Fattiga drängar och rika herdar

För flera år sedan så höll jag ofta gudstjänster på ett ålderdomshem. Där satt en man i sin rullstol, alltid närvarande på alla gudstjänster. Vi fick en fin kontakt och han berättade tidigt att han hade tjänat som dräng på arrendegården till prästgården där jag då bodde. Prästgården var stor på många rum och en stor trädgård och det var ovant för oss att bo så stort. Framför allt då jag tänkte på hur det måste ha sett ut för 80 år sedan då prästgården byggdes. Jämfört med den fattigaste stenstugan utan vatten där en familj bodde under samma tid. Denne gamle man berättade för mig med en viss vrede i tonen om hur han i unga år hade blivit kallad till prästgården av herden som då bodde där. Där blev han tillsagd att hissa flaggan i flaggstången. Han gjorde så men gick aldrig dit mer igen. Kan han inte hissa flaggan själv frågade han mig... sedan, efter det samtalet så bad han mig så gott som varje gång att jag skulle sjunga Alfreds "fattig bonddräng". När jag kom till raderna om prästens söndag Så log han med sitt stora nästan tandlösa leende.

Sedan kommer söndag och då vill våran präst
Att jag ska i kärlen men då sover jag mest
Prästen kan väl sova hela måndagen men
För en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Det betydde mycket for honom, var som en slags upprättelse att just en präst sjöng den sången för honom.

Det här minnet påminner mig om samtalet som nu pågår inom mitt fack, inom kyrkan men också i massmedia om löneförhandlingarna för prästerna som har strandat. Många röster hörs. Dels de som vill ha mer, dels dem av oss som tycker att vi ska ha mindre, att vi har det bra nog. Förr i tiden så var skillnaderna verkligen stora, oanständigt stora. Den känslan som jag fick i den stora prästgården i förhållande till de små gårdarna och torpen. Idag är det inte riktigt på samma sätt. Det är lätt att tänka att mycket vill ha mer och för den som har fått mycket skall också krävas mycket. Idag är löneskillnaderna inte lika stora, vi värderas efter utbildning, arbetslivserfarenhet, fortbildning, uppgifter och ansvar. Ett modernt sätt att tänka kring lön och tjänst. Samtidigt är det en kallelse som vi aldrig kan runda.

Jag tror inte stt det är nyttigt att ha för mycket lön, att skillnaderna mellan oss och samhället i övrigt ska bli för stora. En del jämför oss med andra akademiska yrken med lika lång utbildning. Då ligger vi ofta lågt. Andra jämför oss med församlingsbornas löner, då ligger vi ibland högt beroende av var vi arbetar. Skälig lön, ja, självklart, skäliga arbetstider och arbetsmiljö, js, självklart. Men jag tror stt det bottnar i något helt annat. Jag upplever ibland att vi som präster tar oss själva på för stort allvar, vår tjänst ska vi ta på allvar, men om vi gör oss märkvärdiga så förlorar vi mycket mer i förtroende än vad en skälig lön kan göra. Jag tänker på kyrkoherden som inte tyckte sig kunna hissa flaggan själv... om det är så vi ser på oss självs och på varandra då har vi förlorat tjänandets perspektiv. Som inte har med lön att göra utan vårt förhållningssätt och syn på oss själva och varandra.

Att vänta in någon annan

Jag är ganska kort, har även korta ben. Det innebär att jag ofta får ta tre steg när någon som är längre än jag bara behöver ta två. Det betyder för den andre raska steg medan mina ben går som trumpinnar. Jag minns det inte minst från de många vandringar som jag gjorde tillsammans med mina vänner i Friluftsfrämjandet i min ungdom. Alla vandrade på men de som gick i täten glömde ofta att vända sig om. För att se att alla var med. Det är inte ett särskilt gott tecken för en färdledare. Och så upptäckte de till sist att vi var några som inte kunde hålla samma takt. Då stannade man upp och väntade in oss. Och när vi hade kommit ikapp så började man att gå. Det innebar att den rast och den vila som våra långbenta raska vänner fick blev vi varje gång utan. Vilket resulterade i att vi blev nu ännu tröttare och kom ännu mer efter.

Dessa eftersläntrande vandringar som jag ofta hamnar i får mig att fundera över hur viktigt det är att vänta in en annan. Ofta talar vi ju om att vi rusar fram i livet och ibland behöver stanna upp för att vänta in oss själva. Men är det inte lika viktigt att vänta in någon annan? Det ideala är kanske att man alltid håller samma tempo, går framåt med lika långa steg, och då tänker jag mer på själva livet än på fotvandringen. Men även om vi önskade så så är det ändock så att vi rör oss olika fort. Tänk vad viktigt det så är att vänta in den andre och våga stanna där en stund. Att låta den andre hämta andan. Det handlar inte alltid att komma ikapp, för även om vi går sida vid sida  är det inte säkert stt vi är på samma plats. Jag vill inte abnvända uttrycket "ha kommit lika långt" för det förutsätter på något sätt en jämförelse, den enes vandring med den andres.

När jag läser berättelsen om Emmaus och hur Jesus går sida vid sida med lärjungarna så ser jag hur Jesus går vid deras sida, han lyssnar på dem. Deras berättelser om livet och vad de har varit med om flätas in i varandra, växer samman. Jesus vet vad de ännu inte vet, men han tvingar det inte på dem. Istället är det just som de sätter sig ner för att vila, finner en rastplats för natten och tillreder ett mål mat som deras ögon öppnas. Nu är de på samma plats. Och inser att de varit det hela tiden. "Brann inte våra hjärtan när han berättade för oss...". 

Jesus gick vid deras sida, väntade in dem. Och jag tror att vi kan göra samma sak. Låta var och en gå i sin egen takt, men också att vänta in den andre. Och sedan vila i den väntan tillsammans istället för att fort skynda vidare med raska steg. För den som aldrig blir väntad på, lyssnat på, riskerar annars att tappa modet, och om vi går för fort så riskerar vi att förlora vårt resesällskap.

Vila i din väntan, stilla mötet sker...

Förvriden jämställdhet... eller vad?

Maken skulle köpa en bil till sitt företag. Han frågade om jag ville följa med. Visst, sa jag. alltid roligt att ha sällskap. Jag skulle inte göra någon affär, inte varken köpa eller köra bilen och höll mig i bakgrunden. När vi kom in i bilhandeln så kom försäljaren oss till mötes och min make presenterade sitt ärende. - Det måste vara du som är Tomas! Ja, bekräftade maken och sträckte fram sin han för att hälsa. Försäljaren vände sig bort och negligerade Tomas hand och vände sig till mig. Damerna först sa han sedan käckt! Förvånad tog jag hans hand, jag hade inte för avsikt att göra någon affär.
Vi provkörde i alla fall bilen och diskuterade under färden vilken obehaglig känsla det är att sträcka fram sin hand för att hälsa men att mötas med "kalla handen". Försäljaren som envisades med att vända sig till mig. Efter provturen gick Tomas in för att göra en eventuell affär. Jag stannade utanför men gick in i slutet för att se hur långt de kommit. Tomas och försäljaren var överens om ett pris och skulle resa sig och Tomas sa att han skulle kunna tänka sig att göra affär. Då reste sig försäljare och åter igen negligerade Tomas framsträckta hand och vände sig till mig med sitt klämkäcka - damerna först! Jag, irriterad i efterhand på att jag spelade med, tog hans hand medan Tomas utbrast: - nämen!!

Jag vet inte vad tanken eller syftet med detta spel var, men det fick inte mig att känna mig mer respekterad, och det gjorde inte Tomas mer sugen på affär. Vi vet precis vem som ska ha utrymmet och när och med stor respekt för det. Det var mindre än försäljaren gjorde. Det blev ingen affär, inte med den försäljaren, hand förlorade på handslaget, eller snarare bristen på det.

Slutsatsen är att vi måste fundera på hur vi refererar till varandra, vilken roll vi har och fokus. Ett låtsas jämställdhetsförfarande leder ingenstans alls. Det blir bara pinsamt. Och i det här fallet nedvärderande, av oss båda.

Sabbatsvila

Funderar på det här med sabbatsvila. Det var söndagens predikotext. Jag och en kollega pratade om att det ibland är svårt att få ut veckans två lediga dagar. En dag går oftast bra men inte alltid de lagstadgade få enligt femdagarsveckan. Men enligt bibeln så står det ju att vi ska arbeta 6 dagar och vila den 7e. Men det är klart om vi ska tro Bibeln så levde människan i 600-700 år. Tro jag det, då blir det massor av sabbatsvila, men om vi bara blir 70 eller 80 år? Då behöver vi nog två för att hinna med allt vi vill och behöver.

Men hur gör jag med min egen sabbatsvila? Den är ju idag, på måndagen eftersom jag arbetade på söndagen. Jag ägnar mig åt att storstäda huset, på fredagar och på måndagar, före helgen och efter helgen.

Men jag tänker att om vi har en dag till andlig vila, vår söndag, och en dag till ledigt så är det den som vi får ägna åt allt det där som vi annars inte hinner, klippa gräset, åka till IKEA, bona golven...

Det är min dag idag det. Att när jag skickat iväg man och barn till jobb och skola så får jag ägna mig åt mitt ostörd, ligga kvar i sängen, dricka kaffe, damma, städa,och sen sticka ut på en joggingtur och till sist ta emot familjen når de kommer hem. Bara min dag... Och om man dessutom får städa och samtidigt titta på Mia Skåringer på SVT play. Då blir det riktigt roligt att städa.

Bortsett från just nu då jag inser att min kaffekopp står och svalnar på andra sidan av den bonade korridoren. Men vad gör väl det när det finns micro...

Måndag, vilodag, sabbatsvila, bara min dag...

Semester!

Har fyra veckors semester framför mig. Det är så gott, familjen, stranden, fortsätta med huset, vårt stora projekt! Att både få vara i nuet och njuta av det som är, den underbara trädgården, allting, men också få drömma om hur vi kan skapa något nytt! Att få tänka planera och drömma tillsammans och sedan sätta spadtaget i... Eller snarare hammare och målarpenslar.

Men det betyder lika mycket att jag måste jobba med mina svaga sidor, att försöka få ordning och reda bland mina saker. Den egenskapen kommer inte automatiskt i samband med husköp... Önskar väl att det vore så. men en kickoff kanske? Och inköp av många sopsäckar.

Satt med dottern på hennes rum och sorterade, jag tyckte att hon skulle rensa bland gosedjuren. Hon har alldeles för många. Förra gången hon gjorde det själv lyckades hon sortera ut 7. Denna gången åkte 10 till ner i påsen. Man är duktig när man lär sig att släppa och slänga! Sa hon sedan. Ja! Du är duktig och jag tänker att jag inte får vara sämre. Vi lär av varandra. Jag trummade visserligen in detta medan vi sätt därpå golvet. Att det är okej att han de goa minnena kvar utan att behöva behålla alla saker. Men inte den här sa hon bestämt, och jag höll med, inte den där. Det var okej!

Jag vill inte bli någon extrem samlare, det viktigaste jag har är ju min familj, mina barn, min älskade. Även om jag måste erkänna att jag tycker om mina prylar... Ändå.

Men nu är det sommar och vi har det gott, bor nära stranden. Allt omkring oss är gratis!

Nåd!

Skapelsefönster

Sitter och dricker förmiddagskaffe och ser ut genom fönstret från vardagsrummet i vårt nya hem. Det är ett skapelsefönster! Enar, rönnar, förstås, vi bor ju på Rönnvägen och jag förstår varför! Solen skiner på det ljusa blåbärsriset och jag är lycklig. Enbären lyser grå mot enens grenar. Några slöjande vita moln mot den blå himlen. Här är det gudagott att vara. Ett nytt hem, en ny framtid. Ett liv tillsammans. Här är en plats där man finner ro. Vi dela med mig av denna underbara vy till er...

Flyttstök...

Det e mycke nu, säger vi ibland... Jo, så har det varit på den senaste tiden. Inte för mycket, annat än för att få tid att blogga då.. Ett positivt tecken kan tyckas, att jag har annat att göra än att hänga vid datorn. Det har varit en fantastisk påsk. För det första denna underbara värme, rena sommarvärmen, allt vittnar om liv och uppståndelse. Fantastiska gudstjänster. Själv fyllde jag år på självaste Långfredagen. Vi satt på trädäcket och grillade lax, jag och en utökad skara av den vanliga konstellationen vid köksbordet. Familjen i lite vidare tappning. Och vi satt i vårt nya underbara hus. Vi har flyttat. Köpt ett fantastiskt hus med naturtomt som gränsar upp i de bohuslänska bergen. Om man går upp en bit ser man över hamninloppet och Skärhamns kyrktorn. Det e mycket uppståndelse i mitt liv just nu. Därför har det varit lite tyst på bloggen. Men jag kommer tillbaka! Inspirationen har inte sinat. Bara flyttat lite! ;)

Vi får aldrig till det...

--- annat än på ICA. Sprang fort in på ICA, redan när jag kom in så hade jag glömt vad jagskulle ha, men två paket kaffe och 50 värmeljus blev det, det behöver man alltid... Då mellan hyllorna står min kära väninna, vi som alltid ses på ICA, som alltid blir lika glada och pratar om livet och vad som har hänt sedan sist. Och i mitt liv var det denna gången en del... Jag hade bråttom och skulle hämta barnen, men vi lovade varandra att vi skulle höras av, vi bor ju bara 1,5 km från varann. Men vi får liksom aldrig till det. Men det goa är att ingen av oss får dåligt samvete utan blir just bara lika glada varje gång som vi springer på varann. Det ligger ett löfte i luften. Att vi vill ses, det är ingen standardfras för att rädda sig vidare mellan hyllorna, "vi borde ju ses".

Jag funderar om det är på samma sätt med bönen, när vi slarvar med att be. Jag slarvar i alla fall... Men när jag ber så är det varje gång ett kärt möte med Jesus. En glädjens återseende. Vi ses igen, vi måste ses! Oftare. Det ligger ingen skuld i luften utan bara en längtan. Längtan att få borra sig djupare in i varandras liv. Berätta. Två paket kaffe och 50 värmeljus väntar på min väninna. Vi ska ses, även om jag måste ta en sväng till ICA igen. Och bönen ja, den kräver annat än kaffeböno(e)r... Men jag ska få till det med. Längtar!

Back from China

Nu e jag hemma igen, efter en tvåveckors vistelse i Shanghai, Peking och HongKong. Det kommer nog lite fler reflektioner från resan framöver. Många tankar och upplevelser, allt ifrån de stora turistmålen som till den stilla stunden i en liten, nja, inte så liten faktiskt, kyrka på samma gata som hotellet låg. Konstaterar att folket är annorlunda från människor jag mött förut, annorlunda? Ja, i mentalitet osv. Jag som ogillar att pruta kastas in i spelregler som jag inte känner igen. Mönster för samvaro, trängsel, matvanor, ja allt.. Jag återkommer med tankar och bilder framöver.

Men nu är jag hemma och back in business!

Kallt idag...

Varje dag när jag lämnar mitt hem så kommer en eller annat kommentar, från grannen eller brevbäraren; det är kallt idag, ser kallt ut det där..., fy, vilken vinter. Kyla och oväder har uppenbart en socialiserande effekt på människor. Får oss att säga de där replikerna som annars skulle blivit stumma. Man pratar ibland lite nedgörande om detta att "prata om vädret". Men jag tror att vi många gånger längtar efter att kunna få ta den där kontakten som vi annars inte tar. Det finns en mängd sådana, inte bara vädret, det kan vara ett husdjur, ett barn eller något annat. Vi längtar helt enkelt efter kontakt. Också i den stora vinterkylan. Något som bryter igenom isen.

Jag brukar svara: ja, vilket underbart väder, fantastiskt med så mycket snö! Det sätter utan tvekan igång ett samtal. Nu bor jag i en landsbygd där det är naturligt för de flesta att tala med varandra. Men hur är det att bo i en trappuppgång år efter år utan att aldrig någonsin hälsa? Är det inte fel? Eler finns det människor som längtar efter det helt anonyma? Mina barn blir tokiga eftersom jag alltid pratar med alla, dels för att jag känner så många, dels för att jag är sådan i min natur, pratmakerska kallar min käraste mig. Jsa, jag är nog det, det är därför jag inte har så stora problem med att bara prata om väder och vind, men också om livets allvar. ;)

Semester

ja, jag har semester, det innebär inte att jag inte har bloggat, men just nu då är jag inne i en bloggvila. En sabbat, en låååång söndag. Det är så gott. Att få bara vara, vila, läsa, leka med barnen, fiska ,vara med vänner, och till och med som idag hälsa på och ta en kopp kaffe på jobbet och känna det totala lugnet. Jag anar ett paradis... hur det var tänkt. Vi har det så bra, visserligen måste jag städa och fixa, det är så när man plötsligt har barnen hemma dygnet runt, precis när man fått undan frukosten så är det dagas för lunch och sedan middag. Men kvällen ar vi avslutat, jag och dottern med Taizémässa. Så skönt och rofyllt. I morgon blir jag väckt kl 7. Då ska jag vara påklädd och klar för en morgonpromenad. Det är vådan av att umgås med pensionärer. ;) Morgonmässa 8.00. Ledig 2,5 vecka till. Fantastisk att m an får möjlighet till detta. Njuter i fulla drag. Måtte jag bara få lägga ut med mig båt också...

God sommar ni alla!

Bodypump och spegel, spegel på väggen där...

Körde ett pass på gymmet denna morgon och gjorde då denna reflexion. På dessa platser finns det gott om speglar, min min notering gäller snarare var de är placerade. Efter att ha tränat nu ca 3 gånger i veckan så ser jag ett mönster i vilka som tränar och på vilken plats i träningslokalen de befinner sig. Jag som ofta håller mig till löpband, crosstrainer och roddmaskin och vissa apparater noter att jag slipper se mig i spegeln så ofta. På löpbandet har jag spegeln i nacken. Vilket jag tackar för, för att jag då slipper se för mycket av det som jag håller på att träna bort! Dessutom knallröd i ansiktet ochsvetten som lackar, hur kul är det på en skala, inte fattar jag att Victoria kunde hitta sin make på ett gym. Min son påhejar ivrigt mitt tränande eftersom han tror att det ska kunna ge samma resultat... Men för det första så ser jag bara kvinnliga tränare, dessutom, så är jag ingen prinsessa...

Det var en litterär (och enbart sådan utvikning) men faktum är att där kvinnor oftast befinner sig finns färre speglar än där jag finner männen. Jag kan inte undgå hur de samtidigt som de stånkar, stönar och lyfter ivrigt kollar in de allt större spelande musklerna i spegeln, jo, jag erkänner, jag sneglar också ;).

Men jag tror fortfarande inte att det är någon slump hur speglarna är placerade, men plötsligt slår det mig, finns det en tanke att speglarna är placerade bakom löpbandet som faktiskt mer frekventeras av kvinnorna än männen, för att männen ska se det vi försöker undvika?

Jag får fundera vidare... än så länge har jag inte kommit till stadiet lyfta skrot, i alla fall inte på skivstång... Men utan tvekan, roligt är det att träna, ännu roligare att se differensen mellan dem som trånande tittar på det stora porträttet av Rambo och spegeln på andra sidan väggen...
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som starkast i världen är...

Det verkar så enkelt eller så är det enkelt...

Jag genomfors av en stark känsla häromdagen. Stark och intensiv, av en händelse som egentligen bara indirekt hade med mig att göra. Satte känslor i rullning som hörde ihop med saker som har hänt. Och idag när jag satt vid stranden så fortsatte jag att fundera över varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag inser att bara jag är orsak till den känslovåg som på ett sätt helt ologiskt for igenom mig. Att det fanns en bakgrund och ett sammanhang till att jag kände som jag gjorde är en sak. En annan sak är att jag lät den få kontroll över mig. Lät den få skriver jag, för jag inser det, att trots att jag inte kan påverkar allt vad som händer omkring mig i mitt liv så har jag faktiskt makt över hur jag vill förhålla mig till det. Det verkar så enkelt och jag funderar, kanske är det så enkelt.

Jag inser att jag i många sammanhang har gjort mig till offer för olika skeenden, på ett sätt är jag kanske det för att jag inte kunnat påverka vad som hänt, när jag känt mig sviken och lurad. Men när det är sagt, att jag blivit sviken och lurad, så kan det förvisso fortfarande göra ont, men jag tror att jag kan välja att inte låta känslorna ta överhand, kontrollera mig...

Att kontrollera sina känslor, är det samma sak som att inte ha några känslor, det kan bli så men behöver inte vara det. Men i ett skeende som jag inte kan påverka, är det ändå inte möjligt att jag åtminstone kan påverka mina känslor?

Det skulle kunna vara ett lyckokoncept, ett sådant där som man oftast hör från den som aldrig drabbats av olycka. Inte särskilt trovärdigt, jag vet inte om jag själv i ett annat läge skarpt skulle gilla vad jag själv skriver just nu. Skulle kanske bli tvärarg, offerrollen skulle protestera direkt inom mig, men det var ju inte mitt fel!!! Nej, det var det kanske inte.

Jag funderar över min son som dog, som ett exempel. Jag fick frågan för inte så länge sedan om vilken plats han har i mitt liv idag. Och jag insåg, redan innan jag svarade att min reaktion var ett tillräckligt svar, mitt ansikte sprack upp i ett leende och jag genomfors av en stor känsla av glädje och tacksamhet. Det kanske låter så oerhört ironiskt. Cyniskt. Men jag älskar min son, jag vill inte vara utan honom, inte ens som död. Han förändrade mitt liv, på sitt sätt. Ingenting jag kan göra kan göra honom levande igen. Men inom mig lever han och det är idag tillräckligt. Hans död var en stor sorg, en stor smärta, en av de största jag gått igenom. Det och skilsmässan, upplevelsen av att bli sviken. Men jag tror, när den värsta smärtan har gått över att jag kan få mod och kraft att förhålla mig till det. Jag kan bli bitter, bedrövad, tappa livslusten, eller inte. Och jag vill inte bli bitter och tappa livslusten. Men när det är sagt, allt det där som gör ont, som Tomas Sjödin skriver, så kan det hända något mer. Jag vill inte att varken mitt barn eller mitt äktenskap ska bli bitterrynkor runt mina ögon. Jag vill ha skratt rynkor. För att jag skrattade medan jag älskade och skrattade medan jag väntade...

Och det var där jag landade idag när jag satt på klippkanten. Att jag inser att det inte är vad andra människor känslor för mig eller ickekänslor som får mig att må dåligt utan för att jag låter de påverka mig mer än de borde ha rätt till. Min lille Samuel hade aldrig ens för avsikt att skada mig, det var "bara" det att han dog... Och hur skulle jag kunna låta det som jag längtat så efter och haft så kärt kunna göra mig bitter? Jag vill inte låta det ske...

Reclaim my life, säger jag ibland på skämt, på hälften allvar. Men jag tror att det är dags för det, det verkar alltför enkelt, eller så är det, det...

Jag sa just till sonen idag att han inte skulle lova så mycket när han sa att han skulle hoppa från trampolinen, jag inser att detta är ett likadant trampolinhopp. Förmodligen blir jag stående där ett tag tills jag vänder om tillbaka till stranden igen. Lovade för mycket. Men jag vill ta steget, jag vill hoppa, inte för att andra förväntar sig att jag ska göra det, utan för att jag vill!

men på avstånd verkar det så enkelt...

Väder och vind och livets allvar

Jag har varit ute och paddlat ikväll. För att jag hade bestämt mig för det. Och för att jag hade ett mål. Skolhuset på Härön och Kustkyrkan. För att lyssna till ett samtal mellan Tomas Sjödin och Johan Ernstson. Därav associationen till rubriken för inlägget... När jag gav mig av var det kul. Underbart att sitta i båten, fast detta med att ta sig i och ur upplever jag oftast som den största kantringsrisken. Jag kantrade inte denna gång heller. Men när jag kom ut på Krossen insåg jag att jag nog egentligen borde vänt. Lagt ner prestigen, eller vad det nu handlade om. Ingen visste ju att jag hade givit mig av. Jag hade sagt att jag skulle ut, men inte definitivt. Om man nu inte tycker att ett meddelande på Facebook gäller som sådant... Jag fick kämpa lite mot vågorna, det gällde att ta dem rakt. Alla motorbåtar var inte heller så snälla att det saktade ner... Och under tiden som jag paddlade så kom liksom ett mantra upp i mitt huvud, efter det att jag hade sett mitt liv spelas upp på himlen, repriser av höjdpunkter och lågvatten märken typ... Det var lite småjobbigt ett tag. Tyckte nog att det var lite otäckt faktiskt. Men mantrat som kom upp var detta, här är jag, där är vågorna. Här är jag, där är vågorna. Och det gällde att hålla rak kurs upp mot vågorna, fast de sköljde över båten ibland. Ibland studsade båten ner i vågdalarna.

Och jag tänker att så är det också med livet, att vi måste våga se motgångarna i livet i ögonen. Om de överraskar oss från sidan tappar vi balansen. Och hålla balansen kan man faktiskt göra även om det är vågigt och blåsigt i livet. Att jag klarade det berodde dels på att jag vågade möta vågorna och att jag hade en låg tyngdpunkt i kajaken. Tänker att det i livet gäller att vara grundad, hela vägen. Annars tappar vi balansen. Så kom jag fram och fick lyssna till detta goda samtal, få kaffe och smörgås och sedan var det dags att ge sig av hem igen. Jag fick erbjudande om skjuts, men tog inte det. Jag är nog alltför envis, eller snarare var jag det, fram till idag. Jag kom hem, jag kantrade inte, annars skulle jag inte skrivit detta. Jag kantrade inte ens när jag skulle upp ur kajaken även om det var nära.

Men hemfärden har också sin egen berättelse. Jag råkade hamna i en liten vik där jag sökte lä en stund. Solen började färgas röd och plötsligt kände jag igen mig. I denna lilla vik lade vi för första gången till med vår båt när vi hade köpt den för 10 år sedan. Denna jungfrutur har sin egen berättelse. Maken kastade i ankaret men tänkte inte på att hålla fast i tampen. (Vilken tur att exmaken inte läser min bloggg) Så ankaret åkte till botten utan att vi hade något att ta fäste vid. Så kan det också vara med livet, att det som vi tror är ett ankare att hålla fast vid faktiskt inte håller, är förankrat tillräckligt Jag löste det, fiskade upp tampen med draggen och vi gjorde fast...

Men med detta minne på näthinnan gav jag mig ut på Krossen mot vågorna igen. Jag skulle försöka dra mig inomskärs men det var omöjligt för jag var tvungen att styra upp mot vågorna. Det kändes som om jag kom längre och längre ut och det gjorde jag nog också. Nu är jag en ganska rutinerad paddlare men jag blev rädd och kom på att just rädslan är min största fiende. Om jag blir rädd tappar jag balansen. Och igen, på samma sätt är det med livet. Det är när vi blir rädda, när vi inte tror att vi har kontroll över situationen som vi tappar balansen. Jag fick helt enkelt bestämma mig. Göra vågorna till mina vänner, låta dem bära mig hem, även om de var stora och skrämmande... Övervinna dem. Dessutom sjöng jag högt, var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går, men när jag kom till versen "var inte rädd, det finns en mörklagd hamn" så misströstade jag lite, för jag ville då rakt inte komma hem efter det att hamnen mörklagts...

Låg tyngdpunkt, grundad i båten, och längtan efter att komma hem förde mig till slut in i frälsningens hamn, Skärhamns... Och när jag fick syn på den leende kyrkan så började jag tro att jag faktiskt skulle komma hem. Och det märkliga som sedan hände var att när jag till slut gled in i hamn så var det alldeles stilla... Och jag tänkte, jag är beredd att göra detta en gång till.

Och så är det också med livet. Livet har blåst mig flera gånger, jag har blivit sviken och besviken... men ändå kommit till samma punkt, jag gör det igen. Jag vågar igen... leva, älska, tro...

När jag kom iland så skakade både armar och ben. tack och lov mötte jag en man som kände igen mig och jag vågade be om hjälp, att lyfta upp kajaken på bilen... Ensam är aldrig starkast... Nu är jag hemma, skakig, men uppfylld av den den sista bilden innan jag kom upp på land, den nedåtgående solen som färgade himlen röd... Den stilla hamnen. Jag är beredd att lägga ut igen. Men inte ensam...

Om vådan av att kantra...

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

"Att få varandra att blomma som den blomma vi är.."

Fick de orden för en tid sedan. Precis i försommarens och blomningens tid. Det var hoppfulla ord. Nu sitter jag mitt i blomningen i min trädgård och ser dels på det som fort blommade över och på det som fortfarande väntar på att få spricka ut. Allra mest tittar jag på mina pioner. Stora är det och rosa. De som ännu inte har blommat är hårt knutna i en liten liten knopp, men de som har slagit ut blir gigantiska och det år svårt att föreställa sig allt som legat gömt där inne i knoppen. Jag tänker att det var så vännen menade att det skulle få vara. Att vi ska få ge plats och utrymme för varandra att blomma ut som den vi är. Få växa som människor tillsammans och ensamma. Att uppmuntra och se varandras sidor och vad vi själva kanske inte riktigt vet gömmer sig inom oss. Ibland kan man känna sig så där hårt knuten. Men längta efter att få blomma ut så där på riktigt. Jag älskar att se på mina blommor, vill se på andra människor på samma sätt, med nyfikenhet, med uppmuntran. Vill själv bli mött på samma sätt, någon som ser mina gåvor och möjligheter, ser det som jag kanske själv ännu inte har sett. Och blomma, jag vill blomma!

bland häcksaxar och prästkragar

Det är måndag och ledig dag. Så ledig den kan vara när man inte stänger av telefonen och fortsätter kolla mejlen, och bokar upp möte på kvällen. Allt fullständigt självförvållat och på eget ansvar. men idag bestämde jag mig för att storstäda. Till helgen ska julpyntet fram tillsammans med barnen. Då är det gott att ha rent inte bara på borden utan även i skåpen. För att veta var batterier, glödlampor och stearinljus finns och att de finns och är hela. Nu väljer förresten ICA att ha öppet länge på julafton så situationen skulle varit räddad ändå..Som parentes så verkar det som om hela samhället håller på att drabbas av utbrändhet. Alltid tillgänglig, alltid uppkopplad, precis som med min lediga måndag...

Men när jag nu river fram allt (nästan allt) som finns i skåpen så blir det naturligtvis kaos. Det ena ger det andra och till slut har jag hela högen med osorterade saker blandat med skräp framför mig. Det var mer fridfullt när jag kunde gömma allt i garderoberna Men jag tänker att det är så också med livet, att vi måste ibland riva lite i skåpet för att få ordning och reda. För att helt enkelt rensa upp. Och sen när vi öppnar så vet vi vad som finns vad som är och behöver inte få några obehagliga överraskningar En hel del av det som jag först rensar ut ur skåpen åker in i gen. Och det är okej. Jag tror att man kan göra sig till vän även med det som inte kommer fram igen. För att det är kära minnen, som vissa gamla slitna klädesplagg, vi näns inte slänga dem...

Nu har jag i alla fall fått lite ordning på torpet. Det går att gå på golvet , äta på bordet och sitta på stolarna,det gjorde det inte för några timmar sedan. Då kändes det hopplöst, nu vet jag att det går att fixa det med... Om man bara tar en sak i taget...

Nu är häcksaxen i förrådet och prästkragen tillbaka i garderoben, den är av det slag som inte växer i rabatterna... :-)

Låg självkänsla

Det syns inte alltid utanpå. Man kan se både självsäker ut och ta plats. Stå i centrum för andras uppmärksamhet. Men med ett tyst inre rop; tyck om mig! Med låg självkänsla är det omöjligt att säga ifrån när man blir trampad på, för om vad händer om jag säger ifrån? Blir jag mindre omtyckt då?

Det finns ingen annan än jag själv som kan ändra på det. Jag kan inte komma till min omgivning och säga: eftersom jag agerar självutplånande och låter andra göra vad som helst mot mig, säga vad som helst, utan att inse att det gör ont - så måste ni låta bli...

Självkänsla är inte detsamma som kaxighet... Men lite kaxighet kan nog ganska ofta dölja det dåliga självförtroendet.

Att upptäcka att människor en efter en trampat ner din inre gräsmatta, nött ner dina trösklar, så att det inte längre går att värja sig. Det gör ont. Och då kanske äntligen vreden kommer. Och först när vreden fått sitt utlopp så går det att bygga upp ett staket igen, byta låset i dörren och reparera gräsmattan.
Sätta upp en skylt, "beträd ej gräsmattan, den är under reparation".

Låg självkänsla kan förstöra relationer, sätta jämställdheten och respekten ur spel. Tillåta att sådant sker i en relation som inte borde kunna ske. Om jag inte har respekt för mig hur ska jag då kunna kräva att någon annan ska ha det? Felet är aldrig bara någon annans men heller aldrig mitt eget. Ibland är det först långt, långt efteråt som vi förstår varför det gick som det gick. Varför vi gjorde som vi gjorde.

Idag sätter jag upp en skylt, "beträd ej gräsmattan men knacka gärna på dörren och fråga om du får komma in en stund..."

Fåfängligheters fåfänglighet

Me, myself and I. I 4 timmar, med makeup, hårstylist, ombyten, kläder, ljussättning och poser... Egentligen är det inte klokt. Och även om man tänker när man går dit att man bara ska köpa några få bilder så är det ju kört. Det är inte någon form av idolatri,,, jag vill inte tro det. Jag har tagit tusentals bilder på barnen i olika poser. Denna gång var det min tur, jag och en kompis. Ombyten, smycken, en makeup som jag själv aldrig kommer att kunna lägga... Jag föll helt enkelt, för fåfängan... Senaste gången jag poserade för en fotograt var på mitt bröllop för 17 år sedan. Den bilden är nedtagen nu från alla väggar. Kanske dags att ersätta den med en ny, med bara me myself and I...För bara för att det inte längre finns den klassiska bilden från tvåsamheten så är ju jag fortfarande jag...

Vuxen nu?

Jag träffade mina ungdomar i KU-gruppen igår. Vi kom in lite på ålder, dom frågade hur gammal jag var och en tjej svarade, då är du 52 år om 10 år... Hjälp tänkte jag. Jag är snart 50! Det är väl inte så farligt att bli 50. Men bara känslan att snart vara 50, då man ska vara vuxen och kanske till och med kunna bli mormor eller farmor? Jag är ju inte ens gift! Känner mig som en tonåring som just flyttat hemifrån till min första lägenhet och bara liksom råkat ha fått två barn med mig, 7 och 1 år. Med det är min familj och mina barn, jag har mitt hem och mitt jobb... Och undrar; vad ska jag bli sen? Är det sådant som man kallar 40-årskris? Tror inte det. Den krisen brukar väl höra ihop ed att man inser att tiden rinner ifrån en... Min känsla är precis tvärtom... Det känns som om jag har all tid kvar... Att fylla 50 känns som en hel evighet bort. Och det är det ju också, förstås... En hel evighet... Eller så blir jag aldrig vuxen... Hur gammal jag än blir...