla fall, trots att osv... Då vi bakom orden får höra att någonstans är det ändå fel på oss...

Det vi hungrar efter är en villkorslös kärlek, en kärlek utan alla dessa "därför". Det är så Gud älskar oss, av den kärleken får vi älska varandra och denna Guds kärlek får vi berätta om för varandra. Om Gud som älskar. Utan några andra därför. Med den kärlek som kan säga: Jag älskar dig. Utan tillägg eller reservationer.

Lär dig livets stora gåta - älska, glömmaoch förlåta. Det är inte enkelt, och det ingen som har sagt att det ska vara enkelt. Vi vet att det kan ta tid, och göra ont. Men vad har vi för val? Motsatsen gör ännu mer ont, att aldrig glömma, att aldrig älska, och att aldrig förlåta.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Barmhärtighet och kärlek – de hör ihop, de är oskiljaktiga. Så är det också med Guds kärlek till oss. Gud uthärdar inte att se en människas uppriktiga ånger eller verkliga nöd utan att agera. Och handlar med kärlek - och i barmhärtighet, för att Gud älskar. För den som verkligen älskar kan inte vara kall inför nöden. Gud kan inte stå emot vårt rop, vårt eleos, Herre förbarma dig över oss…

Gud är i sitt innersta väsen barmhärtig och Hans kärlek ger oss på ett märkligt sätt "ett slags övertag". Vi har ett oändligt starkt vapen när vi kommer till honom, om ni förstår mig rätt, och det är vår uppriktiga ånger, vår bön om förbarmande. Inför den står Han fullständigt hjälplös - just för att Han älskar. För att vi är barn som ber. Förlåt mig... När vi kommer i verklig nöd och förkrosselse inför honom, då finns inget annat svar på vår bön om förbarmande än just kärlek. För att Han är kärlek och kärlek är barmhärtighet. Kyrie Elison, till Dig som är kärlek och barmhärtighet: Förbarma dig över oss. Och Han svarar: Jag älskar dig! I den gränslösa kärleken möts Gud och människan, och här får vi möta varandra.

Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.

Ändrad enligt kommentar nedan 080620